Ont blod

By Tess Gerritsen

Claire måste få veta sanningen för att kunna rädda sin son. Hon anar inte vilka starka krafter hon kämpar mot …
Claire, som är läkare och ensamstående mamma till Noah, flyttar från storstaden till den lugna lilla badorten Tranquility.
Plötslig spricker idyllen. En av skolans elever öppnar eld i klassrummet och skjuter sin lärarinna till döds. Händelsen följs snabbt av fler fruktansvärda våldsbrott och staden invånare drabbas av panik.
Claire misstänker att det finns en gemensam nämnare hos förövarna. Frågan är bara: vilken?

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Apr 14, 2023
• ISBN: 9789979645252

Book preview

SE-Ont-blod_ebook

Ont blod

Tess Gerritsen

Ont blod

Originalets titel: Bloodstream

Copyright © Tess Gerritsen, 1998

Copyright © Skinnbok, 2023

ISBN 978-9979-64-525-2

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Till Tim och Elyse

Prolog

Tranquility, Maine, 1946

Om hon satt tillräckligt stilla och var tillräckligt tyst skulle han inte hitta henne. Han trodde kanske att han kände till alla hennes gömställen, men hennes hemliga krypin, den här lilla fördjupningen i källarväggen som doldes av mammas hyllor med konserveringsburkar, hade han aldrig upptäckt. När hon var liten hade hon hur lätt som helst slunkit in i det här utrymmet, och varje gång de lekt kurragömma hade hon krupit ihop i den här lyan och fnissat åt honom medan han misslynt klampat från rum till rum och letat efter henne. Ibland drog leken ut så länge på tiden att hon somnade och inte vaknade förrän flera timmar senare när mamma blivit orolig och ropat på henne.

Nu satt hon där igen, i sitt gömställe i källaren, men nu var hon inte ett litet barn längre. Hon var fjorton år och lyckades nätt och jämnt klämma sig in i nischen. Och nu var det inte fråga om någon sorglös kurragömmalek.

Hon hörde honom röra sig i huset på våningen ovanför. Han rusade från rum till rum och letade efter henne, svärande och vältande omkull möbler.

Hjälp, hjälp, hjälp. Hjälp oss, någon. Få honom att försvinna härifrån, någon.

Hon hörde honom vråla hennes namn: IRIS! Golvet knakade när hans fotsteg förflyttade sig ut i köket. Närmade sig källardörren. Hennes händer knöts hårt och hjärtat dunkade som en trumma.

Jag är inte här. Jag är långt borta, jag lyfter mot natthimlen och flyr ...

Källardörren flög upp så häftigt att den slog i väggen med en skräll. Guldgult ljus strömmade ner och ramade in honom i dörröppningen vid trappans överände.

Han sträckte upp handen mot ljuskontakten. Den nakna glödlampan tändes och lyste svagt i källarmörkret. Hopkrupen bakom raderna med hemmagjorda inläggningar av tomater och gurkor hörde Iris honom komma ner för den branta trappan, närmare för varje knakande. Hon pressade sig längre in i fördjupningen, tryckte sig platt mot det vittrande murbruket och stenen och blundade i ett förtvivlat försök att göra sig osynlig. Genom sina egna dånande hjärtslag hörde hon honom kliva ner från sista trappsteget.

Inte se mig. Inte se mig.

Fotstegen fortsatte rakt förbi hyllorna med konserveringsburkar mot bortre änden av källaren. Hon hörde honom sparka omkull en låda. Tomma glasburkar krossades mot stengolvet. Nu gjorde han en lov och kom tillbaka och hon hörde honom andas häftigt och då och då ge ifrån sig små grymtande läten som ett djur. Hennes egen andhämtning var kort och snabb och händerna så hårt knutna att hon trodde att benpiporna skulle splittras. Fotstegen kom fram mot hyllorna med konserveringsburkar och stannade där.

Tvärt spärrade hon upp ögonen och genom en springa mellan två burkar såg hon honom stå mitt framför sig. Hon hade glidit ner så att hennes blick befann sig i jämnhöjd med hans bälte. Nu makade hon sig ännu längre ner, så långt nedanför hans blickfång hon kunde komma. Han tog en burk från hyllan och krossade den mot golvet. En skarp lukt av inläggningsättika steg upp från stengolvet. Han sträckte ut handen efter ännu en burk men ställde plötsligt tillbaka den som om han fått en bättre idé. Därefter gjorde han helt om, gick uppför källartrappan och släckte ljuset efter sig.

Än en gång satt hon i mörkret.

Hon blev medveten om att hon gråtit. Hennes ansikte var vått, svett blandades med tårar, men hon vågade inte ge ifrån sig minsta lilla pip.

På våningen ovanför gick de knakande fotstegen mot husets framsida och sedan blev det tyst.

Hade han gått? Hade han äntligen gett sig iväg?

Hon blev kvar där hon var, som förstenad, utan att våga röra sig. Minuterna gick. Hon räknade dem sakta tyst för sig själv. Tio. Tjugo. Hon fick kramp i musklerna och det gjorde så ont att hon måste bita sig i läppen för att inte skrika högt.

En timme.

Två timmar.

Fortfarande inte ett ljud där uppifrån.

Sakta kröp hon ut ur gömstället. Hon stod i mörkret och väntade på att blodet skulle börja cirkulera i musklerna och känseln komma tillbaka i benen. Lyssnande, hela tiden lyssnande.

Hon hörde ingenting.

Det fanns inga fönster i källaren och hon visste inte om det fortfarande var mörkt ute. Hon gick genom glasskärvorna på golvet fram till trappan. Sedan fortsatte hon uppåt, ett kliv i taget, hejdade sig på varje trappsteg för att lyssna än en gång. När hon slutligen tagit sig ända upp var hon så våt i handflatorna att hon måste torka av dem på blusen innan hon kunde öppna källardörren.

Ljuset var tänt i köket och allt såg förbluffande normalt ut. Det var nästan så att hon kunnat tro att föregående kvälls fasor bara var en otäck dröm. Klockan på väggen tickade högt. Den var fem på morgonen och ute var det fortfarande mörkt.

Hon gick på tå till dörren mot hallen och kikade ut. En blick på de sönderslagna möblerna och blodstänken på tapeterna sa henne att hon inte hade drömt. Hon blev våt i handflatorna igen.

Hallen var tom och ytterdörren stod öppen.

Hon måste ut ur huset. Springa till grannarna, springa till polisen.

Hon började gå längs hallen. Varje steg förde henne närmare räddningen. Skräcken hade gjort alla hennes sinnen så skärpta att hon registrerade varenda träflisa på mattans blommönster, varje tickande från klockan i köket bakom henne. Hon var nästan framme vid ytterdörren.

Så svängde hon runt trappräcket och i synfältet fanns trappan där hennes mor fallit med huvudet före. Hon kunde inte låta bli att stirra på kroppen. På moderns långa hår som flöt ut över trappstegen likt svart strömmande vatten.

Illamåendet vällde upp i hennes strupe och hon raglade mot ytterdörren.

Där stod han. I handen höll han en yxa.

Med en snyftning snurrade hon runt, rusade mot övervåningen och var nära att halka i sin mors blod. Hon hörde honom komma klampande efter. Men hon hade alltid varit snabbare än han, och skräcken fick henne att flyga uppför trappan som en skrämd katt.

När hon nådde andra våningen uppfångade hon en skymt av faderns kropp som låg till hälften utanför dörröppningen till sovrummet. Det fanns ingen tid att tänka på det, ingen tid för att det fasansfulla skulle hinna sjunka in. Hon var redan i vild panik på väg uppför nästa trappa till tornrummet.

Hon hann precis smälla igen dörren och vrida om nyckeln.

Han vrålade av raseri och började bulta på den låsta dörren.

Hon skyndade sig fram till fönstret och lyckades med en kraftansträngning skjuta upp det. Sedan stirrade hon mot marken långt där nedanför och visste att hon inte skulle överleva fallet. Men det fanns ingen annan väg ut ur rummet.

Hon tog tag i en gardin och ryckte ner den från stången. Ett rep. Måste göra mig någon sorts rep! Hon knöt fast ena änden vid ett värmeledningsrör, slet ner ytterligare en gardinlängd och knöt ihop de båda tygstyckena.

En hård skräll hördes och träflisor kom flygande mot henne. Hon kastade en blick bakom sig och såg yxeggens ena hörn på insidan av dörrbladet. Såg den bändas loss för att svingas på nytt.

Han var på väg igenom!

Hon ryckte till sig en tredje gardin och knöt med darrande händer ihop den med de båda första.

Ett nytt yxhugg föll. Träet splittrades ytterligare, fler och större bitar flög omkring.

Hon drog ner en fjärde gardin, men medan hon ännu var sysselsatt med att knyta den sista knuten visste hon att repet inte var tillräckligt långt. Hon visste att det var för sent.

I samma ögonblick som yxan gick igenom träet snodde hon runt mot dörren.

Kapitel 1

Nutid

"Någon kommer att bli skadad", sa doktor Claire Elliot när hon tittade ut genom köksfönstret. Morgondimma tjock som ärtsoppa hängde över sjön. Än försvann träden utanför fönstret ur hennes synfält, än dök de upp igen. Ytterligare ett skott hördes, närmare den här gången. Ända sedan gryningen hade hon hört skotten och skulle förmodligen komma att höra dem hela dagen fram till skymningen, eftersom det var den första november. Jaktsäsongen hade börjat. Någonstans där ute i skogen trampade en man omkring halvblind i dimman medan skuggor av inbillade vitsvanshjortar dansade runt honom.

Jag tror inte du ska stå där ute och vänta på bussen, sa Claire. Jag kör dig till skolan.

Noah sa ingenting där han satt hopkurad vid frukostbordet. Han bara skyfflade ihop ännu ett lass flingor och slukade dem med ett sörplande. Hennes son var fjorton år gammal men åt fortfarande som en tvååring så att mjölk skvätte över bordet, och smulor av rostat bröd skräpade ner golvet runt hans stol. Han åt utan att se på henne, som om det vore detsamma som att stå öga mot öga med Medusa att möta hennes blick. Men vad skulle det göra för skillnad om han faktiskt såg på mig, tänkte hon ironiskt. Min älskade lille son har redan förvandlats till sten.

Hon sa på nytt: Jag kör dig till skolan, Noah.

Behövs inte. Jag tar bussen. Han reste sig och grep ryggsäck och rullbräda.

De där jägarna där ute kan omöjligen se vad de skjuter på. Sätt åtminstone på dig den orange mössan. Så att de inte tror att du är en hjort.

Men den ser så töntig ut.

Du kan ta av dig den när du kommit på bussen. Sätt den bara på dig nu. Hon tog den stickade mössan från hatthyllan och räckte den till honom.

Han tittade på den och och sedan äntligen på henne. På ett enda år hade han skjutit flera tum i höjden. Nu var de lika långa och deras blickar möttes på samma nivå. Ingen av dem kunde göra anspråk på att ha något naturligt övertag. Hon undrade om Noah var lika intensivt medveten om deras nya fysiska jämställdhet som hon. En gång i tiden kunde hon krama honom och det var ett barn som kramade tillbaka. Nu var barnet borta. Hans mjukhet hade skulpterats till muskler, och ansiktet hade blivit smalt och kantigt på ett främmande sätt.

Sätt på dig den är du snäll, sa hon med mössan fortfarande i handen.

Till slut suckade han och drog ner mössan över sitt mörka hår. Hon måste anstränga sig för att inte le. Den såg faktiskt töntig ut.

Han var redan på väg genom hallen när hon ropade: Avskedspuss?

Med mycket irriterad min vände han tillbaka och snuddade så flyktigt det bara var möjligt med läpparna vid hennes kind, och sedan försvann han ut genom dörren.

Inga kramar längre, tänkte hon bedrövat medan hon stod vid fönstret och såg honom traska mot vägen. Nu är det bara grymtningar och axelryckningar och besvärad tystnad.

Han stannade under lönnen vid slutet av uppfarten och tog av sig mössan. Sedan stod han där med händerna i fickorna och axlarna uppdragna mot kylan. Ingen jacka, bara en tunn grå sweatshirt mot det nätt och jämnt mer än plusgradiga vädret. Det var häftigt att frysa. Hon måste kämpa mot impulsen att springa ut och bylta på honom en jacka.

Claire väntade tills skolbussen kom. Hon såg sin son stiga på utan att kasta en blick bakom sig, såg hans silhuett förflytta sig längs mittgången och slå sig ner bredvid en annan skolelev, en flicka. Vad är det för en flicka? undrade hon. Jag vet inte längre vad några av min sons vänner heter. Jag har krympt till bara ett litet hörn av hans universum. Hon visste att det skulle vara så — frigörelsen, barnets kamp för självständighet — men hon var inte redo för det. Förvandlingen hade skett så plötsligt, som om en rar liten pojke gått ut ur huset en dag och en främling kommit tillbaka in. Du är allt jag har kvar av Peter. Jag är inte redo att förlora dig också.

Bussen hade dundrat iväg.

Claire gick tillbaka ut i köket och satte sig framför sin kopp med halvkallt kaffe. Huset kändes tomt och tyst, ett sorgehus fortfarande. Hon suckade och slog upp tidningen Tranquility Gazette som kom ut en gång i veckan.

STOR HJORTSTAM LOVAR RIKLIGT JAKTUTBYTE förkunnade förstasidan. Jakten hade börjat. Trettio dagar hade man på sig att knäppa en hjort.

Någonstans ute i skogen ekade ännu ett skott.

Hon bläddrade till polisnytt. De hade inte hunnit få med något om föregående kvälls oroliga allhelgonafirande eller om de sju bråkiga tonåringar som gripits för att de gått för långt i sina årliga dörrknackningsupptåg.

Men där, bland notiserna om bortsprungna hundar och vedstölder, stod hennes namn under rubriken ÖVERTRÄDELSER: Claire Elliot, 40, framförande av fordon utan giltigt kontrollmärke från bilprovningen. Hon hade ännu inte varit inne med Subarun för att få den besiktigad. I dag skulle hon bli tvungen att ta pickupen i stället för att inte bli rapporterad en gång till. Irriterat vände hon blad och ögnade just igenom dagens väderrapport — kallt och blåsigt, som högst cirka fyra plusgrader och som lägst cirka 6 minus — när telefonen ringde.

Hon reste sig och svarade. Hallå.

Doktor Elliot? Det här är Rachel Sorkin ute på Toddy Point Road. Jag har något som väl närmast får betecknas som ett akutfall här. Elwyn har just lyckats skjuta sig själv.

Vad?

Den där token Elwyn Clyde, ni vet. Han kom stövlande över min tomt, där han inte har något att göra, efter en stackars hjort. Sköt den också — en vacker hind, här mitt framför huset. Dessa idioter till karlar med sina idiotiska bössor.

Och vad hände med Elwyn?

Äh, han snubblade och sköt sig själv i foten. Vilket bara var rätt åt honom.

Han borde åka direkt till sjukhuset.

Det är det som är problemet, förstår ni. Han vill inte till sjukhuset och han låter mig inte ringa efter ambulansen. Han vill att jag ska köra honom och hjorten hem. Fast det tänker jag inte göra. Vad ska jag alltså ta mig till med honom?

Blöder han mycket?

Hon hörde Rachel ropa: "Du, Elwyn! Elwyn! Blöder det? Sedan var Rachel tillbaka i luren. Han säger att det inte är någon fara med honom. Han vill bara bli skjutsad hem. Men det tänker jag inte göra. Och inte tänker jag köra hjorten någonstans heller."

Claire suckade. Ja, jag får väl komma över och ta mig en titt på honom. Ni bor alltså på Toddy Point Road?

En och en halv kilometer bortom Stenarna ungefär. Namnet står på postlådan.

Dimman hade börjat lätta när Claire svängde in med pickupen på Toddy Point Road. Mellan klungor av weymouthtall såg hon glimtar av Locustsjön, från vars yta dimman steg som ånga. Solstrålar bröt redan igenom och skvätte guld på vattnet som krusades av en kåre. Den andra sidan av sjön, norra stranden med sina sommarstugor som nästan alla var igenbommade för säsongen, gick nätt och jämnt att urskilja genom dimstråken. De välbärgade stugägarna hade rest hem till Boston eller New York. På södra stranden, där Claire nu körde, låg de enklare husen. En del av dem var knappt mer än skjul på ett par rum, inklämda bland träden.

Hon körde förbi Stenarna, där berget gick i dagen i form av ett antal granitklippor. Traktens tonåringar brukade hålla till där och bada om somrarna. Så fick hon syn på postlådan med namnet Sorkin.

En gropig grusväg ledde fram till det bisarra huset, ett verkligt kråkslott, där rum hade byggts till lite hur som helst och hörn sköt ut på de mest oväntade ställen. Ovanför alltsammans, likt spetsen på en kristall som bröt igenom taket, höjde sig ett inglasat klocktorn. Ett excentriskt hus passade för en excentrisk kvinna, och Rachel Sorkin var en av Tranquilitys främmande fåglar, en frapperande, svarthårig kvinna som en gång i veckan med långa kliv kom vandrande in till staden insvept i en lila cape med kapuschong. Det här såg ut som ett hus där en capeklädd dam skulle kunna bo.

Invid yttertrappan, bredvid en välskött örtsäng, låg den fällda hjorten.

Claire steg ur pickupen. Genast kom två hundar sättande i långa språng från skogen och ställde sig i vägen för henne, morrande och skällande. De vaktade bytet, förstod hon.

Rachel kom ut ur huset och skrek åt hundarna: Ge er iväg härifrån, förbaskade kritter! Gå hem! Hon grep en kvast som stod på verandan och kom rusande nerför trappan med det långa svarta håret flygande och kvasten sträckt framför sig som en lans.

Hundarna drog sig bakåt.

Ha! Fega kräk, sa Rachel och gjorde ett utfall mot dem med kvasten. De retirerade mot skogen.

Hördu, ge tusan i mina hundar! skrek Elwyn Clyde som kommit haltande ut på verandan. Elwyn var ett förstklassigt exempel på en evolutionens återvändsgränd: en femtioårig tjockskalle inbyltad i flanell, dömd att förbli ungkarl i hela sitt liv. De gör ingen något för när. De vaktar bara min hjort.

Nu ska du få höra en sak, Elwyn. Du sköt det där arma djuret på min mark. Så det tillhör mig.

Vad ska du med en hjort till? Jäkla vegetarian!

Claire sköt in: Hur är det med foten, Elwyn?

Han tittade på Claire och blinkade som om han blev förvånad över att se henne. Jag snubblade, sa han. Inget allvarligt.

Ett skottsår är alltid allvarligt. Får jag ta en titt på det?

Kan inte betala ... Han tystnade och det ena buskiga ögonbrynet gick i höjden när en listig tanke föll honom in. Om hon inte vill ha lite kött.

Jag vill bara försäkra mig om att du inte förblöder. Vi kan göra upp en annan gång. Får jag se på foten?

Om hon verkligen vill, så, sa han och haltade tillbaka in i huset.

Det här bör bli något alldeles extra, sa Rachel.

Det var varmt inne i köket. Rachel slängde en björkklabb i vedspisen och en puff av sötaktig rök vällde ut innan hon stängde gjutjärnsluckan.

Får vi se på foten nu då, sa Claire.

Elwyn linkade fram till en stol. Efter honom blev det en rad blodfläckar på golvet. Han hade strumpan kvar på foten, och på dess ovansida, i närheten av stortån, fanns ett ojämnt hål som om en råtta hade gnagt sig igenom yllet. Känns knappt, sa han. Inget att ställa till så mycket väsen för, om jag får säga min mening.

Claire satte sig på knä och drog av strumpan. Yllet skildes bara motvilligt från foten, fastklibbat som det var — inte av blod utan av svett och döda hudlager.

Herregud, sa Rachel och kupade handen framför näsan. Byter du aldrig strumpor, Elwyn?

Kulan hade passerat genom den tjocka hudfliken mellan stortån och pektån. Claire fann utgångshålet på fotens undersida. Det blödde bara lite nu. Medan hon försökte undvika att storkna av stanken prövade hon rörligheten hos alla tårna och konstaterade att inga nerver hade blivit skadade.

Du blir tvungen att göra rent det och byta bandage varje dag, sa hon. Och du måste få en stelkrampsspruta, Elwyn.

Äh, en sådan har jag redan fått.

När?

Förra året, av gamle doktor Pomeroy. När jag hade råkat skjuta mig själv.

Är det här en årligen återkommande tilldragelse?

Den gången gick den genom andra foten. Inget allvarligt.

Doktor Pomeroy hade dött i januari, och Claire övertog alla hans gamla journaler tillsammans med praktiken som hon köpte av sterbhuset för åtta månader sedan. Hon kunde se efter i Elwyns journal för att få datum för hans senaste stelkrampsspruta bekräftat.

Jag antar att det blir jag som får göra ren den där foten, sa Rachel.

Claire plockade upp en liten flaska Betadine ur sin väska och räckte den till henne. Häll det här i en spann varmt vatten. Låt honom sitta i blöt i det en stund.

Äh, det där klarar jag själv, sa Elwyn och reste sig upp.

Då kan vi lika gärna amputera med detsamma! fräste Rachel. Sitt, Elwyn!

Jösses, sa han och satte sig.

Claire lämnade några paket sårförband och gasbinda på bordet. Elwyn, du kommer in till min mottagning nästa vecka så att jag får se på såret.

Men jag har för mycket att stå i ...

Om du inte kommer ska jag förfölja dig som en spårhund.

Ja, doktorn, sa han spakt.

Med ett undertryckt leende tog Claire sin väska och lämnade huset.

De båda hundarna hade återvänt till husets framsida där de slogs om ett äckligt ben. När Claire gick nerför trappan snurrade båda två runt och blängde på henne.

Den svarta kom morrande framtravande mot henne.

Schas! sa Claire, men hunden gjorde inte en min av att vilja backa. I stället tog den ytterligare ett par steg framåt och visade tänderna.

Den bruna, som såg sin chans, högg benet mellan käftarna och började släpa iväg med bytet. Den hade hunnit halvvägs över gårdsplanen innan den svarta plötsligt observerade stölden och kastade sig in i striden på nytt. Inbegripna i ett vilt slagsmål for de gläfsande och morrande runt gårdsplanen, ett virrvarr av brun och svart päls. Benet låg bortglömt bredvid Claires pickup.

Hon öppnade dörren och hade just börjat glida in bakom ratten när hennes hjärna registrerade bilden. Hon tittade ner mot marken och benet.

Det var inte fullt tre decimeter långt och rostbrunt av smuts. Ena änden var avbruten och brottsytan var ojämn och taggig. Den andra änden var oskadd och såg karakteristisk ut.

Det var ett lårben. Från människa.

Femton kilometer utanför staden hann polischefen Lincoln Kelly äntligen ifatt sin hustru.

Hon körde med en hastighet av åttio kilometer i timmen, vinglande hit och dit i en stulen Chevy med löst avgasrör som det slog gnistor om varje gång hon prickade en grop.

Jösses Maria, sa Floyd Spear som satt bredvid Lincoln i polisbilen. I dag har Doreen tankat rejält.

Jag har varit ute på vägarna hela förmiddagen, sa Lincoln. Har inte haft en chans att kolla henne. Han slog på sirenen i förhoppningen att det skulle få Doreen att sänka farten.

Hon ökade den.

Vad gör vi nu då? frågade Floyd. Vill du att jag ska kalla på förstärkning?

Förstärkning var detsamma som Hank Dorr, den ende polis som hade patrulleringstjänstgöring den förmiddagen.

Nej, sa Lincoln. Vi försöker övertala henne att stanna.

I åttio kilometers fart?

Sätt igång, ta högtalarmiken.

Floyd grep mikrofonen och hans röst dånade ut genom högtalaren: Hör du, Doreen, ta och stanna, va! Gör det, är du snäll, innan någon blir skadad!

Chevyn fortsatte sin vinglande och gungande färd.

Vi skulle kunna vänta tills hon får slut på bensin, föreslog Floyd.

Fortsätt prata med henne.

Floyd gjorde ett nytt försök med mikrofonen. Doreen, Lincoln är här! Stanna nu är du snäll! Han vill be om förlåtelse!

"Vad vill jag?"

Stanna Doreen, så får han själv säga det till dig.

Vad i helvete pratar du om? frågade Lincoln.

Fruntimmer väntar sig alltid att en karl ska be om förlåtelse.

Men jag har inte gjort något!

Framför dem tändes plötsligt Chevyns bromsljus.

Ser du? sa Floyd när Chevyn saktade in och stannade vid vägkanten.

Lincoln parkerade polisbilen bakom den och steg ur.

Doreen satt hopkurad bakom ratten. Händerna skakade och det röda håret var i vild oordning. Lincoln öppnade bildörren, sträckte sig in tvärs över sin hustru och tog ur tändningsnyckeln. Doreen, sa han trött. Du blir tvungen att följa med till stationen.

När kommer du hem, Lincoln? frågade hon.

Vi får prata om det där senare. Kom över till polisbilen nu. Han sträckte ut handen mot hennes armbåge, men hon skakade den av sig och gav den på köpet ett slag.

Jag vill bara veta när du tänker komma hem, sa hon.

Det här har vi ju pratat och pratat om.

Du är fortfarande gift med mig. Du är fortfarande min man.

Och det är ingen mening med att prata mer om det. På nytt grep han om hennes armbåge. Han hade redan fått ut henne ur Chevyn när hon slet sig lös och smällde till honom på hakan. Slaget fick det att ringa i hans öron och han vacklade bakåt några steg.

Hallå där! sa Floyd och grep Doreens armar. Hör du, ge tusan i det där!

Släpp mig! tjöt Doreen. Hon slet sig loss ur Floyds grepp och riktade ännu ett slag mot sin man.

Den här gången duckade Lincoln, vilket bara gjorde hans hustru ännu argare. Hon hann skicka iväg ytterligare en smocka innan Lincoln och Floyd lyckades få fast hennes armar.

Jag vill verkligen inte göra så här, sa Lincoln, men i dag är du ju alldeles oresonlig. Han knäppte igen handbojorna om hennes handleder. Hon spottade på honom. Han torkade sig i ansiktet med ärmen och ledde sedan tålmodigt sin hustru till polisbilens baksäte.

Oj, oj, sa Floyd. Du fattar ju att vi måste skriva en rapport.

Jag vet. Lincoln suckade och gled in bakom ratten.

Du kan inte skilja dig från mig, Lincoln Kelly! sa Doreen. I nöd och lust, lovade du!

Då visste jag inget om flaskan, sa Lincoln och vände bilen.

De körde i sakta mak tillbaka till staden och Doreen vräkte under hela färden ur sig svavelosande eder. Det var spritens fel. Den tycktes få korken att flyga ur den flaska där hennes demoner var instängda.

Två år tidigare hade Lincoln flyttat från deras gemensamma hem. Han ansåg att han ansträngt sig allt vad han förmådde i tio års tid för att rädda deras äktenskap. Han var ingen smitare av naturen, men till slut hade förtvivlan besegrat honom. Den plus det faktum att han var fyrtiofem år och hade en känsla av att livet rusade förbi honom utan vare sig glädje eller mening. Han önskade att han kunde handla rätt mot Doreen, önskade att han kunde få tillbaka något av det han känt för henne tidigare under deras äktenskap, när hon varit glad och nykter och inte bräddfull av vrede som nu. Ibland rannsakade han sitt hjärta för att se om där fanns något spår av kärlek fortfarande, någon liten gnista bland askan, men det återstod ingenting. Askan var kall. Och han trött.

Han hade försökt stödja henne, men Doreen förmådde inte ens se så klart att hon kunde hjälpa sig själv. Med några månaders mellanrum, när hennes ursinne började koka, drack hon en hel dag. Sedan lånade hon någons bil och gav sig ut på en av sina vittbekanta vansinnesfärder. Folk i staden förstod att hålla sig borta från vägarna när Doreen Kelly satte sig bakom ratten.

På polisstationen i Tranquility överlät Lincoln åt Floyd att skriva rapporten och låsa in henne i arresten. Genom de två stängda dörrarna till cellen hörde han Doreen vråla efter en advokat. Han borde antagligen tillkalla en åt henne, fastän det inte fanns någon i Tranquility som ville ha med henne att göra. Till och med så långt söderut som i Bangor hade alla fått nog av henne. Han satte sig vid skrivbordet och bläddrade i sin Rolodex för att fiska fram namnet på en advokat. Någon som han inte vänt sig till på ett tag. Någon som inte hade något emot att bli missfirmad av sin klient.

Allt det här var för mycket, för tidigt på dagen. Han sköt ifrån sig adressboken och for med handen genom håret. Doreen skrek fortfarande i rummet på baksidan. Alltsammans skulle komma i den där snokande Gazette, och sedan skulle tidningarna i Bangor och Portland haka på eftersom hela jävla staten Maine tyckte det var lustigt och så kolossalt pikant. Polischefen i Tranquility griper den egna hustrun. Nu igen.

Lincoln lyfte telefonluren och hade just börjat slå numret till advokat Tom Wiley när det knackade på dörren. Han tittade upp, såg Claire Elliot komma in i rummet och lade tillbaka luren.

Hej, Claire, sa han. Varit på bilprovningen än?

Jag arbetar på det. Men det är inte på grund av min bil som jag är här. Jag ville visa dig en sak. Hon lade ett smutsigt ben på hans skrivbord.

Vad är det här?

Det är ett femur, Lincoln.

Ett vad då?

Ett lårben. Jag tror det är från en människa.

Han stirrade på benet som var täckt av smutskokor. Den ena änden var avslagen och brottytan var taggig. På mitten syntes gnagmärken efter djurtänder. Var har du hittat det?

Hemma hos Rachel Sorkin.

Hur har det hamnat hos Rachel?

Elwyn Clydes hundar släpade in det på hennes gårdsplan. Hon vet inte var det kommer ifrån. Jag var där ute i morse sedan Elwyn skjutit sig i foten.

Nu igen? Han himlade med ögonen och båda två brast i skratt. Om varje by var utrustad med en byfåne, så fyllde Elwyn den funktionen i Tranquility.

Det är ingen fara med honom, sa hon. Men jag förmodar att en skottskada bör rapporteras.

Du kan betrakta det som gjort. Jag har redan en mapp för Elwyn och hans skottskador. Han viftade mot en stol. Berätta om det här benet nu. Är du säker på att det är från en människa?

Hon satte sig. Fastän de såg rakt på varandra kände han en nästan fysisk barriär av förbehållsamhet mellan dem. Han hade känt den första gången de träffades. Det var strax efter det att hon flyttat till staden, och hon hade blivit kallad till en fånge med magsmärtor i en av de tre celler som Tranquilitys häkte omfattade. Lincoln hade varit nyfiken på henne från första början. Var fanns hennes man? Varför uppfostrade hon sin son på egen hand?

Men han hade inte kunnat förmå sig att fråga henne om personliga saker och hon inbjöd inte till sådan närgångenhet. Hon var trevlig men höll sig strikt på sin kant och verkade inte gärna släppa någon inpå livet, vilket var synd. Hon såg bra ut, småväxt men robust med strålande, mörka ögon och en lockig hårman där de första stänken av silver började synas.

Hon lutade sig framåt med händerna vilande på skrivbordet. Jag är verkligen ingen expert, sa hon, men jag vet inte vilket annat djur det här benet skulle kunna komma från. Av storleken att döma ser det ut att tillhöra ett barn.

Såg du några andra ben i närheten?

Rachel och jag sökte igenom trädgården, men vi hittade inga. Hundarna kan ha fått tag i det var som helst i skogen. Ni blir tvungna att leta igenom hela området.

Skulle kunna komma från en av indianernas gamla begravningsplatser.

Det är möjligt. Men måste det inte ändå gå till rättsmedicinsk undersökning? Plötsligt vände hon sig om och lyssnade med huvudet på sned. Vad är det för oväsen?

Lincoln rodnade. Doreen skrek i sin cell igen. En ny ström av okvädningsord vällde fram. Far åt helvete, Lincoln! Kräk! Lögnhals! Må fan ta dig!

Låter som om någon inte direkt älskar dig, sa Claire.

Han suckade och pressade handen mot pannan. Min hustru.

Claires blick mjuknade och hennes ögon fylldes av sympati. Det var uppenbart att hon kände till hans problem. Det gjorde alla i staden.

Beklagar, sa hon.

Du, nollan! tjöt Doreen. Du har ingen rätt att behandla mig så här!

Med en behärskad viljeansträngning riktade han åter uppmärksamheten mot lårbenet. Hur gammalt var offret, tror du?

Hon tog benet och vände det i händerna. Ett ögonblick höll hon det i tyst vördnad, intensivt medveten om att denna brutna benpipa en gång burit ett springande och skrattande barn. Ungt, viskade hon. under tio år, skulle jag gissa. Hon lade ifrån sig benet på skrivbordet och tittade tyst i golvet.

Inga barn har rapporterats saknade på sista tiden, sa han. Trakten har varit bebodd i flera hundra år, och gamla ben dyker alltid upp. För ett sekel sedan var det inte alltför ovanligt att dö ung.

Hon rynkade pannan. Jag tror inte det här barnet dog av naturliga orsaker, sa hon tyst.

Vad får dig att säga det?

Hon sträckte sig fram för att tända hans skrivbordslampa och höll upp benet mot ljuset. Där, sa hon. Smutslagret är så tjockt att man knappt ser det.

Han trädde handen i fickan och tog fram sina glasögon — ännu en påminnelse om tidens gång, om att hans ungdom gled ifrån honom. Han böjde sig närmare och försökte se det hon pekade på. Inte förrän hon skrapade bort en jordklump med nageln såg han det kilformiga hacket.

Det var märket efter en yxa.

Kapitel 2

När Warren Emerson till slut återfick medvetandet fann han att han låg bredvid vedstapeln och att solen lyste honom i ögonen. Det sista han mindes var skugga, silvrig frost i gräset och jord som svällande hävdes av tjälen. Han hade kluvit spisved och njutit av yxhuggens klang i den kyliga luften. Solen hade ännu inte hunnit över tallen på gårdsplanen.

Nu stod den högt över trädet, vilket betydde att han legat där en stund, kanske en timme, att döma av