Per, Jörgen och stölden på Näsbyhus

By Ulla Marcks von Würtemberg

Per och Jörgen har tagit sig igenom sitt andra gymnasieår och nu väntar ett fullspäckat sommarlov. Jobb har de ordnat hos Pers morbror och moster i Österbro prästgård. Målet är att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att köpa varsin moped. Men när kyrkoherden och hans fru är bortresta sker plötsligt något som gör att sommaren tar en oväntad vändning. Mitt i natten vaknar pojkarna av att en klocka ringer någonstans i huset - och det visar sig vara tjuvlarmet på Näsbyhus slott! Någon riktig polis finns inte att ringa, så i brist på annat ger sig Per, Jörgen och kusinen Örjan upp till Näsbyhus på egen hand. Men allt som verkar saknas i slottet är några tavelramar. Vem stjäl något sådant? När fjärdingsmannen dyker upp är han allt annat än imponerad av pojkarnas upptäckter. Kanske är det här ett mysterium de måste lösa själva... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2021
• ISBN: 9788726894592

Book preview

I

Per satte sig upp med ett ryck. Han knöt händerna så att knogarna vitnade.

— Bromsa! Stanna för sjutton hakar! Är du döv? Klockan! Hör du inte? Brooomsa!

Jörgen vände sig tungt i sängen, vräkte undan huvudkudden, som han hade till vana att ligga under i stället för ovanpå, och hävde sig upp på armbågen. Han blinkade ett par gånger för att få sömnen ur ögonen. I halvdunklet såg han kamraten sitta spikrak upp i sängen och stirra ut i rummet med vidöppna ögon. Maran red honom.

— Brommmsa!

— Per! Vakna!

— Stanna!

— Hysch! Skrik inte så! Du väcker hela huset. Jörgen kastade undan filten för att hoppa ur sängen, men i samma ögonblick fick han syn på vasen med rödklöver, som stod på bordet mellan sängarna. Plan sträckte sig efter den, ryckte ur blommorna, böjde sig ut över sängkanten, siktade omsorgsfullt och slängde iväg vattnet. Det var ett effektivt och framförallt bekvämt sätt att väcka den sovande. Han ställde tillbaka den tomma vasen på bordet och sjönk lättjefullt ned i sängen igen.

Per fräste ilsket och vaknade. Han ruskade på sig och såg sig yrvaket omkring.

— Var sjutton kom det här vattnet ifrån, frågade han. Jag är ju dyblöt.

— Det kom från vasen här. Jörgen gäspade. Är du vaken nu? En annan vill sova i lugn och ro. Du gormar, så att du kan väcka en död.

Per torkade ansiktet med lakanet.

— Jag drömde.

— Det förstår jag väl. Något kul var det tydligen inte.

Per skakade till.

— Nej, fy katten. Det var otäckt. Jag drömde, att jag satt bredvid Falkensten i generalkonsulns bil. Han ville hinna före tåget vid järnvägsövergången, fast klockan pinglade för fullt.

— Tänk på något annat och sov nu. Jörgen lade sig till rätta och drog kudden över huvudet.

— Sova, fnös Per. Här är ju blött som i en plaskdamm. Han drog av sig den våta pyjamasjackan och gnuggade sig med lakanet. Småmuttrande vände han sedan på huvudkudden och makade sig så nära intill väggen som möjligt, gäspade, lade sig ned och slöt ögonen.

Men i nästa ögonblick slog han upp dem igen och lyfte huvudet från kudden. Var det inte en klocka som ringde någonstans i huset? Han satte sig upp och lyssnade. Jo, han hade hört rätt. En klocka ringde dämpat men intensivt. Antagligen var det telefonen inne på pastorsexpeditionen. Vad i all sin dar kunde det vara frågan om nu mitt i natten. Det är någon som ringer fel, tänkte han sömnigt, hela socknen vet ju, att morbror och moster är borta.

Signalen slutade inte.

— Jörgen, det är telefon till dig, försökte Per.

Inte ett livstecken i den andra sängen. Per drog undan filten och hoppade ner på golvet. Han kastade ett öga på armbandsuret, som låg på bordet. Halv tre. Han hivade upp pyjamasbyxorna och tassade på bara fötter ut ur rummet.

Det var sommarlov och man var i mitten av juli. Per Falk och Jörgen Södermark hade utan att förta sig klarat av andra ring och tillbringade lovet hos Pers morbror och moster, kyrkoherde Göran Bergstrand och hans fru Brita. Om man fick tro Jörgen, slet både Per och han som djur — för att tjäna ihop pengar till var sin moped.

Kampen om Victoria hade börjat i mitten av vårterminen. En eftermiddag, när pojkarna var på hemväg från skolan och som vanligt sneddade över gatan vid Lindberg och Stenströms motoragentur, hade Per gett till ett utrop och stannat som fastnaglad framför skyltfönstret.

— Vad är det frågan om? hade Jörgen undrat och stannat han med.

— Är du blind? Ser du inte där i fönstret?

— Vespan är borta. Ja, vad är det med det? Den hade vi inte kunnat köpa i alla fall.

— Ser du inte. En Victoria!

— Är det mopeden där, du menar?

— Om det är! Det är en Victoria special. 0,8 hästkrafter. Den gör 30 km i timmen.

— Men man kan ju inte åka två på den.

— 765 för hela klabbet, 425 för bara motorn.

— Låter inte som något realisationspris …

— Man kan aldrig betala för mycket för teknikens landvinningar. Det där är precis vad vi behöver, du och jag. Var sin Victoria och världen är vår. Avstånden eliminerade.

— Och backarna?

— Gosse, hon har en enastående backtagningsförmåga. På den där kan vi köra runt hela landet för en spottstyver.

— 850. Det är mycket pengar det. Det kan vi inte skrapa ihop förrän till nästa sommar — tidigast.

— Än sedan då. Huvudsaken är att vi får var sin motor.

— Kör till! Fram för Victoria!

Och från den dagen mopeden hade dykt upp i Lindberg och Stenströms skyltfönster dirigerade Per deras ekonomiska liv med järnhand. Stackars Jörgen, om han svävade ut i en varm korv eller något annat ätbart. Själv hade han lovat dyrt och heligt att inte röka en cigarrett, förrän han hade sin Victoria.

Med sommarlovet hade ett riktigt bra tillfälle att tjäna pengar dykt upp. Pers morbror hade skrivit och frågat honom, om han hade lust att läsa fysik och kemi med en granntös, som skulle upp i andra ring och om han samtidigt kunde ta hand om sin egen kusin Örjan, som behövde öva sig i engelska och satslösning. Per hade svarat per omgående, att han gärna toge sig an flickan, men att Jörgen vore rätte mannen att hjälpa Örjan. Oppositionen från föräldrarnas och kyrkoherdens sida hade snabbt tystats ned och två dagar före midsommar hade de båda informatorerna hållit sitt intåg i Österbro prästgård.

Per öppnade dörren till hallen. Här hördes signalen skarpare. Han skyndade på stegen och ryckte upp dörren till pastorsexpeditionen. Det stora rummet badade i det milda rosafärgade morgonljuset. Per skuffade undan skrivstolen och sträckte sig efter mikrofonen, men lät handen falla ned igen. Signalen kom inte från telefonen. Han blev med ens klarvaken och såg sig om i rummet.

Allt var precis som vanligt. På hyllorna stod böcker och pärmar i exemplarisk ordning. En solstråle bröt sig i kassaskåpets mässingshandtag och föll i ett smalt guldgult band ned på skinnsoffans blanknötta armstöd. Vägguret ovanför soffan visade på fem minuter över halv tre.

Signalen ljöd hela tiden dämpat men intensivt. Per vände och gick ut i hallen. Det kanske var någon, som stod och ringde på ytterdörren. Han låste upp och tittade ut på farstubron. Nej, inte ett liv inom synhåll.

Han sprang upp för trappan och ställde sig att lyssna i övre hallen. Här uppe hördes signalen inte alls. Ett par flugor surrade på balkongdörrens fönsterrutor, annars var det alldeles tyst. Han gick ned igen. Fortfarande samma signal. Han gick in i matsalen och vardagsrummet och lyssnade. Där var tyst som i graven. Men i hallen och inne på expeditionen fortsatte den irriterande signalen att ljuda.

Förargad vände han tillbaka till sitt sovrum. Det fick väl hålla på och ringa bäst det ville då. Han trevade sig genom den mörka kökskorridoren och stötte upp dörren till sovrummet. Pojkarna var inhysta i kökskammaren, som låg vägg i vägg med pastorsexpeditionen. När han kom in, satte sig Jörgen upp i sängen.

— Går du i sömnen nu också, fräste han ilsket. Per, gå genast och lägg dig!

— Äh, ta det lugnt. Jag är mycket mer vaken än vad du är.

— Är du vaken och rantar omkring på det här sättet! Det var det fräckaste. Gå och lägg dig och håll dig i skinnet. Jag vill sova i lugn och ro.

— Ta bort kudden och sätt dig upp ett tag.

Jörgen grymtade missbelåtet, men gjorde som kamraten befallde.

— Hör du någonting?

Jörgen spände sig och lyssnade.

— Är det inte en klocka som ringer någonstans?

— Jag trodde det var telefonen, men det är det inte. Jag har gått och letat överallt, men jag har inte funnit på, varifrån signalen kommer.

— Kan det inte vara larmklockan till tryckkokaren då? Jörgen gäspade.

— Du sa ett ord. Per gjorde helt om och gick ut i köket. Larmklockan stod mitt på den långa köksbänken. Inte ett knäpp kom från den.

Per stängde köksdörren med en smäll och gick tillbaka till kökskammaren. När han kom in i rummet, stod Jörgen på knä i hans säng med örat tryckt emot väggen.

— Kom hit, sade han och flinade mot Per. Om du lägger örat mot väggen här, hörs det alldeles förbålt bra.

Per kröp upp bredvid Jörgen och lade örat mot den vitmålade tapeten, som de hade livat upp med färggranna prospekt över Victorian. Inte att undra på, att han hade drömt om larmklockor!

— Men var sjutton kommer signalen ifrån?

— Det vet jag inte. Jörgen kravlade sig ned ur sängen och återvände till sin bädd. Men vem som har ordnat till det här lilla signalsystemet, det kan jag tala om för dig. Jörgen drog upp filten till hakan. Det är ingen annan än vår lille präktige Örjan.

— Örjan!

— Visst katten är det Örjan. Prällan gör inte sådana här saker.

— Nej, det är klart. Men varför skulle Örjan göra det?

— Varför? Dumbom! Du är, som om du vore född i går. Jörgen ruskade om sin kudde. För det första är han prästson, fortsatte han, och Vår Herres barnbarn vet man väl hurudana de är, och för det andra är farbror och tant borta och du bas i huset. Han skämtar med dig, Puttelutten. God natt. Sov nu riktigt gott! Jörgen försvann flinande under sin kudde.

Per tittade bistert från kamraten till väggen. Naturligtvis hade Jörgen rätt. Den här ringningen kom säkert från någon av örjans senaste uppfinningar. Men han skulle bräcka kusinen och inte låtsas om någonting.

Per kröp ner i sängen. Signalen skorrade envist i hans öra. Han drog kudden över huvudet. Men efter en halv minut slängde han den åt sidan. Det kunde katten ligga och sova på det viset.

Grrrr ringde klockan.

Med en praktfull svordom hoppade Per ur sängen. Det här gick inte. Han måste hitta helvetesmaskinen. Han drog ut sängen från väggen för att se, om den kunde vara installerad på golvet.

— Vore det inte enklare, om du vände dig direkt till installatören? Jörgen tittade fram ett ögonblick ur kudden. Men det är naturligtvis synd att störa honom mitt i natten.

Per kastade en mördande blick på Jörgens kudde, sparkade till sängen, så att den åkte in på sin plats igen och rusade ut ur rummet. I tre långa kliv tog han trappan upp till övre våningen och ryckte upp dörren till kusinens rum. Nu om aldrig förr skulle den lille rackaren få lära sig att veta hut.

Örjan låg på rygg med händerna lätt knutna och underarmarna böjda uppåt, precis som en liten oskyldig baby. Den ljusa solblekta luggen hängde ned i pannan.

— Vakna, ditt förbaskade bus frö!

Pojken skvatt till och tittade yrvaket upp.

— Opp med dig, och stäng av otyget i rödaste rappet.

— Vad är det?

— Opp med dig, säger jag.

— Är du klok! Vad är det?

— Jag ska hjälpa dig på benen. Per fattade den gängliga tolvåringen om livet och lyfte honom ur sängen. Seså, sätt i gång nu!

Örjan stod och vinglade. Han var inte riktigt vaken än.

— Men vad är det frågan om? stammade han. Jag förstår inte, vad du vill.

— Jaså, gör