Vilddjuret

By Jean Bolinder

Sommaren 1939 anländer en cirkus till Lomma i skåne. Lena Jinderbo övertalar sin familj om att besöka cirkusen, hon har alltid eftersökt spänning och älskar att befinna sig i händelsernas centrum. Besöket blir en succé men när Lena bestämmer sig för att dagen efter återvända till cirkusen händer något som kommer att förändra hennes liv för all framtid. Utstött av sin familj har hon inget annat val än att slå följe med cirkusen. Det dröjer inte länge förrän hon inser vilken otrygg och främmande plats hon hamnat på och när människor börjar dö utan synbar anledning förstår hon att hon måste göra allt i sin makt för att överleva. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726783117

Book preview

författaren.

Personer, företeelser och förhållanden är helt och hållet produkter av författarens fantasi. Eventuella namn– och andra likheter med levande och döda är inget annat än ren slump.

Och vilddjuret vart gripet, tillika med den falske profeten, som i dess åsyn hade gjort de tecken med vilka han hade förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke, och dem som tillbett dess bild. De blevo båda levande kastade i eldsjön, som brinner med svavel.

Johannes Uppenbarelse 19:20

Den fete mannen vid skrivbordet ser efter gott och väl tio minuters demonstrativt bläddrande i papper upp och tittar på mannen som väntar tålmodigt vid dörren.

– Jaha? muttrar äntligen den fete.

Mannen vid dörren stiger fram till skrivbordet och bockar. Han behöver inte presentera sig. Den som är världsberömd slipper det. Även när han är i underläge och är beredd att böna och be för sitt liv.

– Jo, som sade jag i telefonen, direktörn, så har jag läst att ni ska åka till Skandinavien för en turné och…

– Sverige, avbryter direktörn abrubt och hans tyska är arg och vass. SCHWEDEN!

Mannen vid bordet bugar.

– Sverige, upprepar han ödmjukt. Natürlich. Ni ska åka till Sverige och…

– Skåne, hackar direktören av och hans hängande kinder dallrar. Vi börjar i Skåne.

Mannen som ber för sitt liv nickar ödmjukt.

– Och nu undrar jag om ni skulle kunna ha plats för mig i ert program. Jag…

Direktören gnider sin storporiga näsa och tycks fundera.

Så säger han med mera blidkat tonfall.

– Vi är inget stort etablissemang. Vi har ont om pengar. Ni är förmodligen van vid höga gager. Och förlåt om jag säger det, men er ras är ju känd för att ta för sig. Allt ni kan.

Mannen mitt emot rycker till som hade han fått en smäll av en taggig gren under en skogspromenad. Han tycks på väg att svara argt men sväljer så och besinnar sig.

– Jag ska vara ytterst moderat. En… symbolisk lön bara.

Direktören mumlar och säger sedan:

– Nej. Jag har inte råd att betala något alls. Och ni försvinner väl från oss så fort ni kommer utanför Das Reich.

Mannen skakar på huvudet.

– Det gör jag inte. Jag turnerar med er i Sverige – gratis. Sedan… ja, sedan får vi se.

Direktören är nöjd och lyser upp. Så gör han en gest med en svullen högerhand och bekräftar överenskommelsen.

– Då säger vi det. Jag är inte omöjlig. Om ni nödvändigtvis vill följa med så ska inte jag… visa bort er.

Mannen som vädjat och fått bifall bugar stelt och börjar gå mot dörren då direktören ropar efter honom:

– Förresten är er vän Charlie Chaplin kanske jude han också. Ni judar håller ihop.

Besökaren stannar och ser frågande ut. Innan han kommer på något att svara byter direktören snabbt samtalsämne.

– Men ni måste följa arbetet med föreställningen. Från och med nu. Omedelbart!

Direktören faller därpå åter i tankar och ansiktet får en tragisk uppsyn som om han gruvar sig för något hemskt.

– Men, säger han slutligen. Det kommer att föra otur med sig för oss. En jude. Sanna mina ord!

En vecka senare säger en biljettförsäljerska till en guldgalonerad, stalldoftande cirkusvakt med svart slokmustasch:

– Tur att vi inte ska med till Sverige. En jude! Det betyder otur.

Vinden stark. Vågorna fräser och skummar där de rullar över öppet vatten mellan staden och ön. Tre jagare på östlig kurs river med trettio knops fart vita revor i gröngrått vatten. En kall sol andas ljus på flaggor med våldtagna solkors och erigerade 12 centimeters kanonrör och samma sol smeker skimmer i de ärggröna taken på det senmedeltida Mariatemplet och den äldre och mindre Jakobikyrkan.

Den lilla kyrkan mitt emot den stora. Som en liten rovskräckehane vilken betänker om han ska våga para sig med den större honan med stor risk att sedan falla offer för hennes mordlust.

Varm könsdrift. Iskall dödsrädsla. Livets två poler.

Nära 215 år tidigare hade en svensk regent inkognito kommit till stadsporten och ropat an vakten efter att ha ridit 168 mil tvärs genom Europa på åtta dygn. Kungens ben var så svullna att man var tvungen att skära bort stövlarna.

Då var det december månad, nu är det maj. Då var det mörk natt, nu råder blank eftermiddag. Och solen och vinden hittar samma svastikaflaggor i toppen på det blekt röda tältet inte långt från Alter Markt, som ute på jagarna vilka nu viker av mot norr och får Rügen och den höga abrasionsbranten Königstuhl i väster.

I cirkustältet inne i Stralsund smattrar en trumpet medan tre gestalter gör konster i trapetserna högt uppe under kupolen. En publik på några hundra personer sitter med sina ansikten vända uppåt och betraktar de påstått livsfarliga konster som utförs av trion i åtsittande sammetstrikåer.

I den ena trapetsen hänger en kraftfull atlet upp och ner. Ansiktet är grovt och tvärhugget. Catchern är egentligen den som det krävs mest av i ett trapetsnummer – men publiken läser inte den skickliga prosan utan bara språngens och volternas luftiga poem. Den blonde ariern som fångar upp de som kastar sig ut, ser primitiv och bödelsgrym ut där han gungar fram och åter. En pendel som driver en klocka.

Ett dödsur som mäter ut tiden mellan parning och död.

Trumpetfanfar. Trumvirvel. En mörkhårig och smärt karl med kraftiga överarmsmuskler tar sats från en plattform tätt under tältduken. Publiken håller andan medan han faller neråt i båge, släpper trapetsen och flyger ut i tomma luften.

Åskådarna flämtar när han virvlar i en dubbel volt långt ovan skyddsnätet. Så, efter några sekunders trotsande av naturlagarna, finner hans händer catcherns och han hänger där säker innan han pendlar tillbaka, släpper taget och fångar sin egen trapets som den kvinnliga deltagaren i akten släppt i precis rätt ögonblick.

Applåderna smattrar mot mannen som står där uppe och ler bländvitt medan han vinkar med armen. Feta grosshandlare, migränsjuka fruar och små outvecklade barn känner att det är de som just utfört den hisnande bragden. Som vågat. Vågat och klarat vågstycket.

Höjdpunkten är över. Den ganska vackra och långhårigt blonda kvinnan griper trapetsen och svänger ner mot manegen. Så släpper hon taget och faller med ryggen före i nätet. Med en volt häver hon sig ur och ler medan man applåderar runt om.

Kvinnan har stora, bruna ögon med långa, lösa fransar och ett blont hår i rikt svall. Det som är hennes eget är blekt med vätesuperoxid och resten är isatt löshår. Armhålorna är rakade men har en skuggning av mörk stubb. Munnen är fyllig och mycket röd. Hon är hårt sminkad men ung.

Den roströda sammetstrikån smiter kring hennes bröst och mjukt rundade bakdel. Den sitter tätt mellan benen och en och annan man i publiken tycker sig ana vulvans linjer därunder.

Två manliga luftartister avvaktar i var sin gungande trapets uppe i strålkastarskenet. Den unga kvinnan går koketterande fram till ett stålräcke längst fram i manegen, alldeles framför logerna med de dyraste platserna. Här har sågspånen kommit åt sidan. Man ser marken under, jord och rester av gräs. Hon ställer sig med händerna på räcket, ler stort och bugar nådigt och värdigt.

Applåderna stiger.

Där uppe fortsätter trapetsnumrets män att gunga. I manegen ställer cirkusvakterna diskret i ordning för den avslutande artistparaden. En kvarglömd duva från ett tidigare nummer lämnar sin plats på en liten plattform nära utgången och markerar sekundernas ticktack med vingarna när hon flaxar genom strålkastarskenet.

Samtidigt ropar kvinnan till och faller med ett ryck mot marken. Den atletiske catchern störtar ner i säkerhetsnätet och rusar till flickan. En av de andra artisterna, den unge fågeldressören, är dock hos henne allra först. Han slänger sig fram och stoppar farten mot stålräcket. Han böjer sig över henne med skräck i ansiktet.

Flickan ligger där livlös.

Den tredje trapetsartisten blir kvar under kupolen. Det är som om han inte fattat varför man bestulit honom på hans sorti och alla applåderna.

Det tar några minuter innan publiken anar det definitiva. Den unga flickan är död. Död inför alla, i strålkastarljuset, mitt i bifallssmattret och triumfen.

På de tre jagarna som nu hunnit några kilometer ytterligare norrut fladdrar hakkorsflaggorna muntert i vinden. Uppe på cirkustältet gör fanorna detsamma. Den fete och satte cirkusdirektören stånkar in i manegen och ber den ärade publiken överse med det som hänt. Flickan är utom fara ljuger han och pustar sedan ut. Han ser ytterst löjlig ut.

Men ingen skrattar.

1

Magdalenadagen är dramatisk med åska och blixt över Lund. Regnet öser ner utanför fönstren och Klostergatan svämmar över. Flickorna sitter på golvet i Magdalena Anderssons flickrum och fnissar åt blixtarna, regnet och sin egen rädsla. Namnsdagsfesten har varit lyckad inte minst på grund av en vinbål som Magdalena bjudit på med pappa doktorns och mamma doktorinnans samtycke.

– Pappa säger att det är viktigt att man lär sig umgås med alkohol, har Magdalena sagt. Vi är tillräckligt stora nu, tycker han. Och bålen är inte särskilt stark.

Kanske är den inte det, men flickorna tycker att de är angenämt påverkade. De är 17–18 år och de flesta har smakat på vin, öl eller till och med sprit. Någon gång och i små mängder.

Rött vin smakar gräsligt och det gör öl också. Sprit är förskräckligt starkt men vitt vin kan vara gott. Särskilt om det bubblar och är sött.

Veterinärdottern Lena Jinderbo sitter i ett hörn med bästa väninnan Kristina, dotter till lektor Bergh som undervisar i historia och svenska. På Katedralskolan. Själva går de på Cindermanska och har andra lärare. Det passar sig inte att ha sitt eget barn och betygsätta det. Sådant gör bara tarvliga människor, parvenyer och liknande.

Lena är skolans största skönhet, blond, blåögd och med en lagom kurvig ungflickskropp. Adjunkten Warsel (kallad Arslet) i tyska brukar påpeka att hon är en riktig arier. Och hans tätt sittande ögon spanar lystet på denna elev som dessutom är lysande i tyska språket. Lena har kusiner i Düsseldorf och har tillbringat ett par sommarlov hos dem. Det har gjort hennes tyska riktigt bra.

Som ofta sker har skönheten valt en mindre vacker bästis. Kristina är satt och alldeles för mullig. Hon har platt ansikte, små mörka ögon och svart, ganska livlöst hår.

Men det som inte Gud givit henne utseendemässigt har Han kompenserat med ett trevligt sätt, glatt humör och ganska mycket fantasi.

– Yvonne Carlfeldt hade en fest en gång, berättar Eva Duvenmalm. Då bjöd hon på grosshandlarns whisky. Och hällde lika mycket vatten i flaskan som hon tog. Så att det inte märktes!

En isande tystnad uppstår. Så kommer ett åskdunder som om yttersta dagen är inne med dom och straff för syndare som gör sådant som Yvonne gjort. Och då ska man veta att det där med whiskyn långt ifrån är det värsta den tösen haft för sig. Långt, långt ifrån. Det där med whiskyn är i alla fall förlåtligt.

– Hennes pappa låtsas att hon inte finns, säger Magdalena och hennes runda, fräkniga ansikte är blekt i det snåla ljuset. Sedan… det där hände.

– Hur bara kunde hon? förvånar sig Kristina.

Alla begrundar detta. Det är sånt som man inte ska tala om, knappt tänka på. Fast det senare gör de förstås alla. Lena sneglar generad på en tidning som ligger i ett rottingställ. Där står om att cykelloppet Berlin–Köpenhamn har börjat och så är det en bild på cyklisterna som startar på Berlins Olympiastadion med det svenska laget främst. Over dem hänger en svensk korsflagga och en tysk hakkorsdito.

Det är bra med vänskap mellan folken, säger alltid lektor Almgren och menar nog särskilt vänskap mellan det svenska och det tyska folket.

– Hon talade om det för dig, va? säger Magdalena till Eva.

Eva har berättat detta många gånger men hon berättar gärna igen:

– Hon sade det till mig i början av vårterminen. Att hon varit kär i en kusin. Lasse heter han. Och… ja, i höstas hade de varit ute med föräldrarna. Flugit till Köpenhamn från Malmö. Landat på Kastrup.

– Tänk, flyga… säger Kristina. Det har jag aldrig gjort.

Hon låter avundsjuk och Magdalena tänker att det är mer hon inte gjort som Yvonne gjort… som ingen av dem gjort. Och som de trots allt är lite avundsjuka på.

Fast så får man inte tänka. Inte när det gäller något så hemskt.

Inte om man är en ordentlig flicka.

2

– Så åkte de järnväg, fortsätter Eva och tänker berätta grundligt. Och den går under jorden först. I Helsingör åt de middag på en krog och familjerna bodde allesammans på hotell. Yvonne sade att även hon och kusinen fick vin och det kanske var det som gjorde det…

Eva fnissar till hysteriskt och de andra dras med i detta.

– Dricka vin, frustar Lena. Vi får nog passa oss nu hör ni!

De skrattar och på skratten hörs att de alla är oroliga bakom den skämtsamma fasaden. En flicka ska vara oskuld om hon inte vill hamna i elände. Hon ska gifta sig och förlora sin mödom först på bröllopsnatten. Det lär göra ont och vara ganska hemskt. Man blöder och somliga säger att man svimmar. Män vill ha rena flickor som mödrar till sina barn, inte… slampor. Lena har hört en historia om en flicka som visst var oskyldig men som hade gått sönder där nere i gymnastiken. Mannen ville skilja sig från henne på själva bröllopsdagen, han trodde att hon var en dålig kvinna. Han hade kallat henne hora och först efter en läkarundersökning accepterade han henne. En hemsk början på ett äktenskap.

Samtidigt… det är något lockande med att man ska göra det där också.

– Yvonnes mamma och Lasses pappa är syskon, fortsätter Eva Duvemalm sin historia. Så de är kusiner. Lasse och Yvonne alltså. Och ingen trodde väl att de skulle… vara tillsammans. Men på natten smög Lasse in till Yvonne och… Dom hade suttit och tittat på varandra innan på kvällen och Yvonne sade att hon blivit kär i Lasse och han i henne. Så… de kramades och kysstes där på natten då och sedan… kröp han ner i sängen till henne och… de gjorde det… det hemskaste!!!

Flickorna flämtar av indignation, spänning, förväntan och avundsjuka. Magdalena kollar att dörren är stängd och att ingen vuxen lyssnar utanför.

När hon gör detta far ett dåligt tillslutet fönster upp. Vinden sveper in i deras trevnad som verkligheten själv och regnet piskar iskallt som straffet för synd. Magdalena stänger bullrande.

– Yvonne ångrade sig förfärligt men tänkte att ingen skulle få reda på något. Men naturligtvis blev hon med barn och, ja, då var det ju omöjligt att dölja.

– Av den enda gången? våndas Kristina.

– Njaaa, säger Eva och drar vällustigt på det. När de väl börjat så träffades de ibland och… gjorde det igen. De hade fått smak för det.

Tystnaden från de andra är nu kompakt. Alla tänker febrilt över vad detta kan ha att berätta om hur det är att ha samlag. Tydligen är det inte så hemskt efter ett tag. Utan något som en flicka kan göra av… lust. En dum och obetänksam flicka vill säga.

Ingen annan. Ingen som de själva.

– Lasse ville ju inte veta av något när hon var med barn, upplyser Eva och plutar med sina tjocka läppar. Så är det ju med män. Han sade att hon måste ta abort men hon visste inte hur hon skulle göra det. Det är farligt och kostar pengar. Och är straffbart förstås. Hon kunde inte be föräldrarna om pengar fast de är rika. De hade så klart velat veta vad pengarna skulle vara till.

– Men magen växte och hon berättade det för mig. Jag blev så förskrämd så jag kunde inte sova på flera veckor. Och så var det då en teckningslektion i början på vårterminen. Då svimmade Yvonne. Och teckningskäringen Kajsa Erlandsson hon slog ihop sina små fåniga händer och skrek:

– Ah herre gud. Hon är väl inte med barn? Då slapp det ur mig att hon var det.

Alla tänker de på denna SKANDAL. Och hur Yvonne bara försvunnit från Lund. Någon vuxen hade frågat grosshandlare Carlfeldt var hans dotter var och då sade han:

– Vilken dotter? Jag har ingen.

3

Det blir tyst i rummet. Utanför fönstret drar åskvädret bort men regnet fortsätter att smattra mot rutan. Lena tänker att det är som om någon utestängd vill in och knackar ivrigt och uppfordrande. Världen är grym och den som brutit mot anständighetens lagar måste lämna den trygga och ombonade gemenskapen. Det är rätt men ändå kan tryggheten stå en upp i halsen.

Plötsligt och utan att tänka sig för, häver Lena ur sig:

– Den där larvige kusinen hon har. Jag fattar inte att hon kunde göra det med honom!

De andras bestörta ansikten vänds mot henne.

– Jag fattar inte att hon kunde göra det över huvud taget, deklarerar Magdalena och ser ytterst anständig ut med sin lilla näsa i vädret och mungiporna neddragna.

Lena tänker sig henne som en liten rund advokatfru om tjugu år. Runda och snälla ögon, runda kinder och en liten rund plutmun. Magdalena kommer