Vinna eller försvinna

By Karl G Sjödin

Stockholm lever i skräck. På kort tid inträffar ett onormalt stort antal våldsdåd - till synes helt utan samband. Tre unga flickor sexmördas och inte långt därefter blir riksidrottsförbundets ordförande attackerad av en knivman. När sedan ordföranden för den internationella olympiska kommittén mördas på Bromma flygplats är kaoset totalt. Vad är det som händer?

Den burduse kommissarien Sune Bergström är åter i tjänst som polis, dock under betydligt fler restriktioner än tidigare. Mot sin vilja dras han in i fallet med mordet på IOK-ordföranden, något som snart visar sig vara en del av något betydligt större. Tillsammans med sina kollegor följer han spår som leder ända in i den svenska politikens finaste rum. Och bakom regeringens stängda dörrar spelas det farliga spel...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726470826

Book preview

Nietzsche

1

Månskärans ljus skänkte den mexitegelbyggda villans välskötta trädgård ett nästan trolskt skimmer. Lampan ovanför entrén bildade en inbjudande ljuscirkel framför den bastanta mahognydörren. Krattade grusgångar och vinkelräta rabatter underströk ordning och omvårdnad. Nattbrisens rörelser i fruktträden, den absoluta tystnaden, allt andades förortens borgarfrid.

En gråstrimmig hankatt ryckte fram över gräsmattan i korta etapper. Magen tryckt mot gräset, svanstippen pendlande, ena tassen lyft i uppehållen. Ett prasslande vid väggen fick den grå skuggan att tvärstanna och sjunka ned i avvaktande orörlighet. De gula ögonen glimmade svagt, baktassarna trampade några gånger i koncentration inför det avgörande språnget. Jaktens höjdpunkt. Döden för bytet.

Plötsligt fräste katten till, hoppade åt sidan och försvann. Den hade känt den syrliga vittringen av adrenalin, närvaron av ett långt farligare rovdjur.

En månstråle reflekterades för ett ögonblick i stålet hos en bredbladig jaktkniv. Mannen vid garageväggen nickade gillande när han betraktade kattens flykt. Han förstod.

Rovdjursinstinkten knöt dem samman.

Hans hand kramade det läderklädda skaftet. Den chockabsorberande fjädern i knivens handtag var avsedd att göra varje stöt dubbelt hård. En kniv avsedd för försvar mot hajar – eller för jakt. Han log belåtet när han med tummen smekte den rakknivsvassa eggen.

Han gillade knivar. Hade alltid gjort det. Visserligen bar han på en del uppdrag i ett specialsytt hölster en Colt Python, kaliber 45, sextums pipa, laddad med blymantlade kulor med en expansionskraft tillräcklig för att spränga ett människohuvud i småbitar. Men han föredrog knivar. Särskilt den här. Tyngden och den perfekt avvägda balansen gjorde vapnet till en naturlig förlängning av hans arm. Han nynnade tyst för sig själv, tittade på klockan. En nattgroda kröp fram mot ena kängan, han höjde skon över det lilla krypet och skiftade fot. Rågummisulan sjönk ned i gräset.

Den storväxte mannen i svart joggingdress och huva väntade tålmodigt med ryggen mot garagets vägg. Ansiktet var svärtat, en nylonstrumpa satt upprullad i pannan. Den telefonstolpeliknande halsen grävde sig ned mellan kraftiga skuldror. Dold av skuggan från en kraftig lönn var han omöjlig att upptäcka trots den universella nattlampan på himlen. Och han behärskade väntandets konst. För varje väntan har sin belöning.

Känslan hade han alltid burit på. Väntandet innebar en intensiv uppladdning av kittlande, nästan sexuell upphetsning inför det kommande. Så hade det varit när han som legosoldat i Tchad väntat på att svartingarna skulle komma tillräckligt nära, men fascinationen kunde han komma ihåg från långt tidigare. Samma krypande njutning fanns redan i Zagrebs fattigkvarter när han som nioåring smög på och halvt skrämde ihjäl specerihandlarns hustru. Eller när han jagade skräck i grannens tvillingflickor i kolkällaren – de grät och skrek, han gjorde dem hysteriska av rädsla. Om och om igen. Han hade varit en mästare på att dyka upp, slå till och sedan försvinna.

Han hade älskat sina källarlekar. Skräckens makt var som en berusning. Med spindlar och råttor springande över golven, med stanken av fukt och mögel i näsborrarna var han mörkrets härskare. Han var den som trakten och de övriga barnen fruktade. Utom tvillingsystrarnas storebror som hade klått upp honom ordentligt.

Men han hade väntat då också. På det rätta tillfället.

Det var ingen som ens misstänkte att det var han som spänt pianotråden över vägen. De hade hittat broderns huvud nästan tio meter från motorcykeln och resten av kroppen. Han krökte på läpparna vid minnet. Hämnden var alltid lika ljuv.

Ljudet från en spinnande motor bröt tystnaden. Två pelare av ljus svepte över förortsgatan. Med en mjuk, nästan graciös sväng gled den svarta Mercedesen upp på garageinfarten och stannade. Den mörktonade rutan stängdes med ett diskret, elektriskt surrande.

Ett snabbt steg tillbaka och den mörka gestalten hade undgått strålkastarnas pekfingrar. Han drog ned strumpan för ansiktet.

Snart. Väntans belöning.

En man i femtioårsåldern steg ur bilen, klädd i en ljus, lätt överrock och hatt. Ansiktet var grovt tillyxat, näsan sned, under den satt en gäddkäft till mun. Han siktade med fjärrkontrollen på bilen, ellåset knäppte och en röd infrastråle som aktiverade larmet fullbordade uppställningen av den rullande förmögenheten. Han flyttade över en attachéväska till vänster hand och började gå mot villans ingång.

Mannen vid väggen fixerade sitt tilltänkta offer, på väg rakt emot honom. Han slutade nynna, rättade till strumpan och kurade ihop sig. Kniven i handen vändes automatiskt så att eggen pekade uppåt. Han kände hur läpparna drogs tillbaka över tänderna.

Den överrocksklädde sneddade över garageuppfarten samtidigt som han muttrande trevade i byxfickan. Han drog upp handen med nycklarna i och kastade en hastig blick på armbandsuret.

I samma ögonblick vräkte sig den svarta skuggan över honom med våldsam kraft. En hård arm runt strupen följt av ett knä i ryggen fick mannen i överrocken att tappa väskan och böjas bakåt. Hatten gled ned över ansiktet. Han viftade med båda armarna i ett fåfängt försök att bli fri. Den flaxande rocken fick honom i nattmörkret att se ut som en stor fågel. I käftarna på sin jägare.

Anfallaren morrade av brutal energi. Med en hård stöt körde han in kniven strax till höger om ryggraden på sitt offer och slet med våldsam kraft dolken i eggens riktning, snett uppåt och utåt. Den överrocksklädde gick upp på tå, kippade med gapande mun efter luft. En ny, hård knivstöt och han började sjunka ihop, sakta som en läckande ballong.

Siluetterna utförde en makaber dans i nattljuset. Ljudet från fötter som skrapade mot gruset och frasandet från rocktyg som sprättades upp följdes av ett svagt rosslande. Sedan var det åter tyst.

Mannen var död innan han nådde marken. Knivbladet hade punkterat lungan och skurit av en av huvudartärerna. Varmt blod forsade ur de gapande såren. En rännil sökte sig sakta mot avloppsbrunnen, nästan svart i mörkret. Mördaren drog loss kniven med hjälp av foten och torkade noga av klingan på den fallnes kläder.

Han såg sig omkring och tog upp väskan. En snabb kontroll av innehållet följdes av en gillande grymtning. Kniven försvann innanför jackan tillsammans med strumpan. En kort men behärskad språngmarsch förde honom bort från bostadsområdet.

Under en buske betraktade den gråstrimmiga katten avvaktande kroppen på grusgången. De rovdjursgula ögonen fixerade den brustna blicken hos mannen på marken. Försiktigt närmade den sig, vittringen av blod fick honom att blotta huggtänderna.

Någon minut senare hördes en bil starta och långsamt accelerera. Motorljudet tonade bort. Tystnaden lägrade sig åter, bara avbruten av trädens prasslande.

2

Lars Larry Åkesson var en fixare. Själv gillade han beteckningen och ansåg sig vara en sjuhelvetes entreprenör.

Han var 23 år, halvlångt blont hår uppsatt i en hästsvans, kortvuxen med spensligt byggd kropp fylld av rastlös energi. De bruna ögonen var ofta otyglat nyfikna och hans finskurna ansikte uttryckte en blandning av entusiasm och otålighet. En välriktad spark fick en redan illa tilltygad ölburk att skramlande studsa över Sveavägens lappade asfalt. Larry tog ett par belåtna danssteg och riktade blicken mot den ljusnande natthimlen.

Ett smittande leende och avväpnande humor hade skaffat honom en stor bekantskapskrets med många mer eller mindre goda vänner. Charm var en väsentlig tillgång i hans sysselsättning, framför allt som medel att undgå andra människors misstänksamhet.

Hans verksamhet var differentierad och variationsrik. Inbrott, bilstöld, häleri, vadslagning eller lite knarklangning – allt fick plats i hans omfångsrika företagsamhet. Inget jobb var för litet eller för banalt. Man kan aldrig veta vad det ena eller det andra kan leda till, brukade han säga. Som till exempel den gången han gjorde några skubb åt en spelare på Solvalla.

Det visade sig att Larry kände en av tjejerna i spelkassan sedan tidigare. Snart hade han skapat en tvättverksamhet med hennes benägna bistånd. Eller rättare sagt – bortkollrade förstånd. För Larry hade förfört henne enligt konstens alla regler och hon såg framför sig en rik och kärleksfylld framtid.

Idén var inte märkvärdig. Larry sydde en specialkonstruerad ficka så att hon under en vid kjol kunde ha en tygpåse hängande med pengar som behövde tvättas. Vid vinstutbetalning eller växling i kassan tog hon helt enkelt av de illegala pengarna och stoppade istället motsvarande summa av ASG:s pengar i påsen. Hederliga pengar byttes mot heta, kassan stämde. Det hade fungerat bra i tre månader och han började komma upp i fina volymer när alltihop sprack.

En kåt chef slog sina cirklar runt Anette, som hon hette, och försökte på alla sätt komma åt att tafsa på henne. Vid ett tillfälle tappade hon ett par hundralappar. Chefen, i ett försök att ställa sig in, var snabbt nere för att ta upp dem och samtidigt ta sig en titt under hennes kjol. Han fick dock inte se det han hoppades på – och från det ögonblicket fick tyvärr inte heller Anette uppleva det hon åstundade.

Larry blånekade naturligtvis men fälldes ändå och fick tre månader för häleri. En av cirka tio domar han hade på sig för diverse småbrott – so what? Några månader på kåken utgjorde ett utmärkt tillfälle att knyta kontakter eller planera något just knäck – bra att ha när man kom ut. Larry odlade genomgående ett positivt tänkande.

De flesta som kände honom – och det var många – beskrev honom som en sorglös, ganska trevlig prick. Även folk inom polisen. Några hade andra omdömen att fälla om honom och dem höll sig Larry så långt borta ifrån som möjligt. Någon direkt fiende hade han dock inte. Det hade han alltid varit noga med.

För när det kom till våld och den typen av aktiviteter var Larry genuint feg, för att inte säga oförmögen. Han klarade helt enkelt inte av fysisk brutalitet, vare sig det riktade sig mot honom själv eller mot andra. I och för sig ett positivt drag, denna ohämmade pacifism, men opraktisk i hans värld. Ett välsmort munläder och stor skådespelarförmåga gjorde dock att han i nittionio fall av hundra aldrig ens var i närheten av att råka fysiskt illa ut. Men det hade varit mycket nära en gång. Larry mindes, alltid med lika starkt obehag, den dagen i Uppsala.

Han hade inte varit mer än nitton år då han på en av sina otaliga haschlangarresor hamnade på en korridorfest i Flogsta, ett studentgetto i utkanten av staden. En av de blivande akademikerna extraknäckte på postkontoret på Rackarbacken och vittnade i fyllan om vilka saftiga summor som hanterades där under några veckor varje år i samband med att de statliga studiemedlen betalades ut. Bara en månad senare hade det varit dags för terminsstart och därmed förenat kontantflöde. Larry hade inte varit sen att gå till handling.

I ungdomligt övermod inskränkte sig planeringen och förberedelserna till att införskaffa ett flyktfordon, en stulen Kawasaki, samt ett vapen att hota med. Larry stoppade en laddad ollonpistol innanför bältet. Praktiskt taget ofarlig men till förväxling lik ett riktigt skjutvapen. På huvudet hade han en motorcykelhjälm. Sålunda i sitt eget tycke väl förberedd hade han iscensatt rånet.

Efter att ha överlämnat den obligatoriska lappen och langat över en plastpåse lät han blicken svepa över postkontoret som för tillfället var tomt på kunder. Bara det hade tagit över tre timmar av otålig väntan, kontoret var välbesökt. Kamerorna i taket bekymrade honom inte, han litade på att hjälmens visir effektivt skulle dölja hans ansikte.

Postkassörskan följde strikt sina förhållningsorder. Utan några onödigt snabba rörelser fyllde hon plastpåsen med kontanter. Larry lät henne mera ana än se den lilla pistolens svarta öga i sin behandskade hand. När hon räckte över påsen granskade hon honom nästan nyfiket.

Med startpistolen fortfarande riktad mot kassörskan backade han mot dörren. För att i nästa ögonblick kollidera med en storvuxen yngling, som dråsade baklänges.

Vad i helvete..! sluddrade denne, påtagligt berusad. I samma sekund fick han syn på vapnet i Larrys hand, det glimtade till i hans ögon.

Vad faaan! vrålade han upphetsat. En rånarjävel!

Utan att ta minsta notis om pistolen slängde sig bjässen framåt med armarna utbredda.

Bara tack vare sin snabbhet lyckades Larry undgå att hamna i mannens kraftiga famn. Larry formligen studsade ut genom svängdörrarna och satte av mot motorcykeln som han lämnat på tomgång vid trottoarkanten. Benen gick som trumpinnar.

En gråblå Opel gjorde i samma stund sin entré på scenen. Fyra män i varierande ålder stirrade ut genom fönsterrutorna. Efteråt hade Larry fått veta att det var anställda på en närbelägen bensinmack, på spaning efter några killar som någon halvtimme innan tjuvtankat bensin.

Det var en lång man i baksätet med vasst ansikte och seniga händer som först fick syn på den puttrande motorcykeln. Titta, sade han och pekade med ett oljigt finger mot trottoaren utanför postkontoret. Nån idiot vill få sin hoj stulen! Vilken dum jävel, han tigger ju om det! I samma ögonblick kom Larry utrusande.

Det gick en stöt genom de fyra männen i bilen. För en tiondels sekund hände ingenting, sedan hände allting.

Ett rån! Han är på väg mot motorcykeln! Ta den jäveln! Gena över trottoaren! Alla fyra männen vrålade i munnen på varandra och pekade i Larrys riktning.

Föraren trampade gasen i botten. Bilen studsade upp på trottoaren och sneddade över en kort gräsmatta, forcerade en låg häck och nådde sitt mål bara någon meter före Larry. Opelns stänkskärm träffade Kawasakin med en dov smäll. Motorcykeln flög i en båge genom luften, landade, snurrade runt och tystnade.

Larry blev medveten om faran först i samma sekund som Opeln brakade genom häcken. Innan han hann reagera såg han häpet hur hans flyktfordon kastades utom räckhåll. I nästa ögonblick bromsade bilen in med skrikande däck, dörrarna slängdes upp och fyra overallklädda tuffingar störtade emot honom.

Får dom tag i mig, slår dom ihjäl mig! Tanken gjorde Larry desperat. Han slet av sig hjälmen och kastade den i huvudet på en av dem. Plastpåsen med pengarna gick samma väg men träffade ingen utan spred bara sedlar i ett moln runt männen. Till sist fyrade han av ollonpistolen två gånger i ansiktet på den som kommit närmast. Flammorna och krutet brände mannens kind och han skrek till av överraskning.

Sedan tvärvände Larry och sprang. Sprang som han aldrig sprungit förut. Över gårdar, ut och in genom portar, tryckte i trapphus, svettig och darrig. Men han kom undan.

Efter att i över fem timmar ha suttit gömd i en källare återvände han till Stockholm. För att i någon mån kompensera sig för det snöpliga misslyckandet snodde han en välfylld plånbok på tåget.

Den här natten hade Larry dels levererat några hekto hasch och gjort ett hyfsat netto, dels varit på ett riktigt röjarparty. En del av festen hade han tillbringat i ett badkar ovanpå en lika påtänd tonårstjej. Larry flinade vid tanken på hur svårt han haft att få upp den, den sista brajan hade så när knäckt potensen. Han strosade belåtet Sveavägen fram, klockan var närmare halv fyra, sängen hägrade.

Ett tjugotal meter framför honom bromsade en metallgrå Toyota Celica in. En svartklädd, storvuxen man steg ur och gick tvärs över trottoaren. Han krånglade med låset till en källarnedfart men fick rätt snabbt upp skjutdörrarna och försvann in genom porten. Strax därpå tändes ljuset.

Larry försatt aldrig ett tillfälle. Med några snabba steg var han framme och kastade sig in i bilen. I samma ögonblick som han gasade iväg från trottoaren kom mannen utspringande ur källargaraget.

Utan att tveka satte han av efter bilen i rasande fart. Inga rop eller skrik, bara ett målmedvetet springande. Larry kände för bråkdelen av en sekund en kall kåre utefter ryggraden – vilken bjässe! Sedan gapskrattade han i backspegeln åt mannens sammanbitna ansiktsuttryck och gav honom fingret genom det nedvevade fönstret.

Trafikljuset slog om till rött i korsningen vid Frejgatan. Mannen var ett femtiotal meter bakom honom. Larry bromsade in och stannade. Mannen ökade farten. Han hade bara tio meter kvar fram till bilen då Larry flyttade foten till gasen och drog iväg så att gummit osade. Gestalten bakom honom blev allt mindre i backspegeln. Larry flinade.

Jävla fårskalle, du får skylla dig själv!

Småvisslande lät han blicken vandra runt bilens innanmäte. Det fanns en del värt att lägga vantarna på. Stereon var OK. Liksom biltelefonen. Bilen själv var för het, den tänkte han dumpa. En väska på golvet i brunt, exklusivt läder fångade hans uppmärksamhet. Han fick med visst besvär upp den på passagerarsätet och öppnade medan han körde.

Det han såg fick honom att med låsta bromsar stanna vid trottoarkanten. Efter att några sekunder ha betraktat innehållet slog han igen väskan och körde snabbt mot Söder.

3

Tåget hade försvunnit in i mörkret, dunkandet i rälsen tonade sakta bort. Den katedralsliknande tunnelbanestationen med sina långa pelarkolonner låg åter öde. Lysrörens vita ljus förstärkte intrycket av tomhet, skänkte ett nästan kliniskt drag åt det underjordiska utrymmet.

Tystnaden bröts plötsligt av klapprandet från ett par högklackade skor. Ekot studsade mellan väggarnas gula kakel, hårt och överdimensionerat, förstärkt av hallens kala resonans.

Den unga kvinnan hade varit den enda passagerare som stigit av vid stationen och hon gick nu med överdrivet bestämda steg mot utgångstrapporna. Hon såg sig nervöst omkring, den sterila stationen fick henne att tänka på bårhus. Hon ryste åt sin association – som nyutexaminerad operationssköterska började hon tydligen redan bli mentalt yrkesskadad. Men hon kunde inte frigöra sig från en krypande känsla av obehag.

Natten var sen, nästan morgon, tjejfesten hade dragit ut längre på tiden är hon trott. Men de hade ju firat hennes tjugonde födelsedag. Dessutom hade det varit omöjligt att få tag i en taxi. Två kompisar hade också tagit tunnelbanan, visserligen klivit av tidigare, men i alla fall. Hon bodde bara en kort bit från ändstationen. Och hon tänkte inte jaga upp sig för ingenting. Hon ökade steglängden, försökte tänka på sängvärmen i sitt rum hemma i föräldrarnas villa.

Pelare gled förbi på hennes högra sida. Skräp runt överfulla papperskorgar, snusblaffor på golvet och en uppkastning utefter ena väggen vittnade tillsammans med ett tjugotal utspridda ölburkar om andra passagerares tidigare närvaro. På något sätt förstärkte detta fredagssnusk bara hennes ensamhet. Kanske för att det var rester av liv och rörelse, tecken på andra människors existens. Som nu var borta. Den krypande obehagskänslan växte sig starkare.

Hon höll axelremsväskan hårt tryckt mot kroppen, det mörka håret svängde fram och tillbaka när hon gick. Hennes bruna ögon granskade hela tiden utrymmet hon hade framför sig, men det fanns inget att se. Perrongen låg tom.

Ett plötsligt, skramlande ljud fick henne att rycka till och tvärstanna. Hjärtat for upp i halsgropen, hon höll andan. Sedan såg hon den. Bakom en pelare, en fyra fem meter snett framför henne rullade en ölburk ut, sakta, som om någon givit den en lätt knuff. Men ingen steg fram, ingen syntes till. Det enda som hördes var det lätt metalliska ljudet av plåt mot sten när burken långsamt fortsatte sitt rullande och slutligen stannade med en liten sväng.

Ett lågt skratt – eller inbillade hon sig det? Hon bleknade, drog efter andan. Tidningsrubriker fladdrade förbi hennes inre öga, men hon försköt tanken. Annars panik.

En ny ölburk kom utrullande bakom samma pelare. En Pripps Blå, hann hon sakligt tänka innan rädslan tog kommandot.

Sluta! skrek hon. Det där är inte roligt! Ekot skrämde henne lika mycket som att hon tappat kontrollen. Men inget svar, ingen reaktion.

Vem det än är, låt bli att skrämmas!

Tystnad – så skrattet. Hon hade inte inbillat sig det. Lågt, vibrerande, på något sätt fel. Sjukt. Hon tittade mot utgångstrappan. Det var cirka femtio meter dit men den kändes oändligt avlägsen.

Hon började gå igen med blicken stint fäst vid pelaren. Ljudet från de höga klackarna fick henne att stanna efter bara ett par steg. Hon drog av sig skorna, höll dem i ena handen. Tog ner väskan från axeln, knogarna vitnade runt väskremmen. Hjärtat bultade fortare, rädslan höll på att kväva henne. När hon kom upp i jämnhöjd med den kakelklädda pelaren gjorde hon sig beredd att klippa till med väskan och sedan springa.

Men där fanns ingen.

Hon hörde fraset av en skinnjacka när någon gled runt pelarens andra sida, utom synhåll för henne. En ny ölburk rullades ut, hon hann se en svart tåhätta. Det låga skrattet fick huden att knottra sig på hennes armar. Tänk om det var han!

Tanken sprängde det sista av hennes självbehärskning. Hon snurrade runt och satte fart, sprang mot utgången samtidigt som hon vrålade Hjälp! Hjälp! om och om igen. Ekot av hennes skrik fyllde hennes huvud och ökade panikkänslan.

När hon nått