Råttorna

By Tony Elgenstierna

Elsa, Zelal, Malin, Julia, Sara, Nadia och Linda är alla dömda ungdomsbrottslingar. De skickas på en fjällvandring för att det ska "bli folk av dem". När de kommer tillbaka till Uppsala har en pandemi dödat nästan alla människor.De kommer i kontakt med en grupp i Håga by som lyckats få vardagen att fungera. Men för att få stanna måste de anpassa sig efter Mästarens hårda regler om att allt modernt är förbjudet. Tjejerna får nog av reglerna och försöker i stället bygga en ny tillvaro efter sina egna regler inne i Uppsala. Trots att Mästaren sagt att de som lever på civilisationens rester inne i stan inte är något annat än råttor. Men konflikten med Håga är inte alls över ... "Råttorna" är uppföljaren till de postapokalyptiska romanerna "Straffet", "Ensamma" och "Mästaren".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728249314

Book preview

Tony Elgenstierna

Råttorna

SAGA Egmont

Råttorna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2019, 2022 Tony Elgenstierna och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728249314

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Det finns tre former av straff, tänkte Elsa. Ett är fysiskt, spöstraff, att hugga av kroppsdelar, att stenas till döds. Det andra är att spärras in. Det tredje är att stötas ut. Både att stängas in och stängas ut handlade om samma sak, att berövas alla sociala kontakter. Som när små barn straffar varandra. Att inte få vara med.

Hon hade alltid tänkt att hon var en ensamvarg, men hon visste inte om hon skulle klara att vara själv på riktigt. När lillsyrran var hon en kompis och mamma och pappa jobbade sent fick hon ha hela huset för sig själv. Såna dagar kunde hon vara ivrig att komma hem. Men väl hemma var det tommare än hon tänkt sig och hon började med att tända alla lampor, sätta på radion i köket och tv:n i vardagsrummet och inget blev riktigt som hon föreställt sig det. När sedan någon kom hem hungrade hon efter sällskap. Hon gick in till syrran, satte sig på hennes säng, småpratade, eller bläddrade i hennes Bamsetidningar. Eller blev stående i köket och lyssnade på mamma och pappa som berättade om sina dagar. När hon gick och lade sig var hon fortfarande ur balans, hon hade fått för mycket ensamhet och för mycket samvaro. Som när man varit alltför hungrig och sedan ätit alldeles för mycket.

Hur länge sen var det Zelal körts ut? Två dagar, tre dagar, fyra dagar? Hur hade hon själv klarat det? Dra omkring mellan affärerna, som en ensam råtta, laga mat i ensamhet, titta på tvserier för sig själv?

Vad skulle du ta med dig till en öde ö? var en vanlig fråga i tidningar och i tv-program. Ibland fick man välja tre böcker, ibland tre människor. I skolan hade de haft en uppgift där man skulle välja tre personer ur världshistorien och sedan skulle man redogöra för ens samtal. Skulle man bli lämnad helt ensam så skulle det vara på en tropisk ö. Varifrån kom den idén? Från Robinson Crusoe? Men det kan väl inte ha varit den enda människas i världshistorien som blivit lämnad ensam. I Sverige vore det väl mycket troligare att man gick vilse i en skog än att man hamnade på en öde ö?

Eller att man förlorade alla man kände i en sjukdom och sedan stöttes bort av de få människor som hade överlevt. Robinson Crusoe hade förstås systematiskt gått igenom vad det fanns för förnödenheter och redskap och sedan hade han satt igång att bygga upp en ny tillvaro. Men var det verkligen realistiskt att uppbåda den där energin när man var helt ensam? Vore inte det mest realistiska att lägga sig ner på en säng och gråta och tycka synd om sig själv?

— Vi får ta det försiktigt, sa Elsa. Så att vi inte överraskar henne.

Hon såg framför sig hur Zelal låg på sängen och grät. Sen flera dagar tillbaka.

— Det förstås, sa Malin. Hon har antagligen satt upp ett larm. Eller ett elstängsel. Ett tyst larm. Det skulle jag ha gjort, så att jag var beredd, och så fort någon öppnade dörren skulle jag ta fram mitt vapen, sikta på dem och be dem lägga sig ner på golvet.

Elsa försökte se det framför sig, sex tjejer som lade sig ner på golvet. Skulle hon själv ha gjort i ordning ett larm och alltid varit redo med ett vapen?

— Det var inte så jag menade, sa Elsa. Jag tänkte bara att det är aldrig roligt att bli skrämd.

Malin ruskade på huvudet och skrattade.

— Zelal blir inte skrämd. Hon är inte en sån som sitter och stirrar i mobilen och inte har någon koll på omgivningen. Hon är mer som ett djur. Som en fågel, eller ett rådjur, som alltid har koll på allt omkring.

— En fågel med pistol i så fall? sa Elsa.

— Precis. Det är större risk att vi får ett hål i huvudet än att vi överraskar henne.

Två av husbilarna de använt stod där de lämnat dem, men den tredje var borta. De gick för sakens skull fram till de två som stod kvar, men det fanns förstås ingen Zelal där.

— Men vad fan, sa Julia. Jag är trött på att leta efter henne. Varför är det vi som ska leta efter henne, hon kan väl lika gärna leta efter oss.

— Det var ju vi som lämnade henne i sticket, sa Malin.

— Var det? sa Julia. Jag måste ha fått problem med mitt minne för jag hade för mig att det var hon som bröt mot varenda regel de hade där borta i Håga.

— Men vi kunde ha ställt upp för henne, fortsatte Malin. Sammanlagt var vi faktiskt sju stycken.

— Kunde inte hon ha ställt upp för oss då? sa Julia.

— Det gjorde hon väl. Hon ställde alltid upp för alla. Om någon av oss hade dömts fredlös hade hon inte varit tyst, det kan jag lova.

Julia tänkte först säga emot, men sedan tänkte hon efter. Hon var knappast Zelals närmaste vän, men hon var tvungen att hålla med Malin. Om Julia hade råkat illa ut hade Zelal ställt upp.

— Ja ja, det ligger det väl något i. Men vart ska vi nu då?

Det enda ställe de kunde komma på var Ikea. Och det var i varje fall skönt att ha bestämt sig för någonstans att åka. Det var länge sedan de flyttat därifrån men det mesta de använt medan de bott där stod kvar. De gjorde sitt bästa för att inte överraska henne, ropade hennes namn medan de gick upp för trapporna. Även om det gjorde att hon i sin tur lätt kunde överraska dem.

— Om du skrämmer oss ska du få så jävla mycket stryk, skrek Malin för säkerhets skull.

Men till sist fick de erkänna för sig själva att hon inte var där. De satte på gaskaminerna och satte sig vid deras gamla matbord bord och gjorde i ordning mat. Hur länge hade de bott där, egentligen? En månad? Två månader?

— Hur länge bodde vi här? frågade Sara.

— Jag tänkte just samma sak, sa Elsa.

— Två eller tre månader, sa Julia.

— Vi hade det bra här, sa Malin. Även om du gjorde fantastisk mat i Håga så tänker jag på brödet du bakade när vi bodde här. Det var faktiskt helt otroligt.

Julia ryckte på axlarna.

— Fast tänk på vad Trädgårdsmästaren gjorde medan vi satt här och åt bröd och chips och tittade på tv-serie.

Malin såg skeptiskt på henne.

— Försvarar du Trädgårdsmästaren? Vad fan, jag vet inte var jag ska börja. Han är ju ett jävla svin!

— Det kanske han är, sa Julia. Ja, det är han. Jag säger bara att han gjorde en hel del medan vi bara satt här och rullade tummarna och gjorde ingenting.

— Vi gjorde väl massor av saker, också. Vi fick ordning på bilar, vi fick tag på tankbilen, vi hade ordentliga begravningar av våra familjer. I riktiga kistor. Och med sång!

— Men vi räddade inte några djur. Vi kunde ha åkt ut till bondgårdar och sett till att djur överlevt vintern. Det kunde vi ha gjort .

— Du sa inget om det då, sa Malin. Det var inget som någon tänkte på. Vi hade ju för sjutton nästan dött. och alla våra familjer hade dött. och alla våra vänner hade dött.

— Jag vet, sa Julia. Jag säger bara det att när vi var helt normala, eller vad det var vi var, så tänkte Trädgårdsmästaren längre, mycket längre. Han höll huvudet kallt.

— Vet du vad, sa Sara. Jag tror att han är psykopat. Det är därför han är en sån idiot Och det var därför han kunde hålla sig så kall.

— Men vadå? sa Julia och grimaserade. Psykopater är väl såna som äter människor. Som är helt galna!

— Nej nej, sa Sara. De flesta chefer är psykopater, det har jag läst, eller hört. De gör karriär eftersom de inte bryr sig om de trampar folk på tårna. Men de skulle inte komma så långt ifall de åt upp sina anställda.

Julia skrattade. Sara såg helt allvarlig ut, men sedan brast hon också ut i skratt.

— Ja, det kanske han är, sa Julia till sist. Men då är han en sån där snäll psykopat, som inte äter upp folk.

— Så det är din definition av snäll? sa Elsa. Att man inte äter upp folk?

— I så fall finns det väldigt många snälla människor i världen, sa Nadia. Jag har alltid försökt vara snäll men hur jag än försökt har jag ändå fått skit för allt möjligt. Ändå har jag faktiskt aldrig ätit upp någon. Ingen människa i alla fall.

När de ätit sig mätta reste de sig upp och började gå tillbaka mot bilen. De hade inte en aning om vart de skulle åka härnäst men på Ikea var hon i alla fall inte. Det var inte förrän de satt sig i bilen som Linda kom att tänka på den där vapengömman där hon haft ett rum. Ingen av dem trodde riktigt på det, men det var det enda förslaget de hade så de tog Luthagsesplanaden till andra sidan stan och vidare upp till Berthåga.

Villaområdet var lika öde som alla andra delar av staden. Och de såg inget spår av liv vid den lite nergångna villan där Zelal hållit till.

— Om hon var här skulle hon ha eldat och då skulle vi ha sett rök, sa Malin.

De klev ur bilen och gick fram till dörren och bankade på. De som inte bankade på dörren gick runt huset och tittade in genom fönstren. Linda bankade på fönstren till gillestugan.

— Det är fan okrossbart glas här! sa hon och sparkade på en av rutorna.

De återvände till bilen. Det började mörkna och Elsa föreslog att de skulle åka tillbaka till husbilarna vid Domkyrkan. De måste ju ändå sova någonstans och det var det enda ställe de hade. Så fick de fortsätta leta efter Zelal i morgon.

— Jag gillade Ikea för att det är så stort, sa Sara. Det är nästan som att sova under stjärnorna fast det är under tak, men det är ändå bättre med husbilarna. Det är litet och trångt men man vet att man inte kommer att frysa. Och sen är det ingen som kan komma och överraska en.

— Det kan ju komma någon galning utifrån, sa Linda. Det kan faktiskt vara någon som överlevt, någon total galning, som kanske levt på att äta lik.

— Blir man inte smittad då? sa Malin.

— Jag vet inte, sa Sara. Kanske dör sjukdomen när patienten dör. Och hursomhelst borde det inte vara någon risk om man kokar köttet.

Den monsterlike mannen som överlevt influensan och kokade människolik blev allt verkligare ju senare på kvällen det blev och när det blev dags att lägga sig var det ingen som ville gå över till den andra husbilen.

— Jag fattar inte varför vi skulle ha två små husbilar i stället för en stor, sa Linda.

— Men vi hade ju en stor som alla fick rum i, där vi hängde, där vi lagade mat, påminde Elsa. Det är ju den Zelal har tagit. Varför hon nu behövde åka iväg med den stora.

— Det är ju inte så mycket trafik så det spelar väl ingen roll om man kör en stor eller liten.

— Hon är väl bra på att köra, men jag tycker att det är svårt nog med de här mindre.

Linda ryckte på axlarna.

— Om ingen vill gå över till den andra kan vi lika gärna ligga här.

— Jag tror att den är gjord för sex personer. Fast några ska nog vara barn.

— Jag är inte så lång, sa Nadia. Och har lätt för att sova. Så jag kan ta den korta sängen. Jag är hur som helst glad att inte behöva gå upp vid fyra för att mjölka. Jag fattar inte att jag gjorde det!

De andra skrattade.

— Du är den riktiga vinnaren här, sa Linda medan Nadia kröp upp i den lilla sängen.

— Men ska vi sova här allihop? sa Elsa. Bara för att vi pratade om ett monster?

— Du gör som du vill, sa Malin men jag stannar här. Om du går ut får vi vara noga att låsa efter dig för jag vill verkligen inte vakna upp och märka att jag är uppäten.

— Ha ha ha, skrattade Linda.

— Skratta du bara, sa Malin. Jag hatar att bli uppäten. Särskilt innan frukost!

De gjorde sig i ordning och en i taget kröp de ner i sängarna.

— Ja, jag tänker inte gå över till den andra bilen om ingen annan följer med, sa Elsa och började bädda om soffan. Fast jag fattar inte hur vi kan skrämma upp oss själva när vi redan lever i en skräckfilm. Det är döda människor i vartenda hus, i varenda lägenhet.

— Jag har inte några problem med döda människor, sa Malin. Det är när de döda lever som de är otäcka. När de lever och är hungriga.

Malin grimaserade fram en hungrig levande död. Linda skrek till, men