Inte som andra

By Nils Parling

"Inte som andra" är en samling noveller med skiftande miljöer och sammanhang, men gemensamt för samtliga är att det är den lilla människan som står i centrum. I novellen "Blusen" skildras till exempel äktenskapet mellan den burdusa Brottarn och den sköra Viola. Och i "Oleg Ljeskovitsch tack och farväl..." får vi möta Oleg, en rysk invandrare som sliter bakom svarven i SEABs verkstäder. Nils Parling skildrar periferiens människor med såväl enkel klarsynthet som med värme och humor. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940497

Book preview

Inte som andra …

Han plägade ofta stå här, på gräsmattan, där vägarna gick isär mot grannarnas. En tanig figur i slafsig skärmmössa, påsiga byxknän och plattgångna skor som såg alltför stora ut. Händerna höll han mestadels slappa längs byxlåren, tungan gluttade ibland fram mellan läpparna.

Hit fick han gå från hemma. Inte längre. Det var frånsagt av mamma. Här kunde hon ha ögonen på honom från fönstren. Kunde ropa på honom när det var matdags. En gång hade han överträtt förbudet. Sprungit över vägen och ängen bort till kanalen, vars strandbuskage han kunde se där han stod. Mamma hade blivit väldigt ond. Kommit farande och ruskat om honom och tagit hårda ord i sin mun, när hon släpat hem honom igen. Sagt att hon visste inte vad hon skulle ta sig till med honom. Det sa hon för övrigt rätt ofta, även när han lekte inne, när han utan att reflektera över det gjorde något som han inte fick göra. Det var så mycket han inte fick göra hemma. Därför stod han mestadels här. Alldeles orörlig förhöll han sig inte. Ibland kunde det bära iväg med honom i höga skutt. Fötterna liksom gav sig iväg av sig självt. Långt stycke blev det ju inte. Han lunkade snart tillbaka till sin post vid vägskälet.

Härifrån kunde han se en hel del. Sjön nere i dalen och grannarnas hus och skogen bakom och enstaka träd kring knutarna. Ibland hade träden löv och ibland inte. Det fanns något som kallades vinter. Han kunde stå här när första snön föll och fånga flingorna på vanten och slicka dem i sig och tycka det var roligt. Kom det mängder av snö så kom det en plogbil och det blev höga snövallar i vägskälet. Då fick han mestadels hålla till på gårdsplan. Men så gick snön småningom bort igen och det blev vattenpussar överallt, och när han ville plaska kring i dem så blev mamma ond och sa som vanligt att hon visste inte vad hon skulle ta sig till med honom.

Men nu var det sensommar och han stod här som vanligt. Utanför grannhuset till vänster arbetade Johansson i sitt potatisland. Längre bort zingade det av en sågklinga i ved. Han skulle gärna velat gå dit bort och skåda. Men han fick ju inte. Det bara var så.

Huset närmast efter den andra sidovägen stod med tomma fönster. Där bodde ingen. Men dit skulle komma folk. Dom kommer väl i dag, hade mamma sagt liksom mera för sig själv, när hon tittat ut genom fönstret i morse. Han skulle kanske velat fråga vilka, men han hade nästan vant sig av, han fick ofta höra att han inte kunde tala riktigt rent utan sluddrade lite.

Ovanför det tomma huset bodde Anderssons i sin villa. Där fanns två barn, en pojke och en flicka som gick i skola. Han tyckte inte riktigt om dem. Ibland när han var ute och de kom för att gå till skolan, pekade de finger och räckte ut tungan åt honom. Han sprang alltid från sin post numera, när han såg dem komma. Därborta där det zingade och tjöt just nu fanns en större pojke som ibland kom åkande förbi på sin moped. En gång hade pojken stannat och tagit upp något ur fickan och sagt att kom så får du. Men då var han själv just på väg i klumpiga språng därifrån. Pojken hade bara stuckit tillbaka det där något i fickan och ropat tokfåne och åkt därifrån.

För det mesta sprang han undan ett stycke när någon kom, oavsett om barn eller vuxna. Kom där någon bil stod han emellertid kvar och vred på skallen allteftersom bilen rörde sig. Bilar pekade inte finger eller räckte ut tungan eller tittade så där konstigt som stora människor gjorde. Och de höll sig alltid till vägen. Den väg som var gränslinjen till hans beskurna revir.

Men den här aftonen, när den väldiga, röda bilen dök upp i vägkröken, då vågade han inte stanna på sin plats utan klampade iväg ett långt stycke undan innan han tordes se sig om. Den var stor som ett hus nästan. Och den stannade vid huset utan gardiner och två karlar kom ut ur den och öppnade den baktill. Strax efter kom en mindre bil. Ur den kom en farbror och en tant och en liten nätt varelse i ljusblå klänning och med långt, gult hår. Alla tre gick in i huset, medan de båda karlarna började släpa in möbler och andra saker. Då vågade han sig åter till sin plats vid vägskälet. Där stod han och såg på, tills mamma ropade på honom. En stund senare såg han från matbordet vid köksfönstret att den stora bilen gav sig iväg, men inte den mindre. Mamma sa att där for dom, flyttgubbarna. Så var det inte mera den dagen, för sen var det strax liggdags. Mamma stoppade om honom och stod som vanligt en stund med knäppta händer och mumlade och sa slutligen amen och gick ifrån honom. Och eftersom han var mätt och hans tankar tröga och oirriterade, så somnade han som en trött hundvalp.

När han nästa förmiddag gick till sitt ställe vid vägskälet, hade huset som stått med tomma fönster fått gardiner i dem. En farbror kom rätt som det var ut på verandan och stod och tittade sig omkring. Han vinkade och pojken vid vägskälet vände och tog några skutt men sökte sig åter till sin plats så snart farbrorn gått in igen. Men sen kom den lilla nätta varelsen pojken sett aftonen innan utdansande med någonting i famnen. Han kom sig inte för att springa undan, när den lilla flickan tog raka vägen ner till honom. Bara stod där och gapade. För något så näpet hade han aldrig sett. Det gula håret flög som vingar kring hennes solbrända ansikte och den korta blå klänningen skruvade av och till där hon studsade fram mot honom i lätta dubbelsteg. Hon log med glittrande ögon över dockan hon bar i famn. Nej, han kom sig inte för, fötterna ville inte, de platta skorna satt som klistrade i backen. Hon stannade mitt på vägen och la huvudet på sned.

– Hej, sa hon och log alltfort. – Jag heter Lisbet och kom i går. Vad heter du?

Han skruvade lite på sig. Fick inte fram något svar.

– Kan du inte svara, fortsatte den näpna ljuslockiga. – Och varför räcker du ut tungan åt mej?

– Karl-Erik, fick han ur sig, och tungan slant in helt automatiskt. Men släppa henne med ögonen kunde han inte, inte blunda eller blinka ens.

– Farl-Erif! Så lustigt, skrattade den lilla, för han hade som vanligt sluddrat lite. – Min mamma heter Maria och pappa Ernst. Vad heter din mamma och pappa?

– Mamma! Pappa, ekade han och grunnade lite. – Mamma, Elsa, kom han rättnu på det.

– Pappa … Pappa borta …

– Så du har ingen pappa då, sa den lilla och blickarna fylldes av medkänsla.

– Pappa sjuk, stammade han. – Inte hemma. Borta. Ibland hemma. Sjuk …

Utan att reflektera över vad han gjorde tog han ett par steg fram och rörde vid hennes gula lockar. Hon sköt undan hans hand med sin, tog om dockan på nytt och pysslade lite med den.

– Fin, sa pojken och kände något varmt inom sig. – Fint hår. Lisbet fin …

– Asch, det säjer alla, sa hon. – Men jag ska klippa mej när jag börjar skolan. Jag ska börja nästa år. Varför går du inte i skolan, du är ju större …

Han ruskade på huvudet och mindes mammas ord som han hört så ofta: Om jag ändå kunde skicka dej till skolan! Eller: – Om man orkade till den dan, när man kunde få in dej nånstans …

– Alla måste gå i skola, fortsatte flickan. – Fast inte Maggie förstås, dockan menar jag. Hon slipper. Varför måste inte du?

– Jag, ska in nånstans, mumlade han sluddrigt. – Mamma säjer … Här avbröts han av fötterna som plötsligt ville iväg. Han vände och tog några skutt men kom genast tillbaka och stod och glodde på henne.

– Varför gjorde du så, undrade hon. – Tänkte du springa ifrån mej?

Han ruskade på skallen. Tungan gluttade. När han såg på henne fick han för sig att han ville ge henne någonting, för att hon var så fin, för att hon inte gjorde narr av honom som Anderssons ungar brukade. På vägen var bara småsten och grus, men ett par steg åt sidan växte en tvinig fibbla upp ur gräset. Han skuttade dit och slet den från rötterna, kom tillbaka och stack åt henne den.

– Blomma! Fin, sa han. Hon såg på blomman, såg lite spörjande på honom. En liten rynka växte fram över hennes lilla plutnäsa.

– Vi hade finare där vi bodde, en hel trädgård med alla sorter, sa hon. – Men vad du är besynnerlig. Varför tittar du så där på mej? Och varför gluttar du så där med tungan gång på gång?

Han märkte förändringen i hennes röst och blev ledsen. Men han försökte ändå le mot henne.

– Leka, sa han.

– Vad då? Vet du nåt roligt, nåt riktigt, riktigt kul?

Åt det måste han ruska på huvudet. Han stod ju här för det mesta. Hade inte fantasi tillräckligt att hitta på något. Av mamma fick han ofta snubbor om han företog sig något inomhus.

– Du är konstig, tyckte hon. – Du är bestämt inte riktigt som andra. Först vill du att vi ska leka och sen vet du inte hur. Eller vet du det?

Han grunnade, han grubblade trögt och länge. Genom hans minne gled plötsligt hågkomsten av en lek han lekt en enda gång. Han kom ihåg hur pinnarna följt med vattnet, hur de vänt sig i strömmen och seglat iväg, medan han följt dem med ögonen tills de försvann bakom buskarna i kröken. Det hade varit något till lek, det! Inte bara som stå här och titta. Men mamma hade blivit förfärligt ond …

Han vände på skallen och kastade en blick mot hemma. Mamma syntes inte till i fönstret.

Hon kanske höll på och lagade mat? Kanske, kanske hon inte såg tänkte han, plötsligt ivrig.

– Karl-Erik vet, viskade han hest och sluddrigt. – Kom!

Han fick fatt i hennes arm och drog henne med sig, över ängens gulnade gräs bort mot buskagen längs kanalen. Flickan skrattade, hickade andlöst:

– Så du stampar … iväg, Karl-Erik!

In i buskagen bar det. Uppför den låga brinken. Ut på stigen längs kanalbanken. Så stod de där, hon liten med gullgult hår och dockan i famn, han tanig och storfotad, med påsiga byxknän. Framför dem flöt kanalens vatten stilla förbi, kom ett gult löv seglande med skaftet upp som bogspröt på en båt.

– Kanal, viskade han. – Leka, Lisbet! Leka!

Han fick fatt på en avbruten alkvist och slängde den i. Den dök med en ända före och kom nästan hoppande upp igen. Han skrattade kacklande men kom plötsligt ihåg första gången och tystnade, la ett finger på läppen. Pinnen flöt sakta åstad. Det var flickan som kastade nästa. Nu var det två alpinnar som följde varandra och det glidande lövet. Det blev flera. Pojken blev ivrig, tog skutt hit och dit för att hitta mera att slänga i. Flickan smittades av hans iver. Snart flöt en lång rad av pinnar iväg neråt kröken.

– Titta så fint dom seglar iväg, sa flickan och klappade händerna. Dockan hade hon slängt på en tuva. Utan att närmare tänka på det fick pojken fatt i dockans ena ben. I nästa ögonblick flöt den också på vattnet, lika fint som alpinnarna. Han slog sig på knäna och fnissade dämpat. Men flickan gav upp ett illvrål:

– I-i-i-i-i-! Min docka! Min docka! skrek hon och började springa längs stigen, gråtande så tårarna sprutade. Pojken kom ur sin kvävda skrattparoxysm. Det var något som sa honom att han bestämt gjort något galet. Han satte efter i långa, klumpiga språng. Rände förbi och knuffade i hastigheten omkull den lilla gullhåriga. Hörde tjutet och plaskandet bakom sig just som han hasade ner till vattnet och slängde upp den våta dockan på stigen. Då låg flickan där i kanalen och plaskade med ben och armar och skrek i högan sky. Hon flöt inte iväg. Men hon sjönk inte heller, för vattnet var inte alls djupt. Iallafall var det på tok som hon låg där och vrålade, så han satte fart däråt, halkade och föll själv på knä i vattnet men fick fatt i hennes långa gula hår och en arm och drog henne upp på kanalbrinken.

– Tyst, sa han ängsligt. – Inte skrika! Mamma … om mamma …

Men hon illtjöt likafullt där hon satt med benen isär och klänningen nerblött och dyig och håret i toviga testar kring ansiktets skräckslagna grin.

– Hämta, flämtade han hetsat och skumpade iväg från tjutet, efter dockan som han kastade i famnen på henne så snart han var tillbaka. – Här, docka! Tyst! Tyst! …

Men hon bara tjöt och i nästa ögonblick knakade det i buskaget och där kom mamma och hon som visst var flickans mamma. Och flickans mamma kastade sig på knä och slog armarna om flickan och sa vit i ansiktet att hon inte vetat att det fanns en kanal bakom buskagen. Och pojkens mamma tog honom i armen och ruskade honom och skrek åt flickans mamma att hon förbjudit honom att gå över vägen och att hon haft annat för sig så hon inte sett och att han inte var som andra och att man skulle försöka få in honom någonstans. Omtumlad, kuschad och rädd lät sig pojken utan motstånd släpas med genom buskaget och över ängen och vägen mot hemma. Och väl hemma sa mamma många hårda ord fast hon grät mest hela tiden, och så låste hon in honom på hans rum. Genom väggen hörde han sen att hon hallåade och snyftade och pratade med någon. Han satt där ensam och tittade tomt utåt sjön och bergen bortom och förstod inte