Köpmannens släkt

By Leila Tuure and Janna Eriksson

Anna Weber är tvungen att dra sig tillbaka från ledningen av handelshuset som hennes döde make Joakim Weber grundat, när sonen Joakim den yngre återvänder från Lübeck till Björneborg för att ta över tyglarna. Annas uppgift blir att få tvillingdöttrarna Hanne och Hildu bortgifta och lyckas arrangera ett äktenskap för den senare med en rik och äldre änkeman – ett öde som skulle ha kunnat bryta ner ett tafattare och fogligare flickebarn än Hildu. Hanne däremot är olyckligt förälskad i mor Annas hängivna beundrare, som även får Annas kropp att glöda igen. Anna måste göra ett svårt val mellan sina egna känslor, sina moderliga plikter och släktens intressen, inte minst för att den viljestarka Joakim hela tiden lägger sig i allt. När det hårdaste av öden drabbar Anna, inser hon äntligen vad hon måste göra.

Leila Tuure är känd för sina historiska romaner och i denna romanserie följer vi köpmannasläkten Webers händelserika liv i Finland på 1700- och 1800-talen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 31, 2023
• ISBN: 9789180007788

Book preview

LEILA TUURE

KÖPMANNENS SLÄKT

Andra delen i serien om Handelshuset Weber

Copyright © Leila Tuure, 2023

Originalets titel: Kauppamiesten sukua, 2001

Översättning: Heidi Granqvist

Omslag: Lauri Tapaninen

ISBN: 978-91-8000-778-8

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

ANNA 1767

1

Anna sparkade förargat fart åt gungstolen så häftigt att den var nära att välta. Kattstackarn som låg i hennes knä studsade förskräckt sin väg. Det bästa den visste var att ligga och gona sig i sin matmors famn och njuta av att bli krafsad lätt, inte var den van vid otäcka överraskningar. Vanligtvis daltade Anna med den som med sitt käraste barn, men nu hade några outhärdligt ilskna tag fått kattan att jama gällt. Den tolkade matmors hårdare tag om pälsen som ett varsel om något otrevligt. Alltså hade den berett sig på att hoppa långt och högt, och rev i farten liksom som hämnd för den omilda behandlingen en svidande skråma på Annas kind.

Gungstolens ryggstöd slog med en smäll i bordet som stod bakom den. Anna tippade nästan omkull. Tänk om hon hade kantrat med stol och allt? Tänk om hon hade fallit pladask på rygg? Tänk om och tänk om? Än sen? Då hade nådiga frun störtat huvudstupa bland borddukens fransar, kanske i fallet dragit med sig bordduken och blomvasen ut på golvet. Det omsorgsfullt utströdda pudret hade blåst av håret och dess verkliga grå färg avslöjats. Men det skulle egentligen inte ha spelat någon roll. Bilder som Anna fått från Paris visade nämligen att fruntimmer numera ofta helt lät bli att pudra håret. Å andra sidan hade de modernaste fruarna dekorativa håruppsättningar som nästan nådde till taket, utsmyckade med svalbon och fjädrar. Något sådant hade ändå inte Anna. Men fastän hon inte hade det, så skulle den frisyr hon hade ha blivit förstörd, tillplattad, och sidentofflorna flugit av fötterna vem vet vart, alla stärkta underkjolar blottats oanständigt och själva kjolens sidenrosor hade krasat och mosats under henne. En borgarfru under bordet! Det hade sannerligen varit en syn!

Anna fnittrade till, men tillrättavisade genast sig själv för sådana flickaktiga fasoner. Var det inte hon som jämt och ständigt sa till sina döttrar att inte fnissa och fnittra. Däremot passade det sig för flickorna att le, men bara återhållsamt. Kvinnfolk skulle absolut inte skratta ljudligt. Det hörde inte till en väluppfostrad frökens beteende, och det som gick an för pigor var absolut inte lämpligt för en högreståndsdam. Och nu satt hon, fru Anna, här och skrattade för sig själv som en svagsint.

Aj, aj, hon hade tydligen slagit armbågen i armstödet. Det gick en darrande smärta ut i handleden och nästan ända upp till axeln. Det kändes otäckt. Och otäck var även bloddroppen som brun bredde ut sig på det ljusgröna sidenet. Anna strök sig över kinden med näsduken. Fördömda katta!

Men hennes sidenklänning var också vettlös mitt i vintern. En sommardräkt! Vad var det för en gnista av fåfänga som hade fått henne att klä sig i den här gamla klänningen? Det berodde inte bara på att hon hade velat prova om hon fortfarande fick på sig de gamla kläderna – det visste hon att hon gjorde. Hon hade magrat en hel del under de senaste arbetsfyllda åren. Det var inte det hon velat se. Den verkliga anledningen var att hon hade velat se om hon fortfarande var ung, fortfarande en intressant kvinna, eller en gammal människa som borde dra sig tillbaka från livet.

Anna reste sig för att räta till rosorna på kjolen, som även den började bli omodern. Numera fanns det fantastiska tyger med färdigt tryckta rosor och andra mönster, men de var så dyra att Anna inte nändes köpa sådana. Först måste hon slita ut sina gamla kläder, påminde hon sig själv förnuftigt. Och sådana hade hon mer än nog av, många nästan oanvända eftersom hon i åratal bara hade använt sina änkedräkter. Där hängde de i skåp och garderober och bleknade eller åts av malar. För några somrar sedan hade hon ändå låtit sy en ny klänning, fastän alla tycktes ondgöra sig över att hon glömde sin man så snabbt. Det var ju inte ens tio år sedan Joakims död. Folk må säga vad de ville, inte tänkte Anna ännu bli gammal, och hon hade trotsigt bett sömmerskan Gustavsson samtidigt sy några till, mer vintriga. Hon tänkte minsann inte tillbringa hela sitt liv i gungstolen, hur mycket hon än tyckte om att sitta i den.

Orsaken till sin förargelse hade hon redan glömt helt. Varför hade hon blivit så arg att hon nästan föll under bordet? Vad hade hon tänkt på så ilsket att hon glömt hur känslig gungstolen var? Ibland roade hon sig som en barnunge med att gunga så djärvt i stolen att fötterna lyftes i höjd med fönsterbrädan, men nu hade det inte handlat om det. Hon hade varit arg. Riktigt arg.

Hon ställde stolen tillbaka på sin plats framför fönstret, rättade till mattan och justerade nackkudden. Hon smekte lätt armstödet på sin stol som om hon bad om ursäkt för den dåliga behandlingen. Allt annat i det vackra rummet hade hon kunnat avstå från när som helst, men inte från sin gungstol. Ack så många timmar hon hade gungat i den när den var ny, när Joakim hade kommit med den till henne för så länge sedan. Ibland hade hon varit tvungen att mitt på dagen, i smyg för pigorna, gå in på sitt rum för att gunga.

Joakim, hennes make, hade köpt den åt henne, hade själv åkt och hämtat den från Åbotrakten. Stolens medar var som månskäror, ryggen var dekorerad med träsniderier som föreställde Adam och Eva i paradiset före syndafallet. Än så länge kikade ormen bara fram ur äppelträdet. Anna undrade varför snidaren hade valt ett så religiöst motiv till att pryda en rentav syndigt bekväm möbel. Kanske gungstolen ursprungligen var avsedd för rumpan på en prost eller till och med biskop. Anna fnissade till. Och kanske snickaren avsiktligt hade snidat ormens huvud så stort att det tycktes sticka den som satt i stolen i ryggen precis vid hjärtat. Kanske hade han tänkt att alltför stor bekvämlighet var synd. Och att de dödliga ständigt måste påminnas om synden.

Gungstolen stod så nära fönstret som det bara var möjligt. Anna tyckte det var trevligt att gunga där i skydd av de vita gardinerna och betrakta händelserna på gatan. Det var skojigt att spana på folk genom de grönaktiga, ojämna fönsterrutorna. De förvred även välbekanta ansikten ibland till oigenkännlighet. Gatubilden var som en värld under vatten. Anna satte sig i gungstolen igen, rätade till sin kjol och lockade den misstänksamma katten tillbaka till sitt knä. Ja, vad var det hon hade tänkt på? Hon började återkalla orsaken till sin ilska i minnet. För att lyckas med det måste hon ta på sig en riktigt bister min, rynka pannan och knipa ihop läpparna hårt. Mycket tid tog det förstås inte att minnas.

Hon hade suttit i sin gungstol med händerna i kors i knäet, lugn till sinnes, njutit av tystnaden, tittat ut. Katten hade spejat under bordet efter ett passligt ögonblick när gungningen var tillräckligt långsam och då hoppat upp i famnen på henne, som den brukade göra. Gatan hade legat helt öde, den nyfallna bomullsmjuka snön hade dämpat minsta lilla ljud. Det hade snöat ymnigt hela föregående kväll och natt. Yrvädret verkade aldrig ta slut. På en natt täcktes hela staden i snö, men dagen grydde ändå kall och klar, som en bländande vacker vintermorgon, sådan bara en decembermorgon kan vara när den är som bäst. Björkarnas hängen hade av vinterns tyngd böjts nästan ända ner till marken. Några domherrar som pickade i sig de sista bären från rönnen vid porten fick snön från grenarna att flyga i små moln över gatan. Rönnarna hade lyst röda av bär på hösten.

De gamla sa att det tydde på en snörik vinter, och de hade visst inte fel, i varje fall som det såg ut nu. Vissa morgnar hade det snöat så mycket att drängen Kustaa varit tvungen att krypa ut genom fönstret på gårdshuset, eftersom dörren täcktes av enorma drivor. Tyskgården hade lyckligtvis byggts så hög efter den senaste branden att snön inte nådde upp till fönstren, men många lägre hus var som snöslott, inpackade ända upp till takskägget. Invånarna hade varit tvungna att gräva fram sina fönster, för att inte tala om dörrarna.

Ja, gatan hade varit tyst. Öde. Som om ingen annan bodde vid den än Anna. Det var ändå stadens huvudgata intill kyrkan och torget, och inte heller långt från hamnen. Rådhuset skymtade från Annas fönster och även skolan, lyceet, låg i närheten. På morgonen hade gossar på sin lärda bana pulsat genom de djupa drivorna över torget, men därefter hade det blivit helt tyst. Lantborna hade antagligen inte kunnat ta sig till staden på grund av snön, och därför hade inte heller stadsborna något ärende till torget.

I vanliga fall sjöd torget av liv så här inför jul. Lantborna kom till Tomasmarknaden med sina knyten och bylten, korgar och tunnor. De kom för att sälja saltad och torkad fisk eller saltat och torkat kött. Några hade runda rökta skinkor eller vackert yllegarn i stora härvor gömda i sina täckta korgar, någon hade lyckats skjuta en varg och sålde nu dess skinn, andra saluförde knippen av ekorrskinn. Det fanns stora mängder mjöl och gryn, någon hade bakat hålkakor eller kringlor. Pärtkorgar, skäppor i ene, näverkontar och näverskor fanns också att köpa. I vanliga fall. Men nu var torget alldeles tomt.

Plötsligt hade Anna ryckt till. Hennes lugn hade rubbats. Gatans lugn hade rubbats. En mörk, nästan svart figur hade dykt upp som en fläck i allt det rena vita. Han dök upp bakom Petrells hus och stegade skyndsamt över torget. Han bar en hatt så hög att den fällde snö från trädgrenarna. Landshövdingen sades ha en exakt likadan högkullig hatt med brätten som gick att vika upp och ner. Anna fnyste. Självfallet måste Kims hatt vara minst lika fin och hög som landshövdingens. Självfallet. Kim var en högfärdig man och orsaken till Annas ilska.

Hon följde förargat och med rynkad panna mannen där han for fram. Slängkappan fladdrade och av hans irriterade min kunde vem som helst se att snöfallet, vintern, allt retade upp mannen där han vadade i drivorna. Moderna kläder kom ju inte till sin rätt under denna årstid. Lybskt siden och volangkrås passade inte på dessa breddgrader och till denna årstid. Anna visste att under mannens svarta mantel fanns en himmelsblå sidenrock och en guldfärgad väst i brokadtyg. Hon visste det mycket väl, för han hade helt nyligen lämnat hennes rum med spetsmanschetterna skälvande.

Anna betraktade mannen uppmärksamt med huvudet aningen på sned medan hon strök undan sina sidolockar som kommit i oordning. Hon tittade och funderade hur det kom sig att Kim var så väldigt lik Joakim. Han gick på samma sätt, framåtlutad, nästan stångande. På samma sätt böjde han axlarna när snön föll på dem, han till och med ryckte av sig hatten på samma sätt som Joakim för att putsa av den. Anna suckade djupt. Och det var ju naturligtvis inget större under. Kim var Joakims son, Annas son, Annas egen son, det äldsta av hennes barn; Kim, sin fars namne.

Just för hans skull hade Anna nyss blivit så arg. Så arg att hon såg rött. Hon kände fortfarande hur ilskans strålar klättrade från tinningarna under håret upp mot hjässan och händerna knöts så att det värkte i armarna. När hade hon senast blivit så häftigt arg? Hade hon någonsin blivit det? Hon kunde i varje fall inte minnas det.

Var inte hon, Anna, ändå en fullvuxen människa, fastän bara en kvinna? Bara en kvinna! Hon hade aldrig tänkt på sig själv som bara en kvinna. Hon var en kvinna! En kvinna, just det! Hade inte hennes egen far för åratal sedan inpräntat i sina döttrar att de framför allt var människor, först därefter kvinnor? Och hade inte hennes egen, upplysta far värdesatt sina döttrar så högt att han hade lärt dem många sådana saker som det allmänt ansågs att kvinnors hjärnor inte kan förstå? Men hon hade mycket väl förstått dem. Och kunde hon kanske inte latin också? Kunde hon inte det mycket bättre än vad hennes söner någonsin skulle lära sig det?

Så så, förmanade Anna sig själv, Jacob skulle säkert lära sig det till och med bättre, det måste man ju vid universitetet, det måste hon ändå medge. Men hon räknade fyrsiffriga tal i huvudet bättre och snabbare än någon av männen på kontoret. Och till på köpet hade hon själv lärt båda sina söner allt om handelshuset efter att Joakim dött.

Kim var köpman ut i fingerspetsarna, medan Jacobs tankar rörde sig annanstans. Kim hade blivit arg många gånger när han hittat sin bror mellan silltunnorna i ett hörn av förrådet läsande någon onödig smörja om fjärran länder. Han fick alltid mana på sin yngre bror att ställa sig bakom skrivpulpeten, men gav slutligen upp när Jacob visade sig vara alltför vårdslös, eller rättare sagt alltför sorglös när det gällde siffror. Han gav slutligen med sig och Jacob fick börja studera, och fastän Anna själv alltid hade understött sin yngre sons studievilja, hade hon trots allt inte varit villig att släppa honom ifrån sig. Jacob ville till Åbo, till universitetet. Kim för sin del ville bli av med honom helt och hållet, och så fick Jacob naturligtvis resa iväg. Anna hade småningom vant sig vid att den yngre sonen var borta hemifrån, men hon saknade honom ofta. Nu var Jacob hemma. Han hade kommit för att fira jul med familjen. Det var Anna mycket glad över.

Anna hade för sig själv dragit slutsatsen att Jacob med vilje hade slarvat när han räknade handelshusets konton för att uppnå sitt mål: bort från kontoret och till skolbänken. Hon talade inte om sin misstanke för någon och skulle inte heller själv varit så säker på saken om hon inte hade märkt att det inte var något som helst fel på pojkens räknekunskaper. Tvärtom. Jacob uppvisade rentav fenomenal räkneförmåga när han sluppit från skrivpulpeten. Inte var Jacob någon dum pojke, inte alls. Det var inte Kim heller, men den äldre brodern hade av någon anledning blivit så uppblåst och viktig.

Kanske var Kim avundsjuk på Jacob, funderade Anna. Kim skulle själv i tiderna gärna ha fortsatt skolgången, men Anna hade varit tvungen att sätta honom i arbete på kontoret efter att hennes man dött, Kim var ju den äldre av sönerna och därmed mer redo att hjälpa sin mor i skötseln av handelshuset. Jacob hade däremot som barn sprungit runt fritt i skog och mark eller rättare sagt på gatorna och i hamnen, utan att bry sig ett skvatt om skolgången, och det hade krävts rottinghot för att få honom att gå till de första klasserna i trivialskolan. Men han gick sin skola och blev även småningom intresserad av den när han blev äldre och insåg att han kanske skulle stå på kontoret resten av livet. Kim för sin del hade mer än gärna suttit på skolbänken. Synd att han måste avbryta skolan, tänkte Anna.

Nu var sönernas lotter ombytta och Anna kände att åtminstone Jacob hade hittat sin rätta väg. För Kims del var hon inte helt säker. Hade pojken tagit på sig rollen som köpman tvingad av omständigheterna, eller hade den när allt kom omkring dolt sig någonstans djupt i hans inre? Till sitt utseende var han i alla fall en alldeles äkta Weber, av köpmannens släkt.

Ack, att Joakim dog så tidigt, tänkte Anna bedrövat. Alltför tidigt ... Hon blev tvungen att ensam uppfostra sina fyra barn. För flickornas del hade det varit rätt så lätt, men pojkarna, pojkarna.

Nu hade den äldre sonen, Kim, som knappt hade nått vuxen ålder, kommit för att tala om för sin mor vad mamma fick göra, eller rättare sagt vad mamma inte fick göra. Och hade gjort det riktigt högljutt förebrående. Han hade kommit precis när Anna hade satt igång med att skriva ett brev till sin syster. Hon hade varit helt uppslukad av sin beskrivning för Maria av hur kökspigan Marketta var förälskad i skrivaren Jonas och vilka genanta situationer det uppstod när Marketta kallade Kim, och ibland rentav Anna, för Jonas. Jonas besvarade inte den stackars jäntans känslor, vilket Anna ansåg vara bara bra, för båda var väldigt unga.

Mitt i brevskrivandet hade Kim störtat in i rummet röd i ansiktet och munnen färdigt gapande. Ojoj, så pompös han hade sett ut när han, med näsan blänkande precis som Joakims, för sin mor dikterade regler och beteendemönster som han ansåg passande för en äldre för att inte säga gammal änkefru. Han hade mässat som den värsta predikant för en stor församling, fastän det bara fanns en enda åhörare. Ja, hoppas inte fler, tänkte Anna plötsligt förskräckt. Tänk om pigorna hade lyssnat bakom dörren, eller Jacob!

Hela kalabaliken hade fått sin början av att Gabriel Brander, en lastgammal änkeman, hade dristat sig att föreslå för Kim att han gärna skulle ta fru Anna till sin maka. Brander, som Anna aldrig i livet hade tänkt på på det sättet! Och skulle i varje fall inte göra det nu, eftersom hon inte ansåg det vara rätt att en man först går och diskuterar sådana saker med sonen och inte med modern, låt vara att sonen är familjens överhuvud. Till Anna personligen kom Brander aldrig med sitt frieri, för Kim förvisade honom från kontoret diskret, men definitivt. Och kom sedan för att gapa om saken till sin mor, som egentligen inte hade något alls med saken att skaffa.

Anna var i själva verket aningen lättad över att hon inte själv behövde ge Brander korgen, men i övrigt var hon förargad. Hon var förargad över att alla förbindelser till Brander nu avbröts. Det ville hon inte, för mannen hade alltid behandlat henne vänligt och även hjälpt henne många gånger med att sköta olika ärenden efter Joakims plötsliga bortgång. Då måste Anna i många år så gott som ensam sköta sitt handelshus och hon var inte insatt i närapå allting. Hon skulle gärna fortsättningsvis ha haft Brander som sin vän, men Kims fräcka beteende i lika hög grad som Branders förflugna frieri hade gjort det omöjligt. Det var ju inte enkelt att sköta ärenden med en man vars frieri man hade varit tvungen att avböja.

Gifta sig med Brander! Det skulle aldrig ha kommit på fråga. Kim hade inte alls behövt oroa sig. Men Anna kunde inte tåla att sonen rusade in i hennes rum som en stormvind och skällde ut henne efter noter, kallade henne nästan en dålig kvinna, och mamman visste till en början inte ens vad det riktigt var frågan om. Småningom gick det upp för henne att det hela berodde på gamle Brander. Då gav hon igen åt Kim så att sonens öron blev blossande röda. Och säkert också nacken, som på Joakim, men den doldes för Anna av kragens rysch.

Med vilken rätt kommer sonen, barnet, som hon har uppfostrat och skriker åt sin mor? Varför står han där uppblåst framför sin mor och gungar på hälarna röd i ansiktet och gastar att mamma inte har rätt att gifta sig med någon alls? Varför gnistrar han med ögonen, som Joakim under sina bästa år när han kämpade för stapelrätten, och vrålar att i sådana och många andra frågor står mamma under hans förmyndarskap?

Skulle Anna stå under förmyndarskap? Pyttsan, struntprat! Enligt lagen hade hon givetvis inte full bestämmanderätt i sådant som gällde handelshuset, men över sitt eget liv fick hon i alla fall bestämma. Och i hennes planer ingick inte alls något giftermål med änkeman Brander, även om denne var välbärgad och i det avseendet en lämplig make till vem som helst. Branders barn var redan vuxna och hade sina egna karriärer, de hade alla flyttat hemifrån. Anna förstod mycket väl att Brander kände sig ensam, han var en stackars änkeman som inte var van att leva en enda dag utan kvinnlig vård och omsorg, men Anna tänkte ändå inte bli hans vårdarinna. Eller ... för att reta Kim ... kanske ...

Nej, nej, hur kunde hon ens tänka en sådan tanke! Tack och lov visste sonen inget om Alfred, konstaterade Anna lättat. Tack och lov hade han varit i Lübeck då! Om Kim blev så förskräckligt uppjagad bara över Brander, vilken storm skulle inte Alfred ha orsakat? Nåja, något slags kaos var ju ändå att vänta, suckade Anna. Det skulle säkert inte gå att undvika när Kim fick veta sin mors riktiga, egna planer. Anna skrattade till aningen nervöst. De skulle säkert drabba samman. Men må så vara. Anna var inställd på det och hade nu till och med fått lite övning, tack vare Brander. Hon skulle inte vara helt oförberedd på sonens reaktion när sanningens ögonblick var inne. Och hon hade också tid att härda sig. Det var inte lätt att komma i konflikt med sitt eget barn, men även barnet måste ju ge efter en smula.

Varför motsatte sig Kim så häftigt sin mors eventuella äktenskap? Inte var han väl så gammalmodig att han inte ville att hans fars hustru skulle gifta sig på nytt med den darriga Brander som stod på gravens rand och passade bättre som Annas farfar än make? Vad skulle folk säga om det? Hon tog honom för pengarnas skull, det skulle de säga, fastän det inte alls var något oerhört. Alltid hade ju kvinnor gift sig för pengar. Men inte tänkte Kim på sådant, det var Anna säker på. Snarare var han rädd för att bli ensam i detta stora hus. Helt ensam skulle han förstås inte vara, det fanns ju pigor och drängar i huset, och på dagarna skrivare och andra på kontoret, men inne i rummen var mor hans enda sällskap. Flickorna hade redan flugit ur boet, Kim själv hade gett dem fart, och Jacob ... Nu var han hemma, men skulle inte längre många gånger komma till Tyskgården på sin ledighet, något sådant antydde han i alla fall, fastän Anna inte var helt säker på om hans antydningar betydde giftermål eller något alldeles annat. Det var ju snart hög tid också för honom att stadga sig, hitta en livskamrat, skaffa familj. Jacobs möjligheter var mångfalt större jämfört med Kims. I Åbo fanns det nog av fröknar för en så vacker och klok man som Annas yngre son var. Anna misstänkte dock att det var något annat som låg bakom Jacobs ord.

Anna suckade vemodigt. Jacob påminde inte alls om släkten Weber. Han liknade sin morfar, den kloka och lärda Eivold Slotte. Lika lång och ljus, lika blåögd och mager, en smula böjd, innesluten i sig själv. Och lika ivrig att lära sig nya saker, att skriva och utforska. Men till skillnad från Annas far, som var intresserad av stjärnhimlen och gångna tider, hade Jacob riktat sin blick mot marken. Lika mycket som morfar fascinerades av det förflutna och fjärran planeter, älskade Jacob växter och markens kryp.

Anna förstod inte alltid vad det var som var så märkvärdigt med kottar eller myrägg. Det hade hon insett att rymden var något alldeles enastående, lockande, spännande. Att tänka på dess oändlighet gav henne fortfarande svindel. Trots det betraktade hon gärna det vintriga himlavalvet, gick enkom och ställde sig bakåtböjd mitt på gårdsplanen tills nacken blev stel. Hon mindes fortfarande namnen på många stjärnor och stjärnbilder. De hade hennes far lärt henne.

Anna hade blivit en aning uppskrämd av att Jacob nyligen mycket ivrigt hade berättat om några svenska vetenskapsmäns resor till fjärran länder. Carl von Linné var hans stora ideal, fastän han var svensk. Anna fnyste. Jacob var av samma åsikt om svenskarna som sin mor och även många andra i Finland, alltså att de hade en alltför högdragen inställning till Finland och dess invånare. Ansåg att de var andra klassens medborgare, mindre värda, och framför allt nu, efter lilla ofreden, när de visste att finnarna allt oftare tänkte tanken att lösgöra sig från Sverige och att det här rentav fanns hemliga sällskap som planerade hur det skulle kunna genomföras på bästa sätt. Men Jacob beundrade von Linné och förklarade ideligen för sin mor vilket storartat, helt enkelt enastående system han skapat för att klassificera växter och gett dem latinska namn, för att världens alla naturvetare skulle kunna utbyta lärda tankar om växter utan att missta sig.

Jacob smakade på de nya orden – taraxacum… scrophulariacae… Calla palustris… Rosa canina… Anna tyckte om att lyssna till hans utläggningar och beundrade Linnés påhittighet. Tack vare sina kunskaper i latin kunde hon mycket väl förstå vad vetenskapsmannen hade avsett. Och moderns intresse gjorde Jacob allt ivrigare. Han höll hela serier av föreläsningar om det han lärt sig för Anna och han tyckte inte alls det var egendomligt att en kvinna var så fascinerad av sådant som hörde männen till. Han var annorlunda än Kim, som ville hålla männens angelägenheter och kvinnornas angelägenheter strikt isär. Detta trots att det var just Anna som hade handlett honom i affärslivets alla vindlingar och varit tvungen att agera likt en man när hon höll i tyglarna för det ärevördiga handelshuset Weber. Då hade Kim inte tyckt att det var något konstigt. Det blev konstigt först när han själv övertog tyglarna. Därefter värdesatte han inte längre det arbete som hans mor hade utfört.

Det att Jacob talade beundrande om von Linné skrämde inte Anna tillnärmelsevis lika mycket som hans berättelser om Pehr Kalm, professor vid akademien i Åbo. Anna betraktade Linné som ett mycket avlägset ideal, men Kalm fanns i Finland, i Åbo! Också han hade gjort förunderliga resor till länder bortom haven. Anna ryckte till när hon insåg att även finnar seglade dit på sina expeditioner. Hon såg på sin son med nya ögon. Jacob drömde om att resa iväg! Jacob levde sig redan in i ett liv på andra sidan oceanen. Han ögon gnistrade när han berättade vilka sällsamma saker man kunde hitta där. Anna gnydde till i sitt inre, men sa ingenting.

Då och då tystnade Jacob och frågade om inte mamma redan var trött på hans historier, men Anna svarade att hon i sitt barndomshem vant sig vid likadana föreläsningar. Och hon sa sig vara glad över att Jacob iddes upplysa sin mor och hålla henne informerad om vetenskapens utveckling. Jacob skrattade klingande och lovade ge sin mor förstahandsinformation om allt och i synnerhet sedan när han skulle ge sig av på en likadan resa som Pehr Kalm hade gjort, alltså om han godkändes att delta i expeditionen, till avkrokarna någonstans i Amerika.

– Till fjärran länder, sa Anna förskräckt, men Jacob svarade att det inte var så mycket längre bort än dit mamma skickade sina sjömän. Anna protesterade; deras skepp seglade bara till Tyskland, ibland till England, men inte på Atlanten, aldrig.

– Så så, kära mor, glöm inte Medelhavet. Dit kommer man inte utan att också segla i Atlanten, påpekade Jacob.

– Nå ja, skeppen snuddar vid Atlantens utkanter, de far ju inte ut på öppna havet. Det är ett så enormt hav att