Ensamma

By Tony Elgenstierna

Elsa, Zelal, Malin, Julia, Sara, Nadia och Linda har alla dömts för olika brott. För att "det ska bli folk av dem" sänds de till fjällen, där de ska lära sig överleva i det hårda klimatet. När de återvänder från sin isolering har allt förändrats. En influensapandemi har dragit genom landet och urskiljningslöst dödat alla som kommit i dess väg. Vad behöver man för att överleva när man är ensam kvar i världen? Varma kläder kan man vandra in på Naturkompaniet och hämta, ett hem med en vedeldad spis behövs också, och mat. Till en början. Gruppen delar upp sig och rekognoserar, överallt finner de igenbommade hus och affärer, och döda människor. Snart tvingas de inse att de är ensamma kvar ... Eller?"Ensamma" uppföljaren till den den postapokalyptiska romanen "Straffet".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728249338

Book preview

Tony Elgenstierna

Ensamma

SAGA Egmont

Ensamma

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2019, 2022 Tony Elgenstierna och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728249338

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Elsa, Zelal, Malin, Julia, Sara, Nadia och Linda har dömts för mordbrand, inbrott, stöld, vapeninnehav, narkotikabrott, hot och misshandel och skickas till fjällen för att det ska bli folk av dem.

När de kommer tillbaka till Uppsala har en pandemi dödat nästan alla människor och de sju tjejerna får försöka överleva i en värld där inget längre fungerar.

Fast kanske finns det fler som har överlevt katastrofen …

1.

Malin värmde vatten till te, kaffe, blåbärssoppa. Julia lade upp bitar av söndersmulat knäckebröd som var kvar efter vandringen. Var och en fick också lite havregryn, nötter, russin, godisbitar. Elsa ställde upp dörren till uteplatsen där de ätit frukost under sommaren. Det var kallt ute men solen sken och himlen var mestadels blå.

Zelal kom in genom dörren.

– Det är så jävla sjukt, vi har tältat i snö och minusgrader men jag har aldrig frusit så mycket som i natt. Jag kan knappt röra mig.

Malin hällde upp varmvatten i en flaska och drog över två sockor. Hon gav den till Zelal.

– Jag hade den här i sängen och det hjälpte faktiskt. Det är som en vetekudde.

Zelal tog emot flaskan och stoppade den innanför tröjan.

– Tack! sa hon. Hoppas att det inte är försent. Det skulle vara typiskt om vi var de enda som överlevde influensan och sedan frös ihjäl precis efteråt.

Malin gjorde i ordning en värmeflaska till.

– Alla kan få, sa hon. Om ni ger mig era vattenflaskor så kan jag fylla dem med varmvatten. Om man drar över strumpor håller de sig varma längre. Och man bränner sig inte.

Linda räckte upp handen.

– Jag är också kall, sa hon. Det skulle vara jättesnällt.

De drack kaffe och blåbärssoppa och åt knäckebrödsbitar doppade i jordnötssmör.

– Kan vi bestämma att vi inte stannar här en natt till, sa Sara.

– Inte mig emot, sa Julia.

– Jag har redan packat mina saker, sa Elsa.

– Dina böcker, menar du? sa Linda.

– En väska med kläder och en med böcker, sa Elsa. Och sen ryggsäcken. Jag vill verkligen härifrån.

– Det är ingen som vill stanna på hemmet, sa Zelal. Bara att kalla det för ett hem är helt sjukt.

De såg på Max.

– Det finns verkligen ingen anledning att stanna här, sa han. Vad man än tycker om hemmet så går det inte att värma upp. Vi behöver ett hus med kakelugn och vedspis.

– Jag vill ha en mjukare madrass, sa Zelal. Det borde det ju gå att få tag på.

Sara började skratta.

– Vad är det? undrade Zelal irriterat.

– Du kan plocka på dig hela Ikea! sa hon. Du kan flytta in på Ikea. Ta över alltihop. Bli den nya Ingvar Kamprad.

– Det är svårt att veta vad man ska välja när det finns hur många alternativ som helst, sa Elsa. Vi kan flytta in på Mio också. Eller ta över ett hotell. Eller flytta in på slottet.

– Det skulle vara bra med en riktig vedspis som det både går att laga mat på och som värmer, sa Max. Bästa tänkbara 1800-talsstandard.

– Vet ni vad jag skulle vilja ha? sa Malin. En tankbil. Det kan vara svårt att komma åt bensinen på bensinstationerna, men en tankbil skulle vara en annan sak. Har vi bara en tankbil så kan vi fortsätta att köra hur mycket som helst. Man vill ju inte gärna börja åka häst och vagn.

– Okej, sa Zelal, en madrass, ett varmt hus med kakelugn och vedspis, en tankbil och massor av nya bilar … Då har vi en önskelista.

För en stund blev det tyst. De åt och drack av den enkla frukosten. Var och en tänkte på sitt. Till sist var det Elsa som bröt tystnaden.

– Det viktigaste har vi inte sagt något om, sa hon. Alla vill förstås åka hem till sig, till sina familjer … Se med egna ögon … Eller vad man ska säga …

De nickade, tuggade i sig mer knäckebröd. Någon försökte säga något men kom av sig, återvände till blåbärssoppan, kaffet, koppen med te. Och mer söndersmulat knäckebröd.

– Vi behöver fler bilar, sa Malin till sist. Alla kan inte åka runt till alla. Om någon följer med så kan jag åka iväg och skaffa bilar. Vilka är det som kan köra?

– Jag har börjat övningsköra, sa Elsa.

Zelal log mot henne.

– Jag tror nog alla här kan köra bil. Förutom Max. Men han gör så gott han kan.

Max grimaserade tillbaka.

– Jätteroligt, Zelal, verkligen.

– Jag kan följa med, sa Sara.

– Jag med, sa Zelal.

– Jag med, om det behövs, sa Linda.

– Det blir bra, sa Malin. Om vi skaffar tre nya bilar kan vi åka två och två hem till våra familjer.

– Det är en bra början, sa Max. När ni är tillbaka lämnar vi det här stället.

– Vi skulle kunna bränna upp det innan vi ger oss iväg, sa Zelal entusiastiskt. Fy fan vad skönt det skulle vara!

Hon såg sig omkring. Alla tycktes tveka. Inte ens Max sa något. Till sist var det Elsa som sa ifrån.

– Kan vi inte bestämma oss för att vi inte förstör i onödan, sa hon. Vi kommer att bli tvungna att bryta oss in i hus och affärer, men vi behöver inte förstöra mer än nödvändigt. Jag vill att det ska se ut så här. Som om det är en tidig morgon och människorna när som helst kan vakna upp och komma ut på gatorna igen.

– Är det en regel? sa Zelal. Det skulle kunna vara en regel.

Elsa blev förvånad över Zelals förtjusning. Kanske var regler extra viktiga för någon som var van vid att ständigt bryta mot alla lagar.

– Det skulle kunna vara en regel, sa Elsa tvekande …

– Ja, sa Zelal, det är den första regeln. Att man inte förstör mer än man behöver.

Malin, Zelal, Sara och Linda packade snabbt ihop sina saker. De ställde väskorna i hallen och gick ut till bilen.

– Kör inte längre än ni behöver, sa Max. Om ni får problem med bilen kan ni knappast ta bussen tillbaka.

– Oroa dig inte, sa Malin.

Max blev sittande på kontorsstolen på sitt rum. Han såg sig omkring bland böcker, pärmar, skåp, lådor och försökte komma fram till vad som fortfarande var viktigt. Han öppnade kassaskåpet men där inne fanns bara ytterligare pärmar. Han kunde inte tänka sig att det fanns någon information om de sju tjejerna som fortfarande behövde vara hemlig. Vad spelade deras domar för roll om det varken fanns poliser eller domstolar? I skåpet låg också lite värdesaker, buss- och tågkort, några biobiljetter. Han suckade, skakade på huvudet och stängde skåpet.

Till sist bestämde han sig för att inte ta med sig någonting annat än sin ryggsäck. Det fanns några böcker som han tyckte om, några inramade foton på väggarna, några småsaker som kanske skulle kunna komma till användning men till sist lät han allt vara och gick tillbaka ut i köket.

Julia hade lyckats göra i ordning en kanna riktigt gott kaffe och Nadia hade hittat en chokladkaka och en hel förpackning med kex. Elsa hällde upp kaffe och stoppade i fyra sockerbitar.

– Gud vad skönt, sa Elsa. Jag klarar inte av den här trängseln. Jag kan inte tänka med så mycket folk omkring mig.

– Sån trängsel har det väl inte varit, sa Max.

Elsa såg upp.

– Om vi bara är åtta personer kvar i hela världen så behöver vi inte sitta i knät på varandra. Jag har inget emot människor men jag måste inte ha folk omkring mig hela tiden.

– Jag förstår vad du menar, sa Max. Jag har också behov av ensamhet. Eller jag hade det i alla fall. Tidigare.

– Egentligen dricker jag inte kaffe, sa Elsa. Men det är gott med mycket socker.

– Det är kanske ingen bra idé att bli beroende av kaffe nu, sa Nadia.

Elsa rörde omsorgsfullt tills sockret löst sig. Det var inte så bra att vara beroende av socker heller, tänkte hon. Hur sjutton var det man gjorde socker? Var det inte med sockerbetor? Men vad var sockerbetor? Och hur fick man ut sockret? Det var så mycket hon inte visste. Varför fick man inte lära sig sånt i skolan?

– Hur länge håller kaffe? frågade Julia.

– Om paketet inte är öppnat tror jag att det håller länge, sa Max. Det håller ännu längre ifall man förvarar det i frysen. Men det är nog om det är öppnat … Fast egentligen vet jag inte …

– Det är så mycket man inte behövde veta, sa Elsa. Jag älskade att lära mig nya saker men det är så lite av det jag lärde mig som jag behöver om allt är borta. Det spelar ingen roll om man vet hur många som sitter i Riksdagen ifall det inte finns någon Riksdag längre.

– Vi måste koncentrera oss på det viktiga, sa Julia. Man kan inte hålla mer än tre-fyra tankar igång samtidigt. Det var det i varje fall någon som sa under en studieteknikdag. Man måste välja ut det viktiga och koncentrera sig på det.

– Våra familjer, sa Elsa. Och att hitta någonstans att bo de närmaste nätterna. Och något att äta.

– Precis, sa Nadia. När de kommer tillbaka med bilarna kan vi åka hem. Men sen måste vi hitta ett ställe som går att värma upp. Jag är så jävla trött på att frysa!

– Ett ställe med vedspis och kakelugn, sa Julia. Och åtta sängar.

– Det ska inte vara för stort, sa Max. Och helst i trä. Stenhus är nästan omöjliga att värma upp. Vet ni att vissa slott var så kalla om vintern att till och med kungligheterna flyttade ut i mindre stugor. Kan ni tänka er att man bygger ett stort slott och sen är det så kallt att man hellre bor i en liten timmerstuga!

Ingen reagerade.

– Om vi gör så här, sa Elsa, att vi åker iväg två och två med bilarna, och att var och en ser sig omkring och kommer med förslag så kan vi samlas igen i eftermiddag och bestämma vart vi ska bo då. Det måste ju inte vara ett ställe där vi bor för resten av våra liv, bara ett ställe där vi kan hålla oss varma, och laga mat, och förvara våra saker.

– Disagården i Gamla Uppsala är väl gammeldags, sa Nadia. Jag vet inte hur det är i de där husen men det borde finnas någon del med vedspis.

– Det finns det säkert, sa Elsa. Det är värt att kolla upp. Dessutom är det ett ställe där ingen bor. Där det inte är några döda.

– Kåbo, sa Julia. Jag skulle helst bo i Kåbo.

– Jaså, sa Elsa. Känner du till något ställe med vedspis.

– Det finns spisar, sa Julia. Jag har inte varit överallt, men det är många ställen som har spisar där. Det finns säkert ställen med kakelugnar också.

– Du kan väl kolla upp det då, sa Elsa. Disagården är ett förslag, och ett hus i Kåbo är ett annat.

– Jag funderar på Carolina Rediviva, sa Max. Kanske skulle man kunna bo där. I stället för att leta rätt på böcker man behöver så skulle man kanske kunna bosätta sig bland böckerna.

– Men finns det vedspis där? undrade Elsa.

– Knappast. Varken för uppvärmning eller matlagning. Och absolut inte någon kakelugn. Men det borde gå att ställa dit en gaskamin.

Julia ruskade på huvudet och himlade med ögonen.

– Det var ju du som började prata om vedspisar och kakelugnar och nu är det plötsligt inte alls så viktigt!

– Jag vet, sa Max. Och jag håller fast vid det, i princip. Men jag vill ändå undersöka biblioteket.

– Jag kan följa med Max, sa Elsa. Jag tycker också att det verkar dumt att bosätta sig i ett stort bibliotek som är omöjligt att värma upp, men vi kan titta på det i varje fall. Det är bra om vi har så många förslag som möjligt i eftermiddag.

Julia och Nadia såg på varandra. Julia skakade på huvudet.

– Men hur är det med dig? sa Elsa till Nadia. Ska inte du följa med mig och Max till Carolina?

– Vi skulle väl vara två och två, sa Julia. Fast jag kan åka själv. Eller någon kan släppa av mig i Kåbo.

– Vad är det med dig och Kåbo? frågade Elsa.

– Det är som mitt andra hem. Jag har varit där mycket.

Max skrattade men tystnade när Julia stirrade tillbaka.

– Jag tyckte bara att det var ett roligt sätt att uttrycka sig, sa Max. Det är ju inte så att du har känt någon där. Du har ju gjort inbrott, det är inte riktigt samma sak.

– Vet du vad, sa Julia, att förut var du någon slags föreståndare för det här stället, med domstol och poliser och allt i ryggen. Men nu är du ingenting annat än …

– En liten lort, sa Elsa.

Julia tittade på Elsa och skrattade. Sedan vände hon sig mot Max.