Bortom friheten

By Märta Leijon

På anstalten finns barnen samhället inte vill veta av. De vanartiga barnen. Pojkarna som inte bör synas eller höras - i en värld där ett kok stryk ännu räknas som barnuppfostran. Men kan det vara så att förändringens vindar står redo att blåsa? När Magistern och lilla Olsson börjar kämpa för barnens rätt till omvårdnad och respekt stöter de inte helt oväntat på motstånd. De tvingas ta till alla trick i boken i sina försök att vinna över både allmänhet och överhet. Finns det en plats i samhället för dessa nya idéer? "Bortom friheten" är en gripande skildring av tillvaron för de ungdomar som under 1900-talets början hamnat i dålig dager. Leijon tecknar livsöden med värme och träffsäkerhet, i en historia som utlovar tankeställare även för 2000-talets läsare. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726755800

Book preview

Född med märket

D et var natt på anstalten för vanartiga pojkar. Ute röt höststormen, och ibland svepte en regnskur över plåttaket. Mellan molnen tittade då och då en blek måne in genom de höga gardinlösa fönstren till sovsalarna i översta våningen. En gång fanns där gardiner, men sen ett par rymlingar använt gardinerna sammanknutna till att hissa sig ner med från tredje våningen, togs de bort. Diakonen hade skurit ut vitmålade bräder i uddar och bukter och spikat dem över fönstren, så att de gav en smula illusion av gardin.

Inredningen i sovsalarna var spartansk. Pojkarna sov på jutemadrasser stoppade med halm. I stället för lakan hade ett var av oblekt domestik trätts utanpå madrassen och långdynan med hackelse i.

I en av de bruna grova sängarna låg Pank, poströvaren, vaken och väntade på rättaren. Pank var nikotinslav sen han var fem år gammal. Han kunde aldrig bli kvitt sin galenskap efter nikotinet utan var dyster och kitslig mot alla, när han var utan snus. Det var inte tillåtet på anstalten att varken röka eller tugga snus. Den ende som rökte var Gerhard, slöjdläraren. Han bolmade som en skorsten nere i slöjden, och de röksugna pojkarna var halvgalna av lystnad. Men Gerhard var en man för sig, en student som kommit på dekis och som släktingarna betalade för på anstalten. Han tjänade sig litet fickpengar genom att vara slöjdlärare. En av hans släktingar var med i styrelsen för hemmet, i annat fall hade han blivit bortsänd för länge sen. Han var nervös och obehärskad och klagade alltid över pojkarna, så att det blev bråk efteråt, antingen han hade slöjden eller vakten i sovsalarna. Diakonen och magistern klagade aldrig. De använde karbasen som stod i vaktrummet när den behövdes, men de antecknade inte något. Den ende som hade bråkfria vaktdagar var rättaren.

Han hade en stor näverdosa med snus i sin ficka. När han hade vakten, fick de nikotinhungriga sitt lystmäte av det efterlängtade giftet. Han behövde bara hota med att dra in dosan för att det skulle bli lugnt på salen om det var bråk där. Hans egna inkomster räckte inte för ett sådant överdåd, men vänner och släktingar till pojkarna höll honom med snuspengar.

Pank låg och väntade på rättaren och snuset. Han märkte att det rörde sig oroligt under de grå stickyllefiltarna i de andra sängarna också. Men ingen sade något. Det var viktigt, att det var tyst på salen.

Sängarna stod i två rader och var fastskruvade i väggen vid huvudgärden för att de inte skulle kunna köras fram och barrikadera dörren för personalen, om det blev bråk på salen. Stolar fanns inte. Pojkarnas kläder hängde snyggt över sängens fotgavel, och deras små enkla tillhörigheter förvarades i små skåp mellan sängarna. Helgdagskläderna förvarades i anstaltens stora garderober och utlämnades av husmor när så skulle vara. Väggarna i både salar och korridorer var boaserade och betsade i brunt. Det var hållbart och billigt. Samhället behövde inte kosta på allt för mycket på små förbrytare och ligapojkar. De kunde vara tacksamma för tak över huvudet och mat på bordet. Man fick inte skämma bort dem med för mycket bekvämlighet på de dygdiga samhällsmedborgarnas bekostnad.

Det fanns inte värmeledning i huset, utan men eldade med ved eller torv. De stora kaminerna på salarna värmde snabbt men blev fort kalla. Om kvällarna knastrade det hemtrevligt i dem och lyste rött genom glimret i luckan. Pank låg och tittade mot det röda skenet och lyddes efter rättarn. Kom han inte?

Kanske låg någon av pojkarna sjuk. Då måste han hämta lilla Olsson, lärarinnan. Hon hade aldrig vakten på salarna, men hon vakade i stället om någon blev sjuk. Det fanns sjukrum, men dem använde direktören på annat sätt. Sjuka pojkar fick ligga i salarna, och blev de mycket sjuka, skickades de till sjukstugan.

Pank hörde knarrande steg i trappan. Det var alldeles säkert direktörens steg. Han hade skor som knarrade på ett särskilt sätt. Pank lade sig till rätta i sängen och drog upp filtarna till hakan. Pojkarna hade två filtar, en sliten under och en nyare över. Det hörde till vaktens uppgifter att se efter så att de stora pojkarna inte stal filtarna för de små.

Till en början var det stora pojkar för sig i en del salar och små pojkar i de andra. Men då gaddade de stora ihop sig och blev svårstyrda. Därför blandades små och stora pojkar om varandra. De små kunde aldrig hålla tyst med vad som var på färde utan skvallrade, särskilt om de hotades med stryk.

Pank hörde steg i korridoren närma sig. Han hörde hur dörrar öppnades och stängdes. Dörrarna var aldrig låsta utan stod bara tillstängda på glänt för att vakten skulle kunna höra vad som hände inne hos pojkarna. Nu öppnades dörren till salen. I korridoren var det ljust. Ljuset flödade in i salen över de sovande pojkarna. Direktörens kraftiga gestalt fyllde dörren. Han gick en rond och genomsökte alla skåpen vid sängarna.

Nu var något stulet igen. Pank kikade genom ögonhåren. Direktören hade inte hittat något här. Gud ske lov! I annat fall skulle det ha blivit uppståndelse. Han gick ut igen och stängde till dörren. Nu fanns det bara en sal kvar. Men det var tyst där också.

Nu måtte väl rättaren ändå komma!

Det var inte alldeles mörkt i salen. över latrinhinkarna borta vid dörren i salen lyste en svag grön lampa, dels för att pojkarna skulle hitta dit och dels för att vakten skulle kunna överblicka salen när som helst utan att tända takljuset.

Det fanns inte avlopp från salarna, bara från tvättrummet. Urinen i hinkarna tömdes i en torvströbassäng bakom avträdet ute på gården. Den behövdes till potatisgödsel. Med tiden blev hinkarna, som var av galvaniserad plåt, stinkande som kloakbrunnar hur väl de än sköljdes. Ibland när maten varit för salt och pojkarna druckit mycket blev de överfulla. Och hur den saken klarades av var en hemlighet som inte ens rättaren kände till.

Nu låstes dörren till stora trappan. Den var alltid låst under nätterna för att ingen skulle kunna rymma. Där kom rättaren. Han var i trettioårsåldern och bodde i en liten vitmålad stuga nere vid ladugårdarna. Hans mor bodde hos honom. Hon hade folkpension och hjälpte till i syrummet för födan. Rättaren åt i köket. Men han hade ändå egen bostad. Ingen på anstalten hade annars något privatliv. Rättaren var sin egen. Och i ett skåp hemma hos honom fanns snusbuteljen inlåst. När pojkarna var i särskild nöd under dagens lopp, kunde han gå efter buteljen. Men det hände inte ofta. Han kunde inte ha den stora näverdosan i fickan under arbetet.

När rättarens vänliga rödlätta ansikte visade sig i skenet från lampan i korridoren räcktes bedjande händer fram under filtarna. Han gick omkring bland sängarna, och var och en som behövde fick vad han bad om och stoppade det långt in mot kindbenet, så att det inte skulle falla ut och fläcka varet kring dynan.

Pank suckade tillfredsställd och lade sig till rätta igen. Han var en stor stark pojke och hade varit på anstalten längst av alla. Pank ansågs som en farlig förbrytare och kunde inte släppas ut hur som helst.

I vanliga fall fick de pojkar, som skötte sig komma ut i arbete till jordbrukarna i trakten. Somliga pojkar fick det bra. De fick till och med hjälp till lantbruksskola eller något annat, om de kom till en bra husbonde och skötte sig bra. De som skötte sig sämre fick det också sämre. De fick ta de värsta platserna och behandlades som om de varit pestsmittade.

Pank hade inte stort hopp för sin del. Han hade rövat posten. Det var försök till rån och överfall. Att det inte lyckades var en annan sak. Både brevbäraren och Pank hade hållit på att sätta livet till.

Pank låg ofta vaken och grubblade på sitt öde. Det var bara var fjärde natt som rättaren kom med snuset.

Det var en sak Pank gärna velat ha reda på, vem som var hans far och vem som var hans mor. Han var barnhusbarn. Och det hade betalats för honom till barnhuset, så han kunde inte få reda på sina föräldrar. Säkert var det fint folk. Och han låg här. Han undrade om de visste det och varför de inte kom honom till hjälp. Var det månne för hans lyte?

Pank hade ett födelsemärke i pannan. Ett avskräckande stort och rött märke. Ingen hade velat ha honom för det märkets skull när han var på barnhuset. De hade skickat ut honom flera gånger. Men alltid kom han tillbaka. Folk ville ha vackra barn. Till en början gömde han sig. När han var på barnhemmet plågade de andra barnen honom för märket så att han nästan var från vettet. Han gömde sig i en vrå och bara grät. Men när det inte hjälpte att gråta började han slåss. Han var stor och stark och rådde snart på alla de andra barnen. Och han hämnades för varje angrepp så hårt att föreståndarinnan bad att få bli av med honom. Då skickades han till ett annat barnhem. Där blev det också bråk. Han ville inte bråka, men när han aldrig fick någon fred måste han försvara sig och få tyst på det hela. En dag när han fått ohyggligt med stryk beslutade han sig för att rymma. Men för att rymma behövdes det pengar. Pank hade inga pengar, inte ett öre. Han beslutade att skaffa sig pengar. Den ende som gick omkring eller åkte omkring med pengar var brevbäraren. När det var dåligt väder och mycket post åkte brevbäraren hästskjuts.

Pank beslutade att han skulle plundra brevbäraren. Han var tolv år då, och brevbäraren var en stor karl. Det var inte lätt att råna honom. Men Pank måste ha pengar. Det kändes som om det gällde livet att komma bort ifrån detta som var hans dagliga plåga.

Han lyckades komma över en gammal gummibatong som varit polisens. Han hade hört att om man slog någon över nacken med batongen blev han bedövad. Pank tänkte bedöva brevbäraren och ta pengarna. Det var på landet och långt mellan gårdarna. Folk åkte ibland med brevbäraren. Men hade han inte någon bredvid sig i sätet kunde han låta en pojke åka med.

Pank dolde batongen under rocken och låtsades plocka bär på vägkanten när posten åkte förbi. Mycket riktigt. Han fick åka. Och vid första bästa tillfälle tog pojken fram sitt vapen och slog till.

Den överraskade brevbäraren ryckte till i tömmen och blev kanske litet vimmelkantig först, för hästen kom av vägen och vagnen välte. Både Pank och brevbäraren slungades mot stenmuren vid sidan om vägen. Pank fick bara skrubbsår, men brevbäraren bröt armen och fick en hjärnskakning och måste föras till sjukhus. Där berättade han om hur han blivit överfallen, och Pank blev inkallad till polisen till förhör. Han nekade först, men eftersom polisen hittade vapnet var allt nekande lönlöst. Pank fördes till den anstalt som en stor donator hade skänkt de fyra fabriksstäderna till uppfostringsanstalt för de pojkar som barnavårdsnämnderna hade besvär med.

Pank försökte först att hänga sig ett par gånger men blev nedskuren innan han var död. Diakonen hade långa samtal med honom och fick ur honom alltsammans.

Diakonen såg inte något ut för denna världen. Han var en liten flintskallig karl och hade inte mycket att säga till om på anstalten därför att han var andre man och direktören bestämde allting. Men om något var svårt, kunde en pojke komma till honom och tala om sina bekymmer.

Natt efter natt kunde Pank ligga vaken och grubbla på sitt öde. Han kunde haft det bra. Kunde haft far och mor, ja. Men nu hade han ingenting, och ingen ville ha honom. Ingen hade någonsin tyckt om honom. Han hade märket. Men var det rätt?

Borde han inte i stället haft något annat som var bra? Fanns det en gud så var han åtminstone inte rättvis. Den saken var Pank övertygad om. När han efter en genomvakad natt var kitslig och besvärlig blev han genast uppskriven. Det fanns pojkar som kunde göra en hel del saker och gå fria. Men inte Pank. Han var en förbrytare. Han hade hållit på att slå ihjäl en människa när han var tolv år och förtvivlad så att han inte visste sig någon råd.

Husmor var särskilt nogräknad mot honom. Hon föste undan sina barn så att han aldrig fick ens ta dem i hand. Hon ryggade tillbaka för hans märke var gång han tog söndagsskjortan på sig …

Den enda fördelen han hade här i livet var att han låg torr om nätterna. Det fanns pojkar som blötte i sängen varje natt. De hade en särskild sal, sängvätarsalen. Där fanns inga lakan utan pojkarna låg på madrasserna, och varje lördagsmorgon byttes madrasserna ut mot nya med ny halm i. Somliga som hade blåskatarr blötte hela floder genom halmen och ner på golvet.

Styrelsen hade låtit asfaltera golvet för att det våta inte skulle rinna ner i skolsalen under. Magistern hade begärt att det skulle läggas torvströ i madrasserna, men husmor ville inte därför att de då skulle bli värre att tvätta. Han ville ha nattskjortor till sängvätarna, men styrelsen hade inte något anslag till det. Vanligt folks barn på den tiden hade inga nattskjortor. Somliga av pojkarna kröp ner i den kalla våta sängen utan skjorta, om de hade mod till det, för att inte lukta för illa om dagen. De andra gick genomvåta och förpestade luften omkring sig.

Doktorn ordinerade medicin. Men ingenting hjälpte. För somliga gick det hela över utan vidare. Andra blev aldrig bra. Och lytet förslöade dem till sist.

Något bråk var det aldrig på deras sal. De sövdes till sömns av ammoniakångorna, och det var svårt att väcka dem om morgnarna när klockan ringde.

Det var försynens gåva till Pank att han åtminstone slapp att dela sängvätarnas öde.

Han låg och gonade sig med sitt nikotin medan stormen tilltog med öronbedövande kraft. Vågorna piskade stenhällarna på den smala landtunga där anstalten var byggd. Det visslade och pep i de otäta fönsterkarmarna, det smällde i plåttaket och råttorna dunkade uppe på vindsgolvet där de plockade havregryn och stal mjöl ur förråden.

Omsider låg det stora huset dött och stilla och omslutet av