När vinden vänder

By Ewa Klingberg, Hanna Åhman and Viktoria Flodström

Gabis dröm har slagits i spillror. Där idyllen tills nyligen varit total löper nu bara polisens avspärrningsband. Kan det som hänt ha varit mer än en olyckshändelse? Ovissheten och misstänksamheten som följer i lågornas sken tär på Gabi och aldrig förr har väl fjällbyn känts så ödslig som nu. Till och med korparna som hon vant sig vid att se i trädtopparna lyser med sin frånvaro. Hur ska hon tolka det och finns det ens något kvar för henne uppe i Hovdalen?

"När vinden vänder" är tredje delen i Ewa Klingberg och Hanna Åhmans serie om Gabis strapatser och underverk i hennes alldeles egna hörn av fjällvärlden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 26, 2023
• ISBN: 9789180005715

Book preview

När vinden vänder

Tredje delen i serien Hovdalsfjället

Ewa Klingberg & Hanna Åhman

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Ewa Klingberg & Hanna Åhman, 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-571-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Sommarvärmen hade äntligen kommit till Hovdalen och Hällströms fjällby. Solen värmde och fjärilar fladdrade från blomma till blomma vid den gamla stenbron. Småfåglarna snappade flugor och matade sina ungar som snart skulle vara flygfärdiga och lämna sina bon. Hästarna som betade i hagen vid den gamla skidliften lät svansarna förnöjsamt vaja fram och tillbaka. Pomerance ruskade på huvudet och frustade ljudligt. Gabi satt lutad mot gaveln på pensionatet och lät solens strålar smeka hennes bara armar och hals. Om det inte varit för den tunga lukten av brand som låg över fjällbyn hade hon nästan kunna förtränga allt det hemska som hänt. Fast det var omöjligt att ignorera den sorg och smärta som branden orsakat.

Allt var borta nu. Varenda stuga hade brunnit ner eller var kraftigt brandskadad. Allt skulle jämnas med marken och sedan skulle Hällströms fjällby vara ett minne blott. Tiden det tagit innan brandkåren anlänt efter att hennes bror, Örjan, larmat hade känts som en evighet. Odd hade hunnit före och insett att det var för sent att rädda husen. Han hade istället räddat Gabi men det hade hon inte insett förrän långt senare. Där och då hade hon bara kunnat tänka på att bekämpa elden. En kamp som hon skulle ha förlorat i vilket fall som helst. Tack vare Odd var hon så gott som oskadd. I alla fall fysiskt. Elden hade spridit sig med rekordfart trots att hon tömt pulversläckare efter pulversläckare. Vid en första inspektion efteråt hade polisen meddelat att branden med största sannolikhet varit anlagd. Varje gång hon tänkte på det var det som om en kniv skar i hennes inre. Vem ville henne så illa? Hon brottades med tankarna hela tiden. De lämnade henne inte ens i fred om nätterna då hon ideligen vaknade med andan i halsen. Tänk om det skulle börja brinna igen? Om samma person kom tillbaka och tände på pensionatet också. Hon drömde mardrömmar om att det brann och att hon inte kunde ta sig ut. Ibland om att elden var lös i flygelbyggnaden och att hon inte kunde nå in till Linda-Lo. En natt väckte hon både sig själv och Örjan när hon skrek högt i sömnen och han kom inrusande till henne. Den natten hade de suttit vakna och pratat bort timmarna. Gabi visste inte vilket som var värst. Att inte få ut försäkringspengarna förrän utredningen var klar eller det faktum att hon själv var misstänkt.

Ljudet av en lastbil nådde henne men hon orkade inte bry sig. Hon väntade ingen och om Linda-Lo eller Örjan gjorde det så kunde de ta hand om det själva. Det dunkade i brädorna när lastbilen passerade över bron och hon hörde den pysa när den stannade på parkeringen. Föraren tutade till och hon öppnade ögonen. Förmodligen var det en sändning till Hovdalens högfjällshotell som kommit fel och det kunde Örjan informera föraren om i så fall. Var höll han hus förresten?

Steg närmade sig och hon hörde hur det knackade på dörren. Dummer, tänkte Gabi, öppna dörren och ropa, vet jag. Hon tittade sig omkring efter mobiltelefonen utan att kunna hitta den någonstans. Med en suck reste hon på sig och rundade husknuten.

Hallå? sa hon och hörde hur snäsig hon lät men brydde sig inte om det.

En ung kille i t-shirt och för stora arbetsbyxor stod lydigt och väntade utanför ytterdörren. Han sken upp när han fick syn på henne.

Hej! Jag har paket med mig, sa han.

Är du verkligen säker på att det ska hit? undrade Gabi.

Killen tog upp ett papper ur benfickan och läste högt.

Hällströms fjällby?

Gabi suckade igen och skrev en kladdig namnteckning på handdatorn som han höll fram. Sedan släntrade han iväg. Med förvånansvärd självsäkerhet hoppade han upp i lastbilens skåp och drog fram en pall med ett stort paket. Formen fick henne att reagera. Det måste vara pizzaugnen hon beställt för några veckor sedan. Den kunde inte anlända mer olägligt.

Vänta lite! sa hon. Hon drog med handen genom håret och såg sig uppgivet omkring. Jag har ångrat mig.

Va? Vadå ångrat dig?

Ja, jag vill inte ha det där paketet.

Då får du skicka tillbaka det.

Fast då behöver du inte lasta av det, eller hur? sa Gabi.

Du har ju precis kvitterat att du mottagit sändningen, så jo, jag måste ställa av godset här.

Han sänkte liften samtidigt som han pratade och Gabi kände hur marken gungade under henne. Hon vände på huvudet men ingenstans kunde hon upptäcka Örjan eller Linda-Lo.

Men nu säger jag ju att jag har ångrat mig. Hör du inte? Jag vill inte ha det där kollit.

Med ryckiga rörelser drog killen av pallen och ställde den på gruset. Utan ett ord räckte han fraktsedeln till Gabi som vägrade ta emot den. Papperet singlade genom luften och han hoppade upp i lastbilen utan att titta åt henne och körde därifrån.

Kvar stod Gabi med en pizzaugn, så väl förpackad att ingen av de andra skulle kunna gissa vad det var hon hade beställt. Hon riktade en spark mot papperet som låg på backen, men missade. Förtvivlad sjönk hon ner på det stora paketet och lutade huvudet i händerna medan ilskna och frustrerade tårar trängde upp. De gick inte att hålla tillbaka längre och hon lät dem rinna. Som en explosion av hulkande och snörvlande vällde sorg och förtvivlan fram. Allt missmod hon hade inom sig. Allt det hon burit på sedan tidigare och branden ovanpå det. Allt blandat i en enda stor cocktail som en allsmäktig hand nu vände upp och ner på. Så plötsligt fanns där ett flämtande ljus. Ett irrbloss. Tårarna upphörde för en sekund och hon riktade uppmärksamheten mot det där märkliga som dykt upp utanför sorgebubblan. Jo, någon rörde lätt vid hennes axel. Puffade försiktigt och snodde runt i hennes hår. Sedan fick hon en hård knuff mot bakhuvudet.

Aj, stönade hon.

En len mule smekte hennes kind och hon kände värmen från Pomerance andedräkt. Hon höjde handen och strök honom över nosryggen.

Hur kom du hit? sa hon mjukt. Du tror väl inte att jag är riktigt klok som sitter här och lipar. Hon snörvlade till. Jag är bara ledsen, fortsatte hon mumlande och torkade kinderna.

Ingen människa syntes till men eftersom Pomerance hade både grimma och grimskaft förstod hon att han inte var på rymmen utan att det måste vara Linda-Lo som hämtat honom från hagen. Han buffade på Gabi igen och gnuggade överläppen mot hennes t-shirt. Som om han letade efter godis. Hon log och kramade hans stora huvud. Samtidigt som hon drog in doften av häst blandat med gräs smekte hon honom över den solvarma hårremmen. Han lyfte huvudet och tittade åt hagen till och när Gabi följde hans blick fick hon syn på Linda-Lo. Med en djup och darrande suck reste hon sig och ledde Pomerance tillbaka till henne.

Tack för att du lät Pomerance komma till mig , sa Gabi när hon nådde fram och Linda-Lo log brett mot henne.

Han behöver borstas, sa hon och nickade mot rykthinken som stod på marken intill uppbindningsbommen.

Gabi funderade en sekund och kom fram till att hon faktiskt ville pyssla med hästen. För första gången på flera dagar kände hon ett uns av livsglädje igen. Under den tjocka lockiga manen var det varmt och hon gömde sina händer där ett slag innan hon formade en tjock fläta utmed mankammen. Sedan borstade hon Pomerance grundligt och för varje drag försvann mörkret inom henne tillsammans med smuts och skräp från hästens päls.

2

Gårdsplanen var så torr att det dammade om Gabis steg när hon genade mot pensionatet. Det var svårt att föreställa sig att det bara för någon vecka sedan forsat ner vatten från fjällsidan. De djupa fårorna som bildats av skyfallens framfart var fyllda med nytt grus, däremot hade Gabi ingen aning om hur det kommit dit. Troligtvis hade Örjan gjort en insats. Ett styng av dåligt samvete kom över henne. Örjan hade tagit hand om det mesta den senaste veckan. Fyllt i papper, pratat med polisen, diskuterat med försäkringsbolaget och allt annat som hon säkert borde ha gjort. Han hade också tagit hand om henne, lagat mat och sett till att hon faktiskt ätit. Vad hade hon själv gjort egentligen? Hon visste inte. Dagarna hade bara passerat utan att hon visat omgivningen något större intresse. Hon hade slutit sig och låtit andra bära ansvaret. Med tunga steg klev hon uppför trappan till verandan och stannade till på sin gamla favoritplats där hon vägrat sitta sedan katastrofen. Härifrån tittade hon ut över resterna av fjällbyn och tårarna steg åter när hon tänkte på hur trivsamt det hade varit.

Nej, sa hon högt. Nu räcker det.

Nu fick det vara det nog. Hon skulle inte gråta mer. Det var dags att återta kommandot över livet. Hon hade ju faktiskt hästarna kvar och pensionatet. Och en pizzaugn att returnera. Det var det första hon skulle göra. Efter att hon flyttat tillbaka korgstolarna och det lilla bordet till pensionatets framsida igen.

Vad gör du? Örjan öppnade ytterdörren och tittade förvånat ut på henne där hon kånkade på en av stolarna.

Jag skulle precis fråga dig detsamma. Du har ju inte synts till på hela dagen, sa hon.

Jag satt där uppe och jobbade lite. Du har inte ropat på mig.

Gabi fnös till. Ropat på mig? Det lät som om han var en betjänt och inte hennes storebror och dessutom gäst här i huset.

Nej, sa hon. Förlåt, det var inte så jag menade. Det kom en stor lastbil och jag trodde att du hörde den. Men nu tycker jag att vi lagar lunch tillsammans.

Örjan tittade förvånat på henne och undrade säkert vad som fått henne att i ett