I ljuset från gryningen: -

By Emma Olofsson

"I ljuset från gryningen" är en nervkittlande spänningsroman som utspelas i en till synes svensk sommaridyll, fylld av svek, romans och mörka hemligheter.När Alba var sex år försvann hennes mamma spårlöst under en campingresa i Karlskrona. Sedan dess har Alba drömt om att få återse sin mamma, men hon har lärt sig att leva med ovissheten om hennes öde. Men när Albas pappa går bort i en hjärtinfarkt väcks behovet av att få svar på vad som egentligen hände.Albas tvillingbror Edwin övertalar henne att ta familjens gamla husvagn på ett sista äventyr. Precis som i hennes barndoms somrar tar de sig till campingen på Dragsö, och Alba ser möjligheten att gräva i sin mammas försvinnande. På campingen möter hon dessutom Henrik, och för första gången på länge släpper hon någon innanför murarna som hon byggt upp. Men idyllen avbryts abrupt när resterna av ett lik hittas i skärgården. Både husvagnen och campingens gäster visar sig gömma hemligheter, och Alba hittar ledtrådar som nystar hennes familjs förflutna.1989 är en journalist på ett farligt och mycket känsloladdat uppdrag i Rumänien. Mitt i en brinnande revolution försöker hon undkomma faran och ta sig hem för att kunna berätta för resten av världen det som hon bevittnat.Vad är det som alla på campingen verkar dölja för Alba? Och hur hänger journalisten i Rumänien ihop med hennes förflutna?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 3, 2023
• ISBN: 9788728567135

Book preview

Emma Olofsson

I ljuset från gryningen

SAGA Egmont

I ljuset från gryningen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Emma Olofsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728567135

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Cici,

min svärmor och barnens fantastiska farmor.

Utan dig hade idén till den här boken aldrig kommit.

Kapitel 1

Rumänien december 1989

Kylan var som nålar mot hennes bleka hud. Hon andades snabbt, korta andetag som var det enda som hördes i tystnaden. Runt de torra läpparna bildades små moln.

Mörkret slukade allt. Det slöt sig kring staden och över människorna som fortfarande levde och hoppades. Hon drog upp knäna mot bröstet i ett försök att hålla värmen. En unken stank från det gamla trägolvet retade illamåendet. Samma tanke rev i henne varje natt – kanske skulle hon bara strunta i allt och ge sig av? Men med gryningen och dess sköra ljus återvände också beslutsamheten. Det var här hon skulle vara. Hon måste orka berätta.

Det hade snöat hela natten. Genom den lilla springan såg hon hur flingorna dalade till marken. Det hade kunnat vara vackert om det inte vore för de fruktansvärda bilder som etsat sig fast på hennes näthinna. Aldrig tidigare hade hon känt en sådan sorg. Det spelade ingen roll om hon sov eller var vaken, barnens blickar förföljde henne, vägrade lämna henne ifred. De tog sig in genom alla de murar hon med tiden tvingats bygga upp. Det fanns ingenstans att söka skydd. Hon borde vara nöjd, hon hade kommit åt det hon var där för. Hennes jobb som frilansade journalist hade tagit henne till många platser i världen, en del som inneburit livsfara. Men få saker hade påverkat henne som detta.

Ingen annan journalist hade fått komma in på barnhemmen. Till de dunkla rummen, gömda för omvärlden, där tårarna för länge sedan tagit slut. Det var brutalt, så hjärtskärande att det var omöjligt att värja sig mot. Hon hade hört rykten om dessa barnhem, i djupet av diktaturens fasor, men aldrig trott att det kunde finnas så mycket grymhet. De var barn, oskyldiga och alldeles försvarslösa.

Ett svagt krafsande fick henne att hoppa till där hon låg på golvet. Hon tvingades kväva ett skrik när en stor råtta sprang förbi över golvet och försvann in i mörkret.

Hon var tacksam för all hjälp hon fått. Den vänlighet hon mött hos folket som under åratal levt i skräck fyllde henne trots allt med hopp. Från familjen som bjudit hem henne på middag, till den äldre herre som hjälpt henne hitta den övergivna vinden. Den som varit hennes hem under tiden i landet.

En vindpust letade sig in genom springan och fick henne att huttra. De var henne på spåren, hon visste det. Hon hade frågat för mycket, varit lite oförsiktig och nu var det bara en tidsfråga innan de skulle hitta henne. Gömstället på vinden var inte säkert nog och hon behövde hitta något nytt.

Samtidigt som barnens lidande aldrig tycktes ta slut kunde hon känna något i luften. Förändringarnas tid. De människor hon pratat med, de som inte var för rädda och sprang så fort hon berättade att hon var journalist, talade om en styrka. Ett folk på väg att resa sig. Vinden bar med sig viskningar om mod.

När hon slöt ögonen kunde hon se honom framför sig, han som väntade på henne där hemma. Han som flera gånger bett henne att komma hem. Snart, brukade hon säga. Jag kommer snart hem, min älskling.

Han var van, det här var inte första gången hon var ute i världen. Hon drevs ständigt av en längtan att få berätta människors historier, föra talan för de som förlorat sin röst. Kanske var det naivt att tro att det skulle göra någon skillnad, men hon var övertygad om att det här var något hon måste göra.

Om nätterna skrev hon, under stearinljusets varma fladdrande låga. Hon brukade längta efter gryningen som märkligt nog alltid bar med sig en känsla av tillförsikt.

En hög smäll ekade och fick henne att rycka till. Rösterna där utanför skvallrade om att de hade hittat henne. Hon var snabbt på fötter. Träet skar in i huden när hon kämpade med att få upp det förbommade fönstret.

Hennes enda chans var att hoppa.

Kapitel 2

Blekinge juni 2022

Gungan sträcker sig mot den molnfria himlen och det kittlar i maggropen. Det gnisslande ljudet när fästena möter varandra skär i öronen. Hon känner sig fri när hon blundar och låter vinden smeka över kinderna där ett regn av fräknar brett ut sig. Borta vid husvagnen kan hon skymta mamma. Hennes ryggtavla rör sig vant medan hon dukar med små rosa servetter. När pappa och Edwin kommer tillbaka ska de fika i ett hav av nyutslagna blommor.

Hon svingar med benen och ökar farten, håret viner kring hennes ansikte. Under några oförsiktiga ögonblick förlorar hon kontrollen och faller handlöst baklänges. Smällen när hennes kropp landar på marken får henne att tappa andan. Hon vill skrika men ljudet fastnar i halsen. När hon äntligen återfår kontrollen ropar hon efter hjälp. Alldeles stilla ligger hon och väntar på att mamma ska komma springande och trösta henne så som bara hon kan. Men mamma kommer inte. Hon reser sig försiktigt, borstar bort gräset från klänningen och går bort till husvagnen. Där möts hon av tystnaden. Hon ropar på nytt. Först försiktigt och sedan med en sådan desperation att det måste höras över hela kvarteret. I den stilla vinden kan hon höra sina egna förtvivlade rop. Mamma är borta.

När känslan av hopplöshet var som värst brukade Alba vakna. Just den natten hade drömmen varit intensiv. Mammas ansikte var så tydligt, nästan så att hon kunde se varje litet drag framför sig. Så som hon mindes det. Det hände allt mer sällan men desto verkligare var det när drömmarna väl kom.

Dagens ljus sipprade in genom den tunna gardinen och föll över det gamla trägolvet som hon var så förtjust i. Det som fått henne att köpa lägenheten trots att den egentligen var lite för dyr. Hon tog ett kort andetag medan hon blev varse hur en ilsken signal skar genom rummet. Ett ljud som tycktes omöjligt att stänga ute.

Något förvånad la hon märke till armen som vilade tung över hennes mage. Det gick upp för henne att det låg en främmande man i hennes säng. Värmen hade fått deras kroppar att klibba ihop och hans andetag spred sig i sovrummet med de blommiga tapeterna. Försiktigt förde hon bort hans arm och dröjde kvar med blicken. Det nakna bröstet rörde sig i en jämn takt och hon fick en lika plötslig som oväntad önskan att stryka bort det blonda håret som fallit fram i pannan.

Så försiktigt hon kunde sträckte hon sig efter mobilen som låg på nattduksbordet. Munnen kändes som sandpapper och en svag huvudvärk började ta form.

Hallå? viskade hon för att undvika att väcka han som låg bredvid henne i sängen.

Det var tyst i luren och när hon höll fram telefonen såg hon att displayen var svart. Ljudet fortsatte att eka genom lägenheten. Med en tung suck reste hon sig. Ett häftigt illamående tvingade henne att stanna upp och ta stöd mot garderoben. Hon slöt ögonen och drog in luft genom näsan i ett desperat försök att pressa undan gårdagens vin som åkte upp och ner i halsen. Signalen ljöd igen. Irriterat tänkte hon att det måste vara Edwin som glömt sina nycklar. Vem skulle annars ringa på dörren så intensivt vid den här tiden? På golvet framför henne låg en vit tröja slängd. Minnesbilder från gårdagen sköljde över henne, hur hon och den främmande mannen närapå ramlat i hennes hall, berusade av lust och en och annan drink. En svag doft av herrparfym kittlade näsan när hon drog tröjan över huvudet.

I vardagsrummet stannade hon upp. Den färgglada filten som pappa köpt till henne under en av sina resor till Teneriffa hade fallit ner på golvet. Edwin låg på rygg i soffan, med ena handen hängandes utanför. T-shirten med MFF:s logga hade letat sig upp och blottade tatueringen på revbenet, den som han gjort strax efter pappas död. Hon blev förvånad över att se sin bror ligga där och sova, vem var det då som ringde på dörren?

Golvet knarrade när hon smög genom den ljusa tvåan som varit hennes hem sedan skilsmässan. På diskbänken i köket trängdes glasen med läppstiftsfläckar, spår efter en trevlig kväll tillsammans med tjejgänget. De hade ätit och druckit gott innan de något oplanerat gett sig ut i sommarnatten.

Långsamt la hon näsan mot dörren för att genom titthålet ta reda på vem det var som ville prata med henne halv nio en lördagsmorgon.

Där ute i trapphuset stod Miriam. Hennes långa mörka hår hängde fram i ansiktet likt en gardin. Hon var blek och tårarna hade fått maskaran att kleta ut sig kring hennes mörka ögon. Alba skyndade sig att få upp dörren.

Miriam, vad är det som har hänt?, frågade hon mjukt, trots att hon kunde ana varför hennes elev stod utanför hennes lägenhet, söndergråten och alldeles förtvivlad.

Det är mamma igen. Hon är borta. Jag har letat efter henne hela natten.

Alba svalde och pressade undan de känslor som orden framkallade. Med åren hade hon blivit ganska bra på det där med att inte känna efter.

Miriam hoppade till när dörren till porten slog igen.

Förlåt, jag …, började hon och slängde en snabb blick ner för trappan. Alba viftade bort hennes ord och tog ett kliv åt sidan.

Kom in, vännen, du kan inte stå där ute.

De klev över skorna i hallen och väl inne i vardagsrummet fäste Miriam blicken på Edwin som oberörd sov vidare i soffan.

Bry dig inte om honom.

Förlåt om jag kommer och stör …

Alba gjorde tecken åt henne att följa med ut i köket.

Du vet att du inte behöver be om ursäkt, Miriam. Jag har ju sagt att du kan höra av dig. Och jag ser att du har gråtit. Sätt dig nu ner och berätta vad som har hänt.

Efter lite letande hittade hon ett rent glas som hon fyllde med vatten och räckte över till Miriam. Själv satte hon läpparna under kranen och hoppades att det kalla vattnet som rann ner i strupen skulle hjälpa mot huvudvärken. Med ena handen torkade hon bort dropparna som föll från hakan innan hon vände sig mot Miriam.

Mamma kom inte hem i natt, sa hon och satte ner glaset utan att ha druckit något. Jag är så orolig för att det kan ha hänt henne något.

Alba gick fram och la varsamt handen på hennes axel.

Ta ett djupt andetag, Miriam. Jag ska bara klä på mig så följer jag med dig ut och letar. Är hon inne i en manisk period?

Miriam snörvlade.

Ja.

Vi kommer att hitta henne, okej?

När hon vände sig om stod den främmande mannen i dörröppningen, klädd i bara kalsonger. Han lät blicken vandra mellan Alba och Miriam medan han skruvade på sig. Alba kunde inte hindra leendet som spred sig i kroppen. Hon följde konturerna på de väldefinierade musklerna innan hon mötte hans blick. Klarblåa ögon som glittrade till när de såg på henne.

Minnena från gårdagskvällen blev allt tydligare. De hade träffats i baren när ljuset utanför letade sig tillbaka över horisonten. Bland törstiga gäster hade de hamnat bredvid varandra och när hon äntligen lyckats få kontakt med den sönderstressade bartendern hade hon beställt en öl till honom också. Alba mindes inte så mycket av vad de hade pratat om, men hon mindes hur han flera gånger fått henne att skratta högt. Det fanns något befriande i att kunna skratta tillsammans med en främling när gryningen var på väg in över staden. Då bartendern irriterat påpekat att de stängt för över en halvtimme sedan hade hon frågat om han ville följa med hem.

Nu såg han på henne med en blyg uppsyn. Han tycktes inte helt bekväm i situationen han hamnat i och skyndade sig fram till en av köksstolarna där hans jeans låg slängda.

Oj, hur många har du här hemma egentligen?

Miriams röst drog henne tillbaka och något motvilligt slet hon blicken från mannen.

För fan, Miriam, han som ligger i soffan och snarkar är Edwin, min bror. Och detta är …

Han höjde på ögonbrynen när han förstod att hon inte kom ihåg vad han hette.

Henrik.

Ja, just det ja, Henrik. Det är så att jag måste iväg och hjälpa min elev här. Men känn dig som hemma. Väck latmasken därinne och säg till honom att fixa lite frukost, sa Alba och log mot honom medan hon trängde sig förbi.

Alba?

Hans röst var mjuk och hon vände sig om för att se på honom. Leendet fick det att pirra till i magen.

Tror du att jag skulle kunna få tillbaka min tröja?

Hon såg ner på tröjan som hon dragit på sig. Oj, förlåt, jag tog bara första bästa när jag gick upp.

Medan Alba skyndade in i sovrummet för att byta om, hörde hon hur Henrik småpratade med Miriam, som gav honom ytterst lite respons. Syrenbuketten på soffbordet, den som hon plockat in dagen innan, spred en ljuvlig doft i hela lägenheten.

Hon hade just klätt på sig när Edwin kom in i rummet. Han slängde en snabb blick ut i köket innan han stängde dörren.

Det mörka håret låg i oreda kring hans barnsliga ansikte.

Du vet om att det står en jävligt snygg man och en förtvivlad ung tjej i ditt kök? viskade han och spärrade upp sina stora blå ögon.

Är det sant? Ja, det är klart att jag vet, Edwin. Jag måste hjälpa min elev. Du får ta hand om Henrik, bjud honom på frukost.

Hon trängde sig förbi honom och öppnade dörren igen. Och snälla, uppför dig.

Edwin skrattade lågmält. Sen när brukar jag inte uppföra mig?

Henrik stod lutad mot diskbänken och sken upp när hon kom tillbaka. Det var nästan så att hans suck av lättnad hördes över hela Karlshamn. Hon skyndade sig att ge tillbaka tröjan och samlade sedan ihop det långa håret i en hög tofs.

Är du redo, Miriam?

Utan att svara reste sig Miriam upp och lämnade köket. Genom det öppna fönstret kunde de höra hur staden började vakna till liv. Henrik tog ett steg fram och en pinsam tystnad uppstod.

Tack för igår, log han och drog henne till sig i en kram.

Tack själv, mumlade hon och hörde hur formellt det lät. Som om hon tackade för sig på ett jobbmöte.

Henriks blick brände i ryggen när hon lämnade lägenheten.

Kapitel 3

Ute på gatan föll ett stilla sommarregn. Doften av grönska hängde i luften när hungriga knoppar sög åt sig av vätan. Det var i början av juni och den tiden på året då ögat inte riktigt vant sig vid allt det vackra som finns vart man än tittar.

En svag bris svepte över Regeringsgatan, som låg öde. Alba älskade hur gatuhusen här skiftade i rött och gult och närheten till stad och hav som gjorde läget perfekt.

Hon sneglade på cykeln som stod lutad mot husväggen, den som egentligen gjort sitt men som hon aldrig skulle klara av att göra sig av med. Inte nu när pappa inte längre fanns. Han hade varit så stolt när han kom hem med den, sagt att det var den finaste cykeln på loppisen och att han hade fått den för bara en hundralapp.

Mellan husen, förbi Holländareplan kunde hon skymta havet. När hon låst upp cykeln vände hon sig till Miriam. Ute i dagsljuset såg hennes ansikte nästan genomskinligt ut.

Tack för att du gav mig ett B i svenska, sa Miriam och vände bort blicken. Det var snällt.

Om det var något Alba älskade med jobbet som gymnasielärare så var det att se elever lyckas efter att ha kämpat hårt. Detta trots att den senaste terminen mest hade bestått av nedskärningar. Bara tanken på hennes självgoda chef fick henne att känna hur irritationen blåste upp.

Är det någon du ska tacka så är det dig själv. Jag gav dig inte ett B för att vara snäll, du fick det betyget som du gjort dig förtjänt av. Du har kommit långt sedan jag träffade dig för första gången för två år sedan.

Leendet på Miriams läppar var knappt synbart, men i de sorgsna ögonen såg Alba en viss stolthet. Hela hennes uppsyn skvallrade om den oro hon bar inom sig. Det var så mycket som behövde komma ut, och Alba tycktes vara den enda hon hade att prata med.

Kommer du?

Miriam gjorde ingen ansats att röra sig. Hon såg sig oroligt om, som om hon hela tiden var beredd på att bli besviken. Alba gick bort för att lägga händerna på hennes axlar.

Det kommer att ordna sig. Vi hittar mamma, okej?

Miriam drog handen över ansiktet. Regndropparna fastnade i hennes hår och såg ut som små kristaller.

Du skulle sett henne igår. Hon har målat vardagsrummet i alla regnbågens färger, hon sa att alla måste veta att vi står bakom hbtqi.

Alba ställde sig gränsle över cykeln och pressade fram ett leende.

Det är ju en fin tanke. Hoppa nu upp så ser vi till att hitta din mamma.

Alba älskade frihetskänslan hon fick av att cykla, det hade hon alltid gjort. Det var som om hon svävade fram över de öde gatorna. De passerade strandpromenaden, där statyn av Kristina och Karl-Oskar påminde om svunna tider, då Karlshamn varit en emigrationshamn. Kastellet reste sig ur havet och fick Alba att längta efter ljumna kvällar då sommarens teater drog igång där ute.

Att cykla genom Väggaparken var som att köra genom en mur av grönska, där varje liten gren var en del av den blygsamma skönheten. Alba fick kämpa när gårdagens margaritas gjorde sig påminda och hon började ångra att hon erbjudit sig att skjutsa Miriam.

De hade kommit ner till Kiaholmen när höga röster nådde dem. Vid bänken som bjöd på fri utsikt över skärgården skymtade en grupp människor. Bland männen som satt och drack öl stod en kvinna. Hennes lila hår lyste och hon gestikulerade vilt med armarna medan hon talade. Alba hoppade av cykeln och vände sig om till Miriam.

Stanna här, uppmanade hon.

Miriam tvekade, precis som hon alltid gjorde. Alba hade fått kämpa hårt för att få henne att öppna upp sig. Och även efter att hon mjuknat hade det dröjt ett bra tag innan hon berättat att hennes pappa lämnat familjen när det stod klart att modern var bipolär. Gruset yrde kring tygskorna när Alba skyndade fram.

Sara?

Långsamt vände kvinnan sig om och gav Alba en frågande blick. De två männen som satt på bänken tycktes något besvikna över att de blivit avbrutna.

När det gick upp för Sara vem Alba var for hon genast fram och omfamnade henne. En svag doft av sötsliskig parfym blandad med svett kittlade i näsan. Sara höll henne hårt och Alba försökte så diskret hon kunde ta sig ur hennes grepp. Det kändes som en evighet innan hon äntligen blev fri.

Det här, ska ni veta, är min Miriams lärare, den bästa läraren man kan ha. Om alla varit som Alva hade världen sett annorlunda ut.

Alba pressade fram ett leende och brydde sig inte om att rätta henne när hon sa fel namn. Hon var van vid att folk kallade henne för Alva istället för Alba.

Din dotter är orolig för dig, Sara. Kan du inte följa med hem?

Sara slog ut med armarna och gav henne en frågande blick.

Var är hon? Kan hon inte komma hit och sitta här hos oss. Jag håller på att berätta för dessa trevliga herrar hur underbart det är med yoga. Jag tror jag ska starta upp en kurs. Vill du vara med?

Sara såg på henne med entusiasm i blicken. Så började hon snurra runt för att se om dottern var någonstans i närheten.

Miriam, min älskling, var är du?

Hon förvrängde rösten så att det lät som om hon talade till ett barn.

Hon väntar där borta. Snälla Sara, du kan väl följa med hem?

En av männen reste på sig och vinglade till. Under en kort stund såg det nästan ut som om han skulle tappa balansen.

Kom inte här och förstör allt det roliga.

Alba spände blicken i honom, men det hade inte stor effekt. Med stapplande steg kom han fram till henne. När han sträckte sig efter hennes arm gav hon honom en lätt knuff som förpassade honom till marken.

Hans ilskna skrik fick måsarna som satt en bit bort att breda ut sina vingar och flyga bort.

Hon håller på att döda mig! Polis!

Alba böjde sig fram för att hjälpa honom på fötter.

Jag håller inte på att döda dig och det var inte meningen att du skulle ramla. Men lägg dig inte i det här, sa hon, hjälpte honom upp och fick honom att sätta sig på bänken.

Hon var på väg att gå när han på nytt grep efter hennes arm. Långa fingrar grävde in i hennes kofta, de smutsiga naglarna