Präglingen

By Nils Parling

Den elake bonden Karl Persson från Uggleberg är en man med barsk blick och utan pardon. När Engla, kvinnan på gården, dör av det hårda arbetet bestämmer sig Persson för att köpa in den unga Maria som hennes ersättare. Persson behandlar Maria som ett boskap, helt utan någon form av mänsklighet. Och när Maria får upp ögonen för en granne mörknar Perssons redan ondsinta ögon...Präglingen är en landsbygdsroman om mörker och ondska som utspelar sig i Bergslagen under sekelskiftet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940381

Book preview

I

1.

När hemmansägare Karl Persson från Uggleberg körde sista biten slätmark över bron mellan Sävkroken och Norrsjön, kastade han en blick mot den välbyggda länsmansgården mellan tallarna ute på näset till vänster, flinade lite skevt och ryckte på de breda axlarna. Han var ju inte direkt tidigt ute. Solen stod redan högt på himmelen, men det stora gula huset föreföll att sova med neddragna lock för fönsterögonen. Så länsman sov väl alltjämt helgruset av sig, kunde han tänka. Gripen var som han var. Skötte sin tjänst, på sätt som han ansåg lämpligt. Fanns tillreds om något ovanligt och rättskränkande förelåg, och tog igen för sina bemödanden när tillfälle gavs, ensam eller i sällskap med knapersocieteten på värdshuset i Tallhede mellan sjöarna. Fast någon vidare nitisk företrädare för sitt yrke kunde han inte sägas vara. Var för övrigt tämligen till åren och vegeterade för det mesta i väntan på pension. Ryckte bara ut på anmodan och som veterligt med motvilja. Barsk vad det angick mindre välsituerade kräk i obygderna. Mera tillmötesgående mot förmenta jämlikar i samhället, de kretsar han helst umgicks med vid återkommande supkalas på det tämligen frekventerade näringsstället, där lämplig lokalitet till mera respekterade också stod att finna för interna sällskap av klass.

Nå, skit samma med den, tänkte Karl Persson och slängde en spottloska åt sidan. Man hade inget otalt med den. Skulle nog se till att inte få det heller. Den Gripen var egentligen ett kräk. En överfettad latsock som knappast gjorde skäl för lönen. Skulle stå sig slätt, om han inte hade fjärdingsman Berg som närmaste man i arbetet. Den mannen var av annan resning, mera skärpt och välmeriterad i tjänsten, med sinne för realiteter och polismans befogenhet till ingripande om så behövdes.

Men man hade inget otalt med den heller. Det var andra ärenden som förelåg. Hade varit aktuellt en tid och var det änmera nu, efter en del misslyckade försök i omgivningarna. Ett aber att hon Engla gick sta och rände dynggrepen i skånken så att hon fick stelkramp och dog ifrån just före det bråda vårbruket, så man fick dra hela djävla lasset ensam, när det inte stod någon ersättare att uppbringa. Jäkla sätt också, att efter många år av arbete med lagård och kritter och i hushållet bara svika så där och trots mångårig vana inte hålla ordning på invanda redskap ens. Nå, hon var nu gången allas väg, och nu var det efter mycket ensamslit likväl dags att skaffa ett nytt kvinnfolk till gården. Och när det visat sig omöjligt på annat håll fick man väl försöka skaffa på ett ställe, där billig gårdshjälp stod att finna om man inte var så nogräknad och ändå villig att lätta på pungen en del till sockenkassan. Om det nu var så att eventuella utlägg överhuvudtaget nådde så långt och inte stannade hos mellanhänderna, vilket var mest antagligt. Nå, skit samma, hjälp måste en ensam karl ha, för det var så fanken likt att på egen hand försöka tillfyllest i längden sköta alla göromål på en gård som fordrade åmar av slit om den skulle bestå som en av de mera ansedda i denna del av Tallhede socken. Helt enkelt tvunget, dagens ärende, tänkte Karl Person. Att lyckas, vad det sen månde kosta. Barskrapad var man ju inte, även om man inte rände kring och skröt med det.

Den sista fjärdingsvägen efter genomfarten av Sunnanfors lilla samhälle hade han låtit den rävröda märren Bläsan, en korsning av finnhäst och nordsvensk, lunka bäst hon ville. Här i den svaga lutningen mot bron föll hon självmant i trav och broplankorna smattrade under hennes lätta hovar som ärter utför tvättbräde. Trillans fjädrar neutraliserade de grovtäljda broplankornas skarvar till ett knappast märkbart småguppande, som inte generade. Väl över bron tog hon det åter lugnt i kurvan uppåt den svaga lutningen, och när ingenting drev på stannade hon helt av på den låga backens krön, där den egentliga bebyggelsen begynte bland glest stående furor, de höga och flatkronade bergslandstallar efter vilka socknens egentliga centrum med kyrka och prästgård och övrig administration av diverse slag fått sin av Kunglig Majestät godkända och registrerade beteckning. Märren vände på sin välformade skalle för ett snabbt bakåtbläng och lyfte på rumpan för att pissa. Husbonden för sin del nickade utan irritation. Trevade innanför rocken efter pluntan av förtent koppar. Fick fram den och drog korken ur, tog sig en sup av egenhändigt tillverkat Tiodubbelrenat och ahaade på, stack så pluntan på plats igen. Han fann det tjänligt med en styrketår, just för att liva tankarna en smula inför ärendet som förelåg.

Märren tog god tid på sig för den fysiska förrättningen. Passade på att sänka skalle åt sidan för några snabba nafs i grönskan invid vägkanten. Mannen på trillan lät djuret hållas. Här var trädlös vägslänt ner mot sjövidden och utsikt mot Uggleberget, förbi den ensamma holmens gröna huva av skog mitt ute i sjön. Mot den plats han startat sin färd från efter frukosten.

Därborta, synlig cirka halvannan mil fjärran, låg gården. Hans gård, ärvd från hädanfarna brukare genom generationer. Störst av de tvenne utbygdsgårdar som fått den gemensamma benämningen Uggleberget, efter den skogsraggiga kutan mot skyn bakom de båda gårdsägorna, egentligen en liksom obefogad utlöpare åt öst från den jämnare kammen av västerbarriären av berg mot Finnmarken bakom. Av skapande makt skild från sistnämnda barriär av en djup skåra mellan bondeland i sydost och bergslandet i nordväst utmed älven som genomströmmade Hamra Bruk. Och i den tämligen breda skåran drog genomfartsvägen, gamla kungsvägen mot norr fram, och till den hade Karl Persson sin utfart från gården, medan andra gårdens steniga kärrväg skar ut kring berget mot norrsidan och en smärre bondby bortom.

Gårdarna under berget hade efter storleksordning i jordregistret fått beteckningen Uggleberg ett respektive Uggleberg två. Den större kunde förutom tolv tunnland bruten jord och lövtäkter till sina ägor räkna hundraåttio tunnland skog, medan den mindre förfogade över en knapp tredjedel av arealen som helhet räknat.

Han som satt där på trillans säte kunde erfara en viss förnöjelse, när han så här på avstånd över sjövidden lät blicken vila vid Uggleberget och egna gården med dess åkermark och täkter under berget ned till blånande sjö under sommarhimmel med stillsamt drivande moln.

Plötsligt åter medveten om dagens ärende slet han blicken från den angenäma utsikten över sjön och ryckte med tömmen upp Bläsans nafsande mule från vägkantens gräs. Hon, märren, lydde fogligt och väldresserat, när husbonden manade henne igång med ett lågmält frammorrat:

– Nå, vi åker! Och undan får det gå nu. Rappa på nu, så slipper ja! Fart på hästen, vi ska te prästen, skrockade han fram en gammal ordlek i rim.

Första nödvändiga instans, kunde Karl Persson tänka, medan märren satte igång i skarpt trav genom kurvan och förbi värdshuset på dess udde i sjön. Här gällde det att visa att det var inget fattigmansåk som kom för att hälsa på.

Och ärendet? Nå, det skulle nog ordna sig. Ty prästen Gillström var såvisst inte enbart Guds tjänare utan som känt desslikes Mammons. Knutbo Gård låg på en långsluttande ås norr om sjön Sävkroken, ett par kilometer från Tallhede. Ursprungligen en bondeäga, som socknen lyckats lägga under sig. Den omfattade tjugofem tunnland odlad jord, beteshagar och skog på sydsidan av Tjärbrännaråsen därtill. Med mangårdsbyggnader och uthus som byggts till för att fylla den uppgift som ansetts nödvändig för nuvarande ändamål.

Gården var numera en plats, där armlingar som tidigt föräldralösa, alltjämt partiellt arbetsföra och lindrigt sinnesrubbade härbärgerades, för att inte skämma socknen genom att drälla runt bygderna med påse och bettleri som enda möjlighet att någorlunda dra sig fram i sitt fysiska och psykiska armod.

I stort sett var gården självförsörjande vad rotfrukter, säd och animalieprodukter angick. En sjöbod och ett par ekor stod också gården till förfogande, ty fisket i Sävkroken var gott och Knutbo Gård hade beretts tillåtelse att bedriva fiske där såväl som till Norrsjön och tillflödena från bergen.

Av kontinuerligt avlönade krafter på gården var det bara tre personer som kunde tillgodoräkna sig vissa förmåner. Högsta bestyrande Fredrika Bång, husmor och administratör för alla de ärenden som berörde gårdens allmänna skötsel. Under sig hade hon förvaltare, eller rättare sagt rättare Gustav Kvarnström, som såg till att allt utearbete bedrevs med tillbörlig kraft och energi. Tillkom så ladugårdsförmannen Johan Andersson, rätt och slätt av allmogen och gårdens arbetskraft bakom sin rygg kallad Ko-Johan. Något av självlärd veterinär eller i varje fall kuckelgubbe när det gällde diagnoser över lättare krankheter i djurbeståndet. Stallet tillhörde också delvis hans gebit, men de egentliga sysslorna utfördes under hans befallningsrätt av en stalldräng. Herman Ström, som han hette, var numera en trettio års ungkarl, i realiteten inte på lön, men han fick då och då någon smärre summa pengar som erkänsla för sin flit, av husmor Fredrika, vad elaka tungor ville mena även för andra tjänster än dessa som hästvården ålade honom.

I övrigt vilade gårdens arbeten helt och hållet på föräldralösas och andra av skilda orsaker omhändertagnas skuldror. Utan annan ersättning för det slit, som periodiskt var hårt och svettdrivande i överkant, än maten, kläder och skor som arbetet fordrade, för det mesta avlagda efter från gårdsbruket saligen avsomnade.

Av förmåner i reda pengar bekom dessa kravilar intet och den föda de bestods var inte alltid av bästa sort, vilket var allmänt känt och orsak till att den mångproducerande gården i folkmun gick under benämningen Knusselbo. Och så hade det varit alltsedan Knutbo Gård lagts under Tallhede socken.

Sålunda förhöll det sig alltjämt i den tid, då Ugglebergs Karl Persson med rävröd märr och trilla gungade in på gårdsplanen framför Knutbogårdens veranda, beredd att efter besöket hos prästen Gillström friköpa ett kvinnligt tjänstehjon, sig själv till en hjälp och ett redskap på egen, arbetskrävande gård väster om sjön.

Det var kommet till den tiden, då den spirande potatisblasten på den omfångsrika åkern i söderluten mot Sävkroken skulle rensas från snabbväxande ogräs och vattsarv.

En tredjedel av den mera effektiva arbetskraften på Knutbo Gård gick med ryggarna i krök över pinnharkor och rotade sig med redskap och händer fram längs de långa fårorna uppöver från sjöstranden i solgasset.

Sex kvinnfolk, av vilka två komna upp i tonåren, och två liksom färdigkrökta karlar inemot sjuttioårsåldern, uppväxta på gården, i förtid nedslitna men av rättare Kvarnström ansedda som lämpliga slavar när det gällde slit och flyt i arbetet.

Med i flocken var också ett äldre kvinnfolk, en högvuxen och mager skapelse som där hon främst i den sneda linjen, högröstat och därtill uppmanad av Kvarnström såg till att harkor och händer arbetade med högsta möjliga iver, när hans överhöghet var på annat håll.

Den i övrigt med föga intelligens tillgodosedda, magerskaliga pådriverskan Kristina, tillät i sin utnämning till ledare av skaran inga tillfällen till längre vilopauser och brydde sig inte om att gubbarna på andra flanken begabbade henne med tillmälen som förbannade gaphals, pissmärr, gammelget och andra uttalanden av grövre sortiment, som de flabbade åt sinsemellan.

Av övrigt arbetsdugligt folk var, förutom de i skogen arbetande huggarna av årsvedsbehovet och stallknekten Herman med häst och släpa som framforslare av veden, tvenne karlar ute på fiskafänge samman med ett par mindreåriga pojkar, vilkas föräldrar ryckts bort av lungsotens härjande i bygderna. I kvinnfolksväg fanns sex stycken till i skilda åldrar, sysselsatta med diverse göromål inomhus och i bodarna, med stök och rimlig städning för sommaren som sedan länge börjat vara ett faktum, eller också i verksamhet med liknande bestyr i den av två skilda avdelningar bestående tillbyggnaden för hjon. Den låg lite på sidan om huvudbyggnaden och de ursprungliga djurstallarna.

En av de på åkern arbetande unga kvinnorna hette Maria, med Tillberg som efternamn. En tämligen rank och mager tonåring, som varit på gården ett tiotal år, sedan modern efter faderns bortgång genom en olyckshändelse i sin tur också fallit offer för den sjuka som härjade med långlie hela landet utöver i fattigfolks krets, spridande sig i en tid av brist på hygien och lämpliga kläder i köldvintrar och med den allestädes närvarande ohyran loppor, löss och vägglöss som villiga blodsugare, utarmare och smittobärare.

Hon gick krökt närmast pådriverskan Kristina, lite röd i ansiktet av ansträngning och med svarthåret hängande i testar fram här och var under hucklet. Vad pådriverskan gastade om brydde henne föga. Hon var slitvan efter år av arbete i gårdens allehanda göromål. Armarna under gråa, uppvikta klänningsärmar var senigt muskulösa och under bluslivet putade trots den relativa magerheten i övrigt hennes ungmöbröst fasta i höljet av sjabbigt blaggarnstyg. Hon var kommen från ett finntorp bakom bergshöjderna i väster och hade hunnit gå i skola i Sunnanfors halvannat år, innan hon blev omhändertagen här. Hade lärt sig skriva en smula, läsa och räkna enkla tal, förrän skoltiden plötsligt avbröts.

Här på gården medgavs ingen tid för vidare utveckling av erövrade kunskaper. Var det fråga om ännu icke arbetsföra som genom åren kommit hit, så sökte väl den försupne klockaren i Tallhede vid långt emellan återkommande tillfällen bibringa ungarna de första grunderna, men med klent resultat, förslöad som han själv var av sina alkoholvanor och närheten till nattvardsvinet. Sistnämnda något som hans arbetsgivare i religionens tjänst efter vad som sports hade ett visst överseende med, eftersom han i det avseendet påstods vara i samma båt.

Vad exempelvis religionsundervisning och förkunnelse angick, så inställde sig prästen Gillström en gång i månaden, samlade ihop hjonen en timma eller så efter slutat dagsverke och med tvättstugukammaren som tempel. För att bibringa dem gudstukt och stärka deras krafter för den livsuppgift i armod som blivit dem tilldelad, liksom även att trycka på deras plikter mot en gud och ett samhälle, som gav dem bröd för dagen och de paltor de fick skyla sina arma kroppar med.

Närmast Maria till vänster gjorde Sara Danielsson så gott hon förmådde för att hänga med i den uppdrivna takten. Sara var i Marias ålder, fast avsevärt snålare utvecklad. Hon såg inte riktigt frisk ut och Maria hade alltid tyckt synd om den till fullkomlig underkastelse kuvade kamraten och försökte städse på något sätt rycka upp Sara ur hennes närmast dvallika tillstånd av förslöad trälinnetillvaro. Dock med föga framgång, eftersom flickan mera var att likna vid en grå mussla, som vägrade att öppna sig inför visad medkänsla eller kamratligt tilltal. Sara såg inte direkt illa ut, även om kindknotorna spände under skinnet och ansiktet som helhet var avlångt benigt. Men blicken var matt och trött i uttrycket, knappast speglande någon livslust överhuvudtaget, oavsett Marias försök att emellanåt frestas locka fram någon glimt av gehör för något som kunde lätta upp tillvarons börda. Fåordigt kunde hon väl besvara en och annan anmärkning om ingen ovidkommande var i närheten, men tog aldrig själv initiativ till muntlig kommunikation. I läsning var hon fjärran från ABC-boken och skrivtecken kunde hon vid uppmaning från klockaren foga till enkla ord, men var i det närmaste helt borta i huvudräkning. En grå slitvarelse var hon. Och Maria hade ofta undrat över hur hon Sara i längden skulle stå ut med tyngden av sitt mångskiftande slaveri utan att falla samman eller ta sig före med definitiva åtgärder som inte anstod en ung flicka i tonåren.

För trots allt, och trots den av regler och tabu omgärdade tillvaron på Knusselbo Gård, som inte tillät umgänge med utomstående jämnåriga, så hade Maria under senare tid begynt fundera över om det ändå inte skulle kunna gå att byta den trista tillvarons bojor mot ett friare liv. Hon hade försökt inympa slika funderingar i kamratens skalle, men förgäves. Att någon annan skulle kunna fa reda på Marias försök till övertalning var inte att befara, ty Sara var som nämnts en mussla, som knep ihop om allt som skulle kunna åsamka henne obehag eller inge hennes tankar på okamratligt förfarande mot en, som hon i sin skygga gråhet likväl för det mesta tydde sig till.

Det var besvärligt, tyckte Maria, att Sara var så oemottaglig för antydningar om vad som grodde i hennes eget sinne och som undan för undan bulnade till en värk, en plåga av frihetslängtan efter en tillvaro mindre betungande än livet på Knusselbo Gård.

Att en möjlighet fanns började göra sig alltmer påträngsen i Marias tankevärld, även om det innebar risker för än mer utökat slaveri om de planer hon hyste skulle gå om intet, ifall hon satte dem i verket.

Hon begrundade dem nu, där hon med kraftiga armtag förde harkan utmed fåran. Försökte dra med sig Sara ur en tillvaro som inte skulle kunna bli speciellt mycket strängare än vad den redan var, om ett försök misslyckades. Men när nu inte stackars Sara föreföll att vilja låta sig lockas, så var Maria numera beredd på att försöka själv, så snart ett någorlunda säkert tillfälle under sommaren yppade sig.

Rymma! Det var hennes reflexioner i ett nötskal. Rymma och försvinna någonstans långt fjärran. Genom hagarna, över berget, ut på landsvägen bortom, kanske ända till en huvudstad hon hört talas om och visste åt vilket väderstreck den torde ligga, om också inte hur långt dithän. En och annan hade klarat det, vad hon hört berättas. Bara plötsligt försvunnit och aldrig återvänt till Knusselbo Gård, oavsett efterspaningar inom långt och nära. Hon var numera fast besluten att åtminstone göra ett försök. Kanske i höandan, hade hon börjat tänka. När varenda en av de mer eller mindre arbetsföra var spridda över falten och i slåttertäkterna. Att det skulle kunna gå att göra sig bort utan att någon märkte det. I arla morgon, när hjonen spred sig åt alla väderstreck. Till skogs och vidare, vidare. Hinna långt på obanade stigar före frukost. I bästa fall skulle det kanske inte föreligga någon omedelbar saknad efter henne, kanske någon trött undran övriga hjon emellan över var Maria Tillberg höll hus eftersom hon inte inställde sig vid frukostringningen. Kanske skulle någon säga:

– Nå, hon har sej fäll själv te skylla, hon kommer fäll igen te middagsmåle kantänka …

Bara Sara skulle säkert uppmärksamma att kamraten avvikit. Men näppeligen öppna musslan för att yppa något om Marias trevande försök till övertalning.

Ty ett var säkert. Stannade hon kvar här skulle hon efterhand bli lika vingklippt och bakomtagen som alla övriga hjon på gården. Som kvinnfolken utan egen vilja eller förmåga till ett normalt liv. Som karlfolk här på åkern, de ansågs lämpliga som arbetsfolk, men inte så illa däran på huvudets vägnar eller riskabla för omgivningen att de måste spärras in på länets dårhus.

Marias egen tankevärld var väl inte heller så utvecklad att den frambesvor några vidlyftigare inre monologer, men hon insåg att hon inte kunde tillåta sig att bli trampad ner till de övrigas nivå på nolläge och att förspilla sin ungdom på en plats, där hon var frånhänd alla möjligheter att göra sig gällande. Ett annorlunda liv än här, var vad hon sökte föreställa sig. Ett liv i frihet från slaveri. Det var hennes dröm genom dag och år.

Hon skakade på skallen och slängde tovan av vattsarv och ogräs som hon harkat loss i fåran hon rensat upp med redskap och händer. Tog ett rafs i Saras också, driven av medkänsla och för att underlätta en smula för kamraten som hon tyckte synd om och städse sökte uppmuntra i arbetet. Men den här gången hade den gängligt magra Kristina uppmärksammat hennes medkänsliga tilltag. Maria hann visserligen väja undan för slängen av den argsinta kvinnans harkskaft och reagerade inte annorlunda än i överraskning, när pådriverskans röst skällde i hennes öron. Käringen hade ett talfel att dras med, men orden var ändå inte svåra att tolka, när man vant sig vid hennes uttrycksmedel.

– Lävla tolla, skrek hon, så alla i raden utom Sara ryckte upp skallarna. Håll dej te ditt du och skit i andra! Sara ska arbeta som di andla å du själv. Ho olkal nog, bala hon vill, men ho ä lika lat som alla ni andla. Lättaln ska få veta, ska han …

Maria fäste sig inte nämnvärt vid gastandet. Torkade med en underarm svett och jordstänk ur pannan och skickade tillbaka en blick av gammalt förakt, inte för talfelets skull, utan för det löjliga i att Kristina sökte spela översittare fast hon själv var slav som de övriga, fast med rättarens order att se till att arbetet gick undan. Ryckte på axlarna och kastade en talande blick utmed raden av övriga. Gubben längst ut på flygeln hade rätat rygg och gastade tillbaka:

– Stäng sillfitta, jävla harpa! Jobba på själv å tig!

Hans respektlösa ord födde ett skrattkackel från sidokamraten.

Den magra pådriverskan hötte med harkan och hasplade åter ur sig något om att skvallra för rättarn. Och i det fallet visste ju alla att hon inte for med tomt hot, och så vidtog arbetet på nytt, svettdrivande, smutsigt och rygghårt.

Åkern tog slut nedanför huvudbyggnadens låga spireahäck. Där fick folket äntligen vila ut någon minut för att sedan ta nya tag ner mot sjöstranden, var och en i sin ogräsgröna fåra. Repa sig nya krafter innan de radade iväg ditner. Satt där på åkerrenen och tryckte och torkade svett.

Maria, vid sidan av den tröttögt frånvarande Sara, smög sig till att ta hennes hand. Ett slit var det ju de tvingades stå ut med, och hon viskade det till Sara, som emellertid på intet sätt reagerade. Släppte åter den slappa näven och lät blicken fara utöver Sävkrokens vindvattrade yta och skogskammarna långt in i blåhet bortom. Det var friheten som utsikten representerade. I längtan bort från allt detta, som var instängdheten i slaveriet på Knusselbo Gård.

Hon fällde en omedveten suck och hennes reflexioner var åter hos planeringar, som hon förgäves sökt fa den arma kamraten att intressera sig för. Det fick bli av så snart tillfälle blev lämpligt. Här gick det inte att stå ut i längden. Hon skulle som övriga bli knäckt till fullständig underkastelse och dödlikhet under oket. Det fick inte ske! Hon var ung och inte direkt dum ännu. Skulle nog kunna hävda sig i ett annorlunda liv på annorlunda plats. Fjärran, så långt fjärran som möjligt. Under annat namn och annorlunda klädd så vitt möjligt var. Och inte som nu, risig i håret, höljd i gamla lumpor och barfotad, lortig och illa faren.

Hon måste. Det var en visshet sen långt tillbaka. På något sätt och närhelst det kunde gå att göra ett försök.

Den magra pådriverskan reste sig och gav upp ett skall om att fristen var tillända. Men det blev inget av med arbete just för stunden. Ty där kom rättare Kvarnström med långa och målmedvetna steg emot skaran så långt som till spireahäcken invid åkerrenen. Skaran stelnade till, där alla stått upp för förnyat slit. Rättarnäven pekade och en befallning kom från hans skäggiga läppar:

– Du där, Maria! Kom! Du också, Sara! Ni ska opp till husmor. Hon har besök. Så ni kan blaska av er skiten vid pumpen och snygga till er så gott det går. Släng harkorna och raska på! Och ni andra, fortsätt bara! Jag skickar hit åtminstone en av lagårds pigorna. Det är order, seså, kom Maria och Sara! Det är er det gäller.

Han vände och var borta bakom knuten av huvudbyggnaden. Av de utpekade slängde Maria harkan framför fötterna på den fånigt förvånade Kristina. Sara stödde sig halvt framåtlutad på sin och hostade, förrän hon släppte redskapet intill åkerkanten och hasade efter. Det bar mot pumpen uppe på gårdstunet. Maria vevade pumparmen, medan Sara fick blaska sitt magert bleka ansikte, de jordiga fötterna och de av rensandet illa flådda händerna i hon under pumpnosen. Undrade inom sig vad det kunde vara fråga om. Order att inställa sig hos husmor plägade betyda snubbor eller i annat fall ändrade förhållanden i arbete om något särskilt hänt.

Husmor hade besök, hade rättarn sagt. Av vem eller vilka? Det stod ju en röd häst framför en trilla. Bunden vid en björk i utkanten av det vida grästunet, betande i trädets skugga. Hon ruskade på skallen, när hon vickade ur vattenhon sedan Sara lyckats vaska sig någorlunda ren, pumpade upp vatten igen och begynte själv tvätta fram ett solbrynt ansikte, sen hon slängt hucklet. Gav händer och underarmar en rejäl tvagning. Kavlade ner klänningsärmarna och knäppte kring handlovarna. Karade sitt svarta hår tillrätta så gott det gick utan kam. Sa lågmält till den trött blickande Sara att följa och gick före mot huvudbyggnadens veranda med huvudduken hon torkat händer och ansikte på svängande i näven. Torkade de bara fötterna på granriset framför verandan och knackade så på föreståndarinnans, fröken Bångs, dörr. Fick en uppmaning därinnefrån och klev på, med Sara skyggt i hälarna. Alltjämt undrande vad som kunde vara på färde. Hon skulle förstås strax få veta …

2.

Karl Persson i Uggleberg satt vid dukat kaffebord i sällskap med Knutbo Gårds härskarinna, när de båda unga kvinnorna trädde in. Rättarn hade väl fått en vink att hans närvaro inte var behövlig, det hade bara gällt att skicka in namngivna hjon och nu var det fullgjort. De båda flickorna stod där innanför dörren sida vid sida, avvaktande efter en första djup nigning så de gråa klänningsfållarna släpade kring nakna fötter.

Besökaren hade fått förtäring i form av kaffe och hembakat vetebröd och på det en väl tilltagen konjak. Han erfor sig styrkt. Strök upp sina svarta mustaschvingar och betraktade pejlande de tvenne ungdomarnas yttre uppifrån och ned och var så genast på det klara med utgången av jämförelsen. Nickade och vände sig till värdinnan, som satt där grovyxad och mörk, nedsjunken i sin länstol, med något av ett försök