Döden är inget övergående stadium

By Kjell E. Genberg

Benny Hansson får ett luftgevär i present på sin tioårsdag och tillsammans med sin bror går han ut i skogen för att provskjuta. Tyvärr träffar han en man på hans känsligaste ställe med en pil och pojkarna blir jagade allt längre in bland träden. Brodern trillar ner i en ravin där det till bådas förskräckelse ligger en död människa. Samtidigt stoppas en stulen Honda på E4 norr om Hudiksvall. Föraren visar sig ha mycket ren metamfetamin instoppat i sina strumpor. En försvunnen ung kvinna i Via hittas senare mördad. Katarina Solberg har bekymmer med sin nya kvinna som kräver alltmer uppmärksamhet. Hon börjar förstå att partnerns beteende mer handlar om besatthet än kärlek. Polisen har börjat förstå att det finns en metamfetaminfabrik någonstans i Hälsingland. De jobbar sig närmare och finner att tillverkarna inte skyr några medel att försvara sin verksamhet. Samtidigt skall mordet i Via lösas. Allt hör ihop och när förbrytarna ska gripas blir det kalabalik och skottlossning.X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591918

Book preview

Kjell E. Genberg

Döden är inget övergående stadium

SAGA Egmont

Döden är inget övergående stadium

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591918

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? En serie bör heta något och utredarna är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X. Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga eller åtminstone nästan.

Författaren

Kapitel ett

I

Benny Hanssons tioårsdag såg ut att bli härlig.

Föräldrarna trodde förstås att de väckte honom när de kom in till sängen med saft, tårta och alla presenter. Benny låg med hårt hopknipna ögon under lakanet som han dragit upp över huvudet. Så hade han legat i mer än en timme och väntat.

I går kväll var han mer spänd. Spelet han hade i mobiltelefonen var inte alls lika spännande som annars. Den två år yngre brodern Robert snusade och sov i den andra sängen och från vardagsrummet hörde han ljud från teveapparaten. Där satt mamma och pappa fortfarande och glodde på något program.

Till sist blev det tyst i huset.

Då hade Benny klivit upp, lyssnat en stund utanför föräldrarnas sängkammare och när han var förvissad om att de sov smög han ner i köket.

På bordet stod en bricka förberedd och han öppnade kylskåpet. Där stod en tillbringare med jordgubbssaft och, det bästa av allt, en stor tårta. Han hade inte trott att mor och far skulle glömma hans stora dag. Nu visste han att de inte gjort det.

Benny tassade ner till tvättstugan i källarvåningen. Dörren till skrubben vid torkskåpet var låst men det gjorde inget. Han hade spionerat på mamma och visste att hon gömde nyckeln under badhanddukarna på hyllan till vänster. Pojken låste upp och dörren öppnades tyst. Därinne var det kolmörkt. Det lilla rummet saknade fönster och nåddes inte av månljuset som lett Benny genom huset. Han tände lyset och där låg de – sex inslagna paket med etiketter på.

Två paket var mjuka och därmed mindre intressanta, tre var fyrkantiga och hårda i olika storlekar. Han andades ut och kände lyckan sprida sig genom kroppen. Längst in mot väggen låg det avlånga föremålet inslaget i grönt papper. Nu visste han att de inte bara hade läst hans önskelista, de hade också brytt sig om den.

Han släckte ljuset, låste dörren och lade tillbaka nyckeln under handdukarna. Sedan smög han tillbaka till sitt och Roberts rum. Brodern låg på rygg och sov djupt. Hans andning lät lite ryckig.

Benny kröp ner i sängen. Nu när han var säker kunde han äntligen sova. Det tog en stund att somna men sömnen höll sig inte fast så länge. Redan när det första gryningsljuset silade in mellan fönsterkarmen och rullgardinen var han klarvaken och förväntansfull. Det dröjde mer än en timme innan han hörde stöket från köket och han visste att det snart var dags. Så ljöd stegen i trappan och redan innan dörren öppnades kunde han höra sången där faderns djupa röst blandades med mammas ljusare kvitter.

Ja må han leva, ja må han leva …

Han kastade av sig sängkläderna och satte sig upp i sängen. Mamma bar brickan med saft och tårta medan far hade famnen full av paket.

Grattis på tioårsdagen, Benny, sa de unisont och mamma slätade ut sängen så att brickan kunde stå stadigt.

Robert hade också varit vaken en stund. Nu hoppade han upp i Bennys fotända och stirrade lystet på tårtan.

Benny ska ha först, sa mor. Du kan vara lugn, Robert. Det räcker till dig också.

Paketen samlades kring Bennys smala pojkkropp och han skyndade sig att äta sin tårtbit och tömma glaset med den röda saften. Så kom tillåtelsen att öppna paketen. Otåligt slet han först papperet av de mjuka och tackade pliktskyldigast för kalsongerna och den stickade tröjan. De hårda paketen innehöll en bok av Ulf Stark, en leksaksbil och – hurra! – två askar små pilar med färggranna tofsar och fem måltavlor. Benny såg upp på sin far och fick ett brett leende tillbaka.

Händerna darrade när han försiktigt lossade tejpen som höll ihop papperet över det långa paketet. Geväret låg i en brun låda med en bild av bössan längs hela sidan. Han tog fram det, smekte den svarta pipan och den brunbetsade kolven. Så bröt han ner den främre delen av pipan, kände motståndet när luften komprimerades. Han fällde upp den igen, blundade med ena ögat och fokuserade pelargonian i fönstret i enslinjen mellan siktet och kornet. Det hördes ett ploppande ljud när han drog åt sig avtryckaren och luften strömmade ut genom den räfflade insidan.

En timme senare hade pappa satt upp en av pricktavlorna på sidan av garaget. De tre första pilarna hamnade på väggen till vänster om tavlan men sedan Benny justerat sikten enligt bruksanvisningens instruktioner satte han åttor, nior och en tia under de följande försöken.

Fadern såg imponerat på sin son.

Du är ju en naturbegåvning, sa han. Men du måste tänka på att ett luftgevär är ett vapen som måste hanteras ansvarsfullt. Du får aldrig …

Jag vet, pappa, avbröt Benny. Aldrig sikta på folk eller djur, inte ens om bössan är oladdad. Du har tjatat om den saken det senaste halvåret.

Lika länge som du tjatat om att få ett luftgevär i födelsedagspresent, tänkte fadern.

Jag vet att du vet, sa han och strök med handen över sonens ljusa hår. Vi ses i kväll. Nu måste jag till jobbet.

Han öppnade garaget och backade ut den tre år gamla Volvon. Benny och Robert såg efter bilen när den körde ner mot busshållplatsen på Hudiksvallsvägen tre hus längre bort och svängde höger. Sedan syntes den inte längre.

Morgonens lätta dis drev bort och solen började gassa. När Robert med ett finurligt uttryck i ansiktet gick in i huset stegade Benny ut ett längre avstånd till piltavlan. Det gick bra nu också. Tre sjuor och två nior på de senaste fem skotten.

Undrar hur lång räckvidden är, tänkte han och siktade mot trädet vid grannens brevlåda. Dit är det nog 150 meter, bäst att sikta högt. Benny tryckte av och hörde ett knäppande ljud sekunden senare. Något hade träffats men vad kunde han inte se på det här avståndet. Han gick närmare för att titta och då såg han pilen. Den satt fast i den grå fågelholken fyra meter upp i trädet.

Synd på pilen tänkte han. Tur att jag fick två askar i present. Han såg mot grannens tomma infart. Kanske farbror Holger kan ta fram stegen när han kommer hem i kväll.

Benny återvände och tog loss pilarna från tavlan. En av dem hade fått böjd spets så den skulle han bli tvungen att kassera.

Robert kom ut. Han var klädd i cowboyhatt och väst med sheriffstjärna på. Runt höften satt revolverbältet med de två knallpulverpistolerna.

Nu har vi pickor båda två, sa han. Ska vi leka cowboys och indianer? Det gjorde vi alltid förr och fortet står kvar i skogen.

Fortet var en riskoja som pojkarna reparerat med färskt granris för mindre än en månad sedan.

Ska vi det? tänkte Benny. Jag är ju stor nu och borde inte gilla barnsliga lekar. Fast det är ju faktiskt kul. Broderns bevekande blickar gjorde också sitt till. Det var skojigt att smyga i skogen och jaga rödskinn. Han visste precis hur sådant gick till efter att ha lärt sig de olika metoderna i faderns gamla spännande indianböcker.

Okej, då! Men du ska inte tro att du får skjuta med geväret. Du är för liten för det.

Jag är bara två år yngre än du, sa Robert indignerat.

Men i alla fall. Du har dina knallpulverpistoler.

De lämnade tomten och gick mot skogen. Det fanns mindre träddungar och ett par ängar innan barrskogen började en kilometer bort. Båda hade varit där förr men bara i utkanten. Det var en stor skog som inte tog slut förrän den nådde E4. En gång hade de följt mamma ganska långt när hon plockade bär. Då hade de kommit ända fram till en liten sjö.

Bebyggelsen tog slut liksom den asfalterade gatan. Den väg som fortsatte förbi dungen och utängarna var överväxt med gräs eftersom ingen använde den sedan bondgården som legat här försvann. Gräset började resa sig igen. Ett fordon hade körts här för inte så länge sedan.

Pojkarna gick genom lövträdsdungen. Framför dem bredde ängen ut sig. Där växte högt gräs. Det som fångade deras uppmärksamhet var den lilla bil som stod parkerad vid infarten till ängen.

En Fiat, sa Robert.

Nej, det är en Citroën 2cv , rättade Benny som var fena på bilmärken.

Vi smyger på indianerna, sa Robert upphetsat.

I dag är vi indianerna, svarade storebror. Det där är vita inkräktare som kommit med diligensen. Han pekade på bilen. Vi måste hindra blekansiktena från att ta vårt land.

De gjorde en kringgående rörelse och kom in mellan träden på andra sidan. Där ålade de sig fram och tog skydd bakom en stor sten.

Underliga ljud nådde deras öron. En kvinna kved så högt att det nästan överröstade mannens flåsanden. De kikade fram bakom stenen. Fem meter ifrån dem i det solbelysta gräset såg de en hårig rumpa guppa upp och ner, fortare och fortare. Kvidandena ökade i styrka tills de lät som skrik.

Han gör henne illa, sa Robert förskräckt.

Det var lillebror som bar sheriffstjärnan men Benny hade vapnet. Kunde han förhindra en misshandel, kanske ett mord, var det hans plikt att göra det. Snabbt bröt han ner gevärspipan, stack in en pil i loppet och satte kolven till axeln. Det var ett rörligt mål. Kvinnan skrek. Det gjorde mannen också och just då tryckte Benny av.

Karlens skrik förvandlades till ett av smärta. Han reste sig upp, penisen stod rakt ut och i hans skinka satt pilen djupt inborrad. Han slet ut den och kastade den ifrån sig. Sedan fick han syn på pojkarna. Stenen var inte så stor.

Jävla ungar! vrålade mannen och började springa emot dem. Vänta bara … när jag får tag i er.

Då var Benny och Robert redan på väg därifrån i fullt språng. De korsade den gamla körvägen och sprang mot granarna. Den nakne mannen rusade efter. Han organ hängde och slängde. På vägen upptäckte han att pojkarna var som uppslukade av skogen. Mannen stannade och såg mot snåren. Genom dem ville han inte fortsätta utan kläder.

Benny och Robert fortsatte skräckslagna allt längre in i skogen. Mossan var fuktig.

Är han fortfarande efter oss? pep Robert.

Antagligen. På mossan hörs inte hans fotsteg.

Att det var så stod i pappas böcker och den som skrev så spännande historier visste säkert hur det gick till.

Plötsligt skrek Robert gällt. Benny vände sig om. Brodern syntes in till. Han tvärstannade och vände tillbaka några steg. Bara metern från den kreatursstig de sprungit på fanns en brant. Han tittade ner. Där, alldeles intill ett stenblock, låg brodern utsträckt och hans ena ben såg ut att ligga i en konstig vinkel. Benny blev alldeles kall inombords.

Det är mitt fel, tänkte han. Jag skulle inte ha skjutit mannen.

Robert, ropade han men där kom inget svar. Du får inte vara död.

Han började hasa sig ner, men efter bara en meter tappade han taget och gled snabbt nästan ända ner till ravinens botten. Han fick tag i en tuva och stannade intill Robert. Brodern öppnade ögonen.

Benet, stönade han och tårar rann nerför kinderna. Det gör så hemskt ont.

När Benny reste sig för att komma närmare sin bror förlorade han fotfästet och gled ännu längre ner. När han stod på sänkans botten kunde han se andra sidan av det stenblock som skadat Robert.

Där låg en man på klippan med fötterna uppåt och huvudet i kraftig vinkel mot marken där nere. Karlens smutsiga vita skjorta var genomdränkt av blod som börjat levra sig och mitt i pannan hade han ett hål.

Benny fick fram mobilen och tryckte på ett förprogrammerat nummer.

Mamma! skrek han när han fick svar. Robert har ramlat nerför en slänt i skogen. Jag tror att han brutit benet … och det ligger en karl här också. Det ser ut som att han är skjuten.

II

Slumpen. Eller kanske snarare schemaläggningen, gjorde att besättningarna på de tre målade bilarna träffades utanför gatufiket i Harmånger. Det hände tre, eller i ovanligare fall fyra gånger per år, som de sammanstrålade där från olika håll.

Är det ofta nog för att kallas en tradition? undrade Pia Storm.

Hon stod vid sin bil och åt en korv med bröd medan kollegan Jonna Arvastson satt i passagerarsätet med sin pizza.

Tycker vi att det är en tradition så är det väl det, sa Birger Hjort. När det är varmt i luften som nu gillar jag de här sammankomsterna bättre än i smällkalla vintern.

Ruben Perman och Kenth Ottosson kom ut från serveringen där de ätit kebab. De hade pappmuggar med varmt kaffe med sig och skyndade mot bilen för att ställa dem i hållarna innan fingrarna blev brända. Poliserna hade knappt hunnit få upp bildörrarna förrän samtliga radioapparater kom med samma meddelande.

Allas bilar norr om Hudiksvall. Stulen Honda på väg längs E4 i över 160 kilometer i timmen.

Jonna fick fram pennan och skrev bilens färg – grå – och registreringsnumret på pizzakartongen. Samtidigt kastade sig Pia Storm in bakom ratten och startade bilen. Inom loppet av några sekunder hade alla bilar vänt och grupperat sig vid stopptecknet nära motellet. Trafiken på motorvägen kom i skvättar. Fem långtradare körde i kolonn och bakom dem kom tre personbilar vars förare troligtvis svor över mötande trafik som gjorde att de inte kunde köra förbi.

Radion fyllde på med information oavbrutet. På platsen där bilstölden skett stod en äldre skåpbil kvar. Den var tydligt skrotfärdig och bara någon minut senare meddelades att den var falskskyltad.

Birger Hjort såg på klockan och grep mikrofonen.

Gör er beredda, manade han de andra två bilarnas besättningar. Vi bör sikta Hondan om fyra, fem minuter. Hur många har övat boxmetoden?

Det hade alla, Perman och Ottosson så sent som förra veckan. Poliserna spanade söderut längs E4:an. Nu var trafiken gles igen.

Jag ser en grå bil som kör inihelvete fort, utbrast Casimir Näckblad. Drygt tvåhundra meter bort.

Kör! skrek Hjort i mikrofonen så fort den misstänkta bilen susat förbi vägkorsningen.

Med blåljus och sirener påslagna lämnade de tre polisbilarna Harmånger och lade sig på rad bakom den flyende Hondan. Långt i fjärran syntes karavanen med långtradare. Hondan närmade sig den i hög hastighet.

Vi försöker ta den innan den kommer fram till lastbilarna, ropade Birger. Pia, du får bli roteetta, den som kör förbi och saktar farten. Ruben, du och Kenth blir tross och jag och Casimir tar utsidan.

Uppfattat, general, skrattade Pia Storm som förstått vad han menade trots de militära termerna.

Hon trampade gasen i botten, körde förbi Hondan och bromsade in. Föraren i den stulna bilen svängde över på vänster väghalva i ett försök att få fritt utrymme framåt.

Nähä du, muttrade Pia. Den gubben går inte.

Hon parerade varje rörelse Hondan gjorde, såg till att ligga tätt före och successivt sakta in. I backspegeln såg hon kollegerna Perman och Ottosson köra så nära den jagade bilens bakre stötfångare de vågade. Samtidigt körde Birger fram och blev liggande vid Hondans förardörr. Pia bromsade än mer. Det klang i plåten när Hondans kofångare nådde polisbilens med stöten blev mildare än väntat.

Den som körde den stulna bilen märkte att det var omöjligt att ta sig ut på förarsidan. Nu stod alla bilar stilla. Genom fönstret på sin vänstra sida såg han två poliser i bilen som nästan slickade hans sida. Den uniformerade bakom ratten log brett mot honom och såg ut att vara på väg att öppna sin dörr. Han tog chansen att kasta sig mot den högra dörren för att komma ut den vägen. Där stod en bastant polis som kommit från ingenstans.

Nu är du fast, tänkte Ruben Perman och ryckte upp bildörren så hastigt att biltjuven föll framåt och blev tvungen att ta emot sig med händerna mot asfalten på vägrenen. Ögonblicket efter hade Perman vänt honom och placerat handbojorna på rätt ställe. Han rycktes omilt upp på benen.

Du är gripen för tillgrepp av fordon, vårdslöshet i trafik samt fortkörning, sa Ruben.

Mannen stirrade på honom.

Vad menas med tillgrepp?

Bilstöld, sa Perman lakoniskt.

Av den bilen?

Jag ser ingen annan.

Den är min. Man kan inte stjäla sin egen bil.

Perman rynkade pannan. Det här var något nytt. En känsla av osäkerhet drabbade honom. Kunde de ha gripit fel person? Nej, omöjligt. Någon annan Honda hade inte synts till.

Har du papper på att du äger bilen? sa Perman och nickade mot Birger Hjort som anslutit. I så fall vill vi se dem.

De ligger hemma, sa föraren buttert.

Var det är får bli en senare fråga, tänkte Perman.

Körkort, krävde han.

Ligger också hemma.

Hjort skakade medlidsamt på huvudet.

Vissa dokument bör man ha med sig, i synnerhet om en annan person säger sig äga bilen och påstår sig ha sett dig stjäla den.

Då står ord mot ord!