Andra planer

By Annika Holm

Den trettonåriga Hilda ska tillbringa några så annars efterlängtade sommarveckor med sin mamma på landet. Men Hilda är inte det minsta sugen på att rulla tummarna ute på landsbygden. Det hjälper inte att Mårten, hennes flamsiga lekkamrat, ska komma på besök. Den här sommaren kommer aldrig ta slut, tänker Hilda.Men hon känner knappt igen Mårten. Han är inte längre en töntig liten barnunge. Känslor som Hilda aldrig har känt förut väcks och kärleken börjar spira. Frågan Hilda ställer sig nu är istället: varför är sommaren så kort?"Andra planer" är en ungdomsbok om första kärleken.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726968262

Book preview

1

Solen sken. Svalorna flög högt. Syrenhäcken blommade, pionerna prunkade. I hängmattan mellan lönnen och asken låg Hilda och längtade till stan.

– Hur länge måste vi vara här? ropade hon när hennes mamma kom ut med tidning och kaffemugg.

– Det vet du! Till andra veckan i augusti.

– Ja, jag vet att du har bestämt det. Men jag tänkte att du kanske hade ändrat…

– Nej, ingenting är ändrat. Tänk vad bra vi har det, du och jag! En lång lat sommar, jag kan knappt fatta det.

Mamma satte sig i stolen i lähörnet och vände ansiktet mot solen. Hilda skickade arga blickar över gräsmattan och hatade henne. Hur kunde hon låta så nöjd! Hur kunde hon påstå att de hade det bra?

Bra! Inte bra alls. I alla fall inte hon. Hon hade det tråkigt. Tråkigt. Tråkigt. Outhärdligt tråkigt. Grymt tråkigt. Ensamt.

Framför allt ensamt.

Inte en enda kompis. Hur skulle hon stå ut? Utan Mira, utan Amanda och Jeanette, utan Mirjam och Krille. De fick stanna i stan allihop. De fick göra vad de ville hela sommarlovet.

Vad de ville! Just det! Vad de ville.

Mira, till exempel, kunde vara på fotbollsplanen varenda dag om hon ville. Träna hur mycket som helst. Bli hur bra som helst. Men fanns det en enda fotbollsplan i den här värdelösa byn? Nej, det fanns det inte. Så var skulle hon kunna träna? Hade mamma ens tänkt på det?

Hilda vred sig ett halvt varv i hängmattan och försökte knöka till en bekvämare ställning medan hon funderade. Hur blev det så att mamma hade bestämt allting själv? Det måste vara nästan olagligt att göra så. I alla fall helt fel. Den som snart ska fylla fjorton borde få vara med och bestämma om sitt eget sommarlov. Kunde mamma verkligen vara helt ovetande om en så självklar sak?

– Vad är det för fel på Stockholm? ropade hon mot mammas stol. Det kom inget svar och Hilda upprepade inte frågan. Det var onödigt att ställa till bråk med mamma redan första dagen. Istället tog hon fram mobilen och knappade fram Miras nummer. Fem signaler, åtta signaler, inget svar, inte ens svararen. Vad höll Mira på med?

Det fick bli ett SMS:

Ring mej innan jag dör av ensamhet.

Jeanette svarade inte heller, och inte Mirjam. Vad gjorde de allihop i Stockholm? Varför svarade de inte i telefon? Varför ringde de inte?

Hon skulle inte överleva. Ensam med mamma på en öde ö. I alla fall nästan öde. Det skulle bara inte gå.

Om hon sov bort sommaren? Om hon bara sov hela långa sommaren? När man sover går tiden fortare än när man är vaken. Men det skulle troligen inte fungera. Det går inte att sova så länge. Hungern, om inte annat, väcker en. Då måste man upp för att äta och när man väl har gått upp vaknar man på riktigt och sedan kan det vara svårt att somna om.

– I morgon kommer Jon, ropade mamma över gräsmattan.

Inte det också! Inte Jon!

– Är du inte glad? undrade mamma.

Men undrade gjorde hon inte. Hon påstod. Hon var säker på att det var så. Hennes dotter blir glad när grannen kommer. Så är det bara, för så har det alltid varit.

Jon! En barnslig typ med världens löjligaste framtänder.

Det var överspelat för länge sedan. Jon hörde hemma i en annan tid, i den tiden när hon var barn. Då gick det väl an att vara med den enda jämnåriga som fanns i byn.

Jämnårig? Fel, helt fel. Jon är mycket yngre än hon, fast de är födda samma år. Nästan ett helt år yngre. I alla fall åtta månader. Tror mamma verkligen att man kan fortsätta att vara med småungar i hela livet? Förstår hon inte att det kommer en tid när barndomen är över? När man har andra planer för sitt liv. Nej, hon tycks inte fatta det. Hon tror att allt ska fortsätta som förut, att ingenting någonsin förändras. Hennes dotter har lekt med grannens son i alla sina somrar. Nu går hon här och längtar efter honom. Så tänker mamma, säkert kommer hon att säga just så. I morgon, till exempel. Ååå!

Hilda stönade högt, vände sig på rygg och såg upp i askens ljusgröna krona. Bladen var ännu små och släppte igenom så mycket solljus att hon måste kisa. Jon kikade ner på henne, högt uppifrån, och skrattade.

Nej, det gjorde han inte. Inte nu.

Men förra sommaren.

Mitt i sommaren, när askens krona hade blivit tät och skapat en ring av skugga runt stammen spelade de badminton på gräsmattan. Hon hade missat en av hans lobbar, den flög upp i trädet och fastnade. Jon klättrade upp för att hämta den och hon la sig raklång i gräset. Efter en lång stund hörde hon hans rop.

– Kom hit får du se.

Hon tittade uppåt och såg ingenting. Men när hon ställde sig intill stammen fick hon syn på honom. Han satt gränsle över en gren högt uppe och sken som solen.

– Världens koja. Klättra upp!

Grenen var så tjock och bred att hon också fick plats. De satt tätt ihop och lutade ryggarna mot stammen. Säkert en timme satt de kvar i det gröna huset och planerade hur de skulle inreda det.

– Vi kan lägga golv, föreslog Jon och visade hur bräderna skulle vila mellan grenen de satt på och nästa gren.

Själv föreslog hon kuddar och en stormlykta. Jon gillade tanken på stormlyktan.