Basse

By Fred Eriksson

Bussbiljetten brände i fickan. Han skulle äntligen få ge sig av, bort från fattigdom och idogt arbete. Gustav var nästan 18 år, och skulle ta värvning. Han bodde med sin stora familj i hjärtat av Uppland, året var 1933, depressionsåret. En till unge hade precis fötts och de var mer trångbodda än någonsin. Där ute väntade världen på Gustav. Men livet i det militära visar sig bli tufft och inte alls som Gustav föreställt sig.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788726167764

Book preview

Fred Eriksson

Basse

SAGA Egmont

Basse

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1953, 2022 Fred Eriksson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726167764

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

UPPLANDSLERA

1.

Det var en kulen oktoberdag depressionsåret 1933. Ute på en vattensjuk äng någonstans i hjärtat av Uppland gick en linhårig sjuttonåring och öste upp blålera ur ett nyöppnat dike. Den korta höstdagen gick mot sitt slut, och i diset, som varken var regn eller dimma utan snarare en våtfamnande förening av bådadera, kom skymningen sakta drivande över slätterna österifrån.

Tallarna uppe i hagbacken stod redan som orörliga, grovstammiga skymningsmurklor, och över ängen smög en kall doft av sura löv blandad med lukten av dy och blålera. En fasantupp kraxade ute i tuvängen. Han var på väg ut till sitt nattviste i snåren.

Linhåringen steg upp ur diket och strök svetten ur pannan. Han ställde sig att se bortefter diket. Som en svart kanal gick det genom ängen, med en spikrak, glittrande vattenstrimma nere på botten. Alldeles framför honom trillade små rännilar fram ur jordsträngen och rann utför dikesslänten och förenade sig med det grumliga vattnet där nere. Just där han nyss tog sista spadtaget hade vattnet hunnit klarna, och där såg han hur bråttom det hade ;hur lätt det rann iväg över dikesbottnen som han slätat till med skyffeln. Nog syntes det att här fanns fall.

Det var i alla fall ett styvt arbete han utfört denna höst, och det låg många dagar av svett och möda inbäddade i den blanka lersträngen vid sidan av diket. Under ensamma, gråa höstdagar hade han grävt sig allt längre och längre in genom madens tuvmarker, och nu var det bara några få meter kvar fram till staketet som markerade gränsen mellan Sjöhagstorpet och Ostbygården.

Det hade varit strävsamma dagar. De hade liksom gått bredvid honom med sur lerdoft i händerna och med våta, skitiga fötter i trasiga gummistövlar. Arbetsdagar som inte gett honom annat än halvsvälten där inne vid köksbordet. Lön hade han aldrig fått, och aldrig hade han frågat efter någon heller. Han arbetade och slet enbart för den glädje han hade just i själva arbetet. Den var lön nog för honom. Sysslolöshet och dagdrivartillvaro var okända begrepp för honom; han som fått utföra mansarbete innan han fyllt nio år. Hur skulle han kunna tänka sig en tillvaro utan arbete?

I brist på andra intressen hade han kommit att älska arbetet. Och därför hade han alltid känt sig rik på något sätt mitt i den bottenlösa fattigdomen. Han hade ändå ett livsinnehåll fastän det klafsade omkring med trasiga stövlar i blålera och höstrusk.

Han stod med handen på spadhandtaget och såg på sin skapelse. Och den syntes honom ändlös och storslagen, dikesrännan som drog sitt blanka silverstreck genom tuvängen. I hans fantasi var den just den kanal genom vilken fattigdomen skulle rinna bort och försvinna från torpet Sjöhagen. Det skulle bli andra tider nu när man fick fem tunnland nyodlad jord att lägga under plogen. Och det skulle vara hans förtjänst. Det var väl konstigt om inte han hade gjort rätt för sig innan han for iväg hemifrån.

— Du klarar inte av det. Ge fan i’t, hade fadern sagt… Han hade ansett dikningsföretaget alldeles för vidlyftigt och arbetsamt. Ett halvkilometerlångt nydike på tre alnars bredd, det skulle komma att ta dagsverken det. Och själv hade han inte tid att vara med. Han hade ju höstplöjningen. Och inte tålde han vid att gå våt om fötterna längre heller. Och vem fan kunde veta om inte gården kom och höjde arrendet också när de fick veta att man odlat upp jord.

— Det kan dom väl inte, hade Gustav sagt… Han trodde tvärt om att det skulle kunna gå an att få något slags odlingsbidrag. Han hade läst om det någonstans.. Man kanske rent av skulle få lite betalt av staten, för att man odlade och stod i.

— I hellvitte! Fadern hade spottat ut i plogfåran. Inte gav man någon ersättning åt en fattig fan inte. Inte här på Vinlösa i varje fall. Här var man bara inställd på att suga märgen ur alla fattiga djävlar. Men ville han gräva så nog fick han. Inte skulle han hindra.

Och fadern hade hjälpt honom att få i ordning verktygen, och så hade han gått med ner på ängen för att staka ut diket. Ty nog ville Björn Egilsson ha ett avloppsdike genom sin vattensjuka torparäng även om han mer än väl förstod att det inte skulle få någon större inverkan på hans ekonomi. Men det kunde ju vara roligt att få visa de andra torparkrakarna, att pojken hans kunde gräva. Och det var en viktig faktor i h a n s fattiga livsinnehåll detta att få skryta lite grand med det som var hans eget.

2.

Gustav klev ner i diket och fortsatte med grävningen, medan skymningen föll över ängen. Uppifrån gärdet hörde han hästarnas frustanden och plogens ihåliga hasande över stenhällarna. Fadern gick och plöjde på sandgropsåkern. Det lät så nära som om själva ljudet hade fått skymningsvingar. Långt borta vid Vinlösa herrgård spann en traktor i tomgång. Den var väl på väg hem efter sitt leriga dagsverke ute på höstblöta herrgårdsängen.

— Öhhh! Vi gör kväll! — Det var fadern som ropade uppifrån åkern. Men Gustav låtsades inte höra.

— Öhhh! Hör du ingenting! Vi gör kväll!

— Jaa, jag hör…

Han hasade sig upp ur diket och ställde sig att torka av spaden mot en frostbrun grästuva. Så nystade han ihop dikessnöret, tog verktygen på axeln och masade sig iväg upp mot åkern. Snöret dinglade vått och skitigt mot storvästen, och det pep och väste ur hålen frampå stövlarna. Runt slokhattens brätten hängde tunga vattendroppar och nu först lade han märke till att det hade börjat regna.

Fadern hade just spänt ifrån när han kom fram. Hästarna stod svettiga och ångande och tuggade på sina betsel. De ville väl komma hem till stallet och hökrubban.

— Inte hann du fram till staketet? — Fadern frågade liksom i förbigående. Någonting skulle väl sägas och det fanns just inte så mycket att prata om i höstblöta halvmörkret. Och det kunde ju ha sitt intresse att veta om pojken verkligen hann få färdigt innan han skulle iväg.

— Nä, hur skulle jag kunna det! Det är några meter kvar. Men det är just inte mera än vad som behövs till körbro… Och jag har gjort så mycket jag hunnit!

— Jaa, jag förstår väl det… — Fadern samlade ihop tömmarna och spottade ut i vändtegen. Han var trött. Och det sved i honom att pojken alltid skulle vränga till och ta illa upp allt vad han sade till honom numera. Förr hade han varit bra. Lydig och arbetsam. Men på senare år hade han blivit uppkäftig och självsvåldig; ville bestämma i saker som han inte begrep sig på.

— Det är lika fan förresten. Nu lär det väl inte bli nånting av, varken med grävning eller odling, när man blir ensam med hela helvetet.

Kutig och knäande gick han bakom hästarna på lervägen. Gustav gick efter med sina verktyg, tätt i hälarna. Det gjorde han av gammal vana. Allt sedan han var riktigt liten hade han bokstavligt gått och trampat i sin fars fotspår. Mässingsspännet bakpå faderns storväst hade varit hans barndoms riktningsmärke, och hans framtidsdröm, om han nu hade någon sådan på den tiden, det var att bli just en sådan karl som fadern var i hans ögon. Sådan han var d å. Men allt eftersom åren gått hade hans barndoms riktningsmärke börjat sjunka inför hans ögon. Han hade slutligen kommit att gå och se ner på det. Och han hade även börjat se ner på fadern. Det fanns ju ingen fart i honom! Fy fan! Han vågade ju ingenting. Ville ingenting.— Det är inte lönt. Ge fan i det. — Det var hans vanliga råd. Och Gustav, som ingenting visste, ingenting förstod, av den livslånga strävan i hopplöst armod som låg bakom denna resignation, han dömde hårt, så som hans unga oförstånd bjöd honom att göra.

— Du sticker iväg i morron då? — Slokande som regnvåt takhalm hängde mustaschen kring faderns mun, när han sa det: Du sticker iväg i morrom… Och den enkla torparglädjen, som under dagen stundom gått rätt brösthög mellan plogskalmarna och sett jorden vändas av plogvindan, den hade åter krupit inom tristhetens trånga skal.

— Ja det är klart att jag åker! Dum vore jag väl annars. Jag har ju fått biljett och allt.

— Jaa visst… Men hur har du det med pengar då? Har du nån krona att ta med dej?

— Jaa då. Jag har så jag klarar mej. Jag fick sju kronor av Enok; för luftgeväret. Det räcker tills jag får ut lön.

— Ptrooo!

Ekipaget stannade i lervällingen nere vid vattenhon. Gustav gick fram och drog några slängar på pumpstången, och hästarna drack med tränsen slamrande i munnarna. Så fortsatte man uppför backen. Det knarrade i selarnas remtyg, draglänkarna skramlade i sina ringar och uppe på backkrönet slog hästhovarna gnistor ur stenarna.

Innanför köksfönstret brann fotogenlampan, och några av syskonen satt kring bordet med läxböckerna uppslagna. De var fem stycken som gick i skolan nu. Förut hade det brukat vara fyra. Men det här året hade Lena fått sitta kvar för den harpan Minni. Hon om någon hade ett helvete. Hon grina när hon gick till skolan om mornarna, och hon grina när hon kom hem därifrån, och ofta hade hon märken efter linjalen över fingrarna. Hon tordes ju inte lära sej nånting på det sättet, och därför blev hon efter. Så nu hade de blivit fem stycken som stack iväg ut i mörkret och vätan om mornarna med skolväskorna på ryggen. Och de var fem som satt omkring lampan om kvällarna och försökte läsa på läxorna medan ungarna stojade och levde runt omkring dem.

Han mindes en gång när det bara var tre som gick till skolan. Men det var så länge sedan, att det mera liknade en dröm, minnet han hade från den tiden. Det fanns nånstans inom honom en bild av tre skolflickor som gick och sjöng uppe i körsbärslunden hemma i Viboby. De bodde där på den tiden. Det var en drömbild som liksom doftade av vår och värme, och den var inramad av solljus och vit körsbärsblom. Det var vackert. Skillnad emot skiten och eländet nu.

Och så hade han ju blivit sjutton år nu, skulle snart till och fylla arton. Han var liksom vuxen, och i morron skulle han bege sig ut i livet på egen hand. Han hade vuxit ifrån barndomsminnena, tyckte han. Han skämdes nästan för dem; tyckte inte det var karigt nog att gå här och komma ihåg saker som hände när han var bara ett par, tre år gammal.

Det var kolmörkt inne i stallet, och han fick treva sig fram med händerna, när han skulle spänna upp och sela av. Han var rädd att Fuxan skulle trampa honom på fötterna. Och han undrade för sej själv hur regementskamparna skulle komma att bli till att sela av och på. Det hette förresten inte sela där inne. Där hette det sadla.

När han äntligen fått upp selen på pinnen i hörnet kom Erik — hans tre år yngre bror — ut med stallyktan. Gustav trätte lite på honom för att han var så satans senfärdig, och brodern svarade med att bara lysa fadern när de tog halmsuddar och torkade av hästarna om benen.

— Djävla unge!

Gustav morrade i sin mörka spilta medan han gnodde av märren. Det behövdes. Leran hängde i stora kläppar i hovskägget.

De gick ut, och fadern sköt till dörren. Han tog lyktan och gick in i höladan. Erik försökte smita tätt efter. Men Gustav drog honom i tröjärmen.

— Hörru du! Ta och kom med mej ett tag du, viskade han.

— Ähh… Erik försökte slita sej lös. Han var väl rädd att han skulle få smörj för att han vrångades med lyktan.

— Jo, kom du? Jag ska visa dej var jag har äpplena.

Och då snodde han genast om och följde med.

— Äpplena? Ska jag få dom, sa han ivrigt.

— Ja, jag tänkte det, svarade Gustav.

Hela hösten hade Erik letat efter Gustavs äppelgömma. Ända sedan hans egen blev förstörd av råttorna ute i loggolvet. Först hade han haft dem gömda uppe på höskullen. Men där hade småpojkarna snokat rätt på dem. Och sedan, när han grävde ner dem ute i logen tog råttorna det mesta. Det var gnagt och nerpissat alltihop. Han försökte äta de som var helast men råttpissen sved på tungan. Och det gick inte att tvätta bort det heller. Det v a r förstört.

Gustav fortsatte förbi logen och förbi lagårn också! Sedan fanns det inget uthus kvar. Det var bara bergbacken och tallarna sedan.

Nej fan! Höstackarna!

Att han inte kommit att tänka på dem förut. Gustav hade naturligtvis gömt sina äpplen under en av stackarna.

— Ja här har du dem.

Brodern stod i prånget mellan höstackarna. Han rev i höet och Erik kände lukten av äpplena. Det luktade riktigt fint och jullikt om dem tyckte han.

— Kom hit och känn så du kan hitta dom sedan, sa Gustav, och Erik trängde sig fram. Han körde in armen i hålet och fingrade på äpplena. De låg en bra bit över markytan, och Gustav förklarade för honom att det var för fuktens skull. Frukt måste förvaras fuktfritt. Det var noga med den saken. Och så skulle han stoppa igen hålet så att inte kylan nådde in när den tiden kom.

— Får jag ta mej ett? undrade han. Det var svårt att stå där och känna på dem utan att få smaka. Och samtidigt försökte han räkna ut hur mycket Gustav kunde ha gjort av med själv, sedan den där kvällen för ett par månader sedan, då de var ner i herrgårdens trädgård och tog var sin säck full.

— Det är klart att-du får. Det är ju dina nu. — Gustav stoppade höklutarna till rätta och de gick tillbaka nerför lagårdsbacken.

— Jag kan ju få ett par med mej i väskan i morron, sa han.

Och det skulle han få. Erik mumsade på sitt äpple. Det var ett skrumpet Åkerö De hade tagit dem lite för tidigt. Men det var gott ändå, för den som aldrig fick ett riktigt äpple på hela vintern. Och han funderade på, om han skulle vara tvungen att tacka brodern för gåvan. Men så tänkte han, att det kunde inte vara så noga. Äpplena var ju i alla fall stulna.

3.

Modern låg i barnsäng, och när Gustav kom in i köket hörde han ungen gnälla inne i kammaren. Och rätt som det var tog han i med ett illtjut. Det lät alldeles som en hankatt i mars.

De skulle allt komma att få det grant här hemma i vinter. Det skulle bli värre än det varit någon gång förr. Fem ungar i skolan, och fattigare och mera ont om pengar än de nånsin haft det. Och så till råga på allt ungen, som skrek där inne i kammaren både natt och dag. Han hade börjat bra, den där gaphalsen. Det skulle inte bli mycket sömn om nätterna om han fortsatte som han gjort hittills.

Fy fan, så skönt att få ge sej iväg från alltihop. För det var inte bara fattigdomen och barnskriket som han slapp ifrån. Han skulle slippa ifrån att gå här och skämmas för folk också; skämmas för att han var en Sjöhagare. Sjöhagsunge var skällsordet som alltid låg honom i hälarna på den tiden han gick i skolan. Det var för att de var så många. Och inte skulle det bli bättre nu sedan det hade kommit en till. Femton stycken! Det var ju alldeles förbannat.

Han var glad åt att få ge sej bort från alltsammans.

— Men där inne i sängen i kammaren låg hans mor. Hon låg där med den lille, femtonde skrikhalsen på sin arm. Och nog visste hon ju att det var alldeles ynkligt detta med femton barnungar mitt uppe i fattigdom och elände. Det var så ynkligt att hon stundom måste gråta åt det. Men ändå kunde hon inte undgå att känna att det var någonting stort det som hade skett med henne. Känna lite av det där, som hon kände första gången hon hade fött. Då hade det varit så betydelsefullt alltsammans, som om hela världens fortlevnad och lycka berott just av det liv som kommit ur henne. Lite kände hon av det, ty livet måste ändå vara oändligt mycket mera värt än den trasa det först blir lagt i.

Hon försökte tvinga in sin för länge sedan utsinade bröstvårta i den skrikande, röda barnmunnen. Och hon såg frågande och spörjande ut mot ljusstrimman som från kökslampan föll in till henne i kammaren. Hur skulle det bli? Skulle hon orka med allt? Hon visste det inte. Och något svar på sin fråga såg hon inte heller i fotogenlampans smala ljusstrimma.

Hon strök den lille över hans fjuniga hjässa, och i andanom såg hon honom vuxen. — Jaah… — Hon suckade och kände sig nästan lycklig mitt i eländet, för det var ju ändå det som var svaret på hennes frågor; detta att den lille skulle bli vuxen och stå på egna ben en dag. Och då skulle han kanske tycka om henne och skänka henne en tanke för att hon ändå gjort allt detta för honom. Om han nu skulle komma att förstå det.

Inte skämdes hon för sina många barn, och hon hoppades att hon aldrig skulle få anledning att göra det. Inte hade hon velat ha så många. Hon hade tvärt om bett och gråtit för att få slippa ifrån. Men varken Gud eller Björn Egilsson hade lyssnat till hennes böner. Och när hon så blev tvungen att föda fram dem, vad skulle hon då annat göra än att älska dem?

— Gustav! — Hon kallade på honom.

— Ja, vad är det? — Han stod i dörren; brydde sig inte om att gå in till henne.

— Du åker med första bussen i morron nu då, sa hon.

— Ja, det är väl meningen det, svarade han buttert… Vad fan frågade hon om det för! Det visste hon ju förut.

— Ja, jänterna har gjort iordning kostymen åt dej, och matsäck har dom lagt ner i väskan. — Hon låg tyst en stund, och Gustav gjorde min av att gå. Fast nog märkte han att hon hade nånting mera som hon ville ha sagt. Och när hon såg att han blev otålig skyndade hon sig att fortsätta.

— Du lär väl sköta dej nu där inne i det militära, sa hon. Och se till att du inte kommer i dåligt sällskap. Och akta dej för spriten. Det är bättre att du skaffar dej en bra jänta att gå till. Om du får det långsamt. Fast det är ju god tid med det också. Du är ju så ung ännu.

— Nog ordnar det sig med det.

Det var då alldeles förbannat vad hon skulle lägga sig i allting. Trodde hon inte han var gammal nog att sköta sig själv?

— Ssss… Han fnös föraktfullt, fick tag på en gammal veckotidning och trängde sig ner vid köksbordet. En av småsyskonen fick flytta sig undan med sin läxbok. Men han fick skylla sig själv för han satt på Gustavs plats.

4.

I söndags hade han varit upp till Skogstorpet och sagt adjö till Enok, ungdomskamraten. De hade alltid hängt ihop, ända sedan skoltiden. De var ungefär lika gamla, och lika fattiga också, och de hade alltid kommit bra överens och haft samma uppfattning om saker och ting. Aldrig hade de fått råd att komma ut i svängen och roa sej som andra ungdomar. Och när de nån gång cyklade