Drottningklockan

By Elisabeth Öhman

Under spektakulära former stjäls drottning Marie-Antoinettes magnifika fickur från ett museum i Jerusalem. Tjuven kommer undan och flyr utomlands där han håller sig undan och byter identitet. Men att ha ett värdefullt och välkänt stöldgods i sin ägo är farligt och han bestämmer sig för att låta någon annan gömma klockan tills tiden är inne att sälja den vidare.

Aron är en annorlunda kyrkogårdsvaktmästare som tack vare sitt brinnande intresse för klockor oväntat blir förvaltare till det stulna uret. Detta blir upptakten på en mångårig katt och råttalek mellan den undre världen och den intet ont anande urmakaren, som tas med på en fartfylld resa runt jorden.

I bakgrunden finns även ungdomskärleken Maggan och en okänd dotter som gör spionkarriär inom M16 i London. Kommer sanningen fram? Och kommer drottningens klocka att hitta hem?

"Drottningklockan" är ett spännande äventyr där de mest osannolika vägarna möts och där kärlek och passion spelar huvudrollen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 7, 2018
• ISBN: 9789178290611

Book preview

nära.

DEL I

1939–1985

När jag lyssnar på mina ur är det hjärtslagen jag hör.

Mekanismen i deras inre som så klangfullt uttrycker formeln för framåtsträvande.

Sekunder, minuter, kvartar, halvtimmar, timmar, dygn, veckor, månader, år, decennier, sekler, millennium, eoner.

Hjärtslagen tickar fram tiden. Blodet i min kropp pulserar i takt.

Vi är analoga, mina urverk och jag.

1

Jerusalem den 15 april 1983

Mörkret faller hastigt i den israeliska kvällen när Naaman Diller backar in skåpbilen på bakgården till L.A. Mayer Museum for Islamic Art på HaPalmach Street i Jerusalem. Han stillar sig. Spänd men fokuserad ser han ut över bakgården. Inget rör sig. Håret klibbar i pannan och han koncentrerar blicken mot trottoaren. Gatorna är folktomma nu när sabbaten precis börjar. Han vevar sakta ned fönstret, vinden är ljum och kryddad med en svag blomdoft. Som en bekräftelse på vårens entré.

Folk i de här kvarteren av Jerusalem är vana vid att han parkerar skåpbilen på museets baksida. Ibland övernattar han i hytten när det blir för sent att åka till det enkla gästhemmet där han hyr ett rum. Han har byggt upp ett förtroende i området och är ansedd som en tillmötesgående och hjälpsam hantverkare. Alltid tillgänglig och positiv till nya uppdrag. Skicklig och samvetsgrann. Som kommer i tid på morgnarna och slutför sitt arbete enligt överenskommelse. En hantverkare man litar på.

Men Naaman Diller är en annan människa än vad han ger sken av här i Jerusalem. Hans egentliga jag är något helt annat. Han studerar människors rutiner och utnyttjar deras misstag. Han lär sig hitta luckor där den mänskliga faktorn felar. Han lär sig att uppfatta det som inte är. Just i det tomrummet slår han till, helt i avsaknad av empati och totalt ointresserad av vilka skador han orsakar.

Han är drillad i den högre skolan av mästertjuven själv, Arsène Lupin. Under 1960- och 1970-talen går Naaman i hans lära och får sitt genombrott som internationell bankrånare. Han blir även dömd till fängelsestraff för några riktigt intrikata, men tyvärr inte tillräckligt smarta kupper.

Arsène Lupin är ett smeknamn på någon vars riktiga namn ingen får nämna. Det är egentligen bara Naaman och några av hans kriminella vänner som vet att det handlar om den brittiska tågrånaren Ronald Biggs.

Nu för tiden arbetar Naaman Diller självständigt. Han saboterar inte ett inbrott på grund av någon medkumpans klumpiga försumlighet. Fysiken är i toppform tack vare yoga, bergsklättring och långdistanslöpning.

Han är i Jerusalem av en speciell anledning. Inne i museet bakom skåpbilen finns klockor, värdefulla historiska ur. Han planerar att forcera museet i natt när vakterna går sista ronden och slumrar i vaktrummet. Han vet hur han avyttrar stöldgodset. Han har de rätta kontakterna. Han drömmer om att bytet ska förvandla hans mediokra tillvaro till ett liv i kontantstinn lyx.

Målet med att arbeta som hantverkare i Jerusalem är att få uppdrag inne i själva museet. Redan efter några månader lyckas det. Först får han ett exteriört uppdrag vid museets huvudentré. Han reparerar dörrfoder och vindskivor, ordnar med hängrännor och brunnar, tömmer askfat och sopar rent framför entrén. Så småningom avancerar han. Memorerar rummens placeringar, gångarna däremellan, larmets placering och funktion, vakternas rutiner. Hans sinnen noterar detaljer och i minnet bygger han upp strategin för själva inbrottet.

Naaman håller sig medvetet i bakgrunden, men är noga med att göra sitt jobb synligt. Han lär känna vakterna och dricker ibland eftermiddagste med dem. Är alltid den som vänligt serverar nästa kopp. Hebreiska språket klarar han hyfsat. Som liten pojke växer han upp i norra Israel och emigrerar sedan med sin mormor och morfar till Amerika i tioårsåldern. Han hänger med i vakternas prat om hästsport. Berättar roliga historier som de skrattar åt. Naaman grundlägger ett förtroende hos museifolket och snart är han en accepterad del av personalstyrkan. När museichefen bestämmer att larmsystemet ska ses över får Naaman och en vakt i uppdrag att inspektera hela installationen.

De går från rum till rum och följer skalskydden, varje kabel, varje detektor. Det vackert inredda svart-röda klockrummet är helt olarmat. Det sitter bara ett mediokert larm på dörren in till rummet. Efter en grundlig genomgång av museets alla tre våningar testkör de larmet. Det tjuter och blinkar och larmar direkt till polishuset i kvarteret intill. Dörrarna låses och en järngallergrind sänks ned över huvudentrén.

Alltså ingen idé att gå in den vägen.

Den enda vägen in till klockrummet är genom fönstret på baksidan. Där opererar han helt i fred. Fönstret är inte larmat. Naaman börjar bunkra inbrottsverktyg och planeringen av kuppen blir nu alltmer detaljerad. Han bestämmer sig för fredagen den 15 april 1983. På eftermiddagen saktar vardagstempot ned, familjerna går till ro i hemmen och han slipper onödiga bekymmer med folk som är på fel ställe vid fel tid.

Nu är stunden inne. Här sitter han och halvslumrar i bilen tills vakterna går sista kvällsronden och intar sitt te i det lilla vaktrummet bredvid huvudentrén. Naaman är säker på att de somnar inom en halvtimme.

Han byter smidigt om till en svart, tight trikådräkt och kryper in i klätterselen. Öppnar luckan bakom förarstolen och ålar sig bakåt på flaket. Skjuter ljudlöst upp skåpbilens nyoljade bakdörr och lyfter ut en domkraft, bänder isär gallergrinden och tar sig in på området. Fönstret sitter tre meter upp och han siktar ett kast med kroken mot ventilationstrummans galler. Kroken fäster direkt med ett raspande ljud och han kränger på sig ryggsäcken. Kopplar klätterlinan i selen och tar sats upp på väggen. Verktygen ligger fastbundna på marken i ett långt rep som är fäst i selen, redo att hissas upp. Uppe vid fönstret avvaktar han några sekunder, lyssnar. Hängande i linan använder han en korkskruv till att bryta upp fönstret. Arsène har lärt honom tricket. Han lossar en luftmadrass från ryggsäcken, trycker in den genom fönstret, sätter den batteridrivna pumpen i pipen, fyller madrassen och släpper ned den på golvet. Därefter ryggsäcken och sedan sig själv, dämpat, tyst, tyst.

Han är inne.

I rummet är det mörkt och luktar museum, en unken lukt av stillastående tid. Naaman hissar upp repet med verktygen, stänger fönstret och rullar ut svart wellpapp för fönsterrutan. Smyger bort till ingången, fäster en avlyssningsapparat på dörren och trycker in modellera i glipan mellan dörren och karmen innan han tänder ficklampan. Inget ljus får sippra ut. Han vet exakt vad han ska ta, han har memorerat hela museikatalogen. Han låter glasskäraren öppna montrarna och plockar ned klockorna i plastbärkassar. Allt flyter på som det ska, han har tid att hämta andan, ta några tuggor på en smörgås, svepa en läsk, tända en cigg.

När Naaman i gryningen kör ut skåpbilen på gatan är det redan ett vant inslag som grannarna sett honom göra många morgnar förr. Trots det bränner det i magen, han pressar bröstet mot ratten, håller hårt. Det är så här dags han brukar åka och hämta material till sina hantverksuppdrag. Men i dag fortsätter han upp mot norr. Flygbiljetten är redan bokad. Han har sagt till vakterna att han ska åka för att hämta rena handdukar hos museets tvätteri som ligger på vägen mot flygplatsen.

Naaman Diller går igenom passkontrollen som sin nya identitet Nate Miller utan problem. I bagaget ligger bytet med det dyrbaraste stulna föremålet av dem alla inlindat i enkelt tidningspapper. The Queen, som är tillverkad av en av världens främsta urmakare, schweizaren Abraham-Louis Breguet, är nu under Nate Millers egenmäktiga uppsikt.

När vakterna upptäcker inbrottet är det redan förmiddag. Synen av de demolerade glasmontrarna förlamar personalen som i panik tejpar upp papper med Today Closed på entrédörren. Det dröjer ända till kvällen innan polisen hittar skåpbilen på Ben Gurionflygplatsens parkering. Det blir en sensationell uppståndelse när polischefen meddelar att bilen är inblandad i kuppen. Poliser, säkerhetsfolk, regeringstjänstemän, flygplatspersonal, journalister, fotografer, kulturpersonligheter och en nyfiken allmänhet myllrar runt flygplatsen i ett oorganiserat kaos. Museets chef uttalar sig i tv och utlyser en belöning för tips som leder till inbrottstjuvarnas gripande. Belöningen står i paritet med en riksangelägenhet och utlyses för att i någon mån dölja den genans och förtvivlan som effekten av stölden innebär.

Hur kunde det ske?

2

The London Daily Telegraph

17 april 1983

Djärvt inbrott gäckar världen

Drottning Marie-Antoinettes världsberömda klocka stulen Idag vaknar Jerusalem till nyheten att L.A. Mayer Museum for Islamic Art utsatts för en kupp där värdeföremål för många miljoner dollar stulits.

Det var i går förmiddag som vakter upptäckte att inbrottstjuvar forcerat ett fönster mot museets bakgård. I det så kallade Klockrummet där de tillgripna föremålen förvarades rådde oordning och flera av glasmontrarna hade skurits upp med glasskärare. Tjuvarna hade fäst en avlyssningsanordning på dörren, troligtvis för att kunna höra vakternas fotsteg. Bytet blev världsberömda tavlor, originalmanuskript och hela 106 unika ur, däribland den franska drottningen Marie-Antoinettes klocka The Queen i guld, diamanter och kristall som värderats till miljoner dollar.

Vi är naturligtvis djupt chockade av händelsen, säger museets chefsintendent Samuel M. Mayer. Värden för oerhörda belopp är försvunna. Det handlar om oersättliga kulturskatter. De är osäljbara objekt, så vi antar att det finns en beställare någonstans i bakgrunden som har ingående kunskaper om föremålen. Vi utreder nu hur inbrottstjuvarna har kunnat ta sig in trots vårt rigorösa säkerhetssystem. Vi, liksom polisen, är tacksamma för alla tips och iakttagelser som allmänheten kan ha gjort. I avvaktan på polisutredningen håller vi museet stängt tills vidare.

Inbrottet har till synes utförts mycket professionellt. Polisen räknar med att det krävts flera gärningsmän för att genomföra kuppen.

Enligt initierade källor befanns allt vara i sin ordning när vakterna gick ronden i fredags kväll. Vid nästa tur, i går lördag förmiddag, upptäckte en av vakterna att dörren till rummet där föremålen förvarats, var blockerad från insidan. Vakten begärde förstärkning och man gjorde sedan upptäckten att montrarna var demolerade och innehållet stulet. Verktyg som sågar, filar och tänger låg i en röra på golvet tillsammans med smörgåsrester, läskedrycksburkar och cigarettfimpar. En repstege och en luftmadrass, som inbrottstjuvarna troligen använt för att dämpa ljudet vid inlastningen av verktygen, låg på golvet nedanför det halvöppna fönstret som täckts med svart kartong. Dörren hade tätats inifrån med modellera för att hindra ljusutsläpp. En korkskruv som hittades på golvet vållar polisen huvudbry.

I det allmänna kaos som uppstod när inbrottet upptäcktes har personer som varit inne i rummet flyttat och vänt på en del föremål, varför säkring av fingeravtryck kommer att ta tid.

Polisen har nu en prioriterad uppgift framför sig med att utreda vad som säkert kommer att betecknas som ett av århundradets mest uppmärksammade inbrott. Ett intensivt arbete med att spåra inbrottstjuvarna pågår både inom landet och internationellt. I skrivande stund är dock inga personer misstänkta.

Caroline J Lyndon

3

Jag föddes på Nyköpings lasarett en helt vanlig tisdag några veckor innan andra världskriget bröt ut. Mamma, eller Hjördis som jag alltid kallade henne, hade en normal förlossning. Pappa Hjalmar kom cyklande från kyrkan i sista stund för att hålla handen under de krävande krystvärkarna. Enligt vad jag har fått berättat för mig var vi en normal familj, om än med låga inkomster, men som ändå hade en bra bostad i det röda trähuset vid Klockbergets fot och mat för dagen. Vi var helt enkelt normala.

En av de få gångerna som Hjördis och Hjalmar bråkade var när jag skulle få mitt namn. Hjalmar tyckte att Arnold skulle passa utmärkt. Hjördis, som inte tyckte om en tysk anknytning, föreslog Aron istället. Hon menade att Aron, som var Moses bror i Gamla Testamentet, passade mycket bättre i deras kristna livsåskådning. Och så blev det.

Jag lär ha varit en pigg krabat som frodades i ett tryggt hem. Min uppväxt som enda barn i den enkla familj, där Hjördis snart blev en efterfrågad kokerska och Hjalmar pålitlig kyrkogårdsvaktmästare, kan jag beskriva som sorgfri. Vi bodde i södra delen av Nyköping, precis som i en egen, liten by kring kyrkan med sin pedantskötta kyrkogård och röda klockstapel uppe på berget. Kyrkoherden, diakonen, kanslisterna på pastorsexpeditionen och kyrkogårdspersonalen fick alla hyra bostäder som kyrkan ägde. Det var en idyll som gav mig en god grund för vad som senare skulle utspela sig i livet.

Under uppväxtåren var jag en egensinnig pojke som gärna fantiserade om en befolkad äventyrsvärld där djur, alver och troll blandades med mystik och spänning. Jag var noga med detaljer samtidigt som jag begeistrades av världsliga betingelser som jordens dragningskraft, solens hetta och planeternas positioner i atmosfären. Jag ritade av klockstapelns urtavla i gruset på gårdsplanen och hoppade hage mellan visarna. Det var något speciellt med det.

Jag var i treårsåldern när jag fick följa med på min första högmässa. Hjördis tog upp mig i knäet och om jag blev högljudd måste vi lova att genast lämna kyrkbänken. Barn skulle vara tysta i kyrkan. När jag blev lite större fick jag assistera med psalmböckerna. Det tyckte högmässobesökarna var rörande. Då visade Hjalmar undantagsvis lite stolthet. Han hade en son som kunde räcka fram psalmböcker. Det innebar att det kanske kunde bli något stort, helst präst, av mig en dag.

När jag började i folkskolan växte självkänslan i takt med att jag fick lära mig nya saker. Jag hade lätt för att läsa och skriva. Kunde rabbla de tio budorden flytande. Mest gillade jag teknik, eller finmekanik som jag hellre uttryckte det som. Jag fortsatte att fördjupa mig i urens förunderliga värld. Det oupphörliga tickandet fick mig att öppna dörren till min egen fantasivärld där klockorna berättade historier om mod, framgång och sagolika äventyr.

I deras melodi hörde jag livets sång.

Jag lyssnade ofta till berättelserna om Hjördis uppväxt i kustbandet vid Aspnäsets gård norr om Nyköping. Morfar Gustav Andersson var fiskare och var för det mesta ut till havs med sin fiskebåt. Eller ännu hellre i sjöboden och rensade näten. Där tog han sig en och annan styrketår innan han stämde upp i jämmerliga sjömanssånger. Mormor Britta var flitig och arbetade hårt, antingen hon skötte om Hjördis eller hennes fyra småsyskon, lagade mat, mjölkade korna, fodrade ut hönsen, grävde upp potatis eller städade det stora boningshuset.

Gustav ägde flera av öarna utanför Aspnäset. De var ett arv som hade gått i familjen i flera generationer. Han pratade ofta om vad han skulle göra med alla pengar om han skulle sälja öarna.

Kanske en skulle resa till Amerika och se på Frihetsgudinnan? Eller till Paris och se Eiffeltornet? Visste du att det är samma ingenjör, Gustave Eiffel, som har konstruerat båda två?

Gustav utmanade gärna Hjördis i frågesport. Ofta handlade frågorna om det han själv kunde bäst. Han läste historieböcker så fort han ansåg sig ha en ledig stund och kunde hela teknikhistorien från 1500-talet och framåt. Historieintresset delade Hjördis högaktningsfullt med sin far, men annars var hon mest intresserad av att komma bort från landet och in till Nyköping. Drömmen var att få börja vid Högre Allmänna Läroverket.

Men först skulle hon konfirmeras. Hon blev inskriven vid Alla Helgona kyrka tillsammans med alla andra ungdomar från skärgårdsöarna.

Konfirmandutbildningen var intressant. Särskilt utsikten genom fönstret. Hon satt alltid på samma plats i koret så hon kunde se pojken som arbetade där ute på kyrkogården. De smygtittade på varandra och ibland krockade blickarna. Då tittade Hjördis snabbt ned i psalmboken. En söndag dröjde hon sig kvar vid kyrkporten och låtsades knyta skosnörena när han kom fram till henne.

Hej, jag heter Hjalmar, vill du följa med och se på nykläckta fågelungar?

De smet iväg bakom knuten och kikade på fågelungarna som bodde under taket på det lilla trädgårdsskjulet. Hjördis tyckte de var söta när de så hjärtskärande pep efter mat.

Jobbar du här?

Hjördis blev röd om kinderna över den helt onödiga frågan.

Ja, jag brukar jobba extra på helgerna. Kyrkogårdsarbetare är ett yrke som man ärver i familjen. Min pappa har jobbat här sedan han var sexton år. Och hans pappa före honom.

Oj då, vilken tur att du redan har ett bra jobb! Nu måste jag skynda mig tillbaka innan kyrkoherde Bylund börjar undra var jag tog vägen.

Då ses vi kanske nästa söndag igen.

Hjalmar böjde sig ned för att repa en solgul maskros som han blygsamt räckte till Hjördis.

Åh, tack!

Hjördis och Hjalmar fortsatte att träffa varandra på söndagarna. Det blev början på en livslång kärlekshistoria. Så som det kan gå i livet blev Hjördis med barn. Hon födde mig när hon bara var 17 år. Hjalmar, som var tre år äldre, tog fullt ansvar och erbjöd ett bostadsrum på vinden i det röda trähuset vid Klockbergets fot. De gifte sig i all enkelhet i Alla Helgona kyrka och Hjördis fick deltidsjobb i kyrkans café och soppkök.

Lyckan förbyttes dock i oro när andra världskriget bröt ut. Hjördis och Hjalmar var båda övertygade om att den gyllene regeln älska din nästa såsom du älskar dig själv gällde såväl i fredstider som i krigstider. Visst var det hårda krigsår med kalla vintrar och ransonerad mat, men de upplevde en ynnest i att höra till Guds utvalda skara. Det religiösa anslaget hemma blev tydligare. De var helt på det klara med att Gud måste ha hört deras bön om en framtid i trygghet. De bestämde sig för att följa evangeliets tio budord till punkt och pricka som ett ödmjukt tack.

Hjördis kallades ofta in som extrahjälp vid större officiella middagar. Till exempel när möbeltillverkaren Nordiska Kompaniet hade bjudningar i den stora representationsvillan nere vid ån. Då var det hon som lagade maten. Kortvuxen och lite rultig i sitt blårutiga förkläde med det ljusbruna håret som tydligt tecknade outkammade lockar efter papiljotterna.

Innan jag började skolan tog Hjördis bara matlagningsuppdrag när Hjalmar kunde vara barnvakt. Det blev mest på kvällar och helger. Och på Hjalmars lediga dag förstås. Torsdagar. Det var en bra dag för då var det torgdag och då kunde hon få hjälp med att handla alla ingredienser till helgens beställningsmiddagar. Hon lärde sig snart till förstklassig kalaskokerska och fick ansvara för elegantare bjudningar hemma hos stadens fashionabla familjer. Under tiden lärde Hjalmar mig allt om kyrkoåret och rutinerna i kyrkan.

Jag var stolt över Hjördis. Hon gjorde de absolut godaste gräddsåserna i världen. Allra bäst var de med enbär i. Fast ibland blev hennes fanatiska vidskeplighet för mycket. Hon var en sådan människa som spottade tre gånger när en svart katt gick över gatan eller sade peppar, peppar ta i trä samtidigt som hon lade handen på ett träföremål för att inte få otur. När hon åberopade ett ordspråk brukade hon himla med ögonen och nicka mot Kristuskorset ovanför kökssoffan som en bekräftelse på samförstånd. Om vi var hemma förstås. Men om vi var ute, om det till exempel var jag som hjälpte henne hem med kassarna från torghandlingen, då glömde hon alla vidskepligheter. Då struntade hon i svarta katter och pepparträ och hälsade glatt på alla. Om vi mötte en affärsbekant log hon sitt soligaste leende. Hon kallade sina matkunder för affärsbekanta.

Ja, de är ju mina uppdragsgivare så dem måste man vara extra artiga mot.

Hjördis hade en till synes obotlig skräck för tåg. Hon ansåg att tåg definitivt var något som hörde hemma i Amerika. Det kunde aldrig vara bra att utsättas för kraften från de svarta järnlådorna. Tänk om den mänskliga faktorn räknade fel på tiden så att tågen krockade och människor blev till mos? Tåg var oberäkneliga vandaler som skar genom tiden för att leverera resande lycksökare med på tok för mycket bagage.

I sina tankar var Hjördis helt övertygad om att både hon och Hjalmar skulle dö tidigt genom en felberäknad, tidtabellstyrd tågolycka och att jag skulle bli föräldralös.

När det kom till min pappa Hjalmar var han en rättskaffens man. Att rätt skulle vara rätt var hans motto. Det hade han läst i Bibeln och gick ut på att de gudlösa skulle straffas samtidigt som de rättfärdiga skulle beskyddas. Det måste vara balans i tillvaron. Gjorde man fel skulle man bestraffas. Gjorde man rätt skulle man belönas. Så enkelt var det.

Det Hjördis, i sanning en redbar kvinna, gav i värme och generositet höll Hjalmar tillbaka i stram pliktskyldighet. Han ansåg att hennes alltför godhjärtade utsvävningar behövde planas ut för att skapa jämvikt. Det måste väga jämt i vågskålen. Speciellt när det gällde mig. Hjördis var alldeles för slapphänt, lagade min älsklingsmat, bäddade sängen i vindsrummet och packade skolväskan. Skruvade till och med in rätt kanal på radion. Det var inte bra för barn att få som de ville. Nej, lite motstånd var bra, det härdade, det hade man lärt sig. Det var ändå jag, hans enfödde son, som skulle ärva arbetet som kyrkogårdsvaktmästare en dag, så nu var det bäst att jag fick gå i rätt skola. Hjalmar tänkte bara lära ut sina knep en gång.

Hjalmar var ansedd som en timid man av kyrkogårdsförvaltningen, men han kunde snäsa av och visa hur han ville att saker och ting skulle gå till. Särskilt vid högmässorna. De var hans egna föreställningar. Då var han i sitt esse när han hälsade välkommen till församlingsborna och delade ut psalmböcker med en bestämd nick. Varje söndag. Det var egentligen bara Hjalmar som visste hur rutinerna kring en riktig högmässa gick till. Och så Gud då. Och Jesus. Men inte så många till. Hjalmar tillhörde en utvald skara.

En dag tog Hjalmar med mig till skrothandeln i hamnen för att köpa järnbultar till de tunga lampkronorna i sakristian. Där fick jag syn på några gamla trasiga klockor som låg i en skräplåda. Jag bad ödmjukt att få dem.

Vad ska du med dem till? Några gamla klockbitar? Ja, du kan få dem mot att du delar ut psalmböcker under resten av kyrkoåret, men jag bjuder inte mer än tjugofem öre.

Det var en lycklig pojke som tog emot klockorna av skrothandlaren. Hjalmar förstod att det betydde mycket för mig. Varför visste han inte riktigt, bara att jag verkade befinna mig i en annan värld, fjärran från religion och söndagsskola, från kyrkor och psalmböcker.

Väl hemma slängde jag cykeln mot husväggen, rusade upp på vinden och började undersöka klockorna noga. Skruvade upp boetterna, tog bort glas och visare. Studerade innanmätet noga. Sedan torkade jag alla detaljer noggrant och skruvade ihop allting igen. De fungerade ändå inte, de var döda, men det gjorde inget, jag betraktade ändå mina första egna klockor med bultande hjärta. Jag tryckte dem ömsint mot bröstet.

Hjalmar insåg att mitt intresse för tidmätning var genuint. Han såg mig fånga upp alla kunskaper jag kunde om de tickande underverken. Vägguret inne på pastorsexpeditionen, bordsklockan på den stora orgeln uppe på läktaren, pendylen i sakristian eller rovan i prästens kåpa fångade min omättliga fascination. Upptäckten av att klockstapelns stora visare, soluret på kyrkbacken och timglaset i predikstolen visade samma sak gjorde mig helt begeistrad. Hur kunde olika klockor gå lika? Var tiden lika oavsett hur klockan såg ut? Vem var det som såg till att alla klockor visade samma tid? Var kom tiden från?

Hjalmar såg det som en skänk från ovan att kunna hänvisa till Gud när mina frågor blev alltför påträngande.

När du lärt dig läsa står svaren på världens stora gåtor i Bibeln.

Hjalmar förstod att även om jag skulle ärva jobbet som kyrkogårdsvaktmästare tänkte jag definitivt ägna mitt liv åt klockor.

4

När jag fyllt sex år blev det fred i Europa. Efterkrigstiden gav oss bättre ekonomi när Hjördis fick full fart på middagsbeställningarna igen. Det blev lättare att få tag i bra råvaror. Hennes trerätters middagar med skaldjursaladåb och hemgjord majonnäs, dillkött på färsk kalv med sötsur sås och glassbomb med mörk chokladsås frestade överklassens eleganta middagssällskap. Hjalmar byggde lådor både bak och fram på hennes cykel så att hon kunde frakta sina fat och karotter ut till de väntande middagsborden.

Hjalmar hade en släkting i Stockholm som arbetade inom kyrkan på Södermalm. Hon hette faster Tyra och ibland hälsade hon på i det röda trähuset vid Klockbergets fot. Då bäddade Hjördis rent i sovrummet och tog in extra ved till kaminen. Hjördis och Hjalmar flyttade upp på vinden mittemot mitt rum. Det var egentligen ett förråd, men fick fungera som extra sovrum då faster kom på besök. Något annat var inte att tänka på.

Faster Tyra var