"än klappar hjärtat..."

By Manasse, Sten Blad and Anders Eje

"Än klappar hjärtat" är en novellsamling bestående av berättelser från studenttiden. I "Olympens kattunge" drömmer författaren tillbaka till ett Uppsala där man kunde åka kälke genom stans snöiga backar. I "Stadsbudet Pettersson" får man följa en liten, finlemmad och glasögonprydd kille som, till Uppsalas förvåning, har ett fysiskt arbete. Inte bara det. Han är det bästa stadsbudet den uppländska storstan sett.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788728526385

Book preview

Anders Eje

Sten Blad

Manasse

än klappar hjärtat...

SAGA Egmont

än klappar hjärtat...

Omslagsfoto: Shutterstock & Pexels

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526385

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

O, HUR HÄRLIGT MAJSOL LER

Av Manasse

Dyningarna gingo ännu ganska högt efter första maj med sina sedvanliga »hälsningar» nationerna emellan och sina mer eller mindre lyckade karnevalsskämt, då man lånade teaterdirektörens nycklar till nationsgarderoben, plockade fram allt gammalt skräp som fanns, klädde sig i brokigt illasittande trasor till hälften kvinna, hälften karl och gav sig så iväg ut på gator och torg till sitt eget och gatpojkarnas orimligt stora nöje.

Minst åttahundra brorskålar voro ärligt och ordentligt, om också inte alla med »bottenfock» avdruckna, vare sig det skedde vid nationens egen majmiddag, uppe på de tolv andra nationssalarne. nere på Flustret, som just den 1 maj öppnat sina portar efter en död vintersäsong, ute på Eklundshov, som följt Flustrets exempel, slagit upp sin nedre veranda och sin lilla idylliska trädgård för allmänheten, inne i Svanfeldts Gästis-trädgård eller på Taddis. Jag vet sannerligen ej, var man inte lyckades få en ny studentbror denna dag.

Men vilken precision och försiktighet vid detta eviga brorskålandet! Ve den åttiosjua, som kom och stack fram näven, inviterande till en åttiofyra. Det gick inte alls det! Studentexamensåret spelade en orimligt viktig, naturligtvis mycket ofta löjligt viktig roll.

Till sist var högra handen med hjälp av punschglasen en enda syndetikonburk, och för att bli någorlunda fri från det klibbiga eländet, passade man på och klappade någon nyförvärvad broder vänligt på skuldran med ett »tack ska du ha, kära bror».

Och ofta hörde man inte i det bedövande sorlet, vad den nya brodern hette.

»Vad var det du hette nu igen?» — »Bergander, vet jag», kom snävt svaret, nästan ilsket, åtföljt av en surmulen blick.

»Ja, det vet jag väl, men förnamnet!»

»Josef Ansgarius, vet jag, har inte bror studentkatalogen?»

»Ja, tack ska du ha Ansgarius», — en ny avstrykning på Josefs rygg och så vidare i vimlet för att förbrödra sig med nya ansikten, där »Ruben» representerades av en Liljefors, »Karl Erik» av en Forslund och »Dan» av en Bergman, alla i livligaste samspråk.

Ännu två dagar efter detta jättepokulerande med sitt glassnask, en av de stora vämjeliga skuggsidorna i den tidens majfirande, kände man de sista, stora svallvågorna i bakhuvudet och kring tinningarna, och man hade all möda i världen att sitta stilla inomhus för att söka återgå till vardagslivet — det juridiska studiet.

Nere i norra hörnet av Lagerbringska tomten utåt lilla Slottsgränd och vägg i vägg med träkåken »Imperfektum» existerar ännu i dag en liten gammalmodig stenbyggnad med brutet tak.

Där var förr i världen inrymd den s. k. justeringsbyrån i och för stadsingenjörens justering av mått, mål och vikt, men när gubben Svante Norberg köpte hela det s. k. Lagerbringska komplexet, gjorde han om justeringsbyrån till ett vanligt studentrum och tog ordentligt betalt — därför att det var så stort, men hade gubben vetat av hur kallt där var även långt in i maj månad, så skulle han nog ha prutat av en smula på hyran.

Rummet, kolossalt i fyrkant, omgavs av förstugan, som var iskall, gården, gatan, brandmuren och under golvet vedkällare. Se där den enkla utstyrseln, vad omgivningen beträffar.

Värden, Svante Norberg, var samme man, om vilken Gunnar Wennerberg i sin glunt: »Huru Gluntens svårmod på källaren Äpplet skingras av Magisterns vårfantasier» skriver:

»Och på Flustret står Norberg och glor

i vit jacka och blankade skor.»

I detta rum, där under föregående vintrar så mången härligt flammande brasa glatt trion Axel, Gunnar och mig, då vi om vinterkvällarna efter studiets slut träffades för att »följa med litteraturen», då Gunnar skar i trä, jag sydde stora brickdukar i stramaljsöm och Axel föredrog Strindbergs »Giftas» och Geijerstams »Gråkallt» — under skoltiden förbjuden litteratur! — i detta rum satt nu i maj månad med dunkande huvudvärk framför sin lagbok den unge, föga förhoppningsfulle juris studiosus Uplandicus, medan majsolen retsamt vänligt och rart kom krypande in genom fönstret för att locka och fresta som vanligt.

»Kom ut lilla du! Kom ut lilla du! Vad tusan ska det tjäna till att sitta där inne i det gråkalla rummet framför lagboken, som du i alla fall inte begriper ett dugg av. Kom ut du bara!»

O! vad det lockade och log.

»Åh, gå din väg förbaskade majsol och kom igen, när jag får ledigt!»

»Är det roligt? Är det roligt? Vad läser du om då, lilla du?»

»Vad jag läser om? Jo, om — om — det är — det är juridik begriper du väl», och med fingrarna instoppade i öronen och blodet susande i skallen började delinkventen för tolvte gången repetera Giftermålsbalken kapitel tretton, paragraf sex: »Reser mannen utom riket för sin kallelses skull i krig, köpenskap eller i annat nödigt ärende.» —

Tänk en sådan förrädisk början på en lagparagraf: »Reser mannen utom Riket!» Att få resa — långt, långt bort! just nu, när:

»Våren är kommen, pulsarna spritta

hjärtat det känner, jag vet icke vad.

Gröna små knoppar på träna sitta.

Alla ä’ glada och dagen är glad!

Upp emot skyn stiga jublande toner

och vid ’ Fördärvet’ det skjuts med kanoner

Nu är det vår!

Hurra!»

Nej, nej, nej! snälla Pelle Ödman, vad har du här att göra nu?!

Du hör väl, att jag läser juridik, jag ska ju tentera om ett par veckor vet jag.

»Kandidaten» reser sig från stolen, börjar van? ka av och an i rummet och söker samla upp det lilla förstånd, som ännu finns kvar.

Kapitel elva paragraf tre: »Nu kunna de båda eller endera hava gjort gäld i äktenskapet eller till fästning och bröllopskostnad.» Ta’ om det där igen nu, men tänk på vad du säger!

Eftermiddagssolen skiner in genom gårds fönstret, den sprittande rytmen i Pelle Ödmans glada »Vårvisa i Uppsala» lever ännu kvar, och med uppbjudande av all sin själsstyrka börjar offret söka memorera på nytt:

»Nu kunna båda och endera hava

gäld gjort för fästning och bröllops skull.»

»Våren är kommen, nu börjar sången

klinga på Flustret varendaste dag.

Nu blir det glädje och liv på balkongen,

nu drickas brorskålar jämt över lag.

Flustret är fiffigt med soffor och stolar

Calleberg står på verandan och gnolar.

Nu är det vår.

Hurra!

Våren är kommen, känn hur det knoppas

känn, hur i hjärtat det spritter och slår

allt får man önska, och allt får man hoppas

utom att ta sin examen i vår!

Högt upp i luften korkarna flyga

Sexmästarräkningar börja bli dyra.

Nu är det vår.

Hurra!»

Nej, nu ska fan ta vid bofinken!

Det här går ju inte alls!

Litet gymnastik kanske? Armar uppåt, utåt, framåt, bakåt och nedåt sträck! Detsamma kör!

Höfter fäst! På tå häv! Knäna böj! Så där ja, litet till, det gör så innerligt gott så! Och så litet till ändå! Nej, det lyckades inte!

Den oundvikliga katastrofen kom naturligtvis.

Överbalansen var redan på förhand av ödet bestämd, och där låg nu den pluggande »kandidaten» rak lång på golvet med solen intensivt stickande i ögonen, och det glittrar och det dansar och det sjunger:

»Våren är kommen, ut vill jag vandra

skogen i kvällsol’n skiner som gull

festtal och sexor jag lämnar åt andra

jag vill i gräset mig kasta omkull.

Lyssna, hur furorna över mig susa.

Lyssna, hur känslorna inom mig brusa.

Nu är det vår!

Hurra!»

Det knackar på fönsterrutan inåt gården. Jag hör pappas bekanta lockvissling à la talgoxens vårläte och skyndar skamsen upp från golvet.

»Hör du, min gosse, kom med ut ett tag före kvällsmaten och se på majsolen, den är så ovanligt vacker i kväll.»

»Ja, snälla pappelappen, det skulle jag så väldigt gärna vilja göra, men det är ett par paragrafer här i Giftermålsbalken, som jag måste slå i mig först», svarar jag.

»Gör som du vill då!»

Far ser snopen ut och lommar av ensam ut genom lilla svarta grinden.

Jag får samvetskval; det är inte ofta pappa tar sig tid från arbetet för att gå ut och gå.

Jag vill skynda efter, men ser just mellan de outslagna syrenhäckarna, hur han ute på gatan stött samman med professor Isak Landtmanson, som just håller på att bjuda honom på en pris snus.

Nå, var var det, jag var nu då?

Jo, vänta litet, så här var det: Giftermålsbalken kapitel elva paragraf två. Jaha — så var det ja: »Våren är kommen! —»

Nej! Nej! — det var då märkvärdigt! — »Haver man eller hustru gjort gäld före äktenskapet, gälde var sin av det, han eller hon förut ägde. Ej skall i ty mål mannens egendom häfta för hustruns gäld.»

»Det här går ju bra, riktigt galant! Tänk vad litet sol och stämning ändå kan hjälpa en i alla väder och vindar!»

Var var jag nu? Jo: »Räcker ej varderas gods till, gånge då dess giftorätt i boet — i boet ja, — ja visst ja — — — fågelboet, — björkarna ängarna — — — solen — majsolen — ty, ty —

»Våren är kommen! Lätt som en lärka

lyftes mitt hjärta med jublande drill.

Vårliga drömmar vingarna stärka

rakt emot solen stiga det vill,

känna en aning om eviga vårar

känna en fröjd, som oss aldrig bedårar.

Nu är det vår!

Hurra!»

Med händerna omkring huvudet stod jag länge och väl och stirrade ut genom fönstret, undrande om detta var ett vanligt symptom hos alla, som studerade juridik, eller om det var jag, som plötsligt fått »stora skrällen».

Jag bläddrade slött och likgiltigt vidare i lagboken, kom in på Ärvdabalken och gjorde föl jande memorering av en lagparagraf.

»Nu dö bakarvingarna, då skola sidoarvingar samärva, och den döde hava möderneskyld med olika gren av överparentelens stammoders närmare stamfader, äge då, men icke förr i dens hand som bröstarv, sidoarv, bakarv och lika lott med underparentel efter ätteräkning haver.»

Så ungefär gestaltade sig efter tre timmars fruktlöst försök min juridiska uppfattningsförmåga!

Plötsligt träffas örat av sång, ty i maj sjunger hela Uppsala från arla morgon till särla aftonstund.

Det är »Allmänna sången», som efter slutad repetition tågar från Gillet ner till Flustret. Den kommer närmare och närmare, det jublar av ungdomsglädje i luften, och jag öppnar fönstret för att lyssna: »Gråt ej du fagra mö, ögats eld, kindens ros får ej dö»,