Mördarens leende

By Lennart Emtestam and Gösta Emtestam

Greta, en tjugofemårig dansare och dotter till societetskvinnan Blanka Hamilton, har blivit kidnappad och budskapet är tydligt: såvida lösensumman inte betalas inom fyrtioåtta timmar kommer Greta att mördas. De tjänstlediga poliserna Hjalmar Lund och Laleh Forss anlitas som privatdetektiver och tiden är knapp. Det tydligaste spåret leder till en flådig Östermalmsvåning som ägs av Blanka men förfogas över av hennes ex-man. Här finns det någonting att gå på. Samtidigt stormar det på det privata planet för de båda poliserna. Lund har det trassligt i sin relation med åklagaren Charlotte Stierna, medan Forss återupptar kontakten med en gammal kärlek hon aldrig helt har kunnat släppa. Mördarens leende är den fjärde delen i serien om polisduon Hjalmar Lund och Laleh Forss.Följer polisduon Lund och Forss i såväl deras hektiska deckarliv som deras privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728131657

Book preview

Måndag

Prolog

Mannen tog ett djupt andetag, öppnade försiktigt dörren och gick in i den mörka salen. Han drog efter andan och lukten av gammal oljefärg trängde in i näsan. På väggarna hängde stora målningar av konstnärerna Carl Larsson, Bruno Liljefors, Sigrid Hjertén och Pablo Picasso. Mitt på golvet stod en glasmonter som reflekterade skenet från ficklampan. Hjärtat hamrade i bröstet. Han beundrade praktverket, sneglade på klockan, tänkte igenom alla steg som återstod och att det fanns mycket som kunde gå snett. Efter en ny titt på armbandsklockan var äntligen tidpunkten nådd och larmet avstängt. Mannen öppnade låset utan svårigheter, lirkade upp monterns skottsäkra glaslucka, höll ficklampan mellan läpparna och fick metallsmak i munnen. Handsvetten gjorde gummihandskarna hala på insidan men det gick att lyfta ut tavlan och sätta ner den mjukt på golvet. Inga ljud, inget larm hördes. Allt gick enligt planerna. På golvet, bredvid den nyss bortplockade rariteten stod den andra tavlan som togs upp och placerades varsamt i montern, på originalets plats. Under en kort stund stod han stilla på helspänn. Det enda som hördes var en bultande puls i öronen. Mannen drog igen luckan och böjde sig ner. Ur fickan tog han fram en svart plastsäck. Den drog han över konstverket, som var ungefär 80 gånger 50 centimeter. Han lyfte det dyrbara paketet ömt som ett spädbarn. Ljudlöst tog han sig mot dörren, med tavlan inklämd under armen och tryckte ner dörrhandtaget med den lediga handen. Mannen stelnade till. Dörren var låst. Han var fångad som en råtta. Kanske hade larmet gått? Han ryckte och slet i handtaget, drog hårt upp och ner, men utan resultat. De hade kommit överens om att inte kontakta varandra, men mannen blev tvungen. Då vibrerade mobiltelefonen i fickan. Ett kort kodat meddelande på skärmen … Hon vill inte gifta sig. Men snart fixat … Han svarade … Grattis… och stoppade ner telefonen. Det klickade till, dörren gick att öppna och han tog sig ut i trapphuset. De var nu tvungna att göra av sig med mobilerna, eftersom meddelandet skulle kunna spåras. En vag osäkerhetskänsla kom krypande.

Framme vid husets bakdörr tog mannen på sig en rånarluva med hål för ögonen. Den första delen av planen var snart avverkad och det kändes som att inget kunde gå fel. Det fanns massor av tid. Ett glädjerus for genom kroppen när mannen tänkte på alla möjligheterna som öppnades. Månader av väntan och veckor av planering skulle ge resultat. Tiden med anspänning och oro var snart över. Nästa fas i planen var djärvare, men skulle fullborda Mästerverket, som han hade döpt projektet till. Syftet med Mästerverketvar att bli fri, på alla plan och att aldrig mer behöva vara beroende av andra. Han skulle starta om från början och ett helt nytt liv öppnade sig för honom. Lämna Sverige. Aldrig mer Sverige. Så långt bort som möjligt. Han spanade ut på bakgården, det var ingen där och helt tyst. Taveltjuven klev ut, maskerad i rånarluvan och i långrock. Dyrgripen var inklämd under armen som i ett skruvstäd. Mannen tog sig vidare ut på den folktomma gatan i centrala Stockholm. Utan upptäckt nådde han fram till bilen, tryckte på nyckeln och öppnade bakdörren. Han placerade paketet på sätet, lutad mot ryggstödet och fäste noggrant säkerhetsbältet omkring den. Tavlans nya ägare kunde inte motstå frestelsen att dra upp en bit av plastsäcken. På målningens nedre högra hörn, nära ramen, gick det, i ljuset av bilens taklampa, att läsa signaturen: Zorn -86.

1

Kommissarie Hjalmar Lund drog in den kyliga kvällsluften i lungorna när han gick uppför Slussen denna sena aprilkväll. Han mötte människor som pratade och fnittrade. Promenadvägen passerade ett gigantiskt renoveringsarbete där hela Slussen skulle byggas om och anpassas efter nutida och framtida behov. Trottoarer och cykelbanor var provisoriskt dragna kors och tvärs. Han kände obehag när cyklister strök nära honom. Hjalmar drog upp kragen och ökade takten på Götgatsbacken. Hemma på Maria Prästgårdsgatan gick han trappan ner och öppnade sitt källarkontor. Bakom den gamla trädörren uppenbarade sig en plåtdörr med larm och kodlås, allt monterat av en gammal kompis som var låssmed. Han slog snabbt in koden och dörren gled ljudlöst upp. I kontoret fanns det en hel del bråte, flyttkartonger, ett par enkla klädgarderober och ett kraftigare ekskåp för förvaring av vinflaskor. På resande fot brukade han köpa med sig olika fabrikat, det rörde huvudsakligen sig om rödvin. Hjalmar hade annars varken någon direkt hobby eller intresse av att samla på fina viner men det kändes bra att ha ett lager i källaren, trots att han tidigare föredragit whisky. Samlingen i det stora ekskåpet bestod av ett femtiotal flaskor. Han stod länge och valde och tog med en av dem. Mobilen vibrerade i kavajfickan och han blev varm inombords av namnet på skärmen … Charlotte … han ställde ner flaskan, harklade sig och svarade.

Hej Charlotte.

Hej Hjalmar. Jag ville bara höra att du kommit hem.

Jo, jag är i lägenheten, står precis i hallen och ska ta av mig ytterkläderna, sa han, men det kändes inte bra med den modifierade sanningen.

Ska jag ringa om en stund?

Nä, det går bra. Var det nåt mer?

Jo. Jag skulle vilja att vi ses imorron utanför Timmermansgården.

Det går jättebra. Jag ska jobba i antikaffären. Tar bara nån minut för mig. När då?

Kvart i elva. Jag har tagit ledigt hela förmiddagen, men vi hinner tyvärr inte med nån lunch. Jag trodde det först, men upptäckte att det kört ihop sig.

Det var en missräkning. De hade bestämt att luncha tillsamman på en nyöppnad indisk restaurang på Hornsgatan.

Vi kanske kan ta det på onsdag istället, sa han och försökte dölja besvikelsen.

Det går nog bra … God natt då. Kram.

God natt… ses i morgon.

Hon knäppte av och Hjalmar stoppade ner mobilen. Kändes inte längre lika kul att hämta vinflaskan, men den fick följa med ändå. Han hajade till, lät som det var mer folk i källaren. Det hördes rörelser från gången, som borde vara tom med tanke på tidpunkten. Hjalmar klev ut ur förrådet, stängde dörren, tryckte sig mot väggen och gjorde sig beredd. Han greppade buteljens hals och höll den framför sig. Luften i den gamla källargången gjorde honom torr i munnen. Det var alldeles tyst och han kände pulsen i tinningen, en katt smög fram runt hörnet. Det var Leia, döpt efter prinsessan Leia i Star Wars, enligt grannen som var kattens ägare. Hjalmar satte sig på huk och sträckte fram handen. Katten, omtyckt av de flesta i huset, kände igen honom, kom jamande fram och strök sig tillgivet mot hans ben. Han kliade katten bakom öronen och hon spann förnöjt.

Vill du gå ut? sa Hjalmar efter en stund.

Katten svarade jamande och de gick tillsammans uppför källartrappan. Tyst öppnade han porten med ena handen och höll flaskan med den andra. Leia ställde sig i dörröppningen, nosade och spanade innan hon vaksamt tassade ut på gården.

Väl uppe i lägenheten hämtade Hjalmar ett glas i köket och slog sig ner i vardagsrummet, öppnade flaskan och hällde upp. Efter en klunk mönstrades travprogrammen för kommande onsdag. Till sin tillfredsställelse fanns en travhäst som han bedömde vara en säker vinnare i första loppet och han bestämde sig på direkten att daska till med 10 000 kronor. Den hästen ger minst fyra gånger pengarna, tänkte han och smuttade leende på glaset.

2

En mörkklädd fönstertittare klättrade upp på en stor balkong på Lundagatan. Från balkongen hade han en storslagen vy över Riddarfjärden och Stadshuset, stadens symbol. Tittaren intresserade sig för den unga kvinna som bodde i lägenheten. Han väntade, tryckt mot väggen, dold inifrån. Han hade kartlagt hennes vanor. På det vanliga klockslaget kom hon in genom ytterdörren och kastade av sig en röd skinnjacka på fåtöljen. Hon hade svart t-tröja och byxor i samma färg. Han fantiserade om att hennes gracila, samtidigt målmedvetna rörelser i lägenheten påminde om sädesärlans gång. Han gillade speciellt hennes vippande, långa blonda hästsvans. Hon var i 25-årsåldern, till yrket dansare och det vara allt han visste. Han stod bredvid balkongdörren med en liten spegel i handen, som han höll framför fönstret, vilket gav en god insyn, samtidigt som han själv förblev i princip osynlig. En äldre man med hund kom gående på grusgången nedanför balkongen. Hunden for runt och sniffade nyfiket omkring. Mannen på balkongen hukade bakom det gröna plåträcket. Men hunden som äntligen hittat något skoj sprang gläfsande mot balkongen, med den gamle mannen i släptåg. Med ökad puls tänkte fönstertittaren igenom situationen. Risken fanns att den unga kvinnan i lägenheten skulle komma ut och upptäcka orsaken till hundens intresse. Det enklaste vore att resa sig upp, hoppa ner på marken och springa iväg. Annars kunde han sitta kvar och trycka med förhoppningen att förbli osedd. Hundägaren ropade.

Nej, Molly. Kom hit Molly!

Mannen på balkongen kastade en ängslig blick över axeln, men såg att den unga kvinnan stod livligt gestikulerande. Hon pratade i mobilen och var fullständigt omedveten om dramat utanför fönstret. Den gamle mannen lyckades hejda sin kära lilla krabat, som lugnade ner sig och de båda försvann bort ner mot Skinnarviksringen.

Fönstertittaren hämtade andan för att lugna ner sig. Även om han närmade sig sextio år hade tiden inom det militära och hans mångåriga intresse för motion i alla former medfört att han alltid förblivit vältränad. Det behövdes när han inte längre orkade motstå driften som växte inom honom. Han hade prövat ett flertal balkonger från utsidan. När byggföretagen renoverar fasader monterar de upp kameror och larm på byggställningarna, men han lärde sig knepen, hur han skulle undvika upptäckt. Till en början tog han hjälp av psykolog, men insåg att de kanske inte arbetade under full sekretess när det gällde de känsliga företeelser som han tvångsmässigt fantiserade om. Han övergav psykologerna och levde istället ett dubbelliv. Han klarade inte längre att motstå tankarna utan det var lika bra att ge sig hän. Den allra skönaste känslan väcktes när han höll på, men efteråt, på dagarna blev det med tiden svårare och svårare att koncentrera sig på arbetet och att leva i en relation. Tankarna och göromålen blev mer inriktade på en och samma sak. Det oroade honom också att han tänjde gränserna och blev djärvare.

Sittande på huk stack mannen på balkongen upp spegeln och kikade in i bostaden. Han kände till att lägenheten var en ombyggd enrummare. Matplatsen vid köket hade gjorts om till en alkov, men skulle kunna kallas sovrum. Balkongen var smal och gick längs hela lägenheten. Han kunde följa henne var hon än befann sig, bortsett från badrummet. Hon stod i hallen vid dörren och hade tagit på sig jackan igen. Egendomligt, eftersom klockan var över elva på kvällen och enligt hans tidigare observationer var det ovanligt att hon gick ut sent. Mannen förflyttade sig hasande, tryckte örat mot balkongdörren och hörde att hon lät upprörd. I spegeln noterade han att hon lämnade lägenheten. Han gled över balkongräcket och hoppade mjukt som en katt ner på gräsmattan. När han kom runt hörnet till Lundagatan stod två yngre män och höll en sprattlande människa i ett stadigt grepp mellan sig. De var på väg att fösa in offret, som hade en säck över huvudet, i en liten vit skåpbil, vars bakdörrar stod på vid gavel. Han kände igen den röda skinnjackan. Det var hon … det var hon. Kvinnan sparkade vilt omkring sig, men männens styrka var överlägsen. Hon halkade till och sjönk ner på knä. Männen lyfte upp kvinnan och tryckte henne mot skåpbilen. Hon försökte slita sig loss. Ilskan steg i kroppen på balkongmannen. Han tog upp en gummimask föreställande en hårig apa, drog den över huvudet och plockade fram en pistol. Han sprang mot brottningsmatchen, vände vapnet bak och fram och fattade pipan för att använda pistolkolven som klubba. De båda männen blev överrumplade, vände sig mot honom och släppte kvinnan som föll ihop på marken. Ett slaskande ljud hördes när den närmaste av männen fick ta emot ett hårt slag av pistolkolven mot pannan. Mannen kved till, föll tungt som en nyslaktad gris och hamnade bredvid kvinnan på trottoaren. Kumpanen trevade i innerfickan, men fick ett hårt slag med pistolkolven mot överläppen. Blodet rann ur munnen och från läppen när den slagne skyndade nedför gatan. Den flyendes kamrat rörde på sig och vaknade till, reste sig och droppade slokörad iväg i samma riktning. Balkongmannen stack in huvudet i bilen och såg att nycklarna satt kvar i tändningslåset. Han fick ett infall, en plan tog form i tanken, möjligen i djärvaste laget och som skulle kunna sluta riktigt illa, men han kunde inte motstå frestelsen. Han drog av masken, tittade sig omkring och konstaterade att kidnappningsförsöket inte var upptäckt. Han bestämde sig. Det må bära eller brista. Han förde ena armen bakom hennes nacke och den andra under knävecken, lyfte varsamt och placerade kvinnan på golvet i skåpbilens lastutrymme. Med en pekfingertopp mot henne hals kände han en snabb svag puls. Hon verkade vara drogad. Mannen tog undan säcken från hennes huvud, lade en filt över utan att täcka ansiktet. Långsamt drog han igen dörrarna, tog sig runt bilen och slog sig ner bakom ratten. Motorn gick igång, ettans växel och bilen for iväg ett par kvarter bort. Bilen bromsades in utanför en port och han spanade ut över gatan. En grupp ivrigt diskuterande kvinnor passerade skåpbilen. En tom 66:ans buss slamrade förbi. När det blev lugnt steg han ur bilen och promenerade mot huset, gick in i porten, vidare in i farstun och fram till källaringången. Efter att ha ställt upp dem, återvända han till bilen, tog den livlösa kvinnan i famnen och bar ner henne i källaren. Med ena handen låste han upp till kontoret, lyfte in kvinnan och placerade henne på en bänk. För säkerhets skull låste han också dörren. Det inträffade var en serie oplanerade händelser som kunde vara farliga och hade lett till en kidnappning. Han övervägde att väcka kvinnan och släppa henne fri. Hade han varit tillräckligt försiktig? De tidigare utflykterna på byggnadsställningarna var planerade in i minsta detalj. Han behövde ha full kontroll och hade aldrig lämnat spår efter sig, för han visste hur han skulle göra och polisen skulle aldrig kunna gripa honom. Men det som pågick den här gången var en stor utmaning. Han måste i fortsättningen försöka handla rationellt och inte styras av de mörka tankarna. Samtidigt kände han att det var svårt att hålla igen och han bestämde sig för att inte släppa henne. Allt skulle gå bra. Han skulle förvara henne, fastkedjad i badrummet. Hon måste kunna dricka vatten och göra sina behov, tänkte han. Eftersom lokalen de befann sig i var en välisolerad före detta ljudstudio, fanns det ingen risk att hon skulle höras om hon skrek. Han tog fram en kedja och handklovar ur en byrålåda. Mannen hajade till då han hörde att kvinnan andades annorlunda, hennes bröstkorg höjde sig och sjönk ihop rytmiskt. En hand rörde sig sakta upp mot huvudet. Jävlar, hon vaknar. Han tog på sig en vit rock och satte masken över sitt ansikte. Han ställde en karmstol i badrummet och lyfte upp kvinnan från soffan. Han märkte att hon tog ett djupare andetag och att hon rörde sig. Skyndsamt bar han in henne i badrummet och satte henne i stolen, fastkedjad med ena benet i ett kraftigt avloppsrör. Ögonlocken rörde sig när han avlägsnade plastsäcken från hennes huvud. Hon tittade upp på honom där han stod tätt intill. Med en handduk torkade han bort mascaran som runnit ner på hennes kinder. Därefter blötte han handduken och tvättade hela ansiktet och halsen. Han såg paniken i hennes alltjämt dimmiga ögon.

Varför? sa hon med torra läppar.

Han skakade på huvudet och satte upp ett hyschande pekfinger. Han erbjöd henne en plastmugg med vatten, som hon smuttade på, men muggen föll i golvet då hon förlorade medvetandet igen. Ur fickan tog mannen fram ett kuvert och lade det på badkarskanten, lämnade badrummet, utan att släcka lampan. Mannen låste dörren och för säkerhets skull staplade han en hög med banankartonger fyllda med böcker framför den. Det var dags att flytta skåpbilen, som stod parkerad utanför porten, ett spår som skulle kunna avslöja honom. Han kom upp från källaren och kikade ut genom fönstren i husporten. Han drog fingrarna genom håret. En stöt for genom kroppen. Skåpbilen var borta.

Tisdag

3

Hjalmar sträckte sig efter mobilen som låg och surrade på sängbordet.

Jalle, svarade han.

Är det Hjalmar Lund jag pratar med? hördes en kvinnoröst.

Ja, det är jag.

Ursäkta att jag stör så här tidigt, men min dotter har försvunnit. Du måste hjälpa mig, sa kvinnan och snyftade.

Han satte sig upp i sängen och blev klarvaken. Ett uppdrag på gång.

Det är ingen fara. Är nån i nöd hjälper jag alltid till. Dygnet runt.

Framför allt om det är en dam, tänkte han.

Tack, tack, bäste Lund.

Hon harklade sig. Snyftandet upphörde.

Jag heter Blanka Hamilton. Ägare av Antikverket och en del fastigheter.

Han visste mycket väl vem kvinnan var. En känd förmögen adelsdam. Familjen tillhörde sedan flera generationer gräddan inom fastighetsbranschen.

I natt ringde en man och sa på dålig engelska att en internationell terrorgrupp hade kidnappat min dotter Greta. Han ville ha 10 miljoner euro inom 48 timmar. Kontaktade jag polisen skulle hans medhjälpare stycka henne levande och skicka bitarna till mig. Dom skulle börja med fingrar och tår.

Kvinnan var forcerad och han fick svårt att ta in allt. Det kändes som delar av hjärnan låg kvar på kudden.

Oj, oj då, det låter som dom verkligen menar allvar.

Ja, och vi vill därför inte blanda in polisen. Min väninna, Viktoria Rosén, har ett häststall norr om Stockholm. Viktoria rekommenderade dig. Hon säger att du tidigare var en av dom bästa poliserna och att du nu har öppnat eget i samma bransch. Dirty Jobs, som hon uttryckte det. Hon påstår att du arbetar vid sidan av lagen, med smidiga lösningar på svåra problem. Du har fått bra rykte redan.

Ja, henne känner jag.

Jo, jag vet att ni har haft ett förhållande. Viktoria varnade mig för dig. Hon sa att du var en charmör och såg bra ut. Du liknar Johnny Depp, tycker hon.

Hans ansikte täcktes av ett brett leende.

"Stopp och belägg. Jag håller med henne, men nu tror jag att vi har kommit lite vid sidan av