Långt ute i skogen

By Lars Kjædegaard

"Långt ute i skogen" är sjätte delen i den danska deckarförfattaren Lars Kjædegaards spänningsserie om Agnes Hillstrøm. Mitt i natten kallas utredare Agnes Hillstrøm till en lägenhet i Köpenhamns innerstad där en ung man har blivit brutalt mördad. Offret visar sig tillhöra stadens överklass, men lägenheten är någon annans. Vem äger lägenheten, vad gjorde offret där, och varför har någon mördat honom?Ledtrådar för Agnes och hennes assistent Otto Vang från staden och långt ut i skogen. Där sker något mycket oväntat, och fallet tar en drastisk vändning när Agnes ställs öga mot öga med ett spöke från hennes förflutna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2023
• ISBN: 9788728518984

Book preview

Lars Kjædegaard

Långt ute i skogen

Översatt av Mattias Bergström

SAGA Egmont

Långt ute i skogen

Översatt av Mattias Bergström

Originaltitel: Langt ude i skoven

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2021, 2023 Lars Kjædegaard och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728518984

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Från mobiltelefonen på nattduksbordet hördes dämpade marimbatoner. Agnes Hillstrøm rullade halvt sovande över till sidan av sängen och greppade luren. Hon noterade tiden – 03.45 – och namnet GERDA på displayen. Hon svajpade och satte telefonen till örat medan hon sjönk ner mot kuddarna igen.

Gerda, mumlade hon. Arbete eller nöje?

Arbete, sa Gerda. Så mycket arbete det bara kan bli.

Agnes satte sig upp och svängde benen över sängkanten. Jag lyssnar, sa hon. Hon kunde höra flera röster bakom Gerda. Hon gned sig i ansiktet med den lediga handen.

Du skulle ändå bli indragen i det här. Och jag tänkte att du hellre skulle vilja vara med från början.

Med i vad?

Gerda började berätta. Hon talade kort och koncist, och Agnes klev upp ur sängen under tiden. Hon lyssnade medan hon letade fram sina kläder och slängde dem på sängen. Efter en minuts lyssnande med avbrott för några enstaka ja och nej sa hon: Okej, jag är där om … tjugofem minuter.

Kör försiktigt, sa Gerda.

Japp. Hon avbröt samtalet och började klä på sig.

Hon gick nerför trappan i hallen med en känsla av att vara den enda människan i hela världen som var vaken. De nattliga insatserna blev inte enklare med åren. Men å andra sidan satt rörelserna i ryggmärgen. Lite vatten i fejset, på med jackan, ut genom dörren.

Det var den sortens insats som omärkligt kunde glida över i en lång arbetsdag och få henne att glömma hur länge hon hade varit i gång ända tills hon, i slutet av dagen, kände lukten. Gerda hade anmärkt på det efter just en sådan dag.

Du stinker som armhålan på en hora, hade hon sagt. Hon sa det med kärlek, och det var sant. Gerda hade i och för sig inget emot lukten av en horas armhåla. Det var, som hon sa, i det närmaste parfym i jämförelse med de lukter hon omgavs av varje dag i obduktionssalen.

Denna natt kom Agnes att tänka på Gerdas ord och la deodoranten i fickan. Kanske skulle det finnas möjlighet till en snabb raggardusch på toaletten någon gång under dagen. Kanske inte. Det fick bli som det ville med det. Hon satte sig i bilen. Ett ögonblick övervägde hon att skrämma upp Otto Vang ur sänghalmen, men hon lät bli. Otto kunde komma senare. Det fanns ingen anledning att de båda knegade på från början. Det var bättre med ett par nytra ögon framåt gryningen.

Hon startade bilen och körde ut från parkeringsplatsen. Det var få lampor tända i fönstren och nästan inga bilar på gatorna.

Hon satte på bilradion och hörde en djup, svensk mansröst säga något om Stan Getz. Hon stängde av och började idissla en bit tuggummi medan hon körde in mot staden.

Hon svängde vänster på Nørrevold nerför en av de mindre gatorna mot Ströget. De gamla våningshusen utgjorde en mörk fond på båda sidor om vägen. Längs den ena sidan stod en rad bilar parkerade, nästan kofångare mot kofångare. Hon snirklade sig förbi en container och möttes av en välkänd syn. Den vita skåpbilen som Gerda Eberlein basade över och som vanligtvis rattades av hennes tekniska assistent, Poul Smith. Två målade patrullbilar hade parkerat på snedden, och Agnes såg en yngre polisassistent i uniform ledsaga två nattvandrare bort, utanför det gula avspärrningsbandet som hade lindats kring en gatuskylt och knutits fast vid sidan av portingången. Det var ett smalt, gammalt hus med fem våningsplan. Smal port, tre stadiga stentrappsteg upp. Porten stod på glänt och hon såg det gula ljuset i hallen.

Hon parkerade, klev ut och identifierade sig för polisassistenten.

Han nickade mot porten. Andra våningen.

Hon gick in. Det fanns inget renoverat eller uppdaterat över det trånga trapprummet. Trappstegen var urholkade, det vridna trappräcket skramlade. På trappavsatserna kastade de nakna glödlamporna sitt gulaktiga ljus mot henne.

Det var tyst. Långt borta kunde hon höra det dämpade ljudet av discomusik, men i övrigt var huset stilla som i graven.

På andra våningen stod dörren till vänster öppen. Hon klev in och såg de pyramidformade gula markörerna på golvet och stegplattorna av plast. Hon tog upp de blå skoskydden ur fickan, drog dem över kängorna och gick försiktigt in över plattorna. Denna ritual fick henne alltid att tänka på barn på en lekplats.

Gerda dök upp i dörröppningen i slutet av hallen. Hon bar en ljusgrön heldräkt av tunn plast och en matchande, oklädsam badmössa. Gerda var blek, närmast gulaktig i hyn. Ingen – man eller kvinna – skulle förknippa synen av Gerda Eberlein denna tidiga morgonstund med något som ens påminde om romantik.

Agnes balanserade fram mot henne och Gerda log.

Kriminalkommissarie Hillstrøm, sa hon.

Chefspatolog Eberlein.

De kysstes aldrig offentligt. Kyssen låg i blickarna. Den riktiga kyssen kom senare.

Låt mig höra, sa Agnes, och se.

Anonymt larmsamtal klockan 01.43, sa Gerda och klev åt sidan. En man sa att det befann sig en annan – död – man här. Patrullbil och ambulans nådde adressen klockan 02.07. Polisinspektörerna fann dörren öppen. De sökte igenom lägenheten och skickade därefter tillbaka ambulansen och jag kallades hit. Jag ringde Poul och vi var framme klockan 02.48.

Agnes nickade. Bra. Ska vi ta oss en titt?

Poul Smith nickade till hälsning. Han var lång och smal och klädd som Gerda. Han höll en svart kamera i händerna. Rummet var kvadratiskt och det var högt i tak med två låga fönster som vette ut mot gatan. Det var den gamla sortens fönster som med lite fantasi såg ut som den danska flaggan ställd på högkant. Bortsett från Pouls arbetslampor kom den enda belysningen från en golvlampa med vit plastskärm som stod i hörnet. Under fönstren stod en svart skinnsoffa. På mattan framför soffan stod ett soffbord av metall med krossad glasskiva. Några meter från soffan låg ett omkullvält bord.

På mattan låg den döde mannen.

Som du kan se, sa Gerda, … våld med trubbigt vapen. Jag tror det har skett i affekt. Våldsam, explosiv affekt.

Ska jag ta på kaninkostymen? sa Agnes.

Gerda ryckte på axlarna. Inte om du inte har tänkt att slänga dig ner i soffan.

Agnes tog ett försiktigt steg fram och sjönk ner på huk för att betrakta den döde mannen. Det var omöjligt att på rak arm uppskatta mannens ålder. Han var klädd i kostym, och ingen billig sådan. Skjortan hade varit vit, men kragen och skjortbröstet var genomdränkta av blod från de omfattande skallskadorna. Hon försökte skapa sig en bild av mannens utseende, men det fanns inte mycket att gå på. Det nedsölade håret verkade ha friserats med pomada och var ljusblont. Själva ansiktet var så deformerat av slagen att det hade förlorat varje uns av symmetri.

Jag skulle säga att det handlar om en manlig gärningsperson, sa Gerda.

Håller med. Jag kan inte komma ihåg att en kvinna någonsin har gjort något som ens liknar det här. Hon reste sig långsamt. Det knäppte till i det ena knäet. Hon såg på Gerda. Vet vi vem han är?

Gerda nickade. Han heter Benjamin Reck. Poul lyckades fiska fram hans plånbok. Körkort, sjukförsäkringskort, Mastercard, fyratusen danska kronor i stora sedlar och en liten plastpåse med några gram kokain.

Ålder?

Trettiofyra. Han är född -86.

Adress?

Boganisvej 32 i Hellerup.

Agnes log lite. Det slutar aldrig, eller hur?

Gerda gjorde en grimas. Det var därför vi tillkallade dig.

Vet vi vem lägenheten tillhör?

Poul Smith stod i dörröppningen med sin mobil. Han hade skjutit upp badmössan så att man såg hans fuktiga rödbruna hår. Den registrerade ägaren är en Judith Marie Nielsen. Men vi har inte hittat något som tyder på att hon faktiskt bor här.

Hur menar du?

Poul ryckte på axlarna. Jag tror inte att det bor någon här alls. Det verkar mer som … ja, vad ska man säga, en slags partylägenhet. Eller en bordell. Eller spelhåla.

Agnes nickade långsamt. Och vilken fest vi har haft här i natt. Men jag fattar vad du menar. Jag och Otto ska ta oss en titt på det när ni är klara.

Poul såg på Gerda. Vad ska vi säga? En timme?

Kanske lite mer, sa Gerda. Det är söligt och vi har inte så mycket utrymme för att emballera honom utan att röra till det på brottsplatsen."

Okej, sa Agnes. Jag går ner och försöker få tag på en kopp kaffe och Otto. Ring innan ni åker.

Kapitel 2

Otto Vang hade gått till sängs vid 23-tiden med en känsla av att ha glömt något. Det gjorde han varje kväll. Nu cyklade han genom de öde gatorna från sin lägenhet på Vesterbro. Han hade blivit klarvaken så snart han hörde Agnes röst i mobilen. Han visste att hans energi