Brinnande brott

By Kjell E. Genberg

Den mörka röken ligger tätt över älven vid Ländvik. Det är Carina Brundins älskade sommarhus som står i lågor. Men eländet har bara börjat för Carina. Inne i sommarhuset hittas ett förkolnat lik och polisens ögon riktas direkt mot Carina.För att rädda sitt egen skinn behöver Carina bevisa sin oskuld genom att hitta mördaren. Men Ländvik ska visa sig att vara något annat än den idyll Carina alltid föreställt sig. Byn sitter på mörka hemligheter som snart ska föras upp till ytan...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2021
• ISBN: 9788726711127

Book preview

Kapitel ett

Carina Brundin drog in den mättade skogsluften i lungorna och kände sig lycklig där hon stod på verandan till stockstugan i skogsdungen en bit från den brusande älven. Utsikten var verkligen bedårande.

Carina tyckte att hon haft tur som lyckats få köpa stugan för några veckor sedan. Det var kanske att hon erbjöd kontant betalning som gjort att Astor Wiking, bygdens starke man och kommunfullmäktiges ordförande, gick med på att sälja, för han hade verkat tveksam ett tag. Egentligen hade väl inte Carina haft råd att lägga så mycket pengar på en sommarstuga, men när bästa väninnan Marjatta Koskinen fick höra talas om affären hade hon erbjudit sig att ställa upp med hälften mot att de delade på huset.

– Jag kommer inte att vara där så ofta, hade Marjatta sagt. Och i år slipper du mig helt och hållet, för jag tänker uppfylla en barndomsdröm. I sommar reser jag jorden runt, utan mål, bara drar dit näsan pekar.

– När är du tillbaka?

– Det vete gudarna. Jag kommer när jag kommer. Är man egen företagare så gör man som man vill, sade Marjatta. Det vet väl du?

Carina hade önskat att hon visste. Jovisst, hon var egen företagare med modebutik på bästa gatan i stan. Men det var ändå knepigt att få det att gå ihop. Hon bottenskrapade sina konton för att kunna köpa stugan, trots att Marjatta lade hälften.

Det var säkert enklare för Marjatta. Hon drev en egen reklambyrå och på sista tiden hade den kommit ganska mycket i ropet. De människor som arbetade åt henne klarade sig själva. Så hon kunde resa.

Carina kände ett litet styng av avund i hjärtat när hon låste dörren och gick till bilen som stod på den lilla vändplatsen tio meter från huset. Själv hade hon inte gjort någon lång semesterresa på flera år. Fast nu hade hon förstås stugan alldeles för sig själv en hel lång sommar.

Det var en bra stuga, det hade en av hennes kompisar, som var snickare, sagt. Fast vid bortre väggen, där det tidigare stått ett stort skåp, hade några golvplankor buktat sig. Det fanns risk att det kommit in vatten där och i så fall måste allting åtgärdas med detsamma så att hon inte fick mögel. Dagen innan hade hon träffat Astor Wiking och berättat om det där. Han hade ryckt till som inför en anklagelse, men hon lugnade honom och förklarade att den lilla kostnaden tog hon själv. Hon skulle minsann inte komma och klaga på dolda fel som säljaren måste betala.

Den storvuxne mannen hade sett på henne med outgrundlig blick. Sedan nickade han bara och gick vidare.

Carina Brundin ställde sig och lutade ryggen mot den nytvättade bilens solvarma plåt. Ja, det är verkligen en fin stuga, tänkte hon. Vacker rent av!

Det var hon själv också, den åsikten var många överens om, inte minst bland männen inne i stan. De få gånger Carina gick ut på lokal blev hon alltid uppvaktad, men varje gång hade hon ändå gått hem ensam. Hon var bränd efter ett misslyckat kärleksförhållande som tog slut året innan, och nu tänkte hon verkligen inte engagera sig i någon karl igen innan hon var säker på att det verkligen var den rätte för henne.

Det kastanjebruna håret fick nästan en rödskiftning i solskenet och de enkla, men inte billiga guldclipsen i öronen blixtrade när hon vred på huvudet. Hon bar en grågrön dräkt som hon valt ur den sista kollektionen till butiken. Den var vacker och ledig, men gav samtidigt ett intryck av pondus.

Ansiktet var aningen hjärtformat och började få en antydan till solbränna. Hon hade en liten och söt näsa och munnen putade en aning. Pussmun, hade hennes förre kille sagt och det var kanske sant. Men det var länge sedan hon kysste någon nu. Hennes stora ögon var grågröna som hos en katt. I vanliga fall såg de milda ut, men när hon blev arg eller irriterad brukade de mörkna ganska mycket. De som kände henne visste att detta var en varning. De tyckte i allmänhet att Carina var en snäll och behaglig människa, men hon hade ett hett humör, så det var säkrast att inte reta henne. Dessutom – sade vännerna – fanns det ingen som var så in i bomben envis som hon. Ett bevis för detta var att hon fortfarande hade sin butik kvar på Storgatan. Flera andra liknande affärer hade konkursat när det glada 80–talet gick in i baksmällans 90–tal. Carinas affärsverksamhet hade också fått svårigheter, men hon hade bitit ihop och kämpat. Hon hade inte startat modeaffären för att lägga ner den. Och nu började den åter gå med vinst.

Hon kastade en slängkyss mot sommarstugan och skrattade sedan åt sin egen impulsivitet innan hon satte sig i bilen för att köra därifrån.

Några minuter senare svängde hon in på stora vägen och ökade farten till lite över de tillåtna 90.

Hon hade hunnit halvvägs till stan när en rökpelare steg från sommarstugans tak och några minuter senare slog lågorna upp. Branden upptäcktes av Doris Johansson, en av de närmaste grannarna, som höll på att plocka kvistar i skogen. Hon stod och luktade på de doftande, spädgröna björkbladen när hon hörde ett underligt ljud och skyndade fram mot stugan. När hon kom lite närmare förstod hon att det var en fönsterruta som gått sönder av hettan. Nu vällde rök och lågor ut och branden tog sig mycket snabbt när de trasiga fönstren släppte in mer syre utifrån.

Doris kastade ifrån sig björkkvasten och skyndade hemåt på sina stela gamla ben för att ringa efter brandkåren.

Det tog en stund innan brandkåren kom och det enda de kunde göra var att hindra elden från att sprida sig till skogen runt omkring. Stugan var förlorad och när de sprutat vatten så att de sista förkolnade bjälkarna slocknat gick en av brandsoldaterna till förmannen.

– Det är något konstigt med den här eldsvådan, sade han. Jag tror inte att den kommit till av sig själv.

– Vad menar du?

– Följ med skall jag visa dig något.

De två männen klev i krasande brandrester och förmannen märkte att det började lukta fotogen eller möjligen eldningsolja när de kom närmare det som återstod av skorstensmuren.

– Mordbrand! muttrade han.

– Kanske mer än så, svarade den andre och pekade mot ett föremål bland de svartnade plankresterna av golvet.

Brandförmannen lutade sig närmare. Det var en fot. En fot av en människa. Eller snarare det som återstod av en fot från en människa. Han rätade hastigt på sig.

– Det här är en sak för polisen! sade han och skyndade till befälsbilen där mobiltelefonen låg på förarsätet.

Ett par timmar senare var brandplatsen och ett större område runt omkring avspärrat med polisens randiga plastband. Kommissarie Greger Hogland hade tagit av sig sin grå kavaj och hängt den på radioantennen till sin bil. Själv satt han med uppkavlade skjortärmar på biltaket och njöt av värmen samtidigt som han därifrån hade god uppsikt över brandplatsen där hans män arbetade. Mobiltelefonen låg bredvid honom. Alldeles nyss hade han ringt in till stationen i stan och bett dem kolla en del saker gällande huset och dess ägare.

För mindre än en kvart sedan hade han stått i resterna och betraktat liket som grävts fram bland kol och svärtade bitar av golvbräder och åsar. Han hade känt doften av brännbar vätska vid skorstensmuren och nu var han säker på sin sak.

Det här handlade om mord och mordbrand. Inga tvivel!

Läkaren som kommit samtidigt gjorde en preliminär besiktning av den döda. Att det var en kvinna blev han till åttio procent säker på redan vid första anblicken. Hogland trodde också att läkaren hade rätt. Kroppen var oerhört brandskadad. Den enorma hettan hade fått kött och brosk att brinna upp. Det var nästan bara skelettet som återstod, men bäckenet tydde på att den döda var av kvinnligt kön. Han var säker på att obduktionen skulle bekräfta den saken.

Hettan hade fått kraniet att spricka. Tänderna hade fallit ur och trots att polisteknikerna sållade askan noga hade man ännu inte hittat alla. Bland dem man återfunnit fanns några med lagningar, men amalgamet var smält. Kommissarie Hogland ruskade bekymrat på huvudet. Än visste de inte vem offret var, men även om de snabbt fick en indikation på det och kunde hitta hennes tandläkare, räknade han med att det till och med skulle bli svårt att få en säker identifiering med hjälp av tandkortet.

Telefonen ringde och han grep den snabbt.

– Fastigheten är registrerad på två personer, sade polismannen inne i stan. En Carina Charlotta Brundin samt Marjatta Koskinen, båda skrivna här på orten.

– Försäkringar? frågade Greger Hogland.

– Ja, en nytagen, fick han till svar. Men det behöver inte betyda så mycket. Huset är nyligen förvärvat och försäkringen togs i samband med överlåtandet. Den är inte så väldigt hög heller.

Hogland fick fram sin nötta anteckningsbok och skrev ner de båda ägarnas adresser.

– Jag åker in till stan om en stund och försöker hitta de här två damerna, sade han. Tack för hjälpen.

Kommissarien gled ner från biltaket och fann att byxorna