Djurets hjärta slår

By May Larsson

Nikodemus bor ensam i en liten by i Norrland där de flesta betraktar honom som ett original och en byfåne. Barnen i byn fascineras dock av hans djursamlingar och olika påhitt. Men en dag förändras allt och de börjar istället reta honom. Snart hittar Nikodemus döda djur utanför sitt hus och den enda i byn som vill hjälpa honom är butiksägaren Elna. Hon ger honom kläder från sin butik fast hans lukt och de döda djuren som han kommer med skrämmer iväg kunderna. Men småpojkarnas hyss blir alltmer grova och en dag när han kommer hem ser han att någon har lämnat en död hare med ett hotbrev på farstubron ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726894547

Book preview

D å Nikodemus på bara fötter stiger ut på bron bärande nattkärlet, har solen redan hunnit värma gårdarna i byn flera timmar. Från slaskhinken som står i broskuggan stiger en sur och däven stank. Genom den blanka hinnan syns ett stort gäddhuvud sticka fram omgivet av gröna surrande flugor.

Nikodemus tar ett djupt andetag. Går sedan på nyvakna ben fram till hinken. Mäter med blicken utrymmet som finns kvar och tömmer sedan det nattvarma kärlet. Han håller emaljpottan med de svarta fläckarna ovanför hinken till dess sista droppen fallit och därefter synar han den noga. Om det visar sig att regntunnan ännu har någon skvätt vatten kvar, kan han kosta på sig en ursköljning. Varom icke så hade pottan nyligen fått stå under stupröret i hällande regn en hel dag och kunde därför inte anses alltför ingrodd.

Men Nikodemus har redan från morgonen tankarna på andra ting än små vardagsbekymmer. Från hans bro löper i det höga sommargräset en stig ner mot gårdens lilla tvätthus. Under den tid då hans mor levde hade de kokat tvätt där. Nu har stugan förvandlats till vedbod, verkstad för mopeden och så något som man kunde kalla matbod. De mjölpåsar och grynknyten han tidigare brukade ställa in på golvet hade med tiden fått alltför många gnaghål. Då spikade han upp några hyllor att sätta undan de begärliga varorna på. Nog tyckte han väl att de små råttorna borde ha mat för dagen, men han kunde ändå ibland känna sig något trött på dem då de blev alltför hemtama.

Nedanför tvättstugans fönster står en svart järngryta. I den har hans mor kokat tvätt under alla år, men nu fyller Nikodemus den med gröt varje morgon som han kokar uppe i köket och låter kallna på brotrappan. Sedan bär han ner allt till tvätthuset. Fyller järngrytan med den nykokta gröten och blandar även ner bitar av Bolles gamla limpor.

Nikodemus jäspar och sträcker på sig, där han står under det skyddande brotaket. Så stiger han försiktigt ner från bron och ut i gräset. Genast han kommer utanför husets skugga lägger sig den heta solen över honom. Men ännu blänker daggen på vissa ställen och längre ner svalnar också marken under fötterna.

Nikodemus böjer sig ner och studerar marken. Lägger försiktigt sin stora hand på det tillplattade gräset, som kunde han känna värmen av den som sprungit där om natten. Men det höga gräset kittlar honom bara i näsan och kastar ett regn av dagg över ansiktet. Hastigt reser han sig upp och börjar gå tillbaka mot gården. Före slaget åtta måste han hinna till Bolle och rädda några torra limpor undan kvarnen och han vet inte heller någon i byn som bekymrar sig över den tomma grötgrytan. Det får han tänka på alldeles själv.

J asså? Han är redan i farten?

Alva står vid köksbordet och skär lök. Från fönstret har hon god utsikt över kyrkbyvägen som drar sig i en stor krök vidare ner mot Nikodemus gård. När Alva ser Nikodemus komma åkande på mopeden sänder hon en tacksamhetens tanke över att Manufakturaffären ligger på ett betryggande avstånd från Nikodemus gårdsplan, där slaskhögar och bråte blivit ett tillhåll för traktens alla skator och kråkor.

Till gavelbostaden i Elnas Manufakturaffär hade Alva kommit en mycket kall och blåsig vårdag för så många år sedan, att hon knappt kunde minnas dagen. Den gången hade det endast rört sig om ett kortare besök. Lysande av lycka hade hennes arbetskamrat Henny dansat omkring bland rummen med knappnålar i munnen. Hon höll på att fålla gardiner.

Har du sett Alva! Vilken våning jag fått tag på! hade Henny ropat och varit alldeles röd i ansiktet av iver. Hon hade länge sökt en större bostad, men att hon nu flyttat ut på landet kunde inte Alva förstå. Alva fick häpen vandra runt i den stora luftiga lägenheten.

Tänker du verkligen bo här? Alldeles ensam? hade hon frågat och tittat ut genom det stora vardagsrumsfönstret. Själv hyrde hon ett litet mörkt rum med kokvrå i Hyresförmedlingens lokaler, mitt i stan. Rummet låg fem minuters väg från Lilians matsalar, där de arbetade. Henny som kokerska och hon själv som köksbiträde.

Om jag tänker bo här?

Henny hade lagt huvudet på sned och tittat på Alva, full av förvåning.

Är det inte fint här Alva? Och nu kan jag äntligen få plats med möblemanget från Magasinet. Det var på tiden.

Henny hade ett mycket ansenligt möbelförråd stående sedan en längre tid på ett av stadens magasin. Möblerna var delar av ett arv efter en faster och på samma lagerlokal stod också en soffa och några stolar från Hennys barndomshem. Drömmen om en bostad där allt kunde få plats hade Henny suckat om under en längre tid. Ibland åkte hon iväg och tittade på någon våning men då hon hört sig för om hyran, fick möblerna bli kvar på Magasinet. När hon så en dag läste annonsen om en stor och rymlig lägenhet med låg hyra, belägen i ett mindre samhälle utanför stan, hade hon genast lyftat telefonluren. Sedan hon tagit reda på bussförbindelserna, och att hon utan besvär kunde ta sig till arbetet, åkte hon ut till Kyrkbyn.

Den bleka hyresvärdinnan som drev manufakturhandel på nedre botten hade förvånad tassat runt och öppnat dörrar. Jasså? Våningen var ljus och trevlig? Och utsikten bedårande? Det hade Elna på Manufakturaffären inte tänkt på tidigare. Och aldrig hade någon sagt det till henne heller. Den lastbilschaufför som senast hyrde, hade mest använt bostaden till att sova i och då var rullgardinerna alltid nerdragna.

Men till gavelbostaden flyttade Henny Henrietta och alla de möbler i mahogny och ädlare träslag som stått förvarade på Magasinet. Och när Alva kom på besök fick hon dra efter andan två gånger, då hon steg in i Hennys vardagsrum.

Det första hon såg var en märklig soffa där ryggstödet svängde så att man bara kunde sitta på ena sidan.

Det där! säger Henny och pekar, när hon ser Alvas förvånade uppsyn. Det är en canapé. Där brukar man vila sig efter maten. Det gjorde alltid min faster. Eller så satt hon där och läste någon tidning. Hon var en mycket beläst människa.

Alva går fram till den märkliga soffan och stryker lätt med handen över det randiga blänkande tyget. Det känns svalt och lent som äkta siden. Bredvid den besynnerliga soffan ser hon ett mörkt bord med en bricka i mässing. Och på brickan står ett askfat, en hållare för tändstickor och så en vacker ask. Alva har aldrig skådat något liknande i hela sitt liv.

Behagas det en cigarill till kaffet? säger Henny och lyfter på locket till asken. Hon tar upp en tunn brun cigarett och repar eld på en sticka. Sätter cigarillen till munnen och suger så kinderna får stora gropar. Men då hon lutar sig bakåt och drar in röken får hon en så kraftig hostattack att Alva måste dunka henne i ryggen och hämta ett glas vatten.

Rökbord är nog bara till för karlar! skrattar Henny och torkar tårarna som rinner. Ser du Alva? Man kan lyfta bort hela mässingbrickan!

Och så får Alva än en gång förvånas över de möbler som Henny haft stående på Magasinet.

I vardagsrummet står en sekretär av mahogny och ett sybord som har de mest stiliga ben. De liknar lyran som de himmelska änglarna brukar spela på. I rummet står en soffa av röd sammet som Alva knappt vågar andas på, men Henny kan försäkra att möblemanget använts flitigt i hennes barndomshem och har säkert sina fläckar. I ett hörn ser Alva också en hylla med porslinsfigurer och andra märkliga saker och från en guldpendyl på väggen kommer de sprödaste slag när timmen är hel. Men allra mest häpen blir Alva när hon stiger in i Hennys sovkammare, för där finns en säng med mönstrad gavel och sängbordet har en mandelfärgad glasskiva. På motsatta sidan finns ett toalettbord i samma stil och där ligger borstar av silver tillsammans med vackra flaskor och en handbroderad nackspegel. I fönstret hänger vita spetsgardiner och solskärmen har dansande amoriner.

Det svider i Alvas ögon där hon står och skivar löken. Sillaken sticker i fingrarna men snart skall maten stå på bordet.

Henny sträcker den tunna darrande handen mot henne och det långa fingret pekar anklagande då hon höjer rösten.

Du skär väl tunna skivor? Som jag lärt dig.

Alva drar efter andan och håller upp med arbetet. Det går någon slags trötthet genom hjärtat på henne när hon ser på Henny. Henny sitter rak i ryggen vid bordet. Hon har den mörkblå klänningen på sig med den vita kragen.

Vill du ha rödbetor också? säger Alva och torkar ögonen.

Henny har blicken riktad ut genom fönstret och verkar inte ha hört frågan.

Kommer du ihåg Alva, att jag alltid glasade löken? säger hon. Kommer du ihåg det?

Alva lyfter upp skärbrädan och skrapar de tunna ringarna över den upplagda sillen på glasassietten.

Javisst Henny, säger hon. Visst minns jag det. Och att bryggare Lundström alltid beställde extra. Vill du ha ett helt ägg till sillen?

Men Henny har dragit iväg med sina tankar igen så när Alva skalat ägget lägger hon det bara på tallriken. Om det är lagom kokt skall hon snart få veta.

N ikodemus är på väg till Bolles bageri. Just då han kommer inkörande på den stora grusplanen får han syn på Bolle som står och lastar brödlådor i bilen. Bolle som är känd för sitt plåtheta morgonhumör, blänger på Nikodemus. Sedan slår han igen bildörrarna så en hel flock sparvar lyfter från marken.

Jasså? Det är dags att komma nu? ropar han och viftar med ordersedlarna. Jag har redan kört kvarnen men du har en torrpåse inne på bänken. Och väck inte Saga! Hon har huvudet idag.

Utan att vänta på svar från Nikodemus startar han sin grå paketbil och beger sig från gården i ett moln av damm.

Bolles bageri var till skillnad från Konditoriet i Kyrkbyn, ett hus där det alltid doftade nygräddat bröd. I farstun där den gamla gråhunden låg med sina vattniga ögon, luktade det sur hundpäls och gamla skor. Bagarhunden älskade att gnaga på sega skinnbitar och alltid fanns där någon sula man kunde kasta åt honom där han dåsade i skumrasket under klädhyllan.

Då Nikodemus öppnar dörren stiger hunden upp på tröga ben och kommer lunkande fram. Sätter nosen mot byxbenet och fnyser till. Nikodemus kliar hundpälsen under halsringen och klappar honom på huvudet.

Har vi nå bullkanter idag Bimmen? Tror du husse har lämnat någon påse?

Hunden, som ingen människa talar med i onödan, börjar genast vifta på sin stora svans och ger plötsligt till ett skall medan han sätter upp frambenen på Nikodemus bröst.

Tyst med dig Bimmen! Vi får inte väcka Saga förstår du. Hon har huvudet idag, sa Bolle. Och då vet du.

Nikodemus lägger handen över hundens nos men då han försöker tysta Bimmen blir hunden om möjligt ännu mera upprymd och den tunga kedjan rasslar över golvet. Snart öppnas också dörren till köket och där står Saga med handduken kring huvudet, lika vit som Bolles mjölsäckar.

Jasså är det bara du Nikodemus, säger hon. Jag trodde det var någon främmande. Har Bolle åkt?

Nikodemus nickar och öppnar sin tygväska.

Jag skulle hämta brödet, säger han. Har du huvudet idag också?

Saga som står i bara nattkläderna vid dörrposten, nickar svagt. Flera morgnar då Nikodemus hämtat bröd har Bolle berättat om hennes svåra huvudvärk. Hur han mitt i natten tvingats hjälpa henne att dra åt och sno en tygtrasa kring huvudet, så hårt att blodet stannat. Det var till slut det enda som kunde lindra dunkandet en smula. Sedan låg hon bakom fördragna gardiner med kräkfatet bredvid sig hela dagen och tog inte en matbit i munnen.

Stänger du efter dig då Nikodemus? Så får jag lägga mig igen. Jag har inte sovit en blund på hela natten. Kan du förstå att man ska behöva ha sånt här? säger hon och ser på Nikodemus med så tunga ögon att han för en kort stund kommer att tänka på frälsaren. Kristus, som hänger på korset i kyrkan framme vid altaret, och som han kikat på någon sommardag då kyrkporten stått öppen och han bara gått in för att svalka sig en stund.

Du skulle kanske prova badda kallvatten på ögona? säger han i ett försök att hitta på någon utväg från detta plågoris som tycktes vilja pina livet ur henne. Men då han talat färdigt och tittar upp från golvet märker han att hon redan lämnat farstun och stängt dörren om sig. Då går han fram till hunden och griper tag i halsringen. Leder Bimmen till mattstumpen som ligger i den mörka hörnan.

Somliga ska då bära korset jämt du Bimmen, säger han. Annat är det med mig som får leva och ha hälsan!

När han stiger in i Bolles mjölkammare tystnar alla ljud. I bageriet härskar den morgonstilla friden. Under stora kvarnen står tråget fyllt med ett berg av malet bröd. Nästa dag skall smulorna knådas till mossbruna bakelser som man sedan kan köpa på Konditoriet.

På Konditoriet har Nikodemus inte varit många gånger. Det är ett ställe han stannar och tittar på. Redan brostegen gör att han ogärna sätter fötterna på dem. De är tunna och snirkliga. Inte som Bolles breda träbro. Konditoriet har en hög glasdörr med guldhandtag. Och när man stiger in i brödbutiken luktar där cigarrer och nyrostat kaffe. Bakom den blanka glasdisken ligger bakelser och krusidullkakor. Nikodemus köpte en bakelse där en gång. Den fick stå i skafferiet en hel vecka. Så vacker var den. Flera gånger om dagen gick han och öppnade dörren för att titta på den. Grädden låg som i tunna vågor av skum på den gröna marsipanen. Ovanpå den vita grädden satt ett stort bär och blänkte som en mörkröd kula av glas. En dag bestämde han sig för att äta upp bakelsen. Men då hade grädden torkat. Den lossnade från kakan och det vackra bäret rullade som ett svart russin ner på golvet. Sedan den gången hade Nikodemus inte köpt fler bakelser på Konditoriet.

Till Konditoriet hörde också en cafélokal där man kunde dricka lemonad eller kaffe. Där brukade det mest sitta främmande folk från grannbyarna. De som besökt provinsialläkaren och väntade på bussen. Nikodemus kunde ibland stanna av mopeden nedanför Konditoriets höga bro och ställa sig att titta på folket. Ibland kom det fruar med röda kinder som hade så bråttom att de snubblade på bromattan. Lika ofta såg han pojkar som haltade sedan de sparkat sig fördärvade på någon fotbollsplan. Någon gång såg Nikodemus små barn med yllehalsdukar virade runt huvudet.

I samma hus som doktorn hade tandläkaren sin mottagning. Från den dörren kom de som spottade blod. Nikodemus fick något kallt och stort i magen när han såg de som kom därifrån. Några hade uppsvällda kinder som blanka ballonger. Andra var bleka och darrade på benen när de skulle gå uppför Konditoriets bro. En del hade fått nya tänder. De såg ut som hästar i munnen. Då de kom fram till Konditoriet plockade de ut lösgommarna. De ville väl inte att