En detektivroman

By Jean Bolinder

Agneta gör sitt bästa för att glömma händelserna som tog plats den där aprildagen 1977. Det har gått två år, men trots det hemsöks hon fortfarande av minnena. Hon kan inte glömma. Sedan dess har hon levt ett oroligt liv, ständigt på flykt från ett ansiktslöst hot, ständigt sökande lyckan och trygghet. Så en dag dyker en person från hennes förflutna upp och den tidigare odefinierbara faran blir plötsligt mycket verklig och påtaglig. Agneta tvingas fly, trots att hon inte vet varför mannen vill döda henne. Vad är det egentligen hon gjort sig skyldig till? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726783261

Book preview

författaren.

1

Hon började bli trött på att sitta i Kungsparken i Malmö, mitt emot Liberhuset och inget ha att göra. Ett par gånger hade hon försökt läsa i sin medhavda Dolken från Tunis av Agatha Christie, men utan att bli riktigt fängslad och läsa vidare.

Det var en varm dag. Solen gassade rakt ner på henne mellan ett par trädkronor och det fläktade inte det minsta över de gröna gräsplanerna. Däremot kändes bilavgaserna utifrån Slottsgatan in i parken. De stack i näsan och hon tyckte att allt omkring henne var kompakt, stillastående, nästan förgiftat.

Det skulle bli skönt att komma iväg från Malmö och Sverige. Hon tänkte stå uppe på flygbåtens däck och känna havsluften mot ansiktet.

Men det var ännu någon timme kvar till det att båten skulle gå.

Hon satt och såg sig om som man gör när man inte vet vad man ska hitta på. På soffan intill satt en karl och läste Dagens Nyheter. Han var lång och grov och i fyrtioårsåldern, så vitt hon nu kunde bedöma hans ålder. Mörkt bakåtkammat hår, ganska elegant ljusgrå kostym och en liten klackring av guld på högra handens lillfinger.

Hon roade sig med att föreställa sig vad han kunde vara för en. Varför han satt i parken och vad han skulle göra när han gick därifrån. Hon bestämde sig för att han säkert var en bankrånare som beslutat ta det lugnt medan polisen letade på annat håll.

Får man ta sin fantasi till hjälp är allt möjligt. Då kan den enklaste sak dölja ett mysterium, det vanligaste utseende en farlig hemlighet…

Så tänkte hon återigen på resan som förestod (så gott hon nu kunde för värmen kom henne att känna sig sömnig och slö), flygbåten till Danmark, tåget till Rivieran och glömskan.

Glömskan som skulle utplåna allt det som malt i henne de två sista åren alltsedan…

Nej! Hon fick inte tänka på det nu. Psykiatern som gjort sig så stort besvär med att reda ut hennes snurrande tvångstankar hade sagt att hon måste glömma, sluta gräva ner sig i katastrofen och de skuldkänslor som hon tydligen förband med den.

Hon var ung och hon hade ett liv att leva. Mängder av spännande, roliga och intressanta saker återstod att vara med om och då var det dumt att grubbla och mala.

Resan alltså. Tänka framåt. Motala och allt som hänt där kändes redan avlägset här nere i Malmö, nära kontinenten.

Tankarna som snurrade bakom pannbenet, kanske skulle hon kunna lämna dem kvar här på bänken i den fridfulla sommarparken. Medan hon själv skulle resa vidare, bli vuxen, uppleva livet, glömma den där aprildagen 1977 då… då allt det hemska hände…

Då var det som sagt april, nu var det augusti och två år hade gått. Två år då hon flera gånger flytt hemifrån, irrat omkring eller rest någonstans för att komma bort. Men det hon hade velat komma bort från hade varit en trogen reskamrat.

Nu var hon på väg ner till kontinenten. Skulle den här resan bli annorlunda? Positivare?

Ge resultat?

Det var ungefär där hon var i sina tankar då hon upptäckte att en man stod och stirrade på henne från andra sidan av gatan. Han hade just stigit ur en taxi och skulle betala när han såg rätt in i hennes ansikte.

Han såg ut som en förskräckt kanin. Och det syntes på honom att det var åsynen av henne som gjorde honom förskräckt. Också hon kände igen honom.

Och något mycket egendomligt hände i henne. Något som kan hända människor som utsätts för en svår chock men som är så pass ovanligt att de flesta tycker att det i det närmaste är ett slags litterär effekt som gör romaner intressantare.

Hon drabbades faktiskt av minnesförlust!

I det ögonblicket då hon kände igen honom suddades samtidigt allting ut i hennes medvetande. Hon glömde vem hon var, varför hon befann sig i parken och vem mannen på andra sidan gatan var.

Hon var medveten om att detta skedde inom henne. Egendomligt nog blev hon ändå inte förskräckt.

Istället behärskades hon helt av en enda impuls. Och det var att komma i kontakt med mannen på andra sidan gatan.

Hon for upp från bänken så att boken flög iväg och hamnade i en rabatt en bra bit bort. Så sprang hon tvärs över gatan och fick bilister att bromsa och tuta och hötta med nävarna efter henne. Mannen hon ville ha tag i hade rusat från taxibetalningen. Han försvann in på en tvärgata och hon följde efter honom med sådan fart att hon hann se hur han slank in på en liten gård och genom en dörr som stod öppen på baksidan av Liberhuset.

En dörr som ledde in i ett torn som utgjorde en del av det stora byggnadskomplexet.

Utan att ett ögonblick bry sig om att reflektera över vad som nu skulle ske, rusade hon efter honom genom dörren.

2

En ganska tjock kille stod i en liten smatt där inne och packade kuvert i en brun pappkartong. Runt om honom fanns diverse dörrar och till vänster om honom ledde en smutsig spiraltrappa uppåt.

Den unge mannen hade ett brett ansikte, glosiga ögon och en liten mun som han flåsade genom. Han var svettig i pannan och när hon kom inrusande reste han sig upp och torkade av sig med baksidan av handen.

Hon tyckte att han närmast liknade en groda där han stod.

— Vart tog karlen vägen? undrade hon.

Killen nickade upp mot spiraltrappan.

— Han gick upp i tornet, sa han. Och här är ingen allmän ingång. Det sa jag åt han men det brydde han sig inte om.

Hon kikade upp i trappen. En bit upp började en ledstång av järn, annars var det inte mycket hon såg.

— Vart leder trappan?

— Till en vind. Där kommer han ingen vart. Men så kan man komma in i huset genom en dörr på fjärde våningen också. Redaktör Bundins rum. Vad den där konstiga karlen nu ska där att göra.

— Arbetar han här?

— Nej det gör han inte. Han har inte det minsta att göra med förlaget. Då skulle jag känna han. Och vi får inte släppa in främmande. Här har varit stölder. Folk har tatt plånböcker. Men han brydde sig ju inte om att jag sa till han. Rusade bara uppför trappan.

Han föreföll mycket indignerad över det. Han fick strax därpå anledning till nya protester och ny indignation när också hon rusade uppför trappan. Även denna gång var protesterna helt verkningslösa.

Trappan slingrade sig i spiral uppåt. Den var dammig och unken och fick ljus från små fönster utåt gården. Hon passerade två igenspikade dörrar innan hon ganska flåsig och svettig på fjärde våningen kom till en dörr som gick att öppna.

Därinnanför satt en lång, mager man med stubbmustasch och knackade på skrivmaskin. Han vände förvånat på huvudet och såg på henne. Ansiktet var urgröpt och fårat fastän han inte såg ut att ha passerat sin fyrtioårsdag ännu. Han hade ett ärr på vänstra kinden och det fortsatte ner på halsen. Hårvinklarna var djupa.

Hon flämtade fram en fråga:

— Har det passerat någon karl här? Alldeles nyss.

Den magre skakade på huvudet.

— Jag har suttit här i ett par timmar och skrivit, sa han. Och in hit har då ingen kommit.

Han vred på skrivbordsstolen och lutade sig fram mot dörren till ett inre rum och ropade:

— Eller hur Jostur?

En fet karl i ungefär samma ålder som den förste blev synlig i dörren. Han bolmade på en svart och krokig pipa och såg högtidlig och inte så lite självgod ut där han stod. Kroppen lutade han lätt bakåt, antagligen för att väga upp den ansenliga magen.

Så tog han sävligt pipan ur munnen och sa med släpig röst:

— Icke. Här har icke kommit en käft.

Hon lade märke till att han pratade östgötska. Och hon tänkte ett ögonblick:

— Östgötska? Hur kan jag veta att det är östgötska?

För allt hon visste var en bottenlös brunn av tomhet. Hon visste inte vad hon hette och varifrån hon var. Hon visste inte vilken roll mannen hon förföljde hade spelat i hennes liv. Ja, hon var inte ens medveten om varför hon förföljde honom. Det enda hon visste var att hon skulle ha tag på honom och att det fick kosta vad det kosta ville.

— Han måste vara uppe på vinden, sa hon. För han gick uppför trappan.

— Jaha, sa den magre. Det är möjligt. Varför ska du ha tag på honom?

— Därför att jag måste. Fråga inte varför. Hur som helst har han inte här att göra.

Den magre begrundade detta. Så suckade han och reste sig upp från stolen. Han var ovanligt lång, det såg hon nu. Lång och smal och klädd i jeans och rödrutig skjorta. En trött cowboy som väntar på slutduellen med ortens desperados ute på den solstekta bygatan.

— Jag får väl gå med upp, sa han.

Sedan vände han sig till den fete i dörröppningen:

— Följer du med? Det kan ju vara intressant att se vad det är för en jeppe och hur han förklarar sin närvaro här.

Den fete tyckte tydligen inte alls att det var intressant.

— Jag måste skriva baksidestexten till Alice i Underlandet färdig, sa han och lät lite viktig. Jaga ni era mystiska karlar själva.

— Vi ger ut barnböcker, upplyste den magre. Och Jostur redigerar en serie med klassiska barnböcker. Det är därför han håller på med Alice i Underlandet.

Men hon var just då lika lite intresserad av de klassiska barnböckerna som Jostur verkade vara av mannen i tornet.

Den magre letade fram en ficklampa ur en av sina skrivbordslådor. Han provade den och fann att den fungerade. Sedan öppnade han dörren ut till torntrappan och de gick tillsammans uppför den.

— Egentligen tror jag Jostur var lite rädd för den där karlen, sa den magre och flinade. Han är feg av sig ibland. Hade jag istället föreslagit att vi skulle dricka kaffe hade han nog ställt upp, trots baksidestexten.

De hade kommit upp på en liten avsats ovanför trappan. Framför dem låg en vind med prång och irrande gångar.

— Det finns inget lyse här uppe, sa den magre. Det här utrymmet används inte till någonting. Stå här vid trappan och hindra hans framfart så gott det nu går, uppmanade han henne. Så ska jag undersöka utrymmena systematiskt.

— Ar här någon? ropade han sedan.

Ingen svarade och han började leta. Hon såg ficklampsljuset irra över väggarna runt omkring. Så avlägsnade han sig i en mörk gång och försvann. Vinden ven under takplåtarna och det knirkade mystiskt i alla vrår. Då och då såg hon ett blink från den sökande ficklampan långt borta i gången. Så hörde hon dörrar knarra och den magres steg borta i vindskontoret.

— Är här någon? frågade han med glesa mellanrum.

Efter en kvart var han tillbaka, dammig och missnöjd.

— Här finns ingen, påstod han. Jag har tittat överallt.

— Men det är mörkt, sa hon. Han kan stå bakom någon dörr eller i något prång.

— Omöjligt. Tror du inte att jag har tänkt på det? När jag säger att jag letat överallt menar jag det. Inte en fläck har undgått mig.

Hon trodde honom i alla fall inte. Hon var säker på att mannen som gått upp i tornet måste vara någonstans på vinden.

— Jag letar och du vaktar, sa hon. För han måste vara här.

Hon letade länge men måste till sist erkänna att mannen inte fanns på vinden. Inte heller fanns det någon passage eller lucka han hade kunnat försvinna genom.

— Han har förstås gått ner igen, sa den magre. Vi går ner och tittar.

Men där nere försäkrade killen som packade kuvert att mannen inte kommit tillbaka.

— Och jag har stått här hela tiden, sa han. Han gick upp i tornet men han har inte kommit tillbaka.

Mannen hon förföljde verkade ha lösts upp i tomma intet och försvunnit spårlöst.

3

Den magre rev sig i huvudet. Han såg mycket förbryllad ut.

— Men det är ju omöjligt, sa han. Karlen gick upp i tornet, passerade inte genom mitt rum och är inte på vinden. Var tusan är han då?

Ingen kunde svara honom. Killen som packade kuvert verkade inte ens vara intresserad. Men hon som tappat minnet kände en kall vind röra vid själen. Något hade hänt som inte var rimligt. Och naturens lagar är att räkna med bara så länge som de fungerar så som de förväntas fungera.

— Du Lasse, sa den magre. Ar du verkligen säker på att han gick upp i tornet?

— Det är jag, svarade Lasse. Jag följde han ett par trappsteg upp och skrek efter han att där fick han inte gå upp.

— Har du varit här hela tiden? Du kanske gick på toaletten eller uträttade något annat ärende…?

— Nej har jag sagt. Jag ska säga dig, Jöran Bundin, att jag vet vad jag sysslar med. Och jag vet att ingen passerat.

När de åter gick upp sa den magre som tydligen hette Jöran Bundin:

— Det här är en gammal kökstrappa. Jag sitter egentligen i farstun till det gamla privathus som först Hermods och sedan Liber tagit över. Jostur Lagatorp håller till i köket. Det bör passa honom så glad som han är i mat.

Han ryckte i de två igenspikade dörrarna. De satt helt fast. Väl uppe igen mötte de Jostur som försäkrade att ingen passerat hans rum. Och sedan började han läsa upp sin baksidestext till Alice i Underlandet. Han var mycket nöjd med den, det märktes, och de förstod bägge att det var