Den stora bluffen

By Mary Andersson

Andra världskrigets skugga vilar över Europa och även i Sverige märks oroligheterna av. I Malmö får arbetarklassens kvinnor höra både det ena och det andra från högre uppsatta män. Långt ifrån allt begriper de sig på. Deras utbildning är mycket begränsad och de är upptagna med sitt egna fysiskt krävande arbete. Men trots den karga tillvaron lever drömmarna om en bättre framtid vidare och tillsammans kämpar kvinnorna för en bättre morgondag. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726911343

Book preview

Den som får EUROPA…

Den som får Europa, vinner världen, säger ryttmästaren, mest för sig själv, men även till kvinnorna i köket.

Men kvinnorna i köket förstår ingenting. Och hur ska de kunna det? Ryttmästarfrun har bara vanlig sjuårig folkskola, några terminer på en handelsskola samt en kurs på Hushållsskolan Margareta.

Och Jenny, hemhjälpen, kommer som sagt från landet. Hon har endast några år i folkskolan, ty – som hon brukar säga – skulle man inte passa lärarens ungar så skulle man rensa hans trädgårdsland.

– Det stundar en ny ordning i Europa, fortsätter ryttmästaren medan han sträcker på sig och blickar ut genom burspråksfönstren. Därute går en karl och klipper buskarna. Det är hustruns broder, alltså hans svåger, men om det har han ingen aning.

Han vet bara att den där mannen med det utländska utseendet är duktig på att sköta trädgården, och det räcker för honom.

Ryttmästarens intresse just nu är både större och mer världsomfattande och når långt bortom horisonten.

Efter en stund förflyttar han sig till hallen där han betraktar sitt nyförvärv, en tavla, ett riktigt konstverk, föreställande en liten vacker gosse med sorgsna ögon, iförd en vit spetskrage. Ramen är oval och guldfärgad med utmejslade mönster av korslagda bajonetter.

Och nästan alla husets tavlor har anknytning till krig, krigsmän, trupper, fältslag, vapen, arméer och så vidare. Överallt hänger antika stridshorn, bajonetter, knivar, pistoler, sablar och svärd och annat som är till för att likvidera våra medmänniskor med.

Ovanför slaget vid Lund trängs två uppstoppade älghuvuden och på väggen mitt emot står slaget vid Klågerup! I salongen hänger Karl den XII:s likfärd vid sidan om Karl den X Gustavs polska fälttåg samt ett porträtt av general Ludendorff som lär ha vistats i Skåne en tid.

I biblioteket är bokhyllorna till bristningsgränsen fyllda av böcker med mer eller mindre krigiskt innehåll alltifrån Sven Dufva till Mein Kampf. Liksom alla övriga detaljer i det Verderska hemmet. Sålunda föreställer läslampans fot en krigare i full mundering, liksom papperskorgen som har motiv av en Snapphanefejd i Göinge. Byråknopparna föreställer hästhuvuden och på tändsticksaskarna ler Napoleon Bonaparte.

Undanskymd i ett hörn finns en bild av Hitler i uniform.

I skivalbumet trängs skånsk och tysk marsch- och operettmusik, och på radiogrammofonen av mahogny ligger åtskilliga skivor av Wagner samt en och annan platta med Zarah Leander och Erna Sack.

Och över alltsamman strålar lampkronor av äkta bömisk kristall, och på de blanka golven ligger handknutna äkta mattor. Och i hallen står även ryttmästarens alltid lika välpolerade stövlar, när han inte har dem på, vill säga.

Jenny polerar golven men det är hustruns privilegium att borsta makens stövlar.

Men den ståtliga uniformen till trots ser ryttmästaren inte mycket ut för världen. Oaktat han ärvt krigarintresset från släkten som härstammar från Tyskland, så påminner han mer om en liten klen bokhållare med sin långa spetsiga näsa och färglösa, intetsägande ögon.

Men även om han är liten och ful så är han nu för tiden mycket rak i ryggen, som en eldgaffel. Och han bär sina stora ideal med heder, ty allt annat är oväsentligt.

Om Napoleon och Karl den tolfte vet han allt, men om de två barnen och sin långa, tjugo år yngre, vackra, mörka och blodfulla hustru, Lotten, vet han nästan inget.

Ibland följer hustrun honom med forskande ögon. Men hon frågar aldrig vad han tänker på, eller vad det är som fått honom att räta på ryggen. Även om han skulle svara skulle hon inte förstå, ty hon vet som sagt inget om politik eller historia, och ännu mindre om sin man.

Och måhända är det detta faktum som gör att de båda makarna kan dra så jämnt som de hitintills gjort.

Nu står han i stram givakt ty nu har han rattat in de tyska nyheterna på radion.

Kvinnorna fnissar i bakgrunden.

‒ Vänta ni, tänker han, det är stora saker på gång. Ni kommer att bli varse. Och kvinnorna vågar inte säga något, ty de är ju kvinnor, och ska inte lägga sig i.

‒ Vem är den sorgsne gossen på den nya tavlan, frågar Jenny viskande då hon dammtorkar i salongen.

Men ryttmästarfrun skakar på huvudet.

‒ Ingen aning, svarar hon, kanske någon från min makes släkt.

I samma ögonblick dyker lilla Kajsa upp med Ledarens bil. Hon ska hämta den tankfulla ryttmästaren som själv har sin bil på verkstaden.

Kajsa är en liten, och mycket märklig kvinna i 45-årsåldern. Hon fungerar som allt i allo åt Ledaren som är ordförande i Nationell Sammanslutning, förkortat till NSS. Hon är som sagt liten och spröd, ivrig till temperamentet, behärskar sju språk, och är hemma i religion, historia, politik och mycket annat. Oftast är hon iförd en svart dräkt och har såväl inne som ute en liten svart rundkullig hatt på nacken. Under hatten spretar det cendréfärgade tunna håret fram. Vid festliga tillfällen samlar hon och fäster upp det på ena sidan med ett spänne, à la vampfrisyr. På de små fötterna har hon skyhöga platåskor som hon klampar omkring med på parkettgolven. Utmärkande för henne är dialekten som är skånsk men otroligt tillgjord, en örtoftastockholmska, med betoning på varje ord och med två utropstecken efter varje.

Hon är med på alla möten, och håller reda på Ledarens papper och protokoll. Det skvallras en del om henne, bland annat att hon skulle vara förtjust i Ledaren. Han i sin tur är gift och har tre söner. Liksom övriga medlemmar betraktar han mestadels Kajsa lite grann som ett kuriosum.

Nu flaxar hon runt i villan och stöter samman med Jenny i salongen.

‒ Nej men… har de fått en ny tavla?

‒ Ja, svarar Jenny, Lotta sa att det var nån av ryttmästarens släktingar.

Kajsa går närmare och sträcker sig upp mot tavlan.

‒ Nej, men det är ju Napoleons son! Ha ha ha, typiskt henne, skrattar Kajsa som gillar Jenny för hennes frimodiga sätt och humor.

Men sen blir hon allvarlig.

‒ Han dog i leukemi, den stackars gossen. Men kära nån, kallar ni ryttmästarfrun för Lotta, det låter så familjärt och trevligt!

‒ Hej Lotta, ropar hon när Lotten i samma ögonblick uppenbarar sig.Tänk att du lagt bort titlarna med din hushållshjälp, så trevligt… så folkligt! Nu ska vi ju bli mer folkliga, det bestämde de ju på förra årsmötet.

Lotten ler, men inom sig fryser hon till is och de kalla ögonen mästrar Jenny. Men hon säger inget förrän senare.

Men även kvinnorna i köket har stora saker på gång. När bilen kört sin väg ilar de ut i trädgården med långa stållinor. Vädret är nämligen så vackert att Lotten idag beslutat att ta ut garderoben. Det är viktigare än att bry sig om vem som får Europa.

Och medan solen strålar och fåglarna sjunger ilar kvinnorna i skytteltrafik ut och in i Fridhemsvillan med klädesplaggen.

Säga vad man vill om ryttmästarfrun, men hon är inte den som ligger på latsidan. Hon hjälper själv till så mycket hon kan, ibland så folk runtomkring förundrar sig.

Men gudarna ska ju veta att det är svårt att få tag i bra hemhjälp, speciellt nu när alla lägreståndskvinnor beger sig till industrin.

Och snart hänger alla ryttmästarfruns långklänningar och dräkter på linor i trädgården och på andra sidan hänger ryttmästarens kostymer och uniformer. Även fracken är med, vars långa skört fläktar så nätt för en stilla bris från havet.

Och då tar kvinnorna en kaffepaus i köket och ryttmästarfrun dukar fram både bröd och riktigt smör samt ost och spegekorv som Jenny älskar. Här finns även äkta kaffe i pannan. Och husets fru ler och fjäskar för sin hemhjälp, ät nu, Jenny, ät nu, uppmanar hon.

Från gatan några villor längre bort hörs spårvagnens pinglande och från badstranden på andra sidan hörs glada skratt från badliv och barnkalas.

Ryttmästarherrskapet bor mitt i det väldiga villaområdet på Bellevue där stadens mest prominenta personer slagit ner sina bopålar.

Fast ryttmästarfrun har som sagt inte alltid varit prominent. Tvärtom.

Men det har Jenny lovat Lotten att inte berätta för någon. Inte ett ord till ryttmästaren, eller till barnen, grannarna, och släkten, eller till personalen på hans lilla exportföretag eller på konsulatet där han fungerar som konsul för ett litet oansenligt land på andra sidan jordklotet.

Inte till någon får det komma fram att den vackra mörka förfinade ryttmästarfrun härstammar från en mycket fattig storfamilj – att hon inte ens är svensk, eller, himmel, ej heller skånsk! Och värst av allt, hon är vallon, från Vallonien, var det nu ligger?

Jenny förstår naturligtvis inte varför hon inte får avslöja det, men det är så mycket man inte förstår här i livet. När hon är ensam med ryttmästarfrun får hon säga du till henne och då pratar de om gamla tider och om hur roligt de haft tillsammans i ungdomen.

Ibland får Lotten svåra skuldkänslor och gråter så ögonsvärtan flödar nerför kinderna. Gud ska veta att hon försökt hjälpa både föräldrar och syskon på alla de sätt. Hjälpa dem upp ur skiten.

Och ibland tycker hon så synd om sig så det är inte klokt. Då får Jenny trösta och tala, för Jenny är ju ändå en av de få länkarna hon har bakåt i tiden. Hon har varit vittne till den fattiga barndom och till de rötter som så brutalt skurits av, från det liv hon aldrig mer kan erkänna att hon levt.

Lottens historia begynte den dag hon gifte sig med den tjugo år äldre ryttmästaren och fick två söner.

Hon älskar sin mor och kan gråta sig fördärvad över saknaden. Men hon hatar sitt föregående liv, vilket hon ger fadern hela skulden för.

‒ Den jävelen, brukar hon säga då hon och Jenny är ensamma. Ungar kunde han ställa till med! Sen låg han på soffan och jämrade sej och skyllde på ryggen. Jenny har förstås sina tankar för sig själv men hon beundrar väninnans stora föreställningskonst och anpassning till det nya livet.

‒ Ja, det har inte varit så lätt det här, säger Lotten och solar sig i glansen. Som att bli pånyttfödd, man får lära sej ett nytt språk, allt måste man ändra på, hela sej själv, hur man går och står och talar, vad man äter och hur man klär sej och för sej, håller händerna, huvudet, axlarna, benen, till och med munnen! Man får inte le på fel ställen, inte lägga sej i talet, inte säja fel saker och inte vara tyst, och inte heller prata på för mycket eller på fel ställen. Du ska inte tro det är lätt att vara gift med en ryttmästare och konsul som drar hem en massa människor på middagar och tillställningar. Du skulle aldrig klara det, Jenny.

‒ Nej, jag betackar mej, svarar denna. Jag är helt nöjd med min Tage.

‒ Ha, skrattar Lotten, han som ställt till med åtta ungar?

‒ Nja, svarar Jenny medan hon lite försåtligt riktar en pik mot Lotten.

‒ Det blir väl så då man… då man gifter sej av kärlek.

Men trots att Jenny beundrar Lotten för hennes nya liv skulle hon ändå inte vilja byta. Nej, långt därifrån. Hon vill fortsätta att vara sin egen, att gå och tala som hon alltid gjort, och klä sig, ja det får faktiskt Stadsmissionen bestämma, för oftast är det hos dem hon hämtar sina och ungarnas kläder.

Kort sagt vill hon vara ursprungs-Jenny, från Hedenhös. Den stil Lotten lagt sig till med är konstlad, onaturlig och till för att skilja människa från människa, att ståndsmässigt kunna skilja knapadeln från högadeln. Har man inga inre utförsgåvor för detta får man ta till de yttre.

‒ Men du, på tal om det, viskar Lotten plötsligt. Jag undrar egentligen vad Kajsa tänkte när du duade mej och kallade mej Lotta…

‒ Jomen, hon tyckte det var folkligt.

‒ Folkligt, det är ju just det jag försöker komma ifrån! Har du inte fattat det, Jenny? Jag är en annan nu! Antingen säger du fru ryttmästaren eller konsulinnan eller fru Verder när andra hör på, eller så får du va tyst, Jenny. Snart lägger Kajsa ihop två och två…

‒ Jamen vadå, Lotta… Lotten. Jag kan inte för mitt liv ändra min syn på dej. För mej är du Lotta, ryktarens Lotta… det är svårt att ändra sej. Jag ser inte dej som en riker ryttmästarinna med villa och bil och långklänningar och fester och baler och opera och sånt. För mej är du fortfarande min fattiga väninna från Glada Hörnan.

‒ Det är jag inte längre, väser Lotten medan hon förskräckt far upp och drar till köksdörren. Och inser du inte de så…

‒ Vadå, undrar Jenny, jag trodde jag gick här för gammal vänskaps skull, att du behövde nån som…

‒ Tsss, du är hopplös Jenny! Förstår du inte, att bli gift med en ryttmästare och konsul, det är som att göra en monumental helomvändning i sitt liv! Det är som att bli född på nytt, komma in i en annan, okänd samhällsklass, fattar du? Herman vill till och med att jag ska se ut som… som en Brynhilde med Margaretaflätor och nationaldräkt…

‒ Ha ha ha, skrattar Jenny. Varför inte en moder Svea? Men det är du väl för mörk för… Vet han om att dina förfäder är valloner…

Lotten ser förskräckt mot dörren, men den har hon ju stängt. I det ögonblicket hatar hon sin väninna.

‒ Det där… det där sista har jag förträngt, det tycker jag du också ska göra. Det där är så gammalt så det gäller inte längre. Och vill du va kvar här så är det bäst du glömmer det helt och hållet.

Med de orden reser hon sig upp och plockar bort kaffekopparna.

‒ Nu måste vi fortsätta med garderoben, jag tycker det mörknar över Hylliekroken, då brukar det bli åska.

Det hinner bli kväll innan garderoben är färdigvädrad och plaggen åter inhängda på sin plats.

När ryttmästaren återvänder hem knäpper han genast på radion och rattar in Tyskland. Kvinnorna suckar.

De båda halvvuxna sönerna Claes och Henrik kommer också hem, slänger i sig lite mat och försvinner ner till stranden. Båda är långa och lika sin mor med samma kolsvarta hår och ögon.

‒ Ska jag laga merafsne innan jag går, undrar Jenny.

– Merafsne…?

‒ Ja, kommer du inte ihåg? Drängarna spridde gödsel…

‒ Spred, Jenny, det heter spred. Jo, det minns jag, men tala inte så högt.

‒ Då fick vi merafsne, meraftonmål, när arbetsdagarna blev längre… man fick jobba så länge så man fick ett extra mål mat. Kommer du ihåg Gustav?

‒ Jovisst minns jag, säger Lotten och sätter sig vid köksbordet med drömmande ögon och röda kinder. Han älskade merafsne. Det var kokt kål och kummin och fläsk. Herman ska resa till Tyskland, då kan vi ha merafsne…

‒ Vad ska han där? Kan man resa dit fast det är krig?

‒ Ja, han kan… det heter att han ska träffa släkten. Ha ha!

Kvinnorna skrattar, dumma är de men inte så dumma att de tror på tomten.

Fortfarande skrattande tar Jenny på sig den gamla kappan och knyter en schalett om det morotsfärgade håret.

Gu va fattig hon ser ut, tänker Lotten och stoppar ner några franskbröd och lite smör i hennes kasse.

‒ Det här kan du steka fattiga riddare på, säger hon och stoppar även ner en burk jordgubbssylt som Jenny själv kokat in, samt några överblivna makaroner. Solen är på väg ner då Jenny beger sig den långa vägen hem.

Medan hon går tänker hon på Lotta. Som livet kan förändra sig för människor. Hon avundas henne de många rummen och den välfyllda källaren men inte att krypa till sängs med den gamle spinken till ryttmästare.

Men liksom fattigdomen så kräver rikedomen sina offer. Hon själv har investerat i kärlek och barn, väninnan i kristallkronor och döda ting.

Men var och en till sitt.

Innan Jenny hunnit halvvägs hem har ryttmästaren lyssnat på radions sena nyheter, stått i givakt tills nationalsången förklingat och först därefter intagit sängläge.

Ryttmästarhustrun går runt och kontrollerar att allt är i sin ordning, stänger altandörrarna och rättar till de tunga sammetsgardinerna och drar ut på tiden i hopp om att han ska somna.

Men när hon till slut äntligen måste ge sig och krypa ner till sin herre och man i paradsängen, så är det inte vackra kärleksord han viskar i hennes öra utan politiska.

Årsmötet hade varit bra, man hade fått många nya medlemmar, en del godsägare från den skånska slätten, några industriidkare och företagare. Till och med en kyrkoherde hade anmält sitt intresse. Men en feg jävel, enligt ryttmästaren, för han hade betalat medlemsavgiften och tidningen, men han ville att tidningen skulle sändas i ett kuvert utan avsändare.

Men Ledaren hade ändå inte varit riktigt nöjd, de borde vidga verksamhetsfältet och få in fler arbetare, de måste ha den breda massan med. Vi måste bli mer folkliga, hade han menat, som sagt.

Och ryttmästarfrun säger ja och nej på rätt ställe men kommer plötsligt att tänka på fracken, herregud fracken har hon glömt hämta in.

Men när hon vill gå upp och hämta in den drar han henne till sig och lägger handen på hennes bröst.

‒ Det kan va till i morgon, säger han med sinnlig röst, det blir inget regn i natt.

‒ Tror du det blir krig, Herman? frågar hon för att förvilla hans lustar.

‒ Ja, det är som sagt stora saker på gång, flåsar han i hennes öra.

‒ Tror du tyskarna kommer hit?

‒ Dom är här redan, min lilla vän. Just nu tågar trupperna genom vårt avlånga land.

– Men Herman?

‒ Du ska bara ta det lugnt, dom vill inte oss något, det är kommunisterna det gäller. Blir det allvar så får ni evakuera till stugan, jag hörde i radion att skolorna ska evakuera. Det kommer att hända stora saker, fortsätter han och lägger sin arm runt hennes liv och förlorar sig ett slag i storhetsdrömmar. Lotten tror ett ögonblick att hon ska slippa undan.

Men icke.

‒ Vi kommer att tillhöra eliten i Europa, säger han och föser upp hennes nattlinne. Den ariska eliten.

‒ Den som vinner Europa…

Mer hinner han inte säga.

Hori Laari…

Dold mellan furorna ligger min stuga

djupt i den finska skogens djupa suuuus…

sjunger Jenny medan hon blöter upp franskbrödskivorna i en tallrik mjölk och fräser i lite flott.

‒ Mor, varför sjunger du om Finland när vi bor i Sverige, undrar sjuåriga Ulla som sitter vid köksbordet och väntar på mat.

‒ När jag sjunger den låten, svarar Jenny med skimrande ögon och stekspaden i handen, då drömmer jag mej långt bort till en liten röd stuga med vita knutar… framför stugan finns en sjö och bakom står storskogen med jättehöga granar… och mellan granarna växer svamp och lingon. Tänk att bara kunna plocka och koka in. Samla som en ekorre. Fast… Skåne är inte dumt heller om sanningen ska fram. Slätten med pilevallar och massor av himlar och solnedgångar och regnbågar och moln…

Jenny slår sig ner på en stol och glömmer bort den stackars fattige riddaren på järnet.

‒ Men det är klart, är det så damen vill kan jag även sjunga en svensk bit, till och med en skånsk, det är bara att välja.

‒ Varför gör du inte det då, undrar den lilla.

‒ Varför och varför, skrattar Jenny och rusar upp för nu börjar det osa bränt från riddaren. Raskt slänger hon den i slasken och lägger en ny uppblött skiva på järnet så flottet stänker omkring. Sen skruvar hon ner gaslågan och blandar ihop lite socker och kanel på en tallrik.

Bredbent och glad som en lärka står hon vid sin gasspis, iförd den rödblommiga städrocken som är obligatorisk i de här kvarteren. Varannan knapp är borta och en av fickorna har skattat åt förgängelsen. Och som vanligt saknar hon såväl strumpor som skor, och de köttbullsrunda, från barndomen frostskadade tårna spretar åt alla håll.

Idag känner hon sig så förunderligt inspirerad och rentav lite lycklig, kanske över livet, kanske över det vackra försommarvädret. Hon ler mot solen som letat sig in genom de smutsiga rutorna och belyser hennes morotsfärgade hårburr tills det skimrar som nyskurad koppar.

Allt är fridens, ty Lillebror sover middag, en del av barnen härjar i gruslådan nere på gården och de andra är i skolan.

Är man stadd vid kassa steker man sina fattiga riddare i äkta runmärkt smör, sinar kassan steker man i margarin och är konkursen nära får det bli överblivet stekflott. Är man helt barskrapad blir det inga riddare alls ty då får man suga på ramarna, som de gamla brukar säga.

Jenny steker som sagt i stekflott och detta till trots sprider sig snart sagolika dofter runt tvårummaren och ut i trappan.

‒ Nu steker Jenny fattiga riddare, säger kvinnorna som uppehåller sig på svalen som fungerar som ett slags forum för deras privata diskussioner.

‒ Hon bryr sej inte, Jenny, säger de och lutar sig mot dörrposterna.

‒ Nä, hon bryr sej inte, hon sjunger och trallar om så hela världen skulle gå under. Trots att det är krig och ingen vet hur det kommer att bli.

Brita från Spånhusvägen retar sig lite på Jennys sorglösa natur och sticker till som en reptil, när helst hon kommer åt.

‒ Jo men, Viking tror att…, hinner Svea säga innan hon blir avbruten av Ingeborg som i sin tur retar sig på Svea som jämt drar in sin man Viking i alla sammanhang. Alla vet att Svea inte pratar genom sig själv utan genom sin man, vars tankar och åsikter hon jämt luftar i stället för sina egna. Är det vackert väder en dag och Viking tycker något annat så är det ändå som Viking säger. För henne är mannen och de åtta sönerna världens åttonde underverk. Dess like finns inte. Samtidigt är hon väl medveten om att det inte är fint att bo i Barnrikehusen. Visserligen är det modernt med badrum, värmeelement och sopnedkast, men hyran är subventionerad och bostäderna är avsedda endast för storfamiljer med minst tre barn och små inkomster.

Och det vet folk som bor runtomkring. Även deras barn vet det.

Det är inte så att Svea ser ner på någon, nej, långt därifrån. Men hon vill upp, och hon vill att Viking ska bli något högt!

En gång när Viking fått en hög befattning på järnvägen skojade Jenny med henne och undrade om han skulle bli så hög som en semafor eller som en inspektor.

‒ Vilket är högast, hade Svea frågat.

‒ Ja, det lär väl va en semafor.

‒ Ja, då är det de han ska bli, blev svaret.

Civilt är Viking förman på barnvagnsfabriken och högre än så räknar inte Svea med att han kan klättra där. Men man vet ju aldrig vad han kan bli i det militära, där han befinner sig just nu. Han är ju redan korpral!

‒ Tror ni att tyskarna kommer hit, undrar Hildur med stora ängsliga ögon. Hennes liv är så inrutat av arbete och plikter att det inte finns ett ögonblick över för något krig. Det får inte bli krig, ty det har hon varken råd eller tid med. Hennes dagar är inriktade på att tjäna pengar och försörja sina tio barn.

Den kroniskt ängsliga blick Hildur iakttar världen med erhöll hon den dag då hennes man försvann ur hennes och de tio barnens liv. Den dag han försvann med en kvinna – en spåkärring! Det hela är desto mer obegripligt då man betänker att alla i huset kan intyga att deras äktenskap varit ett av de allra bästa. Mannen hade varit mycket glad för sina barn och för henne, Hildur. Han sa alltid att han inte hade ett enda barn för mycket!

När han förlöpte hemmet väntade hon sitt elfte barn och i ren förfäran fick hon missfall. Nu lever familjen på de äldsta barnens arbete och på hennes dubbelarbete som väverska på Malmö yllefabrik, kallad Doffeln, samt på diverse städningar och hemarbete. Men barnen är duktiga och hjälper till både med hushålls- och hemarbetet.

‒ Varför har inte tyskarna invaderat oss då dom gått in i både Danmark och Norge, undrar någon i trappan.

Men ingen kan svara, bara Viking, via Svea.

‒ Viking säjer att tyskarna har mer respekt för vår krigsmakt än för danskarnas och norrmännens. Danskarna, sa Viking, dom kan inte kriga.

‒ Skitsnack, säger Brita som också är livligt trött på vad Viking tycker.

‒ Det var uppgjort, danskarna la sej med en gående gång. Dom visste att tyskarna var på väg, kungen red ju omkring i Köpenhamn som ingenting…

‒ Snicksnack, avbryter Klara från renhållningsverket. Hon är i 50-årsåldern, väger nära hundra kilo och har ett svagt hjärta som slår som det vill och inte som det ska.

‒ Göring va gift med vår Karin von Rosen, och de respekterade tyskarna…

Men Brita från Spånhusvägen som gått på studiecirkel hos Bror i trappa C protesterar återigen, högt och burdust som vanligt.

‒ Tror ni verkligen att en människa som vill ha världsherravälde bryr sej om vem Göring va gift med? Är ni så dumma i huvet?

Kvinnornas miner blir omedelbart avvisande. Ingen vill väl ha torkat på sig att vara dum, som Ingeborg sa lite senare till Jenny. Hon tror hon vet allt, den där Brita. Somliga tror att hon är kommunist, i så fall står hon på listan. Man viskar om Hemliga Jönsson och att det finns folk i alla hus och kvarter som antecknar vilka som tycker vad, det vet alla. Femtekolonnarna tar emot tyskarna med öppna famnen och ger dem listorna så de vet vilka som ska sättas i läger, då de kommer hit.

Så gjorde Quisling i Norge.

Blott att känna en sån är farligt, viskar Svea, det vet Viking. Det är inte bra heller att lyssna till vad Bror säger… Kommer tyskarna blir det synd om Per Albin Hansson också…

‒ Per Albin vet vad han gör, säger Bojan och nickar mot Jenny. Vi ska va glada vi har han.

Men Vackra Vera som kallas så på grund av sin skönhet – som inte står långt efter Greta Garbos – vill ochså ha ett ord med i laget.

‒ Hitler tål inte judar, säger hon och ser på dem med sin sammetslena blick.

När man ser Vera, så tänker man på Kameliadamen, samma bleka hy som är äkta och härrör från TBC:n som tyvärr också är äkta och som sen barndomen svårt angripit hennes ena lunga. Samtliga i Veras familj, hennes föräldrar och släkt – utom en moster – har avlidit av denna fruktade sjukdom.

Vera är frånskild med tre barn. Fadern, allmänt kallad Tangokavaljeren, har inte visat sig på länge och några pengar får hon inte. Kanske sitter han på något arbetshem. Fortfarande cirkulerar Vera omkring – ömsom på Orupssanatoriet och ömsom på stadens psykklinik. Sen en tid tillbaka har hon stadigt sällskap med Jacko från Hollywood, som man allmänt kallar de fattiga barackhusen på Farmvägen. Jacko tattare, som för närvarande sitter inne för upprepade bråk med polisman i tjänst.

‒ Det är judarnas eget fel, sa Viking, hinner Svea inflika innan hon åter blir avbruten.

‒ Du snackar, utropar Klara. Hitler var ju själv jude!

‒ Vem har sagt de?

‒ De kvittar väl, det vet alla.

‒ Nä, jag har hört att hans syster blev våldtagen av en jude.

‒ Ja, det kan ju va en möjlighet. Fast, har han nån syster?

Ingen som vet.

‒ Viking säger…

‒ Tsss… jag har ingenting emot judar, avbryter Jenny och fäster det röda håret bakom öronen, dom har inte gjort mej nåt. Hos judefrun i lumplagret på Sofielundsvägen kan man handla billigt. Och det är ju judar som äger EPA-butikerna, där kan man också handla billigt. Min börs tycker om det som är billigt!

Kvinnorna skrattar åt Jenny, alla känner till hennes ständigt dåliga ekonomi.

‒ När jag sökte jobb i disken på Kramer, säger Vera, så sökte en judegrabb på samma gång. Jag minns det speciellt för han var mycket snygg, nästan vacker. Som Jacko. Vi fick jobbet båda. Men när dom fick reda på att han var jude så blev det nobben. Nej vad säger jag, han var zigenare…

‒ Ja, skit samma, säger fru Larsson som är så stram och högfärdig att ingen vågat lägga bort titlarna med henne. Hon har dessutom nyligen flyttat in i Agnes lägenhet efter att hon och hennes man gett sig av till annan ort.

‒ Zigenare eller judar går på ett ut, dom stjäler, om inte annat så stjäl dom höns!

‒ Det finns det väl fler än zigenare som gör, menar Brita.

‒ Jo men, jag vet vad jag talar om, fortsätter fru Larsson. I min gröna ungdom hade jag faktiskt plats i en judefamilj. En gång åt jag upp en liten bit korv som blivit över efter herrskapets middag. Korven va inte större än ett frimärke. Tror ni inte hon, judekärringen, undra vart korvabiten tagit vägen? Fröken ska äta vid bordet, sa hon, skrället. Snacka inte med mej om judar… dom känner jag!

Ja, kvinnorna luftar sina fördomar och debatten i trappan kan hålla på, ibland hela dagen, med uppehåll för middagslagning och nattning av ungarna. Men Jenny tar det med ro.

Högt över topparna reser sig bergen

blånande sköna uti morgonens ljuuuus

Berg, ja berg måste hon ju också ha på sitt drömställe. Bakom skogen, eller vid sidan om.

‒ E hungi, vill ha fattija jiddaje, ropar treåringen Emma som sitter vid bordet och hamrar med en sked i var hand.

‒ Slå inte sönder tallriken, förmanar Jenny, vi har inte många kvar.

Vant vänder hon franskbrödskivorna i kanel och socker och lägger upp dem på ett fat.

Plötsligt går tallriken ändå sönder, och Emma tittar skrämt på sin mor.

‒