Det hände på gårdarna

By Birgit Th. Sparre

Våren är i luften, men trots det ligger vinterns kyla och slask kvar över gårdarna runt sjön. Nere i Spanien har kriget äntligen tagit slut och de svenska soldaterna börjar återvända hem. På byn går skvallret som vanligt, vilka jäntor har setts till var och vilka konsekvenser för invånarnas beteende med sig? Det hände på gårdarna är den femte delen av Birgit Th. Sparres romansvit om Gårdarna runt sjön. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940008

Book preview

Hemkomsten från det spanska äventyret

Det var en blid marskväll i vårdagjämningen. Enligt gammal god tradition hade Peter Katt slängt ett glödande kol i de frusna sjöarna, men ännu lågo isarna kvar, och dagsmejan hade svårt att smälta drivorna utmed snöplogade vägar. Det hade varit en lång och sträng vinter, som förtagit allt hopp om en tidig vår.

Med vårdagjämningen kommo de första efterlängtade vårtecknen. Himlen blev nordiskt blekblå; solen tärde på isarna och satte fart på bäckarnas flödande vattenmassor, vilka vårmuntert porlade över sanka marker, där videsnåren växte täta med sammetsgrå knoppar på kala grenar. Gamla vinterharar blevo yra och soldruckna och skuttade rastlöst omkring i den snåriga småskogen för att finna en maka till den stundande parningstiden. Vildgässen återvände från vinterlandsflykten i varmare länder och flögo med starka vingslag och framsträckta halsar till välkända häckplatser vid ödsliga fjällsjöar. I mörka hålor under mossiga stenrös vaknade grävlingarna efter den långa vintersömnen. När de i skymningen smögo ut liknade de dammgrå skuggor, men redan efter det första kalaset på sork och råtta fingo de tillbaka det ettriga grävlingshumöret, som gjorde dem illa tålda av betande boskap och kringströvande hundar.

Våren gjorde mickel räv närgången. Han visste av erfarenhet att hönsen släpptes ut i tjällossningen för att pröva benmusklerna efter pinnsittandet i ladugårdar och hönshus. Det blev givande kvällar för den långsvansade mickel, ty han försatt aldrig ett tillfälle att hugga sig en höna.

Vårsolen lockade fram skogens skyggaste djur. Lockropen ekade mellan tallar och granar med kådklibbiga stammar. Pigga igelkottar funno den första snoken, som sömnigt solade sig på en varm stenhäll. Tunga tjädrar hoppade ovigt omkring bland snöpudrade lingonristuvor, medan smackande ekorrar gjorde luftsprång från träd till träd i hopp om att finna en kvarglömd nöt i någon ihålig stam. Vresiga älgar klevo omkring och beto topparna av buskar och ungträd. De stannade ibland för att skrubba sig mot en gärdesgård, ty det kliade i den tjocka pälsen, när värmen kom. Det irriterade dem så att de blevo stridslystna och snarstuckna. Råkade de då oförmodat möta en anförvant var slagsmålet snart igång, så att det knakade i hornen. Då flydde alla smådjur i skräck från skådeplatsen för tvekampen, ty det var inte rådligt att vara i närheten, då två gamla älgtjurar mätte sina krafter med varandra.

Vårsolen var inte enbart livgivande. Den blottade även obarmhärtigt alla brister och skavanker. De röda stugorna sågo urblekta ut i den skarpa marsdagern. Omålade uthuslängor och söndriga spåntak föllo plågsamt i ögonen. I den klara dagern såg den mest välhållna herrgårdsbyggnad skamfilad ut där den låg mellan ännu kala träd, smältande snömodd och multnande fjolårslöv. De gamle togo vårskavankerna lugnt. De visste att grönskan snart skulle dölja alla skröpligheter. Men det fanns också gårdar, vilkas bristfälligheter inte ens den lummigaste grönska förmådde villa bort. Till dem hörde Forsafall. Det hade alltid varit en bedrövlig gård; åtminstone under alla de år Lasse Leuwen suttit som ägare till sitt fäderneärvda jordagods. Men han var född med ett äventyrligt sinne och ett oroligt hjärta. Det är dåliga egenskaper för en godsherre. Lasse Leuwen var också odugligare än de flesta, vilka råkade ha samma fatala läggning som han själv.

Forsafall ansågs som en skamfläck för trakten. Det var knappt de gamle herrarna på gårdarna runt sjön ville erkänna det nära grannskapet med Forsafall, vars ägare regelbundet åtalades för vanhävd och upprepade gånger stämts för sina utsvultna kreatur, vilka voro inhysta i en mörk ladugård, som stank av smuts och orenlighet. Till slut tröttnade Lasse Leuwen på de täta stämningarna och länsmansbesöken. Han löste sitt jordbruksproblem på ett lättvindigt sätt. Han rev ladugården, sålde djuren och lät åkrar och ängar växa igen till frodiga betesmarker för sina ridhästar, vilka han vårdade med en ömhet som ogillades av både bönder och herremän.

Lasse Leuwen hade alltid varit en sällsynt gäst i sin hemtrakt. Hans liv bestod av ständiga resor till främmande länder — men det var inga fredliga resor. Han besökte endast länder där krigsåskor mullrade, ty han var född krigare och hade aldrig försuttit ett tillfälle när det gällde att slåss. Under årens lopp hade han hunnit avverka åtskilliga krig mellan oroliga Balkanstater och hetlevrade sydamerikanska republiker, där krigsförklaringarna dugga tätare än någon annanstans på jordklotet.

Första världskriget hälsade Lasse Leuwen som en glad omväxling i den europeiska krigstorkan. Han var en av de första som anmälde sig vid ett preussiskt rangregemente, ty han hyste en obotlig svaghet för tyska paraduniformer. De fyra långa krigsåren blevo en besvikelse för honom. Hans musketörsjäl passade inte för ett modernt ställningskrig i leriga skyttegravar. Det blev för fantasilöst!

Det röda upproret i Finland hade varit mer i Lasse Leuwens stil: kavallerichocker och närstrider med rykande ryttarpistoler. Stormningen av Tammerfors blev hans livs märkligaste minne. Han återvände i ett segerrus.

De många krigen renderade endast Lasse Leuwen ett rykte som en oförbätterlig slagskämpe. Någon materiell vinst skördade han aldrig på ärans fält. Tvärtom befunno sig hans finanser i ett lika bedrövligt skick som hans gamla gård — men det bekymrade föga den sorglöse Lasse.

Trots vanvården vilade det en trolsk vildmarksstämning över Forsafall. Det låga envåningshuset låg på en lummig ö, omfluten av Forsasjöns grunda vatten, där Forsaån vid sitt utlopp bildade ett fall, som givit gården dess namn. En träbro förenade ön med fastlandet och gav gården en prägel av förnäm avskildhet. Den gamla byggnaden var uppförd på en höjd med vidsträckt utsikt över sjön. Huset var övervuxet med vildvin, som nådde ända upp till det karolinskt brutna taket med kupiga mossgröna tegelpannor. Gårdsplanen var för länge sedan igenvuxen liksom trädgården, som i terrasser sträckte sig ned till sjön. Av terrasserna återstodo endast igenrasade stenhögar, av trädgården några förvildade fruktträd, som varje vår blommade i praktfull rikedom men aldrig buro frukt. Runt byggnaden stodo gamla lönnar som trogna väktare. Om höstarna rodnade deras omfångsrika lövkronor i djuprött och tävlade med vildvinet i lysande färgprakt. Intill ingången med den spruckna trappstenen växte en åldrig kastanj. I blomningstiden såg det ut som om hela trädet var fullsatt med höga vita ljus. Under kastanjen stod ett stort runt bord av en refflad kvarnsten, där ekorrar ibland skuttade omkring som små rödbruna och långsvansade nystan.

Tystnaden och ödsligheten på Forsafall brötos endast av det sövande bruset från forsen.

Våren kom alltid sent till Forsafall. I den blida marskvällen lågo snödrivor ännu kvar utmed byggnaden, vars skavanker obarmhärtigt blottades innan vildvinsrankorna grönskade. Den gula målningen var avflagad. Fönstren hängde vinda och sneda på rostiga gångjärn. Skorstenarna sågo fallfärdiga ut med trasiga rökhuvar. De gamla lönnarna sträckte sina kala grenar mot den vårbleka aftonhimlen. Isen var landlös på Forsasjön, men det skulle dröja innan sjön låg isfri. Med islossningen följde många gamla tillförlitliga tecken, som voro betydelsefulla för hela året. Sjönk isen, blev sommaren kall och frostnätterna många. Drev sunnanvinden isen åt norr, blev det ett gott år med värme och tidiga skördar, men blåste nordan isen åt söder, blev det klent beställt med födan för både folk och kritter.

I snösörjan på gårdsplanen syntes djupa fotspår. De ledde fram till flaggstången, där en vimpel fladdrade som ett grådaskigt trasband för den lätta kvällsbrisen. Fotspåren förrådde att vimpeln nyligen hissats. Det betydde att Lasse Leuwen väntades till Forsafall, ty enligt gammal tradition åkte vimpeln i topp samma dag som gårdens herre väntades hem. Sedan firades den inte ned förrän han reste igen.

Rök bolmade ur ena skorstenen. Från den halvöppna förstugudörren trängde stekos. Det hade lockat fram en gulstrimmig katt, som jamande strök kring husknutarna. Inne i köket på Forsafall brann en fotogenlampa. Den hängde i en ståltråd från taket med en skyddande plåthuv över det nedsotade glaset. Lampan brann med ett sömnigt sken, som inte tillnärmelsevis förmådde lysa upp det mörka köket. Framför den stora vitlimmade spisen stod Blada-Maja på Käringtanden och rörde i grytor och fräsande stekpannor. Hon hade kavlat upp de vida klänningsärmarna och knutit ett säckvävsförkläde runt de svällande höfterna. Blada-Maja var en omfångsrik person med rävrött hår och små pliriga, vattniga ögon. Hon var uppnäst och fräknig och långt ifrån fager, men folk hade respekt för henne, ty hon var ett rivande fruntimmer.

Käringtanden var ett torp under Forsafall. Sedan Blad under ett ladugårdsbygge fått en timmerstock i huvudet, så att han aldrig vaknade till liv igen, hade Bladens Maja ensam brukat det magra skogstorpet och dragit fram de många barnen, som alla artat sig väl, utom Spinken som var yngst och efterbliven och aldrig skulle bli annat än en stackare.

Sedan barnen vuxit upp och kommit hemifrån var Blada-Maja lika eftersökt av både bönder och herrskap. En bättre hjälp gick inte att leta upp. Hon var självskriven kokfru på alla kalas; ingen kunde få ut så mycket av en slakt som Blada-Maja eller hade bättre tur med torken vid de stora vårbykarna. Hon visste också sitt värde. Blada-Maja hade alltid varit självsäker. Med åren steg det myckna berömmet henne åt huvudet, så att hon varken tålde en motsägelse eller en tillrättavisning utan att bli fräsande arg. Då var Blada-Maja inte god att tas med; det hade många fått erfara. Det hindrade inte att hon var strängt religiös och den kyrksammaste i socknen. För att ytterligare betona sitt fromma sinnelag försummade hon aldrig att citera bibelspråk och tänkvärda ordstäv, som hon skickligt förstod att passa in under samtalets gång.

Blada-Maja kände till allt skvaller i bygden. Som ryktessmidare och nyhetsförmedlare var hon oöverträffad, ty hon hade en sällsynt förmåga att förvandla en fjäder till både en och två hönor; underligt nog bidrog det endast till att göra henne ännu mer eftersökt.

Med en van rörelse stack Blada-Maja tummen i en kastrull och slickade sedan behändigt av det såssmetiga fingret.

»Jisses vad ryttmästarn dröjer. Det blir inget kvar av tuppaskrovet; sen står en där med skammen fast en annan inte kan rå för att det aldrig varit någon ordning och reda varken med ryttmästarn eller hanses gård. Herre jemine så här ser ut! Råttlort och flugsmuts vart en tittar … men så är han en riktig lase, Kättil, som inte säger till i tid när ryttmästarn väntas hem. Bara komma sättande samma morgon, så en inte ens hinner skura av de värsta golven … Nå, varför svarar han inte, har han tappat målföret sen han hyvat upp den eländiga flaggstumpen?»

Blada-Maja vände sig om med händerna i sidorna och såg utmanande på Kättil, som satt i skjortärmarna vid det rankiga köksbordet och polerade knapparna i sitt livré. Kättil var Lasse Leuwens gamle betjänt, som troget tjänat honom i alla år. Kättil vågade aldrig lämna Forsafall av rädsla för att ej vara till hands, om Lasse Leuwen oförmodat återvände hem.

Kättil gav Blada-Maja en ettrig blick bakom glasögonen, som hängde långt ned på den spetsiga näsan.

»Hon kan tjata om flaggstumpar bäst hon gitter, fast vilken fångås som helst kan se att det är en vimpel», snäste han och gned energiskt på en ärgig mässingsknapp. »Förresten kan jag säga henne att ryttmästarn ger hundan i om golven är lika finskrapade som i prästgården. En soldat frågar inte efter sånt. Ryttmästarn har varit i krig. Där skurar de inga golv i brådrasket!»

»Jisses, har det varit krig nu igen. Aldrig är det annat och blir inte heller så länge det finns manfolk utan gudsfrid i sinnet och skam i kroppen. De har ingen levandes ro förrän de ställt till med allt vad ont är … Det var klart att ryttmästarn inte kunde styra sig utan hanka med så gammel och stelbent han är. Men det ska jag säga honom, Kättil, det är rena ynkedomen när en karl inte har annat att roga sig med än att slå ihjäl sin nästa.»

»Det är inte lönt att Maja lägger sig i det hon inte begriper. En karl som slåss är mer värd än tio käringar som träter.»

»Jag tänker inte byta ord med honom, för han blir aldrig annat än en gammal schåte, stor i orden och liten på jorden, ackurat som husbond sin. Är det — ryssen eller tysken som ryttmästarn varit ihåll med?» undrade hon nyfiket.

Kättil fnös föraktfullt och spottade på den ärgiga knappen.

»Inte är det mycket hon vet fast sladdran går på henne dan i ände. Händelsevis finns det andra att slåss med än tysken och ryssen — men kjoltyg är lika antingen de är änkenåder eller torparkäringar; det är klent beställt med förståndet. För att hon inte ska ränna bygden runt med sitt lögnaktiga sladder kan jag tala om för henne att ryttmästarn varit med i spanska inbördeskriget. Där har de inte sparat på skotten. Ett inbördeskrig är inget semesterfirande, det kan hon skriva opp. Det är kusligare än allt annat! Inga fiender, förstår hon, men ändå slår folk ihjäl varandra, så fort de hinner, bara för att de tycker olika. Jaha, gapa hon, men det är dagsens sanning. Därnere i Spanien finns en som heter Franco. En djädrans strong karl, sa alltid ryttmästarn. Eftersom de bägge tycker lika har ryttmästarn hjälpt Franco och hanses folk att klå upp de andre, som inte har någon Franco att hålla sig till. Det är ena fega uslingar, lönnmördare och storskrävlare hela byket, men ryttmästarn och Franco har nackat varenda en så nu är kriget slut därnere i Spanien. Folk är så glada så glada, så de bara skränar och skriker, sjunger och visslar och bär sig åt på spanjorers vis. Ryttmästarn kommer hem, därför att Franco inte behöver honom längre. Annars hade han stannat, det kan hon ta in gift på — men ryttmästarn är inte den som tar äran från en annan.»

»Äras den som äras bör — svinen kör en alltid för. Något vett att hålla sig framme och få sig en slurk av sleven har ryttmästarn aldrig haft. Folk går från gård och grund, men aldrig från sätt och sinne; var mans väg är rät i hans egna ögon, hur uschelt han än ställer det för sig. Fattigt och eländigt har det alltid varit här på gården — för den är lätt till att locka som gärna vill hoppa. Ryttmästarn har aldrig lärt att hålla på sitt. Det är bara till att vingla och rangla och göra slut på de siste smulorna. Får han något har han som eld i änden innan han gjort av med det. Det var inte vettigt som ryttmästarn bar sig åt, när han ärvde bror sin. Herr Leo var rik och stinn som ett äppelgött svin. När han dog av slaget fick ryttmästarn mer pengar än han sett i hela sin levnad. Var eviga en i bygden trodde att nu skulle det bli en annan ordning på Forsafall när ryttmästarn blivit så okristligt rik — men det blev varken hösa pösa eller hurpa snurpa; inte en spik slog han i de ruttne väggarna och inte en potätefåra plöjde han upp på de igenväxte tegarna. Bara gav till vem som höll sig framme. Folk sa att ryttmästarn var rent konstig innan han fått slarva bort herr Leos många pengar. Sen blev han sig lik igen, stollig och glad som den spelevink han är. Av det stora arvet hade han bara kvar herr Leos fina gård. Den arrenderte han ut det fortaste han kunde, ty att bruka den själv duger han inte till. Men herr Leos granna villa med de många rummen ville inte arrendatorn ha, för det är en snål bonde, som inte slår på stort.

Det blev ett farligt ståhej innan ryttmästarn fann någon som ville hyra villan med alla ballikonger och krusiduller. Folk var som rädda för att flytta in i det stora åbäket, där herr Leo suttit och snålat i alla år. De trodde kanske att han skulle gå igen. Sytlig var han att titta på mens han levde med bockaskägg och den raggiga pälsen mitt i sommarvärmen — men att se honom som spökelse vore som att möta belsebub själv.

Det skall vara en tosing som hyr det huset, mente folk. En tosing blev det också som kom dit. Ryttmästarn har aldrig sett en. Han reste innan ingenjörn flyttat in med alla sina många maskiner och doningar. Han är en sådan där uppfinnare, de kallart. Ingen ser honom, för han går aldrig ut så lång dagen är, bara sitter inne och pillar med sina konstiga ordningar. Men tösen hans är inte bortkommen. Det är hon som står för’et därhemma. Ingenjörn är änker och tål inget främmat sen hustru hans dödde. Det gick en visst åt huvut, stackarn. Sånt går an för herrskapsfolk — men det skulle sett något ut om en annan sörjt sig från vettet när en blev ensam med sju faderlösa ungar. Det var inte till att sitta och grunna på en stol utan ta i så att det värkte i kroppen — ty som din dag är skall ock din kraft varda …»

Blada-Maja drog andan medan hon slängde in björkved i spisen och slamrade med de sotiga järnringarna.

»Ränner hon ofta hit?» frågade hon plötsligt.

Kättil sneglade misstänksamt på Blada-Maja.

»Vilken hon?»

»Äsch, gör sig inte dummare än han är. Det är klart jag menar ingenjörns långgängliga flicksnärta. Hon ska vara som tossig efter ryttmästarn. Folk säger att hon frågar ut alla hon möter om honom och att det inte går en dag utan att hon sätter iväg till Forsafall för att titta efter om han inte kommit hem.»

»Vad skulle det vara för ont i det då?»

»Jisses vad han tar vid sig — men ingen vet var skon klämmer utom den som har den på. Är det så att tösen inte tål att talas om ska han få ha sitt ifred med henne. Han kanske blir mer talför sen ryttmästarn kommit hem och riktigt förvridit huvut på jäntan, för se ryttmästarn och fruntimmer det är som att sätta eld under en tjärtunna. Det brinner så att det sprakar om’et, men det varar aldrig länge. Ryttmästarn tröttnar fort när han fått vad han vill ha. Sen står flickstackarn där med skammen. Det har en sett förr här på gården. En ska bara inte tala om allt elände ryttmästarn ställt till med för både pigor och fröknar när han vart i de riktige kärlekstagen. Granntyckt är han inte; det kvittar bara jäntan har de rätte takterna. Ingenjörstösen går inte säker. Den kan en tro om vad som helst, ifall ryttmästarn råkar titta på henne.»

»Maja kan hålla sitt smutsiga tryne, det mår hon bättre av», fräste Kättil från sitt hörn. »Fröken Gisela behöver hon inte befatta sig med. Hon är för god för leda munharpor, som hornpelle förvänt synen på så att de aldrig ser annat än vad som ont är. Fröken Gisela beundrar ryttmästarn för att han är en riktig karl, som kan slåss. Det är hon inte ensam om.»

»Fröken Gisela! Jojo, det låter något. Fint ska det vara fast det är ont om både det ena och det andra hos ingenjörns. När min Amandus varit där och lukat i trädgårdslanden har han inte fått så mycket som en kaffeslätt; bara en salt sill och sura kröser till aftonvard. Amandus sa att det var det ynkligaste han sett — men pojken är inte den som lägger hungern på andras tallrikar.»

Amandus var Blada-Majas yngste son, som allmänt kallades för Spinken. Det öknamnet var svårsmält för Blada-Maja, som alltid varit mer ömsint och svag för den efterblivne sonen än för någon av de andra barnen. När hon talade om Spinken kallade hon honom alltid demonstrativt vid hans dopnamn, Amandus.

»Maja kan hälsa den sladdrige Spinken att han inte behöver bekymra sig för hur de har det hos ingenjörns. Den dagen ingenjörn vill sälja en endaste av sina fine uppfinningar blir han så rik att han kan köpa hela socknen. Jag har sett hanses ritningar på maskiner, som amerikanare är som galna efter att få köpa, men ingenjörn säljer inte i brådrasket. Det är en klok karl, som vet att varteviga papper han har i sitt gröna kassaskåp är mer värt än alla herr Leos månge obligationer, som det var ett sådant fasligt skrytande med, fast ryttmästarn kursade bort dem därför att han var ked på allt som bror hans snålat ihop.

Det är inte lönt för Spinken att göra sig viktig och baktala ingenjörn för en saltsill. Pojkfulingen hennes kan tacka till att få luka åt en karl, som kommer att bli lika berömder som … som …» Kättil sökte efter ordet. »Napoleon», tillade han hastigt.

Blada-Maja hade hört på med en misstrogen glimt i de små pliriga ögonen.

»Det var fasligt vad det blivit intimt och kärvänligt mellan Kättilen och ingenjörn! Nog ska hanses hälsning bli framförd till Amandus, fast pojken inte frågar stort efter hos vem han hugger den sure veden eller lukar trädgårdslanden åt, bara han får sina fattiga slantar för besväret. Hos ingenjörns sitter de hårt inne ska jag tala om för honom. Det skadade inte om ingenjörn lät amerikanarna tala vid sig så att det gick raskare med att sälja den fine uppfinningen, för slutet näbb fångar inga flugor!» Blada-Maja skrattade hånfullt. »Att han bara tror på sånt enfaldigt skrävlande. Tösen har förvridit huvudet på honom, så gammal han är, och farn hennes pratat honom full med sitt uppfinningstrams, men det kan Kättil försöka inbilla andra än mig att det är något märkvärdigt med ingenjörn och hanses ritningar. Ville amerikanare veta av honom så satt han inte på Forsaströmmen och åt saltsill till morgon, middag och kväll — men det är ingen ko på isen så länge rumpan hänger iland, och tomma kärl skramlar mest, det vet en sen gammalt.»

»En vet också att Vår Herre tyckte synd om Bladen, som råkat så helsikes illa ut när han fastnat för den rävaröda Maja. Det var för den skull Vår Herre lät lagårdsstocken drämma i huvut på Bladen, så att han kvickt kom ifrån sattyget han hade hemma på Käringtanden.»

»Det folk skäller på min bak, det svarar min ände för.»

Blada-Maja svängde runt med hettande kinder. Det var ett ömtåligt ämne, som Kättil berört. Det hade inte varit så helt mellan Bladen och hans Maja. Sista tiden Blad levde hade han supit så att han aldrig varit nykter någon timme på dygnet. Illvilligt folk gav Blada-Maja skulden. Han kunde aldrig vara henne till lags. Hon lämnade honom aldrig ifred vare sig med ovettet eller de äktenskapliga fordringarna. Det blev för mycket för Blad, som var en svag stackare. Brännvinet blev trösten men också hans olycka, ty Blad var full som en alika, när han omkom vid ladugårdsbygget.

Kättil fnissade belåtet och krängde på sig rocken med de blankpolerade knapparna. »Det var som attan vad ryttmästarn dröjer», muttrade han och drog undan den solkiga trådgardinen från fönstret för att bättre kunna se ut. Det hade redan mörknat, men snöfläckarna lyste vita på den sörjiga gårdsplanen.

»Han behöver teminstingen inte ängslas för att hästkraken gått i sken med ryttmästarn», kom det ampert från Blada-Maja vid den brännheta spisen. »Det är också ett sätt att inte kunna ta autmobil från station som vanligt hyfsat folk utan ha en gammal häst till mötes för att komma hemridande som ett annat spektakel.»

»En riktig soldat åker inte autmobil när han kommer hem från kriget. Han kommer till häst, som det bruktes förr. Den ordningen håller ryttmästarn styvt på.»

»Jaja mensan, ordning ska det vara sa käringen, snöt sig i paraplyet … När ryttmästarn är så noga på det begriper inte en annan vad det tjänte till att sälja alla de granne hästarna innan han gav sig hemifrån. Han var så glad i de oskäliga djuren att fruntimren, som hängde efter honom, inte visste till sig av svartsjukan. Bara det gamla stoet blev kvar. Hon är lika stelbent som ryttmästarn, så undra på om det blir sena kväller, innan de asat sig hem.»

»Den asande kommer lika fort som den rasande», bet Kättil av, glad att förekomma Blada-Maja med ett av hennes många vishetsord. »Ryttmästarn sålde sina granne ridhästar därför han aldrig trodde att han skulle komma hem igen. Det spanska äventyret blir mitt sista, sa han; efter det är Forsafalls-Leuwen ur leken — men den gången trodde ryttmästarn fel. Dagarna hans var ännu inte räknade och kulan hans ännu inte stöpt.»

»Vi ha alla sett vaggan men inte graven; ont krut förgår inte så lätt. Det vill ännu till många krig för att ta dö på ryttmästarn. Han hör till de hårde, som varken bly eller stål biter på. Det är lurigt för en sådan att göra av med sig. Ingen hade saknat honom om han stant kvar därute, för med Forsafalls-Leuwen följer bara oreda och kärlekselände. Vad glor han efter, Kättil? Det är väl aldrig ryttmästarn som kommer …»

Med ett par kliv var Blada-Maja framme vid fönstret och tryckte näsan platt mot rutan.

»Jestringen, står inte tösastollen där och gapar mitt på gårdsplan! Det är fasoner att komma sättande, när en väntar ryttmästarn var eviga minut. Bevars, blommor har hon med sig för att ställa sig in hos den gamle ryttmästarn. Jojo månntro, det smakar ändå karl, sa flickan som kysste tuppen. Gack han ut och säg till henne, Kättil, att hon knallar sig iväg och det på momangen. Något hånglande blir här inte i kväll.»

Blada-Maja snöt sig i säckvävsförklädet och återvände med buller och bång till spisen. Kättil såg lång ut i ansiktet. Det var lika pinsamt för honom att be flickan gå som att låta henne stanna kvar. Han trodde inte att Lasse Leuwen skulle bli vidare förtjust över hennes närvaro då han kom hem trött och hungrig, men det var ännu retligare att Blada-Maja skulle få sin vilja fram.

Kättil avbröts i sin tvekan av en försynt knackning på köksdörren. Han harklade sig generat. I detsamma öppnades dörren. En ung flicka klev över den höga tröskeln och såg sig undrande omkring i det halvmörka köket med den sömnigt lysande fotogenlampan i taket.

Flickan var slank och välväxt. Det burriga brunglänsande håret inramade ett litet ansikte med regelbundna drag och ett par lysande ögon. Hakan var mjukt rundad, munnen liten och välformad. Kinderna hade små skrattgropar, och näsan var förnämt rak. Hon hade en urvuxen ulster över en hemmasydd och illasittande klänning, som ändå inte förmådde dölja kroppens smäckra linjer. I ena handen höll hon en bukett av klargula och djupröda primula, hårt ombunden med ett bastband. Hon tittade än på Kättil och än på Blada-Maja med ett litet förskrämt och blygt småleende.

Blada-Maja stod hotfullt tyst och rörde i en gryta med hopknipna läppar och pliriga ögon. Kättil stirrade feånvarande i taket, som om hela hans intresse var koncentrerat på ljuscirkeln ovanför lampan.

Flickan svalde förläget.

»Förlåt att jag stör, men jag undrar om ryttmästare Leuwen kommit? Jag ville gärna träffa honom … jag menar … jag ville önska honom välkommen hem.»

Blada-Maja såg upp med en knyck på nacken och granskade flickan närgånget under den röda pannluggen.

»Önska i den ena näven och skit i den andra, får hon se vilken hon får mest i!»

»Ryttmästarn går inte att träffa. Ryttmästarn är inte hemma. Ryttmästarn är försenad», kom det snubblande fort ifrån Kättil.

»Å, jaså!» Flickan såg besviken ut. »Ja, då var det ingenting. Då kommer jag igen en annan dag.»

»Kommer igen, sa bonden, när han gav soa fläsk! Har hon inte lärt sig att anständigt kvinnfolk inte ränner efter karlar i deras egna hus — men vett och väggar växer inte på en gång! Det är inte lönt att hon står här och sjåpar sig utan pallra hon sig hem. Ryttmästarn tål inga efterhängsna jäntor, när han kommer hem och maten står på bordet.»

Flickan hade blivit flammande röd under Blada-Majas svada. Det ryckte i mungiporna, som om gråten inte var långt borta, men hon svalde tårarna.

»Jag menade inte att vara efterhängsen eller att … att … besvära ryttmästar Leuwen», stammade hon. »Jag ska genast gå, men jag vore tacksam om någon vill lämna ryttmästarn de här blommorna. Jag trodde de kanske skulle glädja honom. Det … det … är de spanska färgerna. De gamla rojalistiska, som ryttmästar Leuwen kämpat för under general Franco.»

Flickan sträckte fram buketten av gula och röda primulor.

»Ta hand om blomrasket, Kättil, jag befattar mig inte med skräpet», snäste Blada-Maja. I detsamma hördes ljudet av hästhovar som ekade mot träbron. Kättil ryckte till som vid ett kommandoord.

»Ryttmästarn kommer!» skrek han med andan i halsen och störtade genom köksdörren ut i förstugan, där en ljusstump brann i en lykta.

»Kors i jesse namn, ryttmästarn kommer», skrek Blada-Maja lika upphetsad och rev och slet för att få av sig säckvävsförklädet. »Du milde hosianna, står inte jäntan där ännu och bligar med blombuketten i hand! Inte för död och pina får hon stå härinne och hänga, när ryttmästarn kommer. Nehej, försök inte att ränna ut och ställa till med någon uppvaktning på trappen. Jesketa liv en sådan markatta! Seså, inga fasoner, följ med bara.»

Med ett hårdhänt grepp tog Blada-Maja den förskrämda flickan i armen, öppnade en dörr och föste in henne i ett rum intill köket.

»Härinne stannar hon tills jag kommer och hämtar henne. Den lede tar henne om hon ger ifrån sig ett enda pipande.»

Blada-Maja slängde igen dörren och vred om nyckeln. Ett ögonblick stod hon stilla och lyssnade, men inte ett ljud hördes därinifrån.

»Slut med att vissla, sa bonden och skar läppen av sig», muttrade hon och slank kvickt fram till fönstret för att tjuvtitta bakom gardinen. Hon kom alldeles lagom för att se Lasse Leuwen hoppa av hästen framför den spruckna trappstenen.

Lars Leuwen slängde tyglarna till Kättil, som i stram givakt hälsade sin husbonde välkommen hem igen. Det sved till i Kättils gamla förhärdade soldathjärta, när han med en snabb blick konstaterade, att Lasse Leuwen hade åldrats under de år han varit borta. Han hoppade inte av hästen lika vigt som förr, och hans hållning var inte lika militäriskt rak som innan han reste. Det var ingen spänst i gången, men han var lika axelbred och midjesmal som alltid. Det mörka håret hade grånat ännu mer och tinningarna blivit silvervita. Det klädde honom. Lasse Leuwen hade alltid ansetts som en ståtlig representant för det manliga släktet. Han var det ännu, trots att åren och de många krigen inte gått spårlöst förbi. Hyn var väderbiten med ett blekrött ärr över ena kinden; ett uppskattat minne från en av de många duellerna under Lasses Heidelbergstid. De mörka ögonen hade kvar sin gamla farliga glöd, som erövrat så många dåraktiga kvinnohjärtan; under den stubbade mustaschen lyste läpparna lystet röda.

Lasse Leuwen var klädd i en kombination av uniform och riddräkt: skinnskodda byxor med benen hårt tillsnörda i de stora stövlarna. Rocken hade uniformssnitt men saknade gradbeteckning och reglementsenliga knappar. Över axlarna hade han en mörkblå slängkappa med vinrött foder efter spanskt mönster.

Med tyglarna i handen tog Kättil ett steg närmare sin husbonde.

»Jag ber att få lyckönska ryttmästarn till den härliga viktorian», förkunnade han med hög röst. »Det var en finfin seger. Jag har läst i tidningen om ryttmästarns och general Francos ärofulla intåg i spanjorernas huvudstad.»

Ett ögonblick såg Lasse Leuwen förvånad ut. Därefter smålog han mot sin gamle trotjänare. Det var inte lönt att förråda för Kättil att han aldrig varit med om några segerrika intåg i spanska städer. Kättil skulle inte tro det. Inför honom måste han upprätthålla sitt krigaranseende.

Lasse slog Kättil vänskapligt på axeln.

»Ja, det har varit händelserika år: blodiga strider, bittra nederlag, stora framgångar och till slut den fullständiga segern. Det är gripande att se män kämpa för sitt lands frihet — och vinna den. Synd att du inte var med, Kättil. Det var dina tag.»

»Gud bevare ryttmästarn och den spanske generalen — men det var för innerligt väl att han inte behöll ryttmästarn därnere i Spanien utan lät ryttmästarn resa hem igen.»

»Nej, Franco gjorde inga svårigheter med min hemresa», svarade Lasse Leuwen och gick in i förstugan, där ljusstumpen nästan brunnit ned i lyktan.

Alla de små låga och mörka rummen på Forsafall hade storståtliga benämningar. Lasse Leuwen tyckte om klangfulla namn, som förde tanken på medeltidsborgar och feodala slott. På Forsafall fanns både Riddarsal och Vapensal, Rustkammare och Borgstuga. Riddarsalen var ingenting annat än den anspråkslösa matsalen, där Lasse låtit en bysnickare förfärdiga fornnordiska bänkar runt väggarna och ett tronhimmelskrönt högsäte. Där satt han alltid själv. För fönstren hade klistrats kulört papper, som skulle föreställa glasmålningar. Papperen voro sönderspruckna, så att fönsterrutan lyste igenom, vilket något förtog effekten. Framför högsätet stod ett långt ekbord. När Lasse var hemma dukades alla måltider på det stora bordet, där alltid ett par trearmade silverkandelabrar tronade. Till Lasses egenheter hörde att han aldrig åt annat än vid ljussken, inte ens under de mest strålande högsommardagar.

När Lasse Leuwen i den mörkblå slängkappan och med klirrande sporrar på stövlarna kom in i Riddarsalen, var bordet redan dukat och ljusen tända i silverstakarna. Kättil hade inte ens glömt att lägga fram det skarpslipade svärdet framför Lasses plats. Det blänkte mot den vita duken. Med svärdet slog Lasse av halsarna på vinbuteljer. I det konststycket var han en överdängare. Han hade haft god övning, ty hur sparsamt han än levde på Forsafall, drack han alltid vin till måltiderna. Den vanan hade han fått under studenttidens klang- och jubeldagar i det gamla Heidelberg.

Lasse såg sig svårmodigt omkring i den tysta och halvmörka salen med de trasiga fönsterpapperen och de urblekta sammetsdynorna på bänkarna. Tapeterna hade lossnat och hängde spruckna från väggarna. Taket var mönstrat av bruna fläckar efter vatten, som runnit in genom de otäta trossbottnarna. Det luktade instängt och unket som i alla gamla hus, vilka länge stått obebodda.

Han kände en plötslig skräck för ensamheten på det förfallna och ensliga Forsafall. Känslan var honom inte främmande. Varje gång han kommit hem de senaste åren hade skräcken gripit honom. Den mötte honom redan vid den långa träbryggan för att sedan tillta och övergå i en ångest, som han inte på länge blev kvitt. Han längtade alltid tillbaka hem — och alltid drev skräcken honom hemifrån. Lasse visste orsaken till ångesten. Den bottnade i hans rädsla för ålderdomen och alltings förgängelse, som aldrig var mer kusligt påtaglig än på Forsafall.

Intet i världen fruktade Lasse så som ålderdomen. Han hade glömt att räkna med den, tills den plötsligt gjorde sig påmind. Det var då skräcken fick makt över honom, ty upptäckten att han började bli gammal förtog honom nästan livsmodet. Lasse sörjde sin ungdom likt en trånsjuk älskare och fasade för framtiden, då han skulle sitta som en orkeslös och bortglömd gubbe på den gamla gården. Han ville fly ålderdomen; därför flydde han Forsafall. Oron i blodet var densamma som förr, även om han inte längre kunde slänga sig upp på en häst i galopp eller i timmar parera med floretten utan att bli trött. Fast åren gjorde sig påminda längtade han ut till faror, ära och njutning, som det stod i den gamla visan. Den fruktade ålderdomen skulle aldrig hinna fatt honom. Dessförinnan skulle Lasse Leuwen vara ur leken. Han ville falla i strid, ty tanken att dö som han levat tilltalade hans kavaljersnatur. Med den förhoppningen hade han gett sig in i det spanska äventyret, som kanske skulle befria honom från att ensam och bortglömd möta ålderdomen och den stora tomheten på Forsafall.

Lasse Leuwen bedrog sig. Ödet ville annorlunda. Han var hemma igen efter ännu ett fiasko ute i världen. Något annat hade det spanska äventyret inte varit, men det tänkte han aldrig erkänna för någon annan än sig själv. Han hade inte ens blivit antagen till aktiv krigstjänst. Han var för gammal. Högsta krigsmakten hade bestämt en åldersgräns för de frivilliga, som anmälde sig till främlingskåren. Beslutet gick inte att rubba.

Lasse Leuwen fick klart besked att han hörde till de överåriga,