Siarbarnet

By Carolina Klintefelt

Kryphålet mellan världarna är Anton och Millies lilla hemlighet. Men en dag ser Anton hur Ahmed, skolans coolaste kille, går rakt igenom hålet och in i Världen Inuti! Hur visste han var det fanns? Anton bestämmer sig för att följa efter och undersöka saken. Samtidigt där hemma börjar Millies dagbok återigen att lysa mystiskt. Det blir början på ännu ett äventyr där syskonen tvingas kämpa för att besegra onda krafter. Men den här gången är det betydligt svårare – och rent av livsfarligt."Siarbarnet" är den fristående fortsättningen på "Boken mellan världarna". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726786330

Book preview

författaren.

Prolog

Millie var inte på sitt bästa humör den här kvällen. Hon var nämligen barnvakt åt sin lilla kusin Emmy, som bara var tre år. Dötråkigt, tyckte Millie.

Inte för att hon brukade ha så mycket roligare saker för sig på fredagskvällar, men hon brukade åtminstone få göra vad hon hade lust med. Mamma hade föreslagit att hon kunde ge Emmy ett bad, för småbarn älskar att bada, hade mamma sagt.

Det var något att göra, och det verkade hålla Emmy sysselsatt en lång stund. Sedan satt de framför tv:n och Millie höll Emmy insvept i en handduk i knät.

När mamma kom hem fick Millie beröm för att hon hade tagit hand om sin kusin så bra, och mamma gav henne en hundralapp.

Nu sov Emmy, mamma satt i soffan och såg på tv, och Millie kunde få en stund för sig själv. Hon hade en påse chips bredvid sig på sängen, och ett glas saft som stod på nattduksbordet. Dessutom hade hon fått ärva mam- mas gamla mobil som hon spelade på.

Millie stoppade några chips i munnen och sträckte sig efter saftglaset. Men hon var fumlig och glaset ving- lade till. I sista stund hann hon fånga det innan det välte. Tur var det, för precis bredvid glaset låg hennes nya dagbok. Och just som hon tittade dit såg hon att dagboken plötsligt blixtrade till.

Millie hejdade sig mitt i en rörelse och slutade tugga. Hon tittade uppmärksamt på boken en gång till.

Det var så äventyret hade börjat förra gången. Hen- nes gamla dagbok hade bytt skepnad och blivit den mystiska Boken mellan Världarna.

Hon var helt säker på att hon hade sett boken lysa till. Händerna darrade när hon ställde undan saftglaset och tog den i knät.

Så fort hon öppnade den spred sig ett milt skimmer i luften ovanför de uppslagna sidorna. Det såg ut som en regnbåge som dansade och böljade, och det varade i några sekunder. Sedan regnade ljuset ner som ett glit- ter över boken. Det föll över orden som Millie hade skrivit med sin spretiga handstil. De ord det landade på lystes upp som en eldskrift. Hon bläddrade framåt, och här och var sken ett ord.

Millie tittade noga på dem, ett efter ett, och höjde ögonbrynen. Nu visste hon vad som hade hänt! De upplysta orden bildade nya meningar.

Hon läste tyst för sig själv för att vara säker på att hon förstod.

Du ska hjälpa Anton. Han är i Världen Inuti. En nyckel ska hämtas till Världarnas Konung. Du har tränat för det här uppdraget utan att veta om det. Nu är det dags. Du kommer att få hjälp.

Millie bläddrade tillbaka för att läsa en gång till, men bokstäverna lyste inte längre. Allt såg ut precis som vanligt igen.

Hon kände hjärtat bulta. Vem var det som skulle komma? Och var skulle de mötas?

Hon tog den halvtomma chipspåsen i handen och gick ut ur sitt rum.

I vardagsrummet satt mamma lugnt i soffan.

– Var är Anton? frågade Millie.

Mamma släppte inte tv:n med blicken.

– Hos Robert, sa hon. Han ska sova över där.

Robert var mammas bror.

Var Anton inte i Världen Inuti, alltså?

Men på det förra äventyret hade tiden inte gått lika fort i Världen Utanpå, och mamma hade aldrig ens märkt att Anton och hon hade varit borta. Kanske var det så nu också? Hon var bara tvungen att undersöka det här.

Millie hade länge undrat om hon någonsin skulle få komma tillbaka till Världen Inuti och träffa sina vänner där igen. Om hon nu hade chansen kunde hon inte låta bli att ta den. Det pirrade i henne av spänning och äventyrslust.

Hon tittade hastigt ut genom fönstret. Kvällen var ljus och fin. Himlen var rosa och träden bakom parke- ringsplatsen hade skiftat färg och glänste i brandgult och rött.

Millie tyckte om att vara ute när det var skymning. Ganska ofta gick hon ner en stund på gården utanför huset och satt för sig själv på en gunga och tänkte. Ibland hängde hon med andra barn från höghusområ- det där de bodde.

Hon gick ut i hallen och tog på sig jackan och skorna.

– Jag går ut, sa hon.

– Du stannar på gården som vanligt, va? ropade mamma efter henne.

– Jag tror det, mumlade Millie.

Så skyndade hon sig ut genom dörren.

Kryphålet

Skolan hade börjat ganska dåligt för Anton efter som- marlovet. De hade bytt platser i klassrummet, och nu satt Anton bredvid en kille som brukade reta honom. På rasterna och efter skolan höll han sig alltid för sig själv.

Så var det den här eftermiddagen också. Om en stund skulle hans morbror komma och hämta honom. Ingen var hemma än. Visserligen hade han en egen nyckel, men han hade tagit för vana att smita in en stund i snåret bakom lekplatsen när han ändå gick förbi. Han hoppades att han skulle få möta Vivi där igen, som han hade träffat före sommaren. Vivi var den underliga flickan med det eldröda håret och de kon- stiga kläderna, som hade visat Anton och hans stora- syster Millie ett kryphål till Världen Inuti. Hon hade förklarat att det fanns en värld inuti deras värld, och att världarna satt ihop genom en tunn hinna som kal- lades Verkligheten. Den gick inte att se från Världen Utanpå, men de kunde ta sig till Världen Inuti genom kryphålet.

Vivi hade berättat om De Andra, som ville dela på världarna och ta över Världen Utanpå och ha den för sig själva. Men om de lyckades skulle båda världarna gå under.

Nu försökte De Andra slita sönder Verkligheten genom hat och våld. Men det fanns en motstånds- rörelse som försökte stoppa dem. Anton och Millie hade blivit en del av den. Det hade varit ett spännande äventyr när de var med och förde den magiska Boken mellan Världarna tillbaka till Världarnas Konung.

Anton hade trott att hans liv skulle bli annorlunda efter allt han hade varit med om i Världen Inuti. Men det blev det inte.

I skolan var han fortfarande mest ensam. Han visste inte varför, men han blev ofta retad för allt möjligt. Anton hade inte någon egen mobil och blev ofta utan- för när de andra spelade. Och de gillade inte när han stod och tittade på. Det fanns inte så mycket annat att göra, och på fritidsklubben var det ofta ny personal som han inte kände, så han hade ingen lust att gå dit heller.

Trots att Anton nu visste att det fanns en helt annan värld inuti hans egen, bleknade ändå minnet av upp- levelserna där vartefter dagarna gick. Ibland undrade han om alltsammans bara hade varit en lång, fantastisk dröm.

Men när han kom fram till gården den här dagen såg han att det var någon som var på väg in bakom bus- karna.

Anton stannade mitt i ett steg.

Det hade aldrig förut hänt att någon annan höll till där. Det var ju bara ett snårigt ställe som vette ner mot sidan av en gångtunnel under stora vägen, en sådan där omärkbar plats som liksom blir över mellan andra vik- tiga ställen.

Anton tittade uppmärksamt mot buskarna och bör- jade gå igen. Det var en pojke i hans egen ålder som hade kilat in där.

Nu var Anton framme vid buskarna och trängde sig igenom dem. Han anade att det rörde sig i de låga grenarna längre fram.

Där såg han pojkens rygg. Han hade svart jacka och tajta jeans. Anton såg vem det var: Ahmed, som gick i klassen över Antons. En av de coola killarna, en sådan som