Ormar och juveler

By Anders Eje

"Ormar och juveler" är en novellsamling med inriktning på äventyr på fjärran platser.I "Sanningen om sir Roberts död" har dansken Rikardsen dött av magkatarr. Men en konstgjord sådan, tillverkad av den sluga och livsfarliga Wai-Pu-Feng. Feng måste stoppas och hans biologiska vapen beslagtas. I "Tvillingpärlan Amoroto" får man följa den ambulerande juveleraren Carl Lorentz irrfärd runt jordklotet, i jakt på nästa klipp. Berättelserna är berättade med en kringresades nyfikenhet på äventyr och det okända.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728526682

Book preview

Anders Eje

Ormar och juveler

SAGA Egmont

Ormar och juveler

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1934, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526682

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Skräck.

— Naturligtvis känner herrarna till den traditionella slutvinjetten på alla bättre skräckhistorier: när faran är förbi och mr So and So åter kan hämta andan efter de fruktansvärda minuterna kastar han en blick i spegeln och tar ett steg tillbaka — hans nyss korpsvarta hår har blivit kritvitt! Tre dramatiska punkter — slut. Och så sitter läsaren där i det trygga medvetandet att hans oskuldsfulla själ blivit bestänkt av själva skummet från den högsta skräckvåg, händelsernas orkan kunnat riva upp…

Falskt, grundfalskt, mina herrar. Skoj och bedrägeri. Håret ändrar inte färg av skrämsel. Titta på mitt — färgen är ingenting för en målares pensel, nötbrunt, med en dragning åt rött — jo, jo, jag vet nog, herrarna ska inte anstränga sig! — men vitt är det inte. Men det vet jag också: om den nyssnämnda teorien hölle streck borde det vara vitt.

Juvelerarens knubbiga, nervösa fingrar pressade cigarrettstumpen mot askkoppens botten, en smal rökslinga ingick en sekundsnabb förmälning med dagens sista solstrimma, vinterdagens hastigt fallande skymning stod redan på lur bakom knuten. Ingen av oss andra yttrade något; vi kände Carl Lorenz, juveleraren, och visste att minsta inpass kunde komma honom att tappa lusten att fortsätta.

— Just vid den här tiden på året var det, återtog han långsamt, och vid den här tiden på dagen också. Jag hade just avslutat min vanliga tvåmånaders sejour i Strassburg och tagit in hos gamle Jensen på hotellet i Köpenhamn. Framför mig på bordet låg annonsen utskriven — »juveler och antika smycken uppköpas till dagens högsta priser» och så vidare — men ännu var den inte expedierad till tidningarna. Jag ville vila ut en dag efter resan, vila ut och — tänka. Fundera över min situation och helst också komma till något resultat, med andra ord: fatta ett beslut. Ty i fråga om Robert Zangfield fick ingenting lämnas öppet eller svävande…

Min situation, ja! Problemet! Låt mig genast tala om, att mitt problem ingenting hade med juvelmarknaden att skaffa. I betraktande av det gemena valutaläget överallt i världen hade affärerna i Strassburg tvärtom gått finfint. Folk tycktes ha kommit underfund med det förmånliga i att placera sina besparingar i värden, som inte skutta upp och ned som oroliga kaniner. Vad jag — utom några enkla ringar och andra småsaker — hade med mig från Strassburg var ett smaragdhalsband, ett utsökt arbete, som påstods ha tillhört Leopold II:s samlingar, med stenar stora som rejäla tumnaglar, vilket ingen haft råd att lägga sig till med; det stod i ett pris på trettiofemtusen gulddollar, omräknade i francs, ja, till och med i svenska kronor numera en artig summa. Nej! Mitt problem hade ingenting alls med ekonomi att göra — det gällde en kvinna.

Drag inga förhastade slutsatser, jag ber, mina herrar. Ni känner mig allesammans tillräckligt för att veta att jag inte hör till dem, som knyter tillfälliga förbindelser och att teorien om kärleken för kärlekens egen skull inte har någon anhängare i mig. Mitt problem rörde sig tills vidare inte ens om kärlek, utan — som jag nyss sade — om en kvinna. Hon hette Maria — hennes man kallade henne åtminstone så, fast hon var döpt till Marianne — och vad hennes yttre beträffar — ja, herrarna vet att jag har svårt för att jonglera med sådana begrepp som koralläppar och elfenbenshy. Men om uttrycket i hennes stora, mörka, drömmande ögon vågar jag yttra mig — det var på en gång svårmodigt och svärmiskt.

Det dröjde inte länge förrän jag kom underfund med, varifrån svårmodet i dem härstammade. Att påstå att Marias äktenskapliga liv var olyckligt är kanske inte rättvist, om vara lycklig och vara älskad är samma sak (vilket jag tar mig friheten att tvivla på). Ty Robert Zangfield älskade sin Maria med en allt uppslukande passion, så det var inte där skon klämde. Men Roberts lidelse var allt uppslukande också på det sättet att den inrymde en svartsjuka, vars gradtal stod i lika och direkt proportion till kärleken. Själv hade jag vid ett par tillfällen råkat bli ett olyckligt vittne till några utbrott, så jag förstod mer än väl det svårmodiga uttrycket i Marias ögon.

Robert och jag var vänner sen gammalt — redan hans far tecknade och komponerade modeller till flera av Strassburgs juvelerare, och sonen blev småningom faderns överman. Jag kom ofta i Roberts och Marias hem; gamla ungkarlar bli inte sällan omhuldade av rent medlidande och vår samvaro varje år brukade avslutas med en middag, som jag gav i mina rum på hotellet. Så också nu — dagen före min avresa till Köpenhamn. På utsatt tid uppenbarade Maria sig emellertid ensam — nå, ingenting hade inträffat, Robert hade bara råkat bli fördröjd en kvarts timme, väntetiden kunde vi ju prata bort.

Vi gjorde ett försök — det gick dåligt. Jag kan inte förklara varför, det var som om den frånvarande Robert hämmat eller bundit våra tankar, våra ord. Eljest brukade Maria och jag resonnera flytande och otvunget. För att lätta på stämningen föreslog jag Maria att få visa henne smaragdsmycket och vad jag eljest hade kvar av min kollektion. Hon accepterade och jag radade upp hela mitt lilla lager på den mörka bordduken. Pliktskyldigast beundrade hon smaragderna, men lustigt nog blev hon vida mer hänförd över en liten, billig ring — jag hade för övrigt två exakt lika exemplar — med en rätt vacker, svart agat, omgiven av en fyrkant mycket små briljanter. Det kostade mig en god stunds övertalning att förmå Maria att behålla ringen som en obetydlig erkänsla för allt omak hon haft för min räkning.

— Jag lägger den i min väska tills jag fått Roberts tillstånd att bära den, förklarade hon till sist.

I samma ögonblick ringde telefonen. En kvinnlig röst bad att få tala med madame Zangfield. På Marias tonfall förstod jag genast att något obehagligt inträffat och bekräftelsen följde omedelbart: på väg till hotellet hade Robert blivit påkörd av en motorcykel och fått ena knät skadat — visserligen lindrigt, men han ansåg sig i alla fall förhindrad att komma till middagen. Maria bröt naturligtvis genast upp och skyndade hem. Hennes oro att inte komma i väg fort nog var, tyckte jag, en god gradmätare på hennes tillgivenhet för mannen, och hon våndades vid tanken att man av barmhärtighet bagatelliserat olyckan. Hon gav sig inte ens tid att räcka mig handen till avsked.

Nåväl, mina herrar, med Robert var det alls ingen fara. Dagen därpå uppsökte han mig på hotellet, fix och färdig, vad kroppen beträffar, men med sinnesjämvikten var det sämre beställt. Rynkan mellan de buskiga ögonbrynen var knivskarp, blek och tigande slog han sig motvilligt ned i den stol jag erbjöd honom.

— Hur är det fatt? frågade jag vänligt.

Han svarade inte.

— Vill du ha något att dricka? återtog jag.

Då bröt han ut: — Du har givit Maria en ring, skrek han, jag hittade den undanstucken i hennes väska och tvingade henne att bekänna. Vad säger du nu?

Vad skulle jag säga! I själva verket hade jag glömt bort hela episoden med ringen, vilket naturligtvis också — till all olycka! — varit fallet med Maria i häpenheten över olyckan.

— Nå, men käre Robert, sökte jag lugna, vi satt och tittade igenom min kollektion, Maria och jag, medan vi väntade på dig, och då upptäcktes det att jag hade två likadana ringar…

— Jaså, du hade två, hånade Robert, och det vill du inbilla mig!

Utan ett ord gick jag in i det andra rummet och hämtade dubbletten. Svartsjukans irrgångar förstår jag inte, det erkänner jag villigt, men ett faktum är att den omständigheten, att det var en dubblettring Maria fått, tycktes i någon mån lugna Robert. När vi slutligen skilts åt under något, som åtminstone liknade vänskapliga former, fick jag bråttom att komma iväg med tåget norrut — och inte vid bästa humör var jag heller, ty om det finns något jag avskyr är det att känna piskan efter ryggen, när jag ska ut och resa.

Det var alltså problemet Maria, som sysselsatte mina tankar den där vintereftermiddagen på Köpenhamnshotellet. Än en gång gick jag igenom episoden med ringen och undrade, vad Robert egentligen menat med att han fått Maria att »bekänna». Här fanns ju ingenting att »bekänna». Men svartsjukan har visst en underlig förmåga att vända upp och ned på alla språkliga begrepp och sudda ut alla nyanser…

Det knackade på dörren. Våningskyparen anmälde »värdebrevbäraren», och omedelbart därpå steg denne in med sin röda mössa i ena handen och ett litet, ur den blankpolerade läderväskan redan framplockat paket i den andra. Jag kvitterade på anvisad plats i en tummad bok och lade samtidigt märke till att försändelsen var postbehandlad i Strassburg samma dag jag lämnat staden. Med pennkniven skar jag raskt av snörena, slet bort omslagspapperet och blottade en liten träask, stor som en vanlig spelkortskartong. Locket sprang upp för en lätt bändning med knivbladet. Vad var detta? Något skärt — — åh, ja visst, ett lager skär bomull av samma sort som den, i vilken man brukar packa in blommor från Rivieran. Blommor? Vintervioler? Blommor från Strassburg! Kanske från — —

Försiktigt, mycket försiktigt — för att inte skada de ömtåliga blombladen — lyfte jag undan det skära bomullslagret. Först såg jag inte riktigt — eller rättare, min hjärna vägrade att begripa vad jag såg. Ett avlångt föremål — dess ena, trubbiga ända starkt rödfärgad och ojämn — och mitt på själva — — — Jag vet inte om jag skrek till, och jag får väl aldrig veta det, men vad jag vet är att en kvävande känsla snörde ihop strupen, att hjärtat stod stilla i mitt bröst, att violetta flämtor fladdrade framför mina ögon och att jag var oförmögen att med tungan fukta mina plötsligt grustorra läppar.

Skräck? Ja, det var en skräck, en fasa så ohygglig att hela mitt nervsystem smälte ned som metallen under kortslutning. Musklerna i min kropp låste sig. Det var skräcken, som höll mig fast vid stolen, ur stånd att göra en rörelse, medan varje tanke i min hjärna pressade mig mot dörren — efter hjälp, hjälp, hjälp.

På det för endast några minuter sedan så fredliga skrivbordet stod asken med sitt ohyggliga innehåll: ett avskuret, välformat kvinnofinger, lätt spetsigt mot toppen med dess vackert kupiga nagel och prytt med en ring — en svart agat, omgiven av en fyrkant mycket små, men vackra briljanter. Och det som glänste skimrande rött mot den skära bomullen var blod. Maria Zangfields finger, min ring.

Fem sekunder? Hundra år? Skräcken började lossa sitt grepp. Tankarna kom inte i ordnade kolonner, ingen disciplinerad marschordning, kanske en och annan ansats till en uppslutning kring något, som strävade åt ett visst syfte. Polisen? Nej, nej, för Guds skull, inte polisen. Vad som helst, men inte polisen! Tanken på polisen löste ut en mekanisk reflexrörelse: jag slöt till locket på asken och sköt in den i skrivbordslådan. Mitt beslut var fattat — här fanns ingenting annat att göra än ta första bästa tåg tillbaka till Strassburg. Vad var klockan? Halv fem. Jag måste genast ta reda på…

Jensen! Ja visst! Jensen var min man, gamle hederlige, klarsynte Jensen — han skulle hjälpa mig att komma i väg utan minsta dröjsmål. Jensen hade sitt kontor på nedra botten — »hals över huvud» låter, förmodar jag, smått löjeväckande kombinerat med min kroppshydda, men på det sättet kom jag dit. Och fem minuter senare hade jag honom hos mig i mina rum.

Jag fruktar det tog mig alltför lång tid att förklara sammanhanget — vi juvelerare ha en inrotad vana att med förstoringsglasets hjälp gå till botten med saker och ting — och när jag slutat frågade Jensen, efter att ha ägnat den hemska försändelsen en i mitt tycke brottsligt flyktig uppmärksamhet: — Var har du smaragdhalsbandet?

— Här! sade jag och gick in i sovrummet efter den lilla läderväskan. Det vill säga — min avsikt var att gå efter den, men längre än till avsikten kom det inte, väskan med juvelerna var borta. Jag behövde varken leta eller riva mig i håret — herrarna förstår, i dylika ting har jag vissa på mångårig, praktisk erfarenhet grundade vanor. Eftersom jag inte ämnade mig ut den aftonen — dagen var, som jag visst nämnde, anslagen till vila — hade jag placerat juvelportföljen intill min säng i det inre rummet; inga sinnesrörelser i världen kunde rubba min säkerhet på den punkten. Portföljväskan hade alltså stulits antingen medan jag setat paralyserad av skräck vid skrivbordet eller — troligare — under de minuter jag varit nere i bottenvåningen.

— Jag anade det, nickade Jensen. Så grep han telefonluren, ringde upp portiern och gav order om att tills vidare spärra alla hotellets utgångar. Inte så vidare behaglig åtgärd, muttrade han, men bättre det än att blanda in polisen.

Människan är en underligt funtad varelse, mina herrar. Den mänskliga tragedien bakom paketet från Strassburg krympte plötsligt ihop till ett intet i jämförelse med förlusten av smaragdsmycket, som jag underlåtit att försäkra. I grund och botten är man nog regerad av den ynkligaste egoism i vida högre grad än man går och inbillar sig.

— Innan vi beger oss ned och tittar lite närmare på de herrar (och damer), som är angelägna att så fort som möjligt slippa ut ur hotellet kanske du vill svara mig på en fråga, sade Jensen med retsamt lugn. Var har du maken till den ring du skänkte Maria Zangfield?

— I den stulna portföljväskan.

— Är du säker på det? Tänk noga efter.

Vänta! När hade jag sett dubbletten senast? På hotellet i Strassburg, den låg framme på bordet under Roberts upprörda besök, men så fort han gått hade jag stoppat den tillbaka i — — Nej! Det hade jag inte. Ringen låg bestämt kvar på bordet, under det jag i största brådska fullbordade packningen i sängkammaren. Och sedan? — — Jo, jo, det var nog så: jag hade glömt den kvar på bordet i hotellrummet.

— Såvida inte någon passade på och lade vantarna på den, medan du packade.

— Hur menar du?

Jensen grep asken och lyfte upp det avskurna fingret från den skära bomullsbädden.

— Jag menar, sade han, att den här tingesten spelat dig ett spratt, min gosse. Blodet är rödfärg och fingret av vax — skickligt gjort, fördömt skickligt, det måste jag erkänna, men icke desto mindre ett falsarium. Och sen jag nu fått bekräftelse på att den här agatringen inte är den du skänkte Roberts fru så låt oss kila ned i hallen och ta emot några skopor ovett av dem bland mina ärade gäster, som helt sonika