Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Tack snälla döden
Tack snälla döden
Tack snälla döden
Ebook215 pages3 hours

Tack snälla döden

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Det är en varm junidag 1963. En amatörteatergrupp ska hålla en föreställning i Gamla stan, alldeles intill Tyska kyrkan, men det ingen vet är att det efterlängtade evenemanget kommer att sluta i tragedi. En av medlemmarna i kollektivet av entusiastiska skådespelare är svårt psykiskt sjuk. En person som anser sig ha makt över livet och döden. Anser sig ha rätt att döda ... -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateFeb 8, 2021
ISBN9788726783179
Tack snälla döden

Read more from Jean Bolinder

Related to Tack snälla döden

Related ebooks

Reviews for Tack snälla döden

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Tack snälla döden - Jean Bolinder

    fet-tisdag

    Lilla Juno-Teatern

    under ledning av IVAR DAMGREHN presenterar

    K ASPERS FET-TISDAG av AUGUST STRINDBERG

    Regi: Dan-Eje Rolbin

    Direktörn: Ivar Damgrehn

    Frun: Righmor Fransson

    Kasper: Anders Karlström

    Kasperina: Annalisa Kanfort

    Mexikanaren: Bertil Masugn

    Officern: Fredrik Ohman

    Fordringsägaren: Olle Falkén

    Döden: Örjan Dantéus

    Frestaren: Eskil Runegrehn

    Lipperl: Inez Larsson

    Tadädl: Sonja Törngraehn

    Polisen: Oskar Perenne

    Premiär i Junotäppan (intill Tyska kyrkan) i Gamla stan Lördagen den 29 juni 1963 kl 18.00 (prick)

    VÄLKOMNA!

    Torsdag 20 juni 1963

    1

    H ar Mamma läst om austronauterna?

    Hon höjer blicken över Svenska Dagbladet och ser med förakt på mig.

    – Kosmonauterna, säger hon. Ryssar.

    – Ja, jag menar det. Har Mamma läst om dem? De har landat! Hon svarar inte. Hon är fortfarande arg på mig. Inget tycks hjälpa när hon är arg. Man kan förklara, försöka rätta till och be om ursäkt för synder man inte ens begått utan att det rubbar henne. Hennes vilja är stark och absolut. Den råder i hennes värld.

    I min värld råder min vilja.

    Jag behärskar världen.

    Där jag står i fönstret och ser ner över Stora Nygatan i centrum av Sveriges huvudstad Stockholm är det i mig världen finns och existerar och av mig den får blod och puls. Min vilja driver människorna där nere att gå genom regnet i morgonljuset, ta skydd i portar eller hasta längs gatan med fötterna plaskande i vätan, hattarna nerdragna över pannorna och dropparna, duscharna och strilarna fallande framför de bleka ansiktena. Det luktar av vätan och brådskan, de fuktiga kläderna, den prasslande skyddsplasten och bullarna från bageriet i gränden. Regnet är grått där bortom över vattenytorna kring vår ö, Strömmen, Saltsjön, Mälaren.

    Vill jag faller en av figurerna där nere död till gatan. Jag har redan dödat en av dem. Min vilja behärskar staden och den behärskar världen. Det är en känsla jag har, en vetskap eller kanske snarare – en lukt!

    Den trotsar tiden och jaget, den är alltid och universell.

    Jag behärskar staden. Jag och så självklart Djävulen. Djävulen regerar denna stadsdel och har gjort så sedan Kristian Tyranns blodbad för nära 450 år sedan. Och längs gatan kommer den gyllene sjuglasvagnen farande under mig och i den, den olycklige riksmarskalken som varit Marie Antoinettes älskare men som nu dras ur vagnen, slås med röda och gröna paraplyer i huvudet, får sina kläder avrivna av packet och skamlöst naken förs ut på Riddarhustorget – eller rättare sagt gården framför nuvarande Högsta Domstolen.

    En gatpojke går fram till honom, griper om hans hemliga lem och säger:

    – Med denna ska du inte mera göra gagn!

    Och så är hans liv slut – glädje, fest, spänning, älskog – de slår ihjäl honom där nere för mina ögon. Han som rest över den väldiga Atlanten och kämpat i Nordamerikanska Frihetskriget, han som lägrat franska drottningen och så när räddat henne, kungen och kronprinsen just detta datum, den 20 juni, han dör nesligen på gatstenarna – en sjöman hoppar på kroppen så att bröstkorgen bräcks som en förbrukad apelsinlåda på frukthandlarens bakgård när ungarna har orgier i förstörelselusta.

    Det är precis 153 år sedan just i dag.

    Och Djävulen flinar i regnet!

    2

    M amma lägger ifrån sig tidningen och jag nappar åt mig den. De ryska kosmonauterna hade landat, Valerij Bykovskij efter rekordet 82 varv och världens första kvinna i rymden Valentina Teresjkova efter 49. Troligen hade de återvänt till Moder Jord i fallskärm.

    Jag kan också behöva en fallskärm för att återvända till min moder. Men hon är inte beredd hjälpa till att lindra något fall, vad henne anbelangar får jag gärna slå ihjäl mig.

    – Nu sluter vi fred, säger jag. Så här kan vi inte ha det.

    – Aldrig, svarar hon fast. Aldrig! Du har förtalat din döde far och det förlåter jag aldrig.

    – Men snälla Mamma, det har jag inte. Den där journalisten vred allt snett och …

    – Han bygger väl på vad du sagt! Han har väl inte tagit saker ur luften heller!

    – Men Mamma vet väl hur journalister är. Och …

    – Din pappa var en stor man, en av de främsta skådespelare vårt land haft. Och du pratar om alkoholism och att du fick stryk och att tjänstefolket var falska! Jag förlåter dig aldrig!

    – Men … vad ska jag göra för att det ska bli bra igen? Säg bara, jag har ju bett om förlåtelse och …

    – Gå ut i pressen och erkänn att du har ljugit! Att du har ljugit på din far och på mig och …

    – Men du var ju inte ens nämnd i artikeln, snälla Mamma. Du …

    – Vem anställde tjänstefolket då? Tjänarna som var så falska och lismande enligt vad du skrev.

    Nu blir jag förbannad på hennes omöjlighet.

    – Men kom nu inte och säg att jag har skrivit artikeln också! Jag har blivit intervjuad med anledning av Strindbergspjäsen i Junotäppan. Kaspers fet-tisdag!

    Hon fnyser och försvinner ur rummet. Hon är 61 år och det är inte tillräckligt för att man ska kunna skylla på senilitet. Förresten har hon varit likadan hela livet, även om hennes obehagliga sidor har accentuerats de senaste åren. Hon vårdar fars minne ömt och inga onda ord har någonsin växlats dem emellan – mina minnen är felaktiga säger hon.

    DU LJUGER! skriker hon om jag försöker säga hur det verkligen var. DU LJUGER! DU MINNS FEL!

    Det är order om att minnas som hon vill som hon utdelar. Och hon har gett mig en text som hon skrivit om hurudan far verkligen var. Den ska jag skriva ner på maskin säger hon så att jag får lära mig hur han var.

    Det är som om jag var en liten skolpojke som av sin lärare beordras skriva Jag har varit elak. Far var snäll! hundra gånger på svarta tavlan.

    Hon behandlar mig som en skolpojke men jag är faktiskt vuxen och det finns gränser för vad jag tänker göra bara för att vara en god son.

    Jag har vägrat skriva texten och jag tänker inte dementeranågot i pressen. Min pappa var alkoholiserad på slutet och om jag inte fick mera stryk än andra ungar på den tiden så fick jag i alla fall stryk då och då, det är sant vad Mamma än påstår. Och vilket tjänstefolk i en överklassfamilj då intog inte en mellanställning och hämnades inte på familjens barn det, som de inte fick ge utlopp för till sina arbetsgivare?

    – Vi hade utmärkt folk anställda, säger mamma.

    – Men du gav ju flera av pigorna sparken, svarar jag. Så utmärkta var de väl inte då? En stal, en gav min lillebror varmvatten ur kranen istället för att koka det, ett par ansåg du vara lösaktiga – alla dessa fick sparken!

    Men Mamma tar inte sakskäl. Hon har rätt.

    – Du har ingen kärlek till dina föräldrar, lyder nästa beskyllning. Din bror var helt annorlunda. Han älskade sin far och mor han och gick inte ut i pressen och LJÖG!

    – Men honom bröt du ju med för bortåt tio år sedan, säger jag. Har han blivit bra nu när han är död?

    – Han skrev i varje fall inget om sin far, envisas hon. Som du gjort!

    Hon gör mig galen.

    – Jag har inte SKRIVIT något, skriker jag. Jag har blivit INTERVJUAD! Titta för helvete i tidningen så ser du att där står namnet på journalisten som skrivit artikeln!

    Men hon bryr sig inte. Hon bestämmer hur det är och avkunnar domar utan appell.

    Och jag som gjort så mycket för henne. När Djävulen höll på att ta henne, dödade jag honom och räddade henne.

    Jag har faktiskt dödat en man för hennes skull. Och ändå behandlar hon mig så här.

    3

    K russe har glädjestrålande avbrutit centralkommitténs plenarsammanträde för att rapportera om den lyckade kosmonautlandningen – ingen tvekan råder om att Sovjet nu är världens ledande stat och jag är övertygad om att Sverige snart kommer att vara inlemmat i det väldiga konglomeratet av våldtagna stater. I tidningen påstås för övrigt att Krusjtjev ska komma hit 1964 och då också besöka Norge och Danmark. Han vill väl ta sig en titt på de nordiska länderna innan han införlivar dem i sin supermakt!

    USA:s president, Kennedy, ska också ut och resa i Europa och dessförinnan håller han på att verka för negrernas rättigheter på hemmaplan. USA:s folkvalda ska göra klart att det inte finns någon plats för segregation i amerikanskt liv. Fan tro’t!

    Lunchen på bacon, blanka prinskorvar, äggröra och rostat bröd aväts denna dag under tystnad. Mamma tiger lika intensivt som pappa på Isaac Grünewalds porträtt ovanför den öppna spisen. Men jag tror inte att han skulle ha fördömt mig för intervjun. Han var alltid möjlig att tala med.

    Som när jag förälskar mig i doktor Olssons unga hembiträde Gun t ex. Då säger Mamma att jag måste bryta eftersom det är olämpligt att en fin pojke har ihop det med en så simpel flicka men pappa skrattar bara och blinkar konspiratoriskt med ögat som han brukar göra på film.

    Dock blir det förstås så som Mamma vill. Jag bryter med Gun som den lydige son jag är.

    – Karl Ragnar Gierow ska sluta på Dramaten nu, gör jag ett försök till konversation.

    – Han var en utmärkt Dramatenchef, betonar hon. Pappa var så nöjd med honom.

    Hon vänder sig mot fars porträtt, suckar och tillägger med en skarp sidoblick mot mig, det förhatliga ättelägget:

    – Stackarn!

    Det är dags att gå till repetitionen. Regnet har slutat eller i varje fall stillnat och jag promenerar om Mälartorget och köper en blomsterkvast till Mamma för att göra henne lite glad. Det luktar av regnet och ståndens utlagda frukt och alla blommorna och himlen tycks ljusna över de höga husens branta tak med deras skorstenar och plåtfantasier. Så skickar jag en halvvuxen pojke med blommorna och vandrar Schönfeldts gränd över Lilla Nygatan och in mellan kvarteren Pyramus och Thisbe.

    Pyramus skönast var bland ynglingar alla, och Thisbe sattes i Österland bland ungmör främst av alla.

    Kärleken fick förhinder, Thisbe sönderslets av ett lejon, varför inte från Lejonstedts gränd strax intill? Ånej, den gränden är döpt efter en karolinsk apotekarson och reduktionskarriärist med förnamnet Anders – med den grymma lejoninnan hos Ovidius hade denne ämbetsman inget gemensamt.

    Stora Nygatan till höger, förbi en man med cykelkärra och grön regnrock, en kringgående rörelse kring en väldig vattenpuss och så brant uppför Tyska brinken till kvarteret Juno med Tyska kyrkan. S:t Gertrud.

    Det finns ett stråk av rå stank och stekt människofläsk i luften – som naglar och hår brinner sakta i evig eld. Jag känner starkt Djävulens närvaro. Hans första inkarnation lyckades jag förinta. Men nu måste jag vara vaksam för nu är Han på väg att dyka upp igen. Listig och lömsk. Inte förmår de många kyrkorna i Gamla stan skrämma bort Honom ens när tornens spetsar blänka ren, kors och tuppar glimmar som Bellman skriver i 48:e episteln. Och nu blänker minsann inga torn och spetsar och glimmar inga tuppar under gråa skyar.

    Tuppar förresten – det är förnekelsens fåglar, de som gal när det är för sent för människans själ. När hennes salighet för alltid gått förlorad.

    En människa har jag givit döden – en inkarnation av Djävulen. Men han har många gestalter och jag är övertygad om att han är på väg att dyka upp i en ny. Kanske finns han med i skå despelartruppen jag strax ska ansluta mig till.

    Kanske måste jag ge ännu en människa döden därför att han i själva verket är Djävulen.

    4

    D jävulen stod nere i Junotäppan och pratade med Döden. Bägge hade svarta plastregnrockar med huvor som munkar och bägge såg dystra ut.

    Tyska kyrkans klocka slog med dov klang. Det ekade och förstärktes i gränderna som oro i ett sjukt samvete:

    – Djävla väder, sade Djävulen eller som han i sammanhanget brukade kallas, Frestaren, och det var han naturligtvis den rätte att yttra sig om. Fortsätter det så här går allt åt helvete.

    Döden nickade:

    – Hålla på att öva sedan i julas och så ska vädret ställa allt på huvudet – det är ingen ordning på vädret numera. Det är skitkass! Men regnrockar kan man sälja hur mycket som helst av – det är bara så svårt att få fram tillräckligt många.

    I det civila hette Döden Örjan Dantéus och stod i herrekipering. Frestaren, Eskil Runegrehn läste för sin del litteraturhistoria vid Uppsala universitet och hade inga som helst favörer av regnvädret. Han var bara missnöjd med strilandet som var på väg att förstöra den utomhusuppsättning av August Strindbergs Kaspers fet-tisdag som Lilla Juno-teatern med anslag från Stockholms fritidsnämnd ambitiöst jobbade med under gamle Ivar Damgrehns ledning och i regi av Dan-Eje Rolbin.

    Junotäppan ligger alldeles intill Tyska kyrkan och är därför en mycket lämplig spelplats för den lilla Strindbergspjäsen som utspelas på Tyska kyrkogården och har anspelningar till körkan som brukar brinna, så tornet ramlar och där man i en telefon, som sitter på ett av träden, ringer till kaspersbarnen som går i Tyska skolan strax intill.

    Själva täppan utgörs av en öppen gård med en mur som har en port som passar bra in i stycket, en trappa ner från kyrkans plan och ett sjömanshem i bakgrunden – det stod för tillfället tomt och var utlånat till ensemblen som förutom den avdankade skådespelaren Ivar Damgrehn, 57, mest bestod av amatörer som var unga eller ganska unga – pensionerade journalisten Oskar Perenne utgjorde därvidlag ett lysande undantag med sina 67 vårar som gav den lilla rollen som Polisen viss tyngd.

    Huvudrollsinnehavaren Anders Karlström häckade bredvid en knotig hägg som skulle medverka som det telefonutrustade trädet i föreställningen och såg inte gladare ut han. Denne Kasper var en lång teolog med ljus kalufs, ganska djupt liggande ljusblå ögon och bestämd haka. Han var 27 år och fyra år äldre än sin Kasperina som hette Annalisa och läste nordiska språk vid Stockholms universitet.

    De pratade om att Lorens Marmstedt skulle ge Vilhelm Mobergs Änkeman Jarl på Skansen och att de tänkte gå dit tillsammans. Elof Ahrle, Nils Hallberg och Julia Caesar hörde till ensemblen.

    – Julia Caesar har bara en liten scen, har jag hört, informerade regissören Dan-Eje. Ville Moberg har skrivit till den för henne.

    Han var lång och vältränad denne regissör. Ansiktet var smalt och skarpskuret med mörkblå ögon och en nedhängande lock i pannan. Till professionen var han korrekturläsare på Stockholms-Tidningen men hade hållit på mycket med teater men endast på amatörnivå. Han var nu 35 och närde trots allt vissa teaterdrömmar. Korrekturläsningen betraktade han mera som en födkrok än som ett jobb för hela livet.

    Nu fick han sig en inte helt vänlig blick av Anders och kände att han nog inte var populär hos Kaspersparet med sina insiderkunskaper om Änkeman Jarl. Förmodligen handlade teaterbesöket mera om det som har med manligt, kvinnligt och dragningskrafter där emellan att göra än om rent intresse för Per-Axel Branners uppsättning.

    I detsamma anlände teaterns ledare Ivar Damgrehn, en atletiskt byggd, lång, uppnäst och blonderad herre med yviga polisonger, f d landsortsskådespelare och smårollsinnehavare i en rad filmer, till och med en mycket liten roll i en ganska ung Ingmar Bergmans Fängelse. Damgrehn gjorde stor affär av sin roll hos Bergman men hans belackare – och de var många – gjorde en vida större affär av att det inte blev fler Bergmanroller för honom. Ett misstag kan även ett geni göra men han upprepar det inte …

    I Damgrehns kölvatten likt en jolle bak en segelskuta guppade hans sammanboende (vilken i ordningen av fruar, älskarinnor och hålldamer visste ingen) Righmor Fransson som spelade det hon således inte var, Frun. Damgrehn inte bara var teaterns direktör, han spelade också Direktörn i pjäsen, dvs den kaspersteatersdirektör vilken är elak mot sin fru och under diverse hotelser låter henne vakta lådan med kasperdockor på kyrkogården medan han själv går och super på krogen Gröna Jägarn som egentligen låg på Södermalm.

    Frun kryper upp i trädet och somnar och dockorna ger sig ut ur lådan och hittar på bus till dess Direktörn återvänder – det är egentligen hela handlingen i Kaspers fet-tisdag.

    Nu anlände alltså en halvtimme försenade den riktige Direktörn och hans Frun och därmed uppstod genast den lätt hotfulla stämning som Damgrehn alltid förde med sig.

    Utan att hälsa gjorde han ett kast med huvudet mot

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1