Fader af Hjo

By Annette Brandelid

Fader af Hjo är den femte boken i mysdeckarserien om Helena Groop och hennes kollegor på polisstationen i den lilla västgötska staden Hjo.
En kvinna ger sig ut i skogarna utanför Hjo för att plocka svamp. Hennes nyfikenhet väcks när hon plötsligt hör märkliga ljud i skogen, en nyfikenhet som visar sig få ödesdigra konsekvenser.
En äldre man flyttar från USA till Norra Fågelås utanför Hjo. Han köper en gård där han ska hjälpa unga män till ett bättre liv. Men illvilliga rykten börjar snart spridas. Vem är han egentligen och är hans avsikter ärliga?
En man begår i sin ungdom ett misstag som kommer att förändra resten av hans liv. Alla hans mål och drömmar försvinner och ingenting blir sig längre likt ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2023
• ISBN: 9788726379105

Book preview

Annette Brandelid

Fader af Hjo

SAGA Egmont

Fader af Hjo

Omslagsfoto: Annette Brandelid

Copyright ©2017, 2023 Annette Brandelid och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726379105

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

September

Skogen strax utanför Hjo var precis så lugn och rogivande som Hanna Hansson mindes den. Ända sedan hon varit barn och följt med sin mamma för att plocka kantareller, hade hon älskat att gå i skogen. Särskilt vid den här tiden på året, när ormbunkarna börjat gulna och svampen frodades som bäst. Modern hade visat henne sina bästa och allra mest hemliga svampställen. Sådana ställen som man aldrig berättade för någon var de låg. Hanna hade heller aldrig berättat om dem för någon, för det fanns ingen att berätta för. Håkan var ingen idé, för han var ändå inte intresserad. Nej, den dag hon gick i graven skulle de förbli en hemlighet.

Hanna var förvånad över att ingen annan hittat dem. Skogen var ju ändå tillgänglig för alla som ville. Men det är klart, att om man inte visste hur eller vart man skulle gå, hittade man inte.

Eftermiddagens duggregn verkade definitivt ha upphört och Hanna fällde ner kapuschongen på den gula regnkappan. Hon tittade i den flätade svampkorgen och konstaterade att den var nästan full. Det är nog dags att bege sig tillbaka till stugan, tänkte hon och tittade på klockan. Både den och skymningen visade att det snart var kväll, vilket visserligen inte bekymrade henne. Hon hittade bra i skogen, även om det inte var fullt dagsljus. Dessutom såg det ut att bli en klar kväll där fullmånens sken genom trädtopparna skulle bli till god hjälp. Men lite mer svamp ville hon nog få med sig innan hon gick hem till stugan.

Det var deras morfar som byggt stugan för många år sedan. Ett enskilt beläget, rött litet hus med vita knutar och veranda med snickarglädje. Hennes bror Håkan fick ärva stugan när morfadern dog, något som Hanna tyckt var lite orättvist eftersom det var hon som visat mest intresse för det lilla huset. Men brodern var både man och äldre än hon och den gamla traditionen bjöd att det var den äldste manlige släktingen som skulle ärva. Håkan hade dock förvånat henne. Inte långt efter bouppteckningen hade han lämnat över nyckeln till sin lillasyster och sagt Du får ta hand om det där stället, du tycker om det och trivs där mycket bättre än jag, vilket var helt sant. Hanna stortrivdes ute i skogen medan brodern och hans fru mycket hellre spenderade den ljusa delen av året i Göteborg och de mörka vintermånaderna i sin lägenhet i Portugal.

Och nu, när Hanna efter en lång tid av tilltagande ledvärk och återkommande stressreaktioner bestämt sig för att gå i en tidig pension, var hon särskilt glad och tacksam över broderns insikt. Hon hade sagt upp lägenheten i Skövde och flyttat ut till stugan på heltid. Där fanns det lugn och den ro hon så väl behövde.

Från och med nu skulle Hanna Hansson njuta av livet och ta hand om sig själv. Under hela sitt yrkesliv hade hon tagit hand om och servat andra. Inte för att hon inte trivts med sitt jobb, men det kunde ändå bli lite för mycket ibland. Det var en bit över fyrtio år sedan nu, som hon fått sin första anställning på korvkiosken i Hjo. Föga hade hon då anat att hon skulle jobba så länge inom samma bransch. Korvkiosken blev till gatuköket i Tibro, som i sin tur blev till olika restauranger i Skövde.

Endast sjutton år gammal hade hon börjat arbeta på grillen. Cyklat entusiastiskt till kiosken inför varje arbetspass. Bilden av en ung man kom för hennes inre. Lång och stilig och ett år äldre än hon. Han hade precis tagit körkort och fått låna sin storebrors amerikanare för att köra till korvkiosken och handla mat av just henne. Hanna log vid minnet. Så förtjust han varit i henne, det hade hon märkt redan första gången han beställde mat genom luckan i kioskens vägg.

Vedmodigt tog hon av sig glasögonen och torkade sig i ögonen. Det kunde ha blivit han och jag, tänkte hon och tårar steg upp i hennes ögon. Men så hände det där otäcka och folk runt omkring sa att han varit med och gjort det. Efter det försvann han för att aldrig mer synas till. Hanna Hansson suckade djupt och skakade på huvudet för att åter förflytta minnet av det förgångna långt ner i sitt medvetande. Det var så länge sedan nu. Då var då och nu är nu.

Hon satte tillbaka glasögonen på näsan, böjde huvudet bakåt och såg upp mot himlen. En fågel flög förbi högt där uppe. Hon tittade efter den när den försvann bakom trädtopparna. Så fri den var, fri att röra sig vart den ville och när den ville. Precis som jag, tänkte hon. Jag är också fri att röra mig som jag vill nu. Måste inte infinna mig på en viss plats vid en viss tid.

Hanna tog av sig regnkappan, lade den på en sten och satte sig på den. Svampkorgen ställde hon bredvid sig, den blå ryggsäcken likaså. Nu ville hon bara sitta här mitt i skogen, njuta av stunden och den sköna känslan av kravlöshet hon just nu upplevde. Dricka lite kaffe, äta en smörgås och en kaka. Inte tänka på någonting sorgligt. Det gjorde ingenting om klockan blev sen, i stugan fanns det ändå ingen som väntade på henne.

Det enda som hördes var ljudet av skogen och dess liv. Skogen var aldrig helt tyst. Om man bara tog sig tid att lyssna, kunde man höra hur den och dess invånare levde. Hanna drog ett djupt andetag och sög in den friska luften. Sedan reste hon sig, ställde ryggsäcken bakom stenen, rullade ihop regnkappan och lade den bredvid. Hon skulle hämta upp dem senare, när hon gjort en sista runda för att hitta lite mer svamp.

Med korgen hängande på ena armen började hon gå bort från stenen, längre in i skogen för att om en stund komma tillbaka till samma plats.

Ljudet av den svaga vindens sus i träden bröts plötsligt av ett brummande läte. Hanna lyssnade koncentrerat. Kom det från en motor? Kunde det vara möjligt, så här dags mitt ute i skogen? Hon började gå i den riktning som ljudet kom ifrån. Kan det vara någon som kör i den gamla grusgropen? tänkte hon.

Verksamheten i grusgropen hade sedan länge upphört. Hanna kunde inte riktigt minnas när, men det var ett antal år sedan. Själv hade hon inte varit där på minst lika länge och visste inte hur platsen såg ut nu eller om någon använde den till något.

Ju närmare hon kom, desto tydligare hörde hon ljudet. Det var definitivt någon form av motor. Hon gissade att det kom från en bil. Motorcyklar och fyrhjulingar brukade låta på ett helt annat sätt. Jag undrar vilka det är och vad de gör här? tänkte hon nyfiket och ställde ifrån sig svampkorgen på marken. Väl framme vid utkanten av grusgropen ställde hon sig bakom en gran och kikade neråt. Och långt där nere kunde hon se vad som orsakat motorljudet.

Där stod två bilar, den ena något större än den andra. De stod parkerade med fronterna rakt mot varandra och genom att innerbelysningarna var tända, kunde hon se att det satt människor i dem.

Hanna kände sig plötsligt som en privatdetektiv i en teveserie. Här stod hon bakom en gran och tittade på människor i bilar och de hade inte en aning om att hon fanns där. Hon kunde inte låta bli att fnissa tyst för sig själv. Samtidigt tänkte hon att hon nog borde vända och gå därifrån. Vad hade hon för rätt att smyga sig på folk på det här sättet? Men hon var nyfiken, ville veta vad de gjorde mitt ute i skogen i en gammal nedlagd grusgrop så sent på dagen. Så hon stod kvar bakom sin gran och väntade på vad som skulle hända. Kanske var de kriminella, de som satt i bilarna? Kanske det var en uppgörelse mellan två rivaliserande gäng hon just nu var på väg att bevittna?

Nej, nu får jag skärpa mig. Det är farligt att låta fantasin dra iväg med sig, tänkte Hanna och log inombords.

Motorljudet upphörde och hon hörde hur bildörrar öppnades och stängdes. Jag behöver komma närmare, tänkte hon.

Försiktigt, så försiktigt hon bara kunde, lämnade hon sin plats bakom granen och rörde sig trevande framåt. Hon hoppades att människorna där nere inte kunde se eller höra henne. Det skulle vara försmädligt. Och kanske till och med farligt, om det nu var så att personerna var där i olagligt syfte.

Det var i sista sekunden hon upptäckte den gamla och rostiga taggtråden som satt uppspänd mellan murknande trästolpar. Det där kunde gått riktigt illa, tänkte hon när hon tryckte ner den översta tråden och klev över. Det blev en liten reva i byxbenet, men det var inte värre än att det skulle gå att laga med nål och tråd.

Decimeter för decimeter flyttade hon sig framåt. Hon ville se bättre vilka personerna där nere var för några och vad de höll på med. Det hela kändes verkligen mystiskt. En björk med gulnande löv hängde ut över kanten till grusgropens brant. En lång gren satt i lagom höjd för henne att ta tag i som stöd.

Sedan mindes Hanna Hansson ingenting mer. Allt ljus och ljud försvann. Det enda som blev kvar var mörker och kompakt tystnad.

1

Del 1. Juni, samma år

En fluga flög mot fönstret. Gång på gång krockade den mot glaset medan dess vingslag skapade ett surrande ljud.

Margareta Steen tittade ilsket på den svarta insekten. Egon, kan du inte ta hand om den evinnerligt irriterande flugan någon gång? Den stör mig. Jag kan inte kan koncentrera mig på korsordet, sa hon och vände huvudet mot sin make som stod vid köksbänken och gjorde i ordning förmiddagskaffe.

Egon ställde ifrån sig kaffeburken, tog flugsmällaren och gick sakta mot köksfönstret. Han siktade noga innan han slog till mot flugan, som föll död ner i blomkrukan. En bit plast från smällaren lossnade och landade på golvet. Vi behöver köpa en ny flugsmällare.

Det har vi vetat länge. Så man kan undra varför du inte har gjort det, sa Margareta och granskade fönstret där flugan suttit. Titta, det blev en fläck på glaset.

Egon hämtade en bit hushållspapper, blötte det med lite vatten och torkade bort fläcken. Sedan återgick han till att brygga kaffe. Vill du ha en kaka till kaffet?

En bulle. Det finns i frysen. Du kan ta fram och tina, sa Margareta utan att lyfta blicken från korsordet i årets extratjocka sommarnummer av Hemmets Journal.

Egon öppnade frysen och letade i lådorna. Till sist hittade han påsen med hembakade bullar. Tog fram två, lade dem på en assiett som han ställde in i mikron. Medan tallriken snurrade därinne, tittade han förstrött ut genom fönstret. En rad bilar passerade i riktning mot kyrkan, av vilka en välbekant röd och vältvättad bil körde sist. Såg du bilarna?

Det är väl klart att jag gjorde, jag sitter ju precis bredvid fönstret. Och för övrigt åker det bilar på den där vägen hela tiden, så det är väl inget konstigt med det?

Inte direkt konstigt. Det är bara det att jag tyckte den sista bilen såg ut som mäklarens.

Marita Skog? Ja, det var märkligt, för det finns väl inga hus till salu här ute i krokarna? Inte som jag vet om i alla fall.

Hon kanske är på väg till granngården? Någon människa kanske äntligen har förbarmat sig över den.

Det har jag svårt att tro, det borde jag vetat om, sa Margareta och såg plötsligt mycket fundersam ut.

Mikrougnen plingade och Egon tog ut assietten med bullarna. När han åter vände sig mot köksbordet, satt hans fru inte längre där.

Margareta Steen hade lämnat huset och var nu på väg mot den gård i Norra Fågelås, som låg bara ett stenkast från hennes och Egons, och som stått obebodd och öde ända sedan dess förre ägare avlidit för flera år sedan.

2

Poliskommissarie Axel Svensson tittade på klockan. Den hade passerat den överenskomna tiden med en hel kvart och det var inte likt mäklare Marita Skog att vara försenad.

Axel befann sig vid sin avlidna mors gula trävilla på Skolgatan. Han tittade uppåt och neråt längs gatan, men ingen röd bil tillhörande mäklaren syntes till och inte heller någon bil som verkade tillhöra de nya ägarna. Han hoppades att Marita skulle hinna hit innan de kom. Inte för att han hade något emot paret som köpt hans mors hus, men det skulle ändå kännas bättre om han slapp stå med dem ensam tills Marita kom.

Med tunga steg gick han runt i trädgården och betraktade den och huset. De var i fin ordning. Byggmästare Larsson hade gjort ett gott arbete, precis som vanligt. Det var ett klokt beslut att anlita honom att göra i ordning huset inför försäljningen.

I fickan låg knippan med de nycklar som han idag skulle lämna ifrån sig. Från och med idag skulle han aldrig någonsin mer få sätta nyckeln i låset, vrida om, öppna dörren och ta steget över tröskeln och in i sitt barndomshem. Trots att han och Gerd varit överens om att sälja huset och trots att han varit beredd på allt vad det skulle innebära, hade han ändå inte kunnat förbereda sig på de känslor som nu fanns inom honom.

Men var sak har sin tid, tänkte han och gjorde en ansträngning för att rycka upp sig. Britta Svenssons hus med allt pynt på yttertrappan var numera historia, men också ett fint minne han skulle bära med sig resten av livet. Så snart han väl lämnat nycklarna till de nya ägarna, började en ny del av hans och Gerds liv.

Ljudet av en bilmotor närmade sig. Axel vände sig om och såg Marita Skog parkera på gatan. Med en suck av lättnad gick han för att möta henne.

Jag ber så mycket om ursäkt för att jag är sen, sa kvinnan samtidigt som hon sträckte fram sin väna hand för att hälsa.

Det är ingen fara, sa Axel. Köparna har inte dykt upp än.

Vilken tur, sa Marita Skog lättat. Jag har haft så mycket att stå i kring försäljningen av gården ute i Norra Fågelås och jag kommer därifrån nu.

Det hörde jag ryktas om, sa Axel. Att den gården äntligen blivit såld. Vem har köpt den, om jag får fråga?

Det är en man som bor utanför Los Angeles i USA.

Oj, det var verkligen långväga ifrån. Då förstår jag att det blir lite extra arbete.

Speciellt som jag åtagit mig mer än vad jag normalt gör. Till exempel har jag ordnat med städning av gården både invändigt och utvändigt. Idag har jag firmor där som städar, putsar fönster, klipper gräs och skrapar gårdsplanen ren från ogräs.

Herre jösses. Det var inte dåligt, sa Axel.

Nej, han har höga önskemål och jag gör mitt bästa för att han ska bli nöjd. Det är därför jag blev sen, jag åkte dit förut för att låsa upp så att de kunde sätta igång. Eller ja, delvis därför ska jag tillägga.

Delvis?

Oss emellan, sa Marita, log och blinkade med ena ögat. Damen som bor granne med gården kom över och hon var omåttligt nyfiken på vad som försiggick. Hon hade sett mig köra förbi strax innan och hon ansåg sig tvungen att genast få veta allt och lite till om vem som köpt gården och varför.

Den damen, kan det månne vara Margareta Steen?

Just densamma.

Då vet jag vem hon är. Gerd har pratat om henne ibland. Tanten brukar ofta handla på Ica-hallen. Och jag känner hennes man Egon sedan skoltiden. Han gick några klasser över mig. På den tiden var han en tuff grabb, många var rädda för honom. Men sedan måste något ha hänt. Enligt Gerd så följer han frun genom affären som om han vore en hund.

Hon är en verklig karaktär kan man säga, sa Marita Skog i samma stund som en bil anlände och parkerade på gatan bakom mäklarens.

Paret, som hette Bengtsson i efternamn, steg ur sin bil och hälsade på mäklaren och på mannen de köpt sitt nya hus av.

Välkomna, sa Marita med glad och pigg röst.

Det lilla sällskapet gick noga först igenom trädgården och sedan rum för rum inne i huset för att kontrollera att allt var som det skulle. Att ingenting ändrats eller flyttats sedan kontraktet skrivits på, samt att huset blivit ordentligt städat.

Paret Bengtsson var mycket nöjda med vad de såg och tog i positiva ordalag emot den knippa med nycklar som legat i Axel Svenssons byxficka. Därefter skakade de först Maritas hand och sedan Axels både länge och hjärtligt och tackade så mycket för affären.

Så var den saken ur världen, tänkte Axel när han tog sin cykel för att åka hem till Gerd. Samtidigt som han upplevde ett visst vemod över att slutligen ha lämnat över vården av sin mors hus, upplevde han också en viss lättnad. Han behövde inte längre bekymra sig eller oroa sig för huset och skötseln av det. Allt det tillhörde nu paret Bengtsson.

Axel Svensson vinkade mot mäklarens röda bil där den försvann längs Skolgatan i riktning mot centrum medan han själv vände cykeln åt andra hållet.

3

För Egon Steen spelade det ingen roll vilken dag eller tid de åkte till Ica-hallen, det var alltid lika mycket folk och lika trångt. Så gott han kunde styrde han kundvagnen mellan hyllor, människor och tillfälligt uppställda kampanjvaror. Framför honom gick hans fru med köplistan i handen.

Du kan hämta tomaterna, uppmanade Margareta.

Jaha, då får jag vända. För grönsaksdisken har vi ju redan passerat, svarade Egon och vände på vagnen.

Jag menar såklart krossade tomater. Och de finns inte bland frukt och grönt.

När Egon hittat de krossade tomaterna, letade han sig framåt i butiken och fann sin fru stående vid brödhyllan med två påsar Lingongrova i handen. Hon var fullt upptagen i ett samtal med en dam. Han kände igen henne som Ulla, kyrkvärden från församlingen.

Vilken tid det tog, sa Margareta och lade ner brödpåsarna i kundvagnen.

Det var lite trassligt att hitta rätt sort, ljög Egon. För i själva verket var det frun och inte de krossade tomaterna han haft svårt att hitta.

Jag hörde att gården bredvid er blivit såld? Den som stått tom så länge? frågade Ulla, vänd mot Egon.

Jo, det verkar så. Frugan var där häromdagen och pratade med mäklaren.

Det stämmer. När hon var där och förberedde huset. Det var en förfärlig massa bilar där, från städfirmor och annat. Vem det nu är som köper en sådan gård och inte kan göra i ordning själv, det begriper jag inte, sa Margareta.

Jag hörde att han är utlänning. Från Amerika, sa Ulla. Men han ska visst kunna prata svenska.

Gudars skymning. En utlänning? sa Margareta. Vad ska han här att göra, ute i våra bygder? Och hur har han lärt sig svenska, om han kommer från Amerika?

Det var väldigt, sa Egon och kunde inte låta bli att känna sig nyfiken på vem som köpt gården. Undrar vad som får en man att flytta så långt, ända från andra sidan Atlanten och till lilla Norra Fågelås? Hur gammal är han förresten, den här killen?

Vet inte, sa Ulla. Men inte någon ungdom efter vad jag har hört. Däremot hörde jag att han lär ha fått gården till ett bra pris, betalade nästan ingenting för den. Dessutom betalade han allt med kontanta medel, förde bara över pengarna till mäklarens konto.

Jösses, vad är han för en typ som har så mycket pengar? Var har han fått dem ifrån? Det är säkert från några skumraskaffärer. Och den ska vi få till granne? sa Margareta förfärat.

Hennes förfäran blev än större när hon och maken handlat färdigt och var på väg hemåt. De svängde vänster från Jönköpingsvägen och följde den smala vägen i riktning mot Norra Fågelås. När de var framme vid sin gård, saktade Egon ner, slog på blinkersen och var just på väg att svänga höger när Margareta gav ifrån sig ett högt utrop. Titta, ser du lastbilarna?

Egon vred på huvudet och från andra hållet kom en hel rad stora lastbilar. Han räknade till så många som fyra trailers med var sin container lastad på flaken.

Det där är inte den typ av lastbilar som brukar åka här, konstaterade han.

Absolut inte, sa Margareta.

Egon svängde snabbt in på infarten och parkerade bilen så att de kunde stiga ur och se bättre.

Vad det glänser och lyser om dem, sa Margareta när hon såg de kromade detaljerna och de många små lamporna som prydde fronten på den första lastbilen.

De är som julgranar, sa Egon.

Nu har de saktat ner, sa Margareta och pekade. De blinkar in mot granngården.

Och de svänger. Titta, de svänger in på gården. Tror du att det är den nye grannen som kommer nu?

Jag vet inte. Men det verkar så. Åtminstone är det säkert hela hans bohag.

Uppenbarligen ett omfattande sånt, om det kräver så många lastbilar.

Den första lastbilen svängde och en stor motivlackering på hyttens högra sida blev synlig. Margareta