Huset Tellier

By Guy de Maupassant and Hjalmar Soderberg

Huset Tellier är en av Maupassants mest kända novellsamlingar. Här finns det sluga bönder och aspirerande, mediokra borgarbrackor i en hänsynslös värld. Det skildras med en ironisk skärpa, samtidigt som man kan uppfatta en viss medkänsla för de utsatta.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2017
• ISBN: 9788711761885

Guy de Maupassant

Guy de Maupassant was a French writer and poet considered to be one of the pioneers of the modern short story whose best-known works include "Boule de Suif," "Mother Sauvage," and "The Necklace." De Maupassant was heavily influenced by his mother, a divorcée who raised her sons on her own, and whose own love of the written word inspired his passion for writing. While studying poetry in Rouen, de Maupassant made the acquaintance of Gustave Flaubert, who became a supporter and life-long influence for the author. De Maupassant died in 1893 after being committed to an asylum in Paris.

Book preview

Huset tellier.

Huset tellier.

Första kapitlet.

Man gick dit om kvällarna, inemot klockan elva, som på ett kafé helt enkelt.

Oftast var man ett litet sällskap på en sex till åtta personer — inga rucklare, utan aktningsvärda borgare i staden, äldre och yngre. Man drack ett glas chartreuse och skämtade litet med flickorna, eller man resonerade om allvarliga ämnen med värdinnan, som åtnjöt allmän aktning.

Före klockan tolv gick man hem och i säng. De unga männen stannade kvar ibland.

Det var ett litet hemtrevligt, gulmålat hus i en gatukrök bakom S:t Étiennekyrkan. Från fönsterna hade man utsikt över hamnen, alltid full av fartyg som lossades och lastades, och över Träsket, en stor salthaltig sumpmark. Där bakom såg man Jungfrukusten med sitt gamla gråa kapell.

Värdinnan, fru Tellier, var av god bondfamilj från departementet l’Eure. Det hade fallit sig lika enkelt för henne att välja denna verksamhet som att bli modist eller linnesömmerska. Föreställningen om det vanärande i prostitutionen, som är så stark och levande i städerna, är okänd på den normandiska landsbygden. Bonden säger: Det är ett bra yrke; och han skickar sin dotter till staden för att hålla ett harem av flickor med samma sinnesro som han skulle låta henne sköta ett pensionat.

Huset och affären hade hon för resten fått i arv efter en gammal släkting. Förut hade fru Tellier och hennes man haft ett värdshus i närheten av Yvetot. Då arvet tillföll dem, funno de genast affären i staden — Fécamp — fördelaktigare; de sålde sitt värdshus, och en vacker morgon installerade de sig i det gula huset och togo ledningen av affären, som höll på att gå på tok under ägarens frånvaro.

Det var präktiga människor, som snart gjorde sig avhållna både av personalen och grannarna.

Tellier dog av slag efter ett par år. Det stillasittande och instängda liv, som hans nya yrke förde med sig, hade undergrävt hans hälsa.

Fru Tellier var som änka förgäves eftersträvad av etablissemangets stamkunder. Hon ansågs absolut dygdig, och inte ens hennes pensionärer hade något att säga om henne.

Hon var stor och yppig och ganska tilltalande. Hennes hy, som hade blivit blek av husets ständiga halvmörker och instängdhet, lyste som av en fet fernissa. Ett tunt garnityr av krusat och friserat löshår inramade hennes panna och gav henne ett visst ungdomligt tycke, som inte riktigt tycktes passa till hennes mogna former. Hon var oföränderligt glad och vänlig och skämtade gärna, men anständigt och med en viss värdighet, som hennes nya verksamhet inte hade gjort något intrång på. Fula ord sårade hennes öra, och det upprörde henne när någon illa uppfostrad ung man kallade hennes etablissemang för vad det var. Hon hade en finkänslig själ, och om hon också behandlade sina flickor kamratligt, brukade hon dock gärna säga att hon inte var av samma sort som de.

Ibland kunde hon mitt i veckan göra en utfärd i hyrvagn med en del av sin lilla trupp; då roade man sig i det gröna vid stranden av den lilla ström, som slingrar sig fram genom Valmonts dalgång. Då kände de sig som lössläppta skolflickor, sprungo i kapp och lekte barnsliga lekar, yra i huvudet av glädje och av den friska lantluften. Man åt smörgåsar i gröngräset och drack äppelvin till; på kvällen for man hem igen med en ljuvlig trötthet, i en rörd stämning, och man omfamnade och kysste fru Tellier som den ömmaste och snällaste av mammor.

Huset hade två ingångar. Längst inne i gatukröken låg ingången till ett slags nattkafé för matroser och annat enklare folk. Två av husets flickor hade till sin särskilda uppgift att ägna sina omsorger åt denna del av kundkretsen. Med biträde av kyparen, som hette Fredrik — en liten blond och skägglös man men stark som en oxe — serverade de vin och öl i halvbuteljer på de vacklande marmorborden, satte de sig i knä på gästerna, slogo armarna om halsen på dem och eggade dem att dricka.

De tre andra damerna — de voro bara fem inalles — utgjorde ett slags aristokrati och förhöllo sig ganska reserverat mot den lägre rangklassen, utom när man behövde deras tjänster där nere och det var tomt på gäster där uppe.

Jupitersalongen, där stadens borgare brukade träffas, låg i övre våningen. Den var tapetserad i blått och smyckades av en stor tavla, föreställande Leda, utsträckt under en svan. En vindeltrappa förde dit upp direkt från gatuporten, som var liten och anspråkslös. Utanför denna port brann hela natten en liten lampa bakom ett galler, liknande de lampor som man ännu i några städer tänder framför en i väggen inmurad madonna.

Huset var gammalt och fuktigt och hade en svag lukt av mögel. Då och då drog en fläkt av eau-de-colognelukt genom korridorerna, och genom en halvöppen dörr kunde ett plötsligt utbrott av den folkliga livsglädjen på nedra botten skalla som en åskskräll genom hela huset och framkalla grimaser av oro och avsmak hos herrarna där uppe.

Fru Tellier höll alltid till i salongen. Hon var förtrolig med sina kunder, som hon betraktade som sina vänner, och hon intresserade sig för stadens små skvallerhistorier, som nådde henne genom dem. Hennes allvarliga konversation utgjorde en behaglig omväxling med de tre flickornas tanklösa pladder och skänkte ett slags vila från de tjockmagade småborgarnas kryddade lustigheter, medan de bestodo sig den ärbara och medelmåttiga utsvävningen att var afton dricka ett glas likör med offentliga flickor.

De tre damerna i övre våningen hette Fernanda, Rafaëla och Rosa, kallad Märren.

Då personalen var fåtalig, hade man försökt ordna det så, att var och en på sitt sätt representerade en viss kvinnotyp, så att varje gäst kunde få sitt speciella kvinnliga ideal realiserat, något så när.

Fernanda representerade den blonda skönheten. Hon var stor och mullig, en bondflicka vars fräknar solen hade bränt så fast att de aldrig ville försvinna, och vars korta, ljusa, färglösa hår, som liknade kammad hampa, nätt och jämnt täckte hennes huvud.

Rafaëla — som var från Marseille, ett barn av hamnstadens gränder — spelade den oumbärliga rollen som vackra judinnan, mager, med de framstående kindkotorna rödspacklade. Hennes svarta hår, som glänste av märgpomada, sköt fram små krokar vid öronen. Hennes ögon skulle ha varit vackra, om inte det ena hade haft en fläck på hornhinnan. Hennes näsa buktade sig över en mun med kraftiga käkar; i övre tandraden lyste två nya tänder, som bildade en egendomlig kontrast mot de gamla, gulnade, i underkäken.

Rosa, kallad Märren — en liten köttbulle som tycktes bestå av bara mage på ett par alltför små ben — sjöng från morgon till kväll samma slagdängor med sin hesa röst, omväxlande ekivoka och sentimentala, och berättade dumma historier utan början eller slut. Hon teg blott när hon åt, och hon hade knappt slutat äta förrän hon pratade och sjöng igen. Hon var ständigt i rörelse, vig som en ekorre, trots sin fetma och sina korta tassar. Hennes skratt — en kaskad av skarpa skrik — hördes överallt i huset, ibland från vinden, ibland från hennes kammare, ibland från kafét — från alla håll och utan anledning.

De båda flickorna på nedra botten hette Louise, kallad Hönan, och Flora med tillnamnet Linkan, därför att hon haltade en smula. Den ena var ständigt klädd till Republiken, med en gördel i trikolorens färger, den andra föreställde ett slags fantasispanjorska med mässingsslantar dinglande i det morotsröda håret vid vart haltande steg hon tog. Bägge togo sig ut som ett par kökspigor på karneval. De liknade de flesta andra kvinnor av folket, varken fulare eller vackrare, ett par typiska värdshuspigor, och hland sjöfolket i hamnen voro de bägge kända under det gemensamma namnet de båda pumparna.

Tack vare fru Telliers outtömliga goda humör och hennes skicklighet som fredsmäklerska rådde det mellan dessa fem kvinnor ett fredstillstånd, som blott sällan stördes av en smula svartjuka.

Etablissemanget var det enda i sitt slag i den lilla staden och livligt frekventerat. Fru Tellier hade förstått att ge det precis den rätta prägeln; det ansågs alldeles comme il faut. Hon var älskvärd och förekommande mot alla, och hennes goda hjärta var så känt, att hon åtnjöt allmän högaktning. Stamkunderna uppvaktade henne med presenter och voro stolta när hon utmärkte dem med en mera markerad vänskap; och när de under dagens lopp träffades i affärer, sade de till varandra: Vi ses ju i kväll, som vanligt, liksom man säger: Vi ses ju på kafét efter middagen.

Telliers hus var kort sagt en omtyckt tillflyktsort, och det hände sällan att någon av stamgästerna uteblev.

Men en kväll i slutet av maj inträffade det, att den förstkommande — herr Poulin, trävaruhandlande och f. d. borgmästare — fann porten stängd. Den lilla lampan brann inte som vanligt bakom sitt galler; inte ett ljud hördes inifrån huset, det tycktes utdött. Han knackade på porten, sakta till en början, sedan kraftigare.

Intet svar. Han vände långsamt om nedåt gatan, och då han kom till Torget, mötte han herr Duvert, skeppsredaren, som var på väg till samma ställe. De följdes åt tillbaka till porten, men utan bättre resultat. Men plötsligt hörde de ett stort alarm helt nära, och när de gingo om hörnet för att se efter, sågo de en klunga engelska och franska matroser som dunkade med knytnävarna på den stängda dörren till kafét.

De båda borgarna togo till flykten för att inte bli komprometterade; men de hejdades av ett litet pst! Det var herr Tourneveau, fisksaltaren, som hade känt igen dem och prejade an dem. De sade honom hur saken förhöll sig, vilket smärtade honom så mycket mera som han var gift och familjefar och strängt övervakad och bara brukade komma om lördagarna — securitatis causa, som han sade med anspelning på en sanitär förhållningsregel, vars periodicitet hans vän doktor Borde hade invigt honom i. Och nu var det just lördag! Han skulle alltså få vara utan hela nästa vecka också!

De tre herrarna slogo en lång lov, ända ner till hamnen, och under vägen träffade de ett par andra av stamkunderna, den unge herr Philippe, son till bankiren, och herr Pimpesse, uppbördskommissarien. På kattfjät smögo sig allesammans till den lilla gatan igen för att göra ett sista försök. Men nu belägrades hela huset av de ursinniga matroserna, som skränade och kastade sten, och de fem herrarna, Jupitersalongens stamgäster, hade ingenting annat att göra än att ta till flykten och irra hemlösa kring gatorna.

De träffade ytterligare herr Dupuis, försäkringsagenten, och sedan herr Vasse, ledamot av handelsdomstolen. Det blev en lång promenad, som att börja med förde dem ut på hamnpiren. De satte sig i en lång rad på graniträcket och betraktade vågskvalpet. Vågkammarnas vita skum lyste fram i mörkret, tändes och slocknade nästan i samma ögonblick, och havets entoniga brus, när bränningarna brötos mot klipporna, förtonade sig i det oändliga längs med kusten. Där sutto de en stund, nedslagna och fåordiga.

— Det här blir man inte glad av, sade herr Tournevau.

— Nej, det är visst och sant, sade herr Pimpesse. De bröto upp och gingo långsamt inåt staden.

Efter att ha tillryggalagt allén, som går längs med stranden, och gått den långa plankbron över Träsket, passerade de järnvägen och befunno sig snart på Torget igen. Där uppstod plötsligt ett gräl mellan uppbördskommissarien, herr Pimpesse, och fisksaltaren, herr Tourneveau, angående en champinjon som den ene av dem påstod sig ha plockat någonstans utanför staden.

Den tråkiga stämningen hade gjort dem grälsjuka, och grälet skulle kanske ha urartat till slagsmål, om inte de andra hade lagt sig emellan. Herr Pimpesse gick ursinnig sin väg; och genast uppstod en ny meningsskiljaktighet mellan f. d. borgmästaren, herr Poulin, och försäkringsagenten, herr Dupuis, angående uppbördskommissariens inkomster och de sportler han kunde göra sig på sin tjänst. Man började överösa varandra med ovett, då en orkan av vilda tjut och skrän brast lös och matroserna, uttråkade av att vänta förgäves utanför ett tillstängt hus, stormade fram över Torget. De tågade parvis arm i arm, en lång procession, och vrålade okristligt. Borgarna kröpo in i en port, och den tjutande horden försvann i riktning mot Klostret. Vrålet hördes ännu länge, svagare och svagare, liksom ett åskväder som drar bort, tills det äntligen blev tyst.

Herr Poulin och herr Dupuis gingo ilskna var åt sitt håll utan att säga adjö.

De fyra andra återtogo sin promenad och drevos ånyo instinktmässigt till fru Telliers etablissemang. Det var alltjämt stängt, stumt, hemlighetsfullt. En full karl stod utanför kafédörren och knackade oupphörligt med små korta knackningar, envist och outtröttligt, och emellanåt ropade han med dämpad röst på kyparen Fredrik. Då han inte fick något svar, satte han sig till sist på trappsteget utanför dörren och avvaktade händelsernas gång.

De fyra borgarna skulle just gå sin väg, då sjöfolket visade sig på nytt vid ändan av gatan. De franska matroserna skränade Marseljäsen, de engelska Rule Britannia. Det blev ett vilt vrålande mellan husväggarna, så vände hela skocken om ned mot hamnen, där en ordentlig batalj utkämpades mellan de två nationernas sjömän. En engelsman fick en bruten arm, en fransman fick en spräckt näsa.

Den fulla karln satt fortfarande på trappsteget utanför den stängda dörren, och nu grät han, som fyllhundar och små barn kunna gråta när något går dem emot.

Och borgarna skingrades till sist.

Så småningom bredde sig lugnet ånyo över den upprörda staden. Här och där hördes ännu stojande röster, som förtonade i fjärran.

Men herr Tourneveau, fisksaltaren, irrade ännu ensam kring gatorna, otröstlig vid tanken på att han måste vänta till nästa lördag. Han hoppades på en eller annan lycklig slump, han förstod ingenting, han retade upp sig mot polisen som så där hux flux hade låtit stänga en allmännyttig inrättning, som den hade att övervaka och beskydda.

Han kom tillbaka till den stängda porten, han nosade på murarna, han sökte en förklaring; och äntligen fick han syn på en papperslapp, fastklistrad på dörrposten. Han strök hastigt eld på en tändsticka och läste dessa ord, skrivna med stora, vacklande bokstäver:

Stängt på grund av en första nattvardsgång.

Då förstod han att det var hopplöst och gick hem.

Den fulla karln hade sträckt ut sig i hela sin längd och somnat utanför den ogästvänliga porten.

Och nästa