Storfursten

By Jascha Golowanjuk

Lille Nikolaj "Kolka" Makrinov har aldrig känt sig älskad. Redan när han är tre år gammal får han höra att han är dum och inget förstår. Att ställa frågor blir snart likställt med att be om bestraffning. Vad är det egentligen han gör för fel? Kolkas enda vän är den gamla blinda Olga, som försäkrar att han är både vacker och intelligent. Han lär sig ju faktiskt läsa helt själv, fastän resten av familjen är analfabeter. Då kan han väl ändå inte vara så dum? När familjens hus brinner ner förändras livet för all framtid för Kolka. Modern gör ingen ansats att leta upp honom och plötsligt är han, på riktigt, helt ensam i världen. Men hans slughet gör att han till slut hamnar ute på stäppen, hos bomullsodlaren Nivelev och dennes svenska fru Gerda. För första gången i sitt liv befinner sig Kolka i en kärleksfull tillvaro, full av möjligheter. Finns det till och med en chans att hans dröm om att bli operasångare kan bli verklighet? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726967241

Book preview

Jascha Golowanjuk

Storfursten

SAGA Egmont

Storfursten

Copyright © 1951, 2021 Jascha Golowanjuk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726967241

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

L’un aime les femmes, l’autre est aimé des femmes. C’est toute la différence qui sépare don Juan d’un gigolo.

Francis de Croisset

Första kapitlet

Nej, han var bestämt inte vad man kallar begåvad, det var hans föräldrar redan tidigt på det klara med. Hans syskon sade rent ut att Nikolaj, eller Kolka som han vanligen kallades, var dum. Det hade han också ständigt fått höra ända sedan han började uppfatta ord och meningar. När det så småningom gick upp för honom vad ordet dum innebar, blev han mycket bedrövad.

— Är jag dum? frågade han sin mor en dag.

Han var då tre och ett halvt år gammal.

— Ja, det är du nog, svarade hon utan att lyfta ansiktet från ett par kalsonger som hon höll på att lappa.

Hon sade det så lugnt som om det var den naturligaste sak i världen att han var dum. Ändå hade Kolka hört hur arg hans far blev när modern beskyllde denne för att vara dum.

Pojken stod och trampade sig på sina nakna fötter och petade näsan.

— Varför är jag dum?

— Det vete gudarna.

— Vem är gudarna?

— Ut med dig, jag blir tokig om du håller på att fråga så där dumt. Ut med dig, säger jag!

Några veckor senare traskade Kolka en dag nedför gatan för att titta in till blinda Olga, som satt i sin lilla verkstad och flätade stolsitsar till wienerstolar. Hos henne brukade många av kvarterets barn hålla till. Blinda Olga berättade sagor för ungarna och lockade dem med små, små bitar socker.

— Vad är gudarna för nånting? frågade Kolka.

— Du ska inte säga gudarna, det finns bara en Gud.

Och så berättade Olga en så vacker saga om Gud och änglar och paradiset och floder av honung och berg av pannkakor. Men något klart besked om vad det var för skillnad mellan Gud och gudarna fick Kolka inte.

— Mor säger att jag är dum, avbröt han Olga mitt i en historia.

— Det är du visst inte, Kolka, du är lika klok som alla andra.

Nikolajs föräldrar hade inte mycket tid att befatta sig med sin avkommas utveckling. De hade åtta barn och Kolka var det näst yngsta. Fadern var vägarbetare, en riktig jätte till karl med låg panna, rött hår och röda mustascher, i vilka alltid satt rester av mat. Modern, en gång en ståtlig, blomstrande flicka från Ukraina, var nu sliten och grå. Hon var ständigt upptagen av att laga mat, stoppa och lappa och gräla med mannen, som varje lördag hamnade på krogen och kom hem raglande och svärjande över sitt hårda öde.

— Varför är jag dum? envisades Kolka.

— Hur ska jag kunna veta det? svarade modern förargad. Somliga är kloka och somliga är dumma.

— Men jag vill inte vara dum.

Hon nickade och gav pojken en forskande blick. Han ville inte vara dum; hon hade inte alls velat bli en grovarbetares hustru. Hennes mor hade varit lärarinna, och hon själv skulle just till att lära sig läsa då modern dog och anförvanterna skickade ut henne »till folket» som det hette, för att tjäna. Hon hade arbetat mycket hårt innan hon träffade sin man. Äktenskapet blev inte alls vad hon drömt om. Förutom det vanliga, dagliga slitet fick hon nu föda det ena barnet efter det andra.

Det var medan hon satt och sydde som hon hade tid att tänka och fundera. Den minsta ungen, en liten ettårig flicka, besvärade henne inte mycket, där hon mitt på dagen låg och sov någonstans på golvet. Men Kolka började störa sin mors fridfulla stunder. Hon var inte van vid att barnen kom med sådana konstiga frågor som han. Ingen av de andra brukade prata med henne. Den äldste sonen, som nu var aderton år gammal, kom ibland hem med några slantar eller en bit kött. Han brukade lägga sina bidrag på bordet, nicka och gå sin väg. Vad han hade för sig visste inte Kolka. Sonen nummer två, som var sjutton år gammal, hade rest till Samara och tagit hyra på en av de passagerarbåtar som trafikerade Volga. Den femtonåriga Zoja — henne hade Kolka aldrig sett, bara hört talas om — var i tjänst hos en sömmerska i en annan stad. Den fjortonårige Grigorij låg i gips på ett sjukhus för tuberkulösa barn. Så var det två pojkar till som alltid viskade med varandra och hade hemligheter tillsammans och smög sig in i och ut ur hemmet som två ljusskygga djur.

Kolka, som var nyfiken, beslöt varje kväll att hålla sig vaken och lyssna på vad de pratade om, men innan de kom hem hade han somnat, och när han vaknade var de redan borta. De var i trettonårsåldern. Mellan dem och Kolka hade Kolkas mor haft många missfall.

— Men jag är snäll, va? frågade Kolka.

— Javars, svarade modern och tittade på honom.

Hon hade fött honom på barnbördshuset. Tvillingarnas förlossning hade varit mycket komplicerad, och medan hon gick med Kolka hade hon sparat var slant för att slippa en förlossning hemma. Han var egentligen mycket underlig, hennes Kolka, inte alls lik familjen. Kanske han var en bortbyting. Alla de andra ungarna var lika henne eller mannen, men han, som stod där och frågade så envist och ville veta allt möjligt om sig själv, var linhårig och hade stora blå ögon. Alla andra i familjen var brunögda.

En dag kom en grannfru in för att skvallra bort en stund. På tal om barn frågade hon hur många ungar Kolkas mor egentligen hade. Denna stack fingret i munnen och räknade efter. I livet eller med dem som var döda? Jo, i livet hade hon åtta stycken, men om hon inte haft alla missfallen så … ja, hon var tacksam för att hon inte hade flera.

Kolka lyssnade på samtalet. Ingen av de båda kvinnorna kunde tänka sig att han begrep vad det var de talade om.

— Det är ett elände med barn, sade grannfrun. Först ska man gå i nio månader och vänta och må illa, sen ska man föda dem, och sen har man en mun till att mätta. Tänk att man inte ska kunna klara sig från att bli med barn!

— Ja, hur skulle man kunna det?

Den möjligheten hade Kolkas mor aldrig tänkt på och inte hennes man heller. Fattigdomen, spriten, polisen och skvaller, det var i huvudsak nästan allt vad som upptog deras tankar.

— Ja, jag vet inte vad jag ska säga, hörde Kolka sin mor utbrista, det är i alla fall spännande när man ska få en unge. Och så skönt det är sen när allt är över! Jag minns när jag fick tvillingarna …

Ja, den historien kunde Kolka utantill, och han tyckte inte den var spännande. Han vände sig bort och började leka med några stenar som han hittat på gatan. Hans tankar sysslade fortfarande med den fråga hans mor inte ville ge honom svar på. Varför sade folk att han var dum? Och varför sade blinda Olga att han inte var det?

På den tiden visste man mycket litet om orsaken till att gravida kvinnor åt kol eller murbruk från väggarna precis som hönsen, eller plötsligt fick en oemotståndlig lust att lukta på terpentin. Man visste ingenting om rationell spädbarnsvård, ingenting om barnsjukdomars behandling. Ingen tänkte på så viktiga detaljer som regelbunden sömn, regelbundna måltider och daglig hygien. När ungen skrek, lade modern den till bröstet; var den mycket smutsig, så tvättade hon den. Fick den feber, så fanns det enkla medel: antingen doppade man den i kallt vatten eller gav man den ricinolja. De barn som klarade sig igenom de första levnadsåren var friska, livliga och livsdugliga.

Makrinovs bostad utgjordes av två rum. Där fanns inga hemligheter, barnen hörde och såg allting, gick och kom när de behagade. Man åt ett huvudmål någon gång mitt på dagen då mannen hade middagspaus, och på kvällen drack man te med vitt bröd som tilltugg. När husfadern ibland försvann några dagar med veckolönen på fickan, måste familjen pantsätta sängkläder, husgeråd eller möbler för att kunna dra sig fram. Ungarna gick ut och skaffade sig mat själva, antingen genom att tigga eller genom att snatta på salutorgen. Så gick det till i alla arbetarfamiljer i kvarteret.

Men inför dödsfall reagerade man starkt. Kolka mindes hur upprörd och handfallen hans mor blivit när hans far en dag kom hem och berättade att en av deras bekanta hade dött. Det kunde Kolka inte alls fatta. När man dog, kom man ju till Gud, och där var ju så härligt med honungsfloder och pannkaksberg. Pannkakor hade Kolka aldrig smakat, bara hört talas om. Men han lovade sig själv att det skulle han äta var dag när han blev stor.

Några tydliga minnen från sin tidiga barndom hade Kolka inte, men en episod i vilken han spelade huvudrollen hade han hört modern berätta så många gånger att han kunde den utantill i alla detaljer. När han var tio månader gammal, hade han en dag krupit ur bostaden och begivit sig ut på äventyr. Med stor snabbhet kravlade han bort från huset till slutet av gatan och där hittade han en död fågel. Med den i handen kröp han vidare, gömde sig i en buske och började leka med fågeln. När modern upptäckte att pojken försvunnit, sprang hon ut på gatan och började skrika som en vansinnig. Hon hade nyligen hört talas om att en örn slagit ner på en liten tvåårig flicka, lyft upp henne i sina klor och flugit bort med henne till sitt bo i bergen. Nu inbillade fru Makrinova sig att samma örn rövat bort hennes Kolka. Att han råkat ut för någon annan olycka kunde hon inte tänka sig. Ingen vagn kunde ha kört över honom, gatan var för smal för åkdon, ingen av grannarna skulle fallit på idén att stjäla ett barn, alla hade nog av sina egna ungar. Nej, det måste vara rovfågeln som rövat bort honom, och tanken på att hennes Kolka hängde uppe i luften i örnens klor fyllde henne med sådan skräck att hon tappade all besinning. Det var modersinstinkten som gjorde sig gällande, ty i själva verket hade hon inte klart för sig om hon älskade honom eller inte. När hon sedan fann honom med den döda fågeln i handen, blev hon så arg att hon genast vände upp hans lilla smutsiga stjärt och gav honom ett par ordentliga smällar innan hon bar honom hem. Den döda fågeln, som var full av maskar och smuts, slet hon ur handen på honom och kastade bort under hans högljudda protester.

Historien i och för sig var ju inte märkvärdig, tyckte Kolka, men kommentarerna var desto intressantare. »Jag trodde örnen hade rövat bort honom, jag såg så tydligt framför mig hur han hängde där blödande i fågelns klor, och så hittar jag honom med en död sparv i handen! En sparv som krälar av mask.» — »Bättre en rutten sparv i handen än en levande örn som hade dödat ungen.» — Eller ännu beskare: »En örn vill nog ha något ätbart, något läckrare än era ungar.»

Familjen var inte populär. Mannen var snäll då han var nykter, men när han på lördagskvällarna raglade hem från krogen var hela gatan livrädd för honom. Hans kroppskrafter var fantastiska, och folk berättade de otroligaste historier om hans bravader och slagsmål. Och fru Makrinova var bitter och sträng. Äktenskapet var varken lyckligt eller olyckligt. Enkla arbetsmänniskor diskuterade över huvud taget inte den äktenskapliga lyckan eller olyckan, men desto ivrigare sina och grannarnas motgångar eller framgångar. Om sonen i en familj lyckades få plats i en affär, som var bättre än de där andras var anställda, eller om dottern i en familj råkade bli gift med en förmögen man, så hördes genast tandagnisslan och förbannelser över den familj där lyckan slagit ner. Däremot bar man med deltagande och jämnmod andras nöd och bekymmer, ojade sig över varandras sjukdomar och gick gärna på begravningar och grät mycket och länge.

Kolkas första vän var den blinda Olga. Hon hade sagt att han inte var dum, hon klappade honom på huvudet och gav honom sockerbitar — socker förekom inte hos Makrinovs, inte ens på helgdagarna. Kolka återgäldade hennes vänlighet med att springa ärenden och uträtta andra små tjänster åt den blinda.

Mest av allt älskade han att höra henne berätta. Han visste ju att hon ljög, det hade hans mor sagt upprepade gånger, men det var så skönt att lyssna till hennes berättelser. I synnerhet till dem om tsaren. Kolka visste vem tsaren var; ett oljetryck av honom, i förgylld ram och svartprickigt av flugsmuts, hängde på den vitkalkade väggen i ett av deras rum. Fadern hade köpt det för fem kopek på auktionen efter den avlidna kaptenskan som dött i delirium. Olga kunde berätta sådana spännande historier om tsaren. Kolka brukade sitta på golvet och mysa förtjust för sig själv medan han lyssnade. Tsaren åt minst tre gånger om dagen, tre riktiga mål. Och det vankades båda pannkakor med sylt och kyckling och apelsiner. Och så bytte tsaren skjorta minst en gång om dagen, ibland två gånger. Kolka visste inte hur många månader han haft sin skjorta på sig. Den var också alldeles svart av smuts. Och tsarens fötter var lika rena som hans händer. Det sista trodde förstås Kolka inte alls på. Alla fötter han sett var svarta.

Han var bara fem år gammal, när han en dag förde tsarens fötter på tal hemma. Modern spärrade upp ögonen och bara gapade.

— Är du riktigt klok, du, sade hon allvarligt, som tror alla lögner den där blinda idioten trattar i dig? Vita fötter! Det har bara Vera och den sortens fruntimmer.

Kolka visste vem Vera var och vad »den sortens fruntimmer» betydde. Hans mor betraktade forskande hans ansikte. Hon kunde rakt inte begripa varför pojken alltid kom med sådana dumma frågor och idiotiska historier. Hon blev nog tvungen att en dag gå till blinda Olga och säga åt henne riktigt på skarpen att sluta upp med sina fåniga berättelser. Fru Makrinova var ibland allvarligt ängslig för att det var något fel med pojken, han kanske rent av var efterbliven. Själv hade hon en släkting som satt på dårhus. Kolkas näsa var alltid torr, den rann aldrig som på andra ungar. Ungar skulle vara snoriga. Varför var Kolkas näsa alltid torr? Hennes lilla dotter hade alltid två snorljus som hängde ner till kanten av överläppen. Hon var fullt normal, hon hade redan börjat snatta småslantar som råkat bli kvarglömda på bordet. Kolka snattade aldrig. Och så tittade han på en så att man fick tårar i ögonen.

En kväll, när föräldrarna höll på att lägga sig, hörde Kolka modern säga:

— Det är något fel med Kolka, han är inte lik nån av våra andra ungar.

— Usch, ja, svarade mannen, han är lik fnasket Vera. Skulle du inte ta och klippa hans hår?

— Han springer jämt till blinda Olga, och hon proppar honom full med alla möjliga dumma historier. Hon ger ungarna socker, förstår du, och så springer de dit och arbetar åt henne.

Kolka blev mycket rädd att fadern skulle gå till den blinda och slå henne. Men efter en stund hörde han ljudliga snarkningar och förstod, att han inte behövde oroa sig den kvällen.

Dagen därpå gick han till blinda Olga och bad att få veta mer om tsaren. Där satt redan en annan pojke, som tiggde och bad Olga berätta historien om mannen som åt så mycket att hans mage blev stor som ett berg och sprack. Och medan Olga funderade på vilken av sina små gäster hon först skulle lyckliggöra, kom en liten flicka, också en av Olgas trogna vänner, och bad att få höra sagan om förgätmigejen som kunde tala. Kolka var Olgas favorit och därför började hon med att berätta om tsaren.

— Tsaren har en säng av rent guld, och den är så mjuk att två karlar måste hjälpa honom att komma upp ur den om mornarna, för han sjunker ner i massor av bolster och kuddar. Det är lika varmt i sängen som i solen på sommaren.

Kölden var en pina som barnen kände väl till, den var nästan lika plågsam som hungern. De tyckte det var roligt att höra om den varma mjuka sängen. Och Kolka tänkte att en sådan säng skulle han nog skaffa sig när han blev stor.

— Och tsarens möbler är av silver, och på alla golven ligger det mattor, allesamman är från Kina och vävda av silke. På väggarna hänger det vackra tavlor och i taket ljuskronor med många ljus. Tsaren doftar fin tvål och han gör ingenting annat än äter och sover. När han har tråkigt, åker han ut i parken i en vagn av rent guld, och där sjunger fåglarna och kosackkören för honom. När han tröttnar på det, går han på teatern eller operan.

— Vad är operan för nånting? undrade Kolka.

— Ett ställe där människor sjunger, förklarade Olga.

— Varför sjunger de då?

— De får betalt för det.

Kolka kunde inte för sitt liv begripa att det vař något nöje att höra folk sjunga, ännu mindre att någon ville betala för att få höra på. I deras kvarter var det bara fulla karlar som sjöng.

Kolka hade alltid svårt att behålla sina funderingar för sig själv, han måste ha åhörare. Och eftersom hans lilla syster inte begrep mycket och tvillingarna var för stora och behandlade honom som luft, blev det till slut alltid för modern som han berättade allt vad han hört hos blinda Olga. Hon lyssnade, skakade på huvudet, vilket var liktydigt med: »Äsch, sånt struntprat», eller: »Såna dumheter vill jag inte svara på.»

Tsarens liv intresserade Kolka till den grad att han gärna ville veta om det som blinda Olga berättade var sant eller inte. Han stod ofta framför porträttet och beundrade uniformen och grannlåten på tsarens bröst.

— Mor, har tsaren snuva?

— Vad är det nu du har hittat på? svarade fru Makrinova strängt. Varför skulle han inte ha snuva likaväl som andra människor? Naturligtvis har han snuva när han är förkyld. Fast det händer nog inte så ofta. Om vintern har han fina helyllekalsonger och päls.

Kolka funderade länge och så frågade han igen:

— Går tsaren på hålet?

Hålet var ett ställe på gården, omgivet av tre magra buskar. När det var upptaget hördes alltid hostningar därifrån om någon närmade sig platsen.

— Ja, jag säger då det, du är inte riktigt klok, snäste modern och fortsatte med sin sömnad.

Nej, det var han naturligtvis inte, det förstod han själv. Men tsaren var för Kolka en sådan sagofigur att han hade svårt att föreställa sig honom som en vanlig människa med en vanlig människas behov och funktioner. Modern var mycket missnöjd med Kolka. Han var nog en bortbyting, det var mycket möjligt att sköterskorna på barnbördshuset hade givit henne fel barn. Redan när han var fem år gammal hade hon börjat känna en viss avsmak för honom.

— Hur mycket kan man få för tsarens guldsäng om man pantsätter den?

— Dra åt helvete! skrek fru Makrinova och gav pojken en rungande örfil.

Kolka gick ut på gården; tårarna strömmade utför hans kinder. Hela livet skulle han minnas denna första örfil. Han kunde absolut inte begripa varför modern slagit honom. Han satt länge på gården, tårarna blandade sig med smutsen i hans ansikte så att det blev alldeles strimmigt. Han gick inte in förrän alla hade ätit middag.

På kvällen hörde han modern säga till fadern:

— Kolka är säkert tokig. Jag kan inte längre se hans ögon, de är precis lika Fainas ögon, du vet, hon som sitter på dårhus.

Från och med den dagen undvek Kolka att se modern i ögonen.

Det blev blinda Olga som svarade på alla hans frågor, och hon gjorde det mer än gärna. I hennes lilla verkstad kände han sig mer hemma än hos sina föräldrar.

En dag förklarade han, att han gärna skulle vilja bo hos henne. Men då vände Olga sina vita ögonglober mot honom och sade att det inte gick för sig.

— Varför inte det?

— Din mor skulle bli så ledsen om du flyttade till mig. Du är ju hennes son och hon älskar dig.

Kolka ryckte på axlarna och gjorde en grimas. Inte älskade hans mor honom, och det gjorde ingen annan heller. Hur ofta hade han inte gått fram till modern och tagit henne i hand och hon hade bara knuffat bort honom! Han var alltid i vägen. Han hade inte ens ett par riktiga ögon att se in i. Olgas ögon gjorde Kolka en smula rädd.

— Får jag känna på ditt hjärta? bad han en dag. Slår det som mitt?

— Ja, svarade Olga med ett leende, det slår precis som ditt. Känn själv!

Hon lade hans lilla smutsiga hand på sitt magra bröst.

— Slår det alltid?

— Ja, alltid, så länge man lever.

— Men blir inte hjärtat trött av att slå så där hela tiden?

— Jo, ibland, och hos somliga blir det fort trött, sade Olga, och då dör de. Var glad för att ditt hjärta slår!

Men Kolka var inte alls glad för det. Han ville komma till Gud och få äta pannkakor och dricka honung ur floderna. Honung var ännu sötare än socker, det hade Olga berättat.

— Ljuger du nu, eller talar du sanning? frågade han.

— Jag ljuger aldrig, det är synd att ljuga, Kolka.

— Men det där du berättade om förgätmigejen som kunde tala, det var väl ändå lögn?

— I sagor kan både djur och blommor tala, svarade Olga diplomatiskt.

— Är det som du berättar om tsaren också en saga?

— Nej, det är sant, så sant jag lever.

— Du får inte berätta fler sagor för mig, sade Kolka i bestämd ton. Nu vill jag bara ha reda på det som är sant. Jag fyller snart sex år, jag är stor nu.

— Kanske kan du berätta något för mig i stället, föreslog Olga. Jag sitter här ensam hela dagarna och träffar så litet folk.

— Ja, det kan jag. Simikin har fått en ny piga.

Olga nickade bara, Simikin kände hon till. Det var en försupen student som försörjde sig på att hjälpa analfabeter med att skriva brev och författa klagoskrifter till polisen och andra myndigheter. Flickor som blivit bestulna av sina älskare, hustrur som ville skiljas, alla möjliga människor som behövde hjälp brukade komma till Simikin och berätta sitt livs tragedier. Ofta stannade någon övergiven flicka hos honom, och då hette det att »Simikin har fått en ny piga».

— Det var då inte något roligt, sade Olga.

Kolka funderade. Vad skulle han berätta för Olga? Så kom han plötsligt ihåg en sensationell händelse, som hans föräldrar och grannfruarna ofta ivrigt diskuterat den senaste tiden. En sexårig flicka hade blivit våldtagen och gravid. Flickan, som var ett efterblivet barn, så gott som idiot, var abnormt utvecklad för sin ålder och stor som en tioåring. Hon hade skickats till Moskva för undersökning, och alla viskade om händelsen och förvånade sig. Kolka stod och letade efter ord, men han kunde inte redogöra för allt vad han hade hört. Till slut sade han bara:

— Tjanovs lilla flicka har rest till Moskva, hon är med barn.

Olga upphörde att fläta på stolen hon höll på med och vände bort huvudet. Hon hörde Kolka beskriva hur stor flickan var och vilka stora bröst hon hade.

När han tystnade och Olga återigen vände ansiktet mot stolen, såg Kolka att de blinda ögonen grät.

Naturligtvis kunde han inte låta bli att tala med modern om sina funderingar när han kom hem. Han frågade henne om det var sorgligt att Tjanovs lilla flicka hade blivit med barn.

— Naturligtvis är det sorgligt, din dumbom, svarade hon. Hon är ju idiot och … äsch, gå din väg, din dumsnut!

Kolka grubblade och grubblade. Han var ju också dum. Kanske han också skulle bli med barn. Och det ville han rakt inte. Man blev ju lika tjock som den där mannen som åt så förfärligt mycket och som fick en mage stor som ett berg, och så sa magen »pang!» och så dog mannen. Med kvinnor var det en annan sak, de fick småbarn och så blev de smala igen. Men han var ju dum, precis som Tjanovs lilla flicka.

På kvällen, medan lampan ännu var tänd, låg föräldrarna och samtalade om idioten. Kolka låg på golvet bredvid sin lilla syster.

— Jag undrar vad det var för en djävul som förförde henne, sade modern.

— De säger att det var nån inföding, svarade mannen. Honom skulle jag vilja vrida nacken av. Hör du, sade fadern och vände sig till Kolka, låt bli att ligga och lyssna!

Kolka vände sig på sidan och låtsades sova. Men han fortsatte att lyssna.

— Det ska inte litet lust till för att vilja ta i en sån vidrig liten varelse som den där idioten, fortsatte fadern. De säger att flickan har väckt kolossalt uppseende i Moskva. De har fotograferat henne från alla håll och kanter. Ett enastående fall. Bara sex år gammal.

Å, vad Kolka blev rädd! Han var ju också sex år gammal.

— Nu går Katja också med mage, sade modern. Hon är bara elva år. Kolka, du lyssnar väl inte?

— Nej, mamma, jag lyssnar inte.

Han ville inte höra mer, drog täcket över huvudet och försökte sova.

Mitt i natten väckte tvillingarna honom. De kom hem från några mystiska äventyr och viskade ivrigt med varandra medan de klädde av sig. Men han somnade snart igen, och när han vaknade var bröderna borta.

Andra kapitlet

Födelsedagar firades naturligtvis inte. Men Kolka visste vilken dag han fyllde åtta år, det upplyste Olga honom om. Hon sade en dag:

— Vad ska det bli av dig, din stackare? Nu är du åtta år gammal och kan inte ens läsa. Tänk vad det skulle vara trevligt om du kunde läsa något för mig medan jag sitter här och flätar. Tiden går så långsamt och tankarna är så tunga.

— Det ska jag snart lära mig, svarade Kolka, det är väl ingen konst. Jag ska lära mig det nästa vecka.

Han satt länge hos Olga den dagen, det var på sommaren, det var svalt i verkstaden och luktade rotting så gott. Flugorna surrade i taket, ute på gatan skällde hundarna och morrade ibland av hunger. Det var svårt att få Olga att berätta något; hon var trött och hade värk i sin gamla rygg. Hon satt och stirrade i golvet med sina blinda ögon. Ännu visste inte Kolka vad medlidande var; det var nyfikenhet han kände när han betraktade henne. Och så längtade han efter att få höra något spännande.

— Hur ser du ut? frågade Olga plötsligt.

— Det vet jag inte.

— Kom hit så ska jag känna efter!

Kolka satte sig bredvid henne och hon lät handen långsamt glida över hans ansikte.

— Vad har du