Greve af Hjo

By Annette Brandelid

Andra delen i mysdeckarserien "af Hjo" där mystik, spänning och relationer varvas om vartannat.
Anlagda bränder är ett ovanligt inslag i vardagen i västgötska Hjo. Men nu har det plötsligt inträffat två stycken på kort tid. När polisen identifierar samma skoavtryck på båda platserna blir Helena Groop och hennes kollegor på stationen än mer misstänksamma. Har man fått en blivande pyroman på halsen?
På Hjo-kurirens redaktion sitter journalisten Sara Blidh i liknande tankar. För visst har det varit fler bränder i området de senaste åren? Kan det rentav finnas ett samband? Samtidigt har hon svårt att komma över det ouppklarade fallet med Johan Hult – pojken som försvann spårlöst för länge sedan. Då hade Sara varit så nära att ta reda på sanningen. Men kanske finns den fortfarande inom räckhåll ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 25, 2021
• ISBN: 9788726379129

Book preview

författaren.

1

Den pyrande glöden hade utvecklats till öppna lågor med kraftig rök. Samtidigt hade den välbekanta fascinationen över eldens kraft börjat infinna sig inom honom. De första gnistorna som går från att bara vara små gnistor till att bli en stor och mäktig eld. Varje gång upplevde han samma behagliga känsla i kroppen. För honom var det samma slags rus som alkoholisten upplever av en flaska sprit och knarkaren av en spruta heroin. Han drog ner dragkedjan på vinterjackan en bit och lät värmen från elden komma närmare hans kropp.

Han visste att han var beroende och att han egentligen borde sluta, men det var något han aldrig skulle kunna göra. Fast det gjorde honom ingenting. Han led inte av det och varken sig människor eller djur kom någonsin till skada. Det var han noga med att se till när han valde ut sin plats. Därför rörde han aldrig bostäder, ladugårdar eller annat där det kunde finnas människor eller djur. Däremot uthus, förråd och andra tomma byggnader hade han vid det här laget använt sig av.

Han var också noga med att inte göra det för ofta. Folk blev på sin vakt och iakttog förehavanden av personer som de ansåg inte hörde hemma i deras närhet. Han hade lärt sig att vänta ut den känsla av trygghet som människor fick när det inte brunnit någonstans på ett tag. Och nu hade det gått ett litet tag sedan han använde sig av det övergivna huset på Sigghusberg. Den branden hade gett honom ett enormt välbehag, även om han för en liten stund upplevt en känsla som gränsade till ånger. Men den känslan hade han snabbt kunna mota bort med tanken att huset ändå skulle rivas. Tidningen hade skrivit otaliga gånger om hur det skulle byggas nya villor i området, så i själva verket hade han bara hjälpt till. Han hade inte förstört någonting, han hade hjälpt till med skapandet av det nya. Branden hade fått stor uppmärksamhet i tidningen med bild på det eldhärjade huset på dess framsida. Något annat hade han inte väntat sig.

Orden elda upp ville han inte ta i sin tanke. Han eldade inte upp någonting. Det skulle innebära att göra sig av med något man inte längre ville ha, och det var inte det han gjorde. Istället skapade han. Han skapade värme. Rent bokstavligt av elden i sig, men mest en värme inombords. En värme som gav honom den lustkänsla som han kommit att bli så beroende av. För det han gjorde, gjorde han inte enbart av egen fri vilja. Det låg i hans gener, något han var tvungen att göra. Väggen bakom soptunnan började bli svart av lågorna, det var dags att ringa brandkåren och sedan bege sig hemåt. Den här gången tänkte han inte stanna kvar och se på släckningsarbetet, det var en alldeles för liten och ointressant brand för det. Att det fanns en person som betraktat honom på avstånd och sett vad han gjort, var han helt ovetande om.

2

Anlagd brand i hamnen, löd Hjo-kurirens huvudrubrik. Den följdes av en kort text om att brandkåren på söndagen fått ett larm om en brand i en soptunna i hamnområdet. I artikeln inne i tidningen fanns bilder på brandmän som bekämpade elden. Brandchefen hade kommenterat händelsen och meddelat att elden utan tvekan varit anlagd och kunde ha fått förödande konsekvenser om den hade utvecklats och spridit sig. Turligt nog hade larmet kommit i tid och detta hade kunnat förhindras.

På Hjo polisstation satt kommissarie Axel Svensson vid sitt skrivbord och läste tidningen. Smulorna från kanelbullen, som han just börjat bita i, föll ner på bladen. Han borstade bort dem med handen så att de föll ner på golvet.

Branden i soptunnan hade varit anlagd, det var nu klart och bekräftat. I och för sig ingen överraskning. Det hade han varit säker på ända från början. Bränder i soptunnor var ett vanligt och typiskt pojkstreck, och den här branden hade han först trott var just ett sånt. Men det hade visat sig vara ett felaktigt antagande. Man hade funnit ett skoavtryck strax intill platsen. Ett avtryck som inte bara var av samma storlek som det man tidigare funnit på Sigghusberg, utan också av samma typ. Det fanns inga tveksamheter om att det handlade om samma sko, vilket gjorde att den här branden skulle kräva en mycket större utredningsinsats än vad han och kollegorna på polisstationen först hade föreställt sig.

Skoavtrycket tydde på att det kunde vara samma person som anlagt båda bränderna. Kunde det vara en pyroman som härjat? Pyroman var väl i och för sig att ta i, det visste han. Definitionen på pyroman var inte så enkel som det ofta framgick av kvällstidningarna. Där kunde det ofta anses att två bränder som utförts av en och samma person utan tvekan handlade om en pyroman. Men i psykiatrin var det långt mer än så som krävdes för diagnosen pyromani. Då talade man om ett antal olika krav, bland annat attraktion/fascination av eld, inre spänning som minskas av att anlägga eld och lustkänslor vid eld. I andra fall handlade det kort och gott om en antisocial personlighetsstörning.

Huset på Sigghusberg hade antänts med hjälp av bensin, medan soptunnan hade tänts på med tändvätska eller något liknande. Snarlika tillvägagångssätt, men helt olika omfattning på den resulterande branden. Men faktum kvarstod. Det var samma skoavtryck från båda platserna. Avtryck från Nike sportskor i storlek 39. Visserligen en vanlig skomodell, men sannolikheten för att två olika personer med likadana skor i samma storlek skulle få för sig att starta bränder i Hjo var ändå försvinnande liten. Aningen små fötter för en fullvuxen karl, tänkte Axel. Kunde det varit en kvinna? Det hörde inte till vanligheterna att kvinnor tände på, men det var inte helt ovanligt heller, det hade hänt förr.

På Hjo-kurirens redaktion satt Sara Blidh och funderade kring bränderna på Sigghusberg och i hamnen. Vem, eller vilka, som hade tänt på och varför. Sanningen att säga var bränderna ett välkommet avbrott i den småstadska tristessen. Efter historien med kvarlevorna som hittats på Ängen hade det inte hänt så mycket. Hon hade mest fått skriva om cykelstölder, sönderslagna gatlampor och fylleslagsmål. Värmeslingorna på torget som det lagts stora pengar på och planerna på glastunneln för konstutställningar var också tämligen uttjatade ämnen. Hon suckade och tittade ut genom fönstret. En svart katt gick över vägen och hon gjorde ett tvi-tvi-tvi i luften, tre gånger över axeln. Inte för att hon var skrockfull eller så, men ändå.

Sara rös när hon mindes hur kvarlevor av ett barn hade hittats och hur historien bit för bit hade nystats upp. Så oerhört tragiskt, tänkte hon. Men det fanns mer som var relaterat till just den historien. Och det var pojken Johan Hult som försvann. Det var så många år sedan nu och ingen hade hittat honom. Sara hade varit på väg hem till den person som hon var helt säker på visste exakt vad som hade hänt. Men innan hon hunnit dit, hade han avlidit. Nu fanns det ingen hon kunde prata med och heller ingen som kunde ställas till svars för det som hänt. Men en bra artikel om pojken hade hon fått till i alla fall. Även om han aldrig någonsin hittades, så skulle hon i alla fall se till att han inte glömdes bort.

Kollegan steg fram till hennes skrivbord med en kopp kaffe i handen. Sara kände en lätt irritation växa fram. Jonas var snäll, men samtidigt hade han en förmåga till dålig tajming. När han ville småprata, var hon alltid upptagen med att skriva eller fundera.

Du har spillt, sa hon kort och pekade mot hans mage.

Mannen tittade ner på sin ljusrutiga skjorta och konstaterade att där fanns en stor, brun fläck mitt på magen. Men vad fan, hur gick det där till? sa han irriterat.

Du var väl slapp i käften, sa Sara.

Tack för den, du, svarade Jonas. Och jag som ska träffa kommunpampen inom en timme. Fan.

Det var inte första gången som han spillt kaffe. Snarare var det mer regel än undantag. Därför gick han till sitt skrivbord, öppnade den nedersta lådan och tog fram en nytvättad och noga hopvikt skjorta. Utan den minsta blygsamhet tog han av sig den nerspillda skjortan och satte på sig den rena.

Sara betraktade honom i smyg under klädbytet. Den överkroppen skäms inte för sig, konstaterade hon med viss skamkänsla. Inte minst för att Jonas var flera år yngre än hon.

Vad var det i det där kaffet egentligen? frågade hon när Jonas knäppt färdigt skjortan och höll på att stoppa ner den i jeansen. Hade du spetsat det med något, för du har ju fylleknäppt?

Jonas tittade ner på sin skjorta. Och mycket riktigt var den felknäppt. Skit också, tänkte han, knäppte upp och började om från början.

Sara lämnade honom åt skjortbestyren och återgick till sina funderingar om bränderna. Två tillfällen. Sigghusberg och soptunnan i hamnen. Ju mer hon tänkte på det, desto mer övertygad blev hon om att det handlade om en och samma person. Men vem? En annan tanke slog henne. För några år sedan hade tre uthus brunnit. Ett i Grevbäck, ett i Norra Fågelås och ett i Gate. Ingen av de bränderna hade klarats upp. Undrar om det finns ett samband mellan de gamla och de nya bränderna? tänkte hon. Hon mindes de föregående mycket väl. Hon hade skrivit om dem och följt utredningarna på så nära håll hon kunnat. Jag tror bestämt att det är dags att plocka fram de gamla artiklarna igen och syna dem närmare, tänkte hon.

I fikarummet på Ica-hallen satt Gerd Svensson med tidningen framför sig på bordet. I ena handen höll hon en mugg med kaffe och i den andra höll hon en smörgås.

Jaså, det är till att tvesôvla idag, kommenterade Hasse som slagit sig ner bredvid henne.

Gerd tittade på sin smörgås som mycket riktigt bestod av fler än ett sorts pålägg, både ost och skinka. Dessutom hade hon lagt ett par skivor med gurka uppe på osten. Vad då, gör aldrig du det? frågade hon retsamt.

Aldrig, inte en redig och sparsam karl som jag.

Gerd skrattade åt hans påstående som hon mycket väl visste var allt annat än sant. Har du sett här, förresten? sa hon och pekade mot tidningen med smörgåsen så att den ena gurkskivan halkade av och landade mitt på sidan. Det har brunnit i hamnen. Någon har tänt på en soptunna. Kunde gått riktigt illa om inte brandkåren kommit dit så fort.

Skit ska dom ha, politikerna som vill lägga ner dom små brandstationerna, sa Hasse och slog näven hårt i bordet. Fatta vad som hade hänt om vi inte haft stationen här. Hela stan hade kunnat brinna ner.

Kollegorna nickade medhållande till hans ord. Utan en brandkår på plats kunde en liten brand, som den som nu inträffat, kunnat få förödande konsekvenser.

Så, på sätt och vis får man väl se det som att den här tjommen gör stan en tjänst, fortsatte Hasse.

Och hur tänker du nu? frågade Gerd som tyckte att hans påstående lät synnerligen märkligt.

Ja, lite som glasmästarens barn. Ungarna slår sönder massa rutor för att fixa jobb åt farsgubben. Det kanske är så han tänker, han som fjuttar på. Han vill visa hur viktigt det är med en lokal brandstation.

Njae, nu tror jag allt att du låter fantasin skena iväg med dig.

Tja, man vet aldrig vad som rör sig i huvudet på folk, sa Hasse.

3

I sitt röda sjuttiotalshus på Ekorrstigen satt Eva Hult vid köksbordet. Framför henne stod frukosten bestående av en stor mugg med rykande hett, grönt te och en skål yoghurt med färska bär. Med långsamma rörelser bläddrade hon i dagens Hjo-kuriren. Det hade brunnit i hamnen. Vem gjorde någonting sånt? Vem var så bitter och respektlös? Och varför? Hon läste artikeln. Polisen hade ännu inga spår efter gärningsmannen. Det enda man visste var att branden varit anlagd.

Genom köksfönstret, som vette mot gatan, såg Eva hur det plötsligt blev febril aktivitet i det gröna huset mitt emot hennes. Det var lite märkligt, för där brukade det aldrig hända någonting. Särskilt inte så här tidigt på dagen. Om inte huset varit så välskött och om man inte visste att det bodde en äldre dam där, skulle man kunnat tro att det var öde. Men nu stod där plötsligt ett antal bilar och människor rörde sig in och ut ur huset. Varje gång någon kom ut ur huset, bar denna någon på en möbel, en kartong eller annat. Har tanten dött eller vad är det som händer? tänkte Eva medan hon fortsatte att förstrött bläddra vidare i tidningen. Det var ännu en stund kvar innan hon skulle börja sitt arbete på Ica-hallen.

I tidningen fanns en artikel som fick en tung klump att snabbt växa i Evas mage. Det var en uppföljning på den serie artiklar som handlat om de kvarlevor efter ett barn man funnit på Ängen. Hur kvarlevorna hittats, identifierats och fallet hade lösts. Men att det samtidigt gjorde att frågorna kring den försvunne pojken Johan ännu inte hade fått sina svar. Att vad som hänt och vart han tagit vägen fortfarande var en gåta. Johan var inte vilken pojke som helst, han var Evas son. För många år sedan hade han lämnat hemmet för att gå till skolan, men aldrig kommit fram. Fortfarande hissade hon flaggan på halv stång på den dagen då han försvunnit. Hon suckade och drack det sista av teet. Det var dags att byta om och åka till jobbet.

På andra sidan gatan, framför det gröna huset, stod två människor och grälade högljutt över en kartong. Vad som än låg i den, så var det tydligen någonting oerhört värdefullt som båda ville ha. Tanten måste verkligen ha dött till slut, tänkte Eva.

4

Klockan hade hunnit passera tolv på dagen innan hon var vid sans nog att stiga ur sängen. Imma satte sig vid köksbordet på den gamla pinnstolen som för länge sedan sett sina bästa dagar. Framför henne stod en kopp med varmt, svart kaffe. Samtidigt som hon tog den första klunken vecklade hon ut dagens Hjo-kuriren. Kaffet fastnade halvvägs ner genom strupen. Hon hulkade och hostade tills hon kunde andas normalt igen.

Anlagd brand i hamnen skrek huvudrubriken mot henne. Fast hennes medvetande sa att hon inte borde vara förvånad. Hon visste hur det låg till. Det hade hänt förr och det hade stått i tidningen då också. I söndags kväll hade han inte varit hemma förrän sent, det var hon säker på. Hon mindes att hon hört tio-nyheterna på fyran börja när de irriterande nog avbrutit Beck-filmen. Därefter var hennes minne något grumligt, för det var ungefär då som hon försvunnit in i dimman och inte vaknat förrän på måndagsmorgonen. Eller kanske snarare förmiddagen om hon tänkte efter riktigt noga.

Tidningen prasslade när hon vek ihop och lade den åt sidan. Hon ville inte läsa mer. Istället reste hon sig, gick till skafferiet och tog fram en ny, oöppnad, box. Hon svor ett par gånger innan hon lyckats riva loss fliken, ta fram den lilla plastkranen, få den på rätt plats och pilla bort den lilla biten av folie. En redan använd kaffekopp var det första hon fick tag i. Det spelade ingen roll. Den röda vätskan rann ner i den smutsiga koppen och hon drack den girigt. Den lilla koppen rymde inte mycket, så hon fyllde den igen. Med stapplande steg satte hon sig i den luggslitna soffan i vardagsrummet. Koppen balanserade hon i handen och boxen ställde hon framför sig på bordet.

På väggen rakt framför soffan hängde ett svartvitt fotografi. Imma fnyste och tänkte att hon borde ta ner och bränna det. Den vackra kvinnan på fotografiet var ett hån mot den uppenbarelse som nu satt i soffan. Om någon skulle påstå att det var en och samma person, fanns det ingen levande människa vid sina sinnens fulla bruk som skulle tro på det. När hennes blick istället föll på fotografiet till höger, fylldes hennes ögon med tårar. Det föreställde hennes barnbarn. Han hade varit sju år gammal då och fotografen hade sett till att ta det från pojkens hela sida. Fotografen hade varit så tålmodig, trots att de blivit försenade. Pojken hade gett sig av på vandring samma morgon och inte kommit hem i tid. Men som alltid hade han så småningom kommit hem, hel och välbehållen. Imma hade varit så stolt. Och hon hade varit nykter.

Utöver henne själv och pojkens far, så fanns det bara en person som verkligen kände till bakgrunden till pojkens trasiga sida. Och det var Greven, fast han pratade inte längre med någon.

5

Han som kallades för Ettöringen gick med långsamma steg genom hamnområdet. Det hade redan gått flera timmar sedan skoldagen tagit slut och han lämnat Centralskolans byggnad. Men än ville han inte gå hem, han ville se brandplatsen först. Den som både lärare och elever talat om både igår och idag.

Ingen visste egentligen bakgrunden till hans udda smeknamn. Anledningen var det dock ingen tvekan om. Han hade bara ett öra. Det såg helt normalt ut och han kunde höra bra på det. Men på andra sidan av huvudet fanns det inget öra. Där fanns bara en oformlig klump av det som skulle varit ett ytteröra. Av innerörat fanns ingenting och någon hörsel var det inte att tala om. Det hade spekulerats om varför örat saknades. Medfött, hade några hävdat. Misshandel, hade andra sagt. Brännskada, hade ytterligare andra hävdat.

Ettöringens härkomst hade också föranlett vida spekulationer. Det rådde inga tvivel om att det flöt annat blod än bara svenskt i hans ådror, det var man rörande överens om. Hans svarta hår, mörka ögon och ljusbruna hudfärg var tydliga tecken. Hans namn likaså. Men vilket blod rådde det däremot olika meningar om. Östeurope, hade några hävdat. Sydamerikan, hade andra sagt. Italienare, hade ytterligare andra hävdat.

Ettöringen var van vid allt prat och alla spekulationer bakom hans rygg. Han visste att det pågick. Det hade det alltid gjort. Han visste att han var annorlunda och att det skapade nyfikenhet, men också ofta avsky. I skolan var det oftast det senare som han fick uppleva. Men han brydde sig inte. Ville de tissla och tassla bakom hans rygg, så fick de väl göra det. Han klarade sig precis lika bra utan deras uppmärksamhet och vänskap,