Höstvila och skogsbad på Kanelholmen

By Yvonne Ehn

Följ med till de saltstänkta klipporna på Kanelholmen i Stockholms pittoreska skärgård, där vänskapsband knyts och kärlek spirar. Angelika har vuxit upp i skärgården och kan den utan och innan, vilket har visat sig vara en stor tillgång nu när hon äger skärgårdens främsta mäklarbyrå. Men framgången har sitt pris. En dag säger kroppen stopp, huvudet känns tomt och Angelika minns inte koden till sin mobiltelefon. Åren av stress har kommit i kapp henne och på uppmuntran av sin bror Robin går hon motvilligt med på att ta en månad ledigt.Att lära sig att gå ner i ett bestående lugn visar sig vara lättare sagt än gjort, men med hjälp av vänner, familj och vila återhämtar sig Angelika sakta men säkert. När hennes ledighet går mot sitt slut börjar hon emellertid att tvivla – vill hon verkligen tillbaka till sitt gamla liv?"Höstvila och skogsbad på Kanelholmen" är den andra fristående delen i Yvonne Ehns härliga Kanelholmenserie, en upplyftande feelgoodroman med gamla favoriter och nya bekantskaper.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 12, 2023
• ISBN: 9788728030400

Book preview

Yvonne Ehn

Höstvila och skogsbad på Kanelholmen

SAGA Egmont

Höstvila och skogsbad på Kanelholmen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Yvonne Ehn och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728030400

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till pappa

Även om vi aldrig hann träffas innan du togs ifrån oss

finns du för alltid i mitt hjärta

Kapitel 1

Angelika stod med den champagnefärgade plastfickan i handen och såg sig omkring. Var hade hon lagt den andra mappen? Den med identiska köpeavtal för överlåtelse av bostadsrätten. Säljare och köpare skulle ha varsitt exemplar.

Hade hon bara skrivit ut en uppsättning? Det kunde hon väl ändå inte ha gjort? Hon som var så metodisk och noggrann.

Angelika for runt i den lilla lokalen i Skattholmens by. Hjärtslagen ökade i hastighet. Hon kollade arkivet, skrivbordslådan och alla öppna ytor. Ingen mapp.

Vad skulle hon göra? Snart skulle säljare och köpare komma. En ny uppsättning skulle hon inte hinna skriva ut. Bunten bestod av för många olika dokument. Hon fick kopiera det hon hade i handen helt enkelt. Helst ville hon att handlingarna skulle vara utskrivna och inte kopierade. Det var snyggare, vilket var viktigt för henne. Men tiden var knapp och hon hade inget val.

Snabbt var hon framme vid kopiatorn. Hon fingrade bort häftklamrarna och la allt i facket ovanpå maskinen. Hon hovrade med fingret ovan displayen. Hur var det nu man gjorde? Febrilt försökte hon få igång tankeverksamheten. Men huvudet kändes låst. Svettdroppar började tränga fram längs ryggraden.

Men såklart. Bara att trycka på den gröna knappen. Hur kunde hon tappa bort något så simpelt?

I samma stund som hon stod med två identiska plastfickor i handen klev säljare och köpare in genom dörren. Därefter var det som om Angelika sattes på autopilot. Pärmarna där all övrig information redan var isatt väntade på bordet bredvid bullfat, kaffekoppar och termos. Sällskapet småpratade lite och tog plats vid bordet. Avtal signerades och kaffe dracks.

Efter en stund var Angelika tillbaka vid kopiatorn. Hon gjorde kopior av det signerade kontraktet, ett till mäklarbyrån och ett till bostadsrättsföreningen.

Det var inte ofta hon sålde bostadsrätter. Oftast var det stugor hon förmedlade på Kanelholmen och Skattholmen längst där ute i Stockholms ytterskärgård. Men ibland dök bostäder i flerfamiljshus upp.

Lägenheten som nu bytte ägare låg högst upp i ett tidigare sommarresidens som tillhört en förmögen släkt. Byggnaden hade gjorts om till fem lägenheter med egen förening. Det var tvåan högst upp med snedtak på liten yta som nu hade bytt ägare. Charmigare boende fick man leta efter.

En stund senare låste hon dörren till mäklarkontoret, la nyckeln i ytterfacket på den eleganta handväskan och började promenera hemåt. Oktober var endast ett par veckor bort och lågtrycken hade redan lagt sig över landet. Denna dag bjöd de tacknämligt på både regn och blåst. Angelika fällde upp kragen på sin beige trenchcoat. Hon gick med axlarna uppdragna och kroppen framåtlutad längs grusvägen.

Vanligtvis brukade hon känna sig upprymd efter att ha överlämnat nycklarna till ett yngre par som precis köpt sitt första gemensamma boende. Men hur hon än försökte kunde hon inte få fatt på några känslor. Det enda hon förnam var en malande stress.

Den mest hektiska perioden att sälja skärgårdsboenden var på våren, men detta år hade ruschen fortgått under hela sommaren. Visserligen hade försäljningen lugnat ner sig under september månad, men Angelikas puls gick ändå på högvarv.

Hon begrep inte varför.

Hjärnan uppfattade att hon inte hade någonting att känna sig pressad över, men det var som om kroppen körde sitt eget race.

Utan att hon noterade det själv passerade hon Skattholmens bykafé, fortsatte längs allén och svängde höger efter den fallfärdiga, faluröda ladan. När hon stannade till efter svängen kände hon att kroppen började skaka.

Hon försökte tänka, men kunde inte greppa tag om några tankar. Det var som om de hade gått upp i tomma intet. Flugit iväg med höstblåsten.

Blank i huvudet sjönk hon ner på marken och lutade ryggen mot det rangliga staketet. Rädslan kom krypande längs benen.

Vad var det som hände? Vart var hon på väg? Till jobbet eller hem från jobbet? Var det morgon eller var det kväll?

Hon visste inte.

Hur var det ens möjligt?

Mekaniskt plockade hon upp mobiltelefonen ur handväskan. Sedan stirrade hon på skärmen.

Hur låste man upp den?

Som om det var ett invant beteende drog hon fingret upp över skärmen. Telefonen bad henne ange lösenord. Sex siffror skulle hon tydligen knappa in.

Handen darrade.

Vad hade hon för nummerkombination?

En tomhet fyllde långsamt huvudet.

När hon insåg att hon inte hade någon aning om vilka siffror hon skulle trycka in, trillade första tåren nerför hennes kind.

Vad var det som hände?

I samma stund började mobiltelefonen att ringa. Enligt instruktionen drog Angelika åt höger med fingret.

Angelika, fick hon fram.

Ja, hallå ja, det är jag.

Va?

Det blev tyst i några sekunder.

Men det är Robin.

Hennes bror. Såklart. Lättnaden släppte fram en ny tår.

Robin.

Hennes röst var inte mer än en viskning.

Men herregud, har det hänt något? Jag trodde du precis haft kontraktsskrivning. Jag tänkte att vi kunde fira. Gick det inte bra? Är du ledsen?

Mm.

Men vad är det som har hänt? Var är du någonstans?

I hans ändrade tonläge kunde hon ana oron.

Jag vet inte.

Vad då ’jag vet inte’? Angelika, nu skrämmer du mig. Var är du någonstans?

Hon såg sig omkring. När hon fick syn på målade båtar med planterade blommor som stod utställda med jämna mellanrum, kom hon på att hon var i allén i Skattholmens by. Det lugnade henne något.

Jag är i allén. Vid en gammal lada.

Perfekt. Stanna där. Jag kommer på en gång.

Tack, andades hon fram, men Robin hade redan lagt på.

Angelika lät armen falla ner mot det blöta gräset. Mobilen låg kvar i handen. Så snart hon lutade huvudet mot staketet fylldes hjärnan av tankar.

Redan från första dagen hade hon arbetat hårt på Skattholmens mäklarbyrå. Hon hade velat visa framfötterna. Få ägarinnan Kerstin att förstå att hon var någon att lita på.

Drömmen hade varit att en dag ta över firman och det hade hon kämpat hårt för. I tio år hade hon tackat ja till alla uppdrag och kontinuerligt lagt undan pengar. Sedan, när Kerstin valt att gå i pension, hade Angelika varit beredd att köpa rörelsen. Så stolt hon hade varit när hon skrivit under köpeavtalet blott trettiofem år gammal.

Det var tio år sedan.

Men framgången hade kommit till ett pris. Och då menade hon inte i pengar.

Nu när sommargästerna hade åkt hem för vintern och turisterna slutat komma, var allén inte direkt vältrafikerad. Varken bil eller människa passerade medan hon satt där i det stilla regnet.

Hon fick vänta in Robin. Han skulle hitta henne. Det visste hon.

Med de långa benen uppdragna mot magen vilade Angelika hakan på knäna. Hon slöt ögonen. Försökte andas lugna andetag. Försvinna bort i tanken. Lugna pulsen som dunkade i öronen.

Hur länge hon satt så visste hon inte. Kanske några minuter. Kanske en kvart.

Men så kände hon en hand på sin axel. När hon öppnade ögonen möttes hon av Robins oroliga blick.

Kom, sa han och räckte fram händerna. Hans röst bar omtanke. Du är alldeles blöt. Du blir sjuk.

Angelika hade inte märkt att regnet kylt ner henne in på bara skinnet. Men nu frös hon så hon skakade. Hon lät sig lyftas upp av sin brors fasta grepp.

Tack.

Glöm inte mobilen.

Han nickade mot gräset. Hon greppade tag om den blöta telefonen.

Har jag förstört den? undrade hon, rösten svag.

Hela hennes liv rymdes i den där platta teknikprylen.

Det är säkert ingen fara. Vi lägger den i en skål med ris när vi kommer hem till mig, så ska det säkert ordna sig.

Ris?

Hon skrattade till. Robin, hennes alldeles egna MacGyver.

Här, ge mig den så stänger vi av den först.

Bredvid Robin stod hans motorcykel parkerad. Det förvånade henne att hon inte lagt märke till att han kommit körande på den. Det karakteristiska puttrandet brukade förvarna henne på långt håll.

När hon hoppade upp bakpå motorcykeln virade hon armarna runt Robins midja. Med slutna ögon följde hon med i de mjuka svängarna längs holmarnas grusvägar. Hon lät honom ta hand om henne.

Trots de djupa andetagen fortsatte hjärtat att rusa. Hon ville så gärna att det skulle sluta. Men hur hon än försökte fick hon det inte att hända.

Kapitel 2

Angelika vaknade av att hon svettades. Hon sparkade av sig täcket och öppnade motvilligt ögonen. Brasan knastrade hemtrevligt vid fotändan av bäddsoffan. När hon vred på huvudet såg hon att Robin satt och kollade på tv med lurar.

Med det långa, blonda håret i ett enda virrvarr reste hon sig och hasade fram till honom.

God morgon, sömntuta, sa han med ett brett leende. Dags att vakna nu?

Av det trassliga håret att döma hade hon vänt och vridit på sig oräkneliga gånger i sömnen. Hur länge hade hon sovit egentligen?

Vad är klockan?

Hon dolde en gäspning med ena handen.

Tolv.

Tolv? På natten? Varför har du inte gått och lagt dig? Vad gjorde han uppe så sent? Kaféet han tagit över efter deras föräldrar krävde tidiga morgnar. Men det är ju ljust, reflekterade hon sedan.

Tolv på dagen nästa dag.

Tvärt stannade hon vid soffbordet. På insidan tog paniken fart.

Va? Men herregud, jag har en till kontraktsskrivning i dag. Varför väckte du mig inte? Hon blickade ner på den rutiga pyjamas hon fått låna av Robin. Var är mina kläder? Jag får använda samma som i går. Det kan inte hjälpas.

I en enda smidig rörelse for hon förbi Robin och vidare in i hans sovrum, där hennes kläder låg på en stol.

Lugna ner dig, manade han. Jag ringde Bella. Hon fixar det. Hon har full koll.

Men …

Hoppande på ett ben började hon kränga av sig de lånade raggsockorna. Sekunden senare kände hon hur hennes bror svepte upp henne i famnen.

Du ska ingenstans, sa han när han släppte ner henne i soffan. Nu stannar du där så fixar jag lunch. Jag har tagit ledigt i dag. Fattar du inte att jag blir orolig när jag hittar dig sittande i regnet som ett borttappat barn?

Vad hade hon att sätta emot det? Inget. Hon nickade bara.

Skulle hon vara ärlig kändes kroppen urlakad. Huvudet likaså. Att hon ens kommit ihåg dagens kontraktsskrivning var ett under. Men den delen av hennes liv gick på rutin. Att glömma ett avtalat möte eller att ens komma för sent var något hon bara inte gjorde.

Med en tacksam tanke till Bella och Robin kröp hon ihop i fosterställning i soffan. Hon drog en filt över sig. Till den trygga doften av hennes brors aftershave kände hon kroppen sucka åt löftet om välbehövlig vila.

Medan Robin slamrade i köket slöt hon ögonen och la handflatorna mot varandra under huvudet. Egentligen vågade hon inte känna efter hur hon mådde. Av rädsla för att falla i sär hade hon rusat på utan att reflektera för mycket över hur kroppen hanterat det fulltecknade schemat. Alltför länge hade hon trängt undan stressen. Bara farit vidare mot nästa stajling, husvisning och försäljning.

När Robin var tillbaka med en röd träbricka i händerna krånglade hon sig upp i sittande ställning. Hon hjälpte honom att plocka av tallrikar, glas och bestick.

Jag värmde upp pastan jag gjorde i går.

Åh, mormors svampsås, log Angelika och viftade till sig doften från maten. Min favvo.

Girigt snurrade hon linguine och sås med hjälp av gaffel mot sked.

Jag vet. Robin sjönk ner i soffan bredvid henne. Varför tror du att jag gjorde den i går? Du, vad hände egentligen?

Hans röst var varsam, som om han var rädd att det skulle göra saken värre om han pratade för kraftfullt.

Mm, njöt hon med stängda ögonlock medan hon tuggade ur munnen under tystnad. Hon mindes inte så mycket, utöver att hon hade promenerat i regnet och att huvudet utan förvarning blivit blankt. Jag vet inte. Helt plötsligt visste jag inte vart jag var på väg eller varför. Jag blev rädd. Min första tanke var att ringa dig. Men jag kom inte ihåg lösenordet på telefonen. Det var som om hjärnan hade stängt ner. Den var helt tom. Jag visste att jag måste ha en kod, men för mitt liv kunde jag inte komma på vad den var.

Utan att släppa henne med blicken, drack Robin ett halvt glas vatten i ett svep.

Det låter både läskigt och oroväckande, sa han. Som att du är farligt nära att drabbas av utmattning. Eller precis har gjort det.

Ögonen som mötte henne talade tusen ord. Av ängslan. Av rädsla. Av alla möjliga saker. I spegling av dem väcktes en oro inom henne.

Utmattning, upprepade hon tyst för sig själv. Inte kunde det väl vara det?

Det tror jag inte. I så fall skulle jag nog inte ens komma ur soffan.

En ny laddning pasta for in i munnen.

Okej, men du ska nog ta det där som en rejäl varning i alla fall. Det är vad jag tror. Dessutom drabbar det säkert alla olika. Du har knappt tagit ut semester på flera år. Det kanske är dags för en längre ledighet?

Med vana rörelser rev Robin parmesanost över deras djupa tallrikar. Sedan skickade han också in en sked snurrad linguine i munnen.

Men jag kan inte bara ta ledigt.

Angelika bet en stor tugga av det hemgjorda vitlöksbrödet. Ingen tillagade dem på samma gång så saftiga och frasiga som hennes bror.

Du kanske inte har något val.

Syskon, från dem fick man alltid höra sanningen. Naturligtvis förstod hon att han sa så av kärlek, men det var ändå tufft att tvingas inse att hon kanske behövde ta en paus från drömjobbet som mäklare. En längre sådan. Men just nu gick det bara inte.

Vi har fem objekt ute och …

De bruna ögonen tömdes på sin vanliga livlighet när han såg på henne.

Angelika, skit i mäklarfirman. Det finns inget viktigare än hälsan. Det är där allt börjar. Att må bra är grundstenen. Sedan kan du bygga på med jobb, fritid och annat. Om du skulle gå till husläkaren och berätta vad som hände i går skulle han säkert sjukskriva dig.

Medan hon bet en ny tugga av vitlöksbrödet sökte blicken sig ut genom fönstret och vidare bort över insjön. Regnet knottrade ytan. Badvattnet såg inte särskilt inbjudande ut.

När du dränkt bröden i så här mycket vitlök kan jag ändå inte jobba.

Angelika, det här är inget att skämta om. Jag är på riktigt orolig. Hur mycket ledigt hade du i somras?

Två veckor, erkände hon motvilligt. Men du då? kontrade hon sedan.

Resterande vitlöksbrödbit skickades in i munnen.

Jag hade tre, men skillnaden mellan dig och mig är att jag inte är lika lättstressad som du. Plus att jag kan koppla bort jobbet när jag är ledig. Det kan inte du.

Igen den där naket ärliga syskonkärleken. Vanligtvis uppskattade hon den. Men nu när han tyckte att hon skulle göra något hon varken ville eller kunde, var hon inte lika glad över den.

Men vad ska jag göra då? Ska jag sälja firman, eller?

Det var barnsligt sagt, det visste hon, men var det något hon inte ville så var det att sluta utföra sitt drömjobb. Vem skulle hon vara om hon inte var en av skärgårdens mest eftersökta mäklare? Hur skulle hon då identifiera sig?

Hej, jag heter Angelika. Jag är ingen och jag gör inget.

Hon rös till. Nej, det gick bara inte.

Du kanske inte behöver gå händelserna i förväg. Kan du inte ta ledigt en månad till att börja med? Bella kan väl gå upp i tid? Och om hon behöver hjälp kanske Kerstin kan hoppa in?

Att be den forna ägarinnan Kerstin om hjälp skulle kännas som att erkänna att hon inte klarade av det lika bra som hennes idol hade gjort under alla år då hon byggt upp mäklarfirman till att bli den mest välrenommerade i Stockholms ytterskärgård.

Jag vet inte, tvekade Angelika samtidigt som hon frånvarande snurrade linguine runt, runt på skeden.

Du vet att Kerstin har jättehöga tankar om dig. Annars hade hon aldrig lärt upp dig, betalat din utbildning och låtit dig överta firman.

Robin tryckte in ett halvt vitlöksbröd i munnen. Angelika kunde inte låta bli att skratta åt hur det buktade ut kinderna åt båda håll. Han såg ut som en hamster.

Jag vill inte göra henne besviken, sa hon sedan.

Robin tuggade och svalde brödet, sköljde ner med vatten.

Du skulle aldrig kunna göra henne besviken. Hon avgudar dig, precis som jag gör.

Han mötte henne i en kram. Som alltid när de där tatuerade armarna slöts runt henne kände hon sig trygg.

Okej, jag tar ledigt en månad, men på ett villkor: att du klipper dig.

Hon sträckte handen mot hans långa, mörka år. Han gjorde ett avvärjande knyck med nacken.

Vad som helst, men inte det.

Varför inte då? Du är så mycket finare i kort hår.

Angelika drog sig till minnes när de varit yngre och han haft kortklippt frisyr. Hon hade varit så stolt över att stilige Robin var hennes bror. Men under hans många och långa resor hade han låtit håret växa. Och nu vägrade han att klippa det.

Jag gillar det långt, sa han.

Angelika tittade ut genom fönstret igen och vidare ut över berget. Höstblåsten tycktes tillta i styrka. De långa tallarna stod stadigt medan dess grenar svajade i vinden.

Okej, men om vi båda är lediga i dag, kan vi inte dricka rödvin till lunchen då? Jag kan inte minnas när senast jag drack vin över huvud taget.

Ibland satt hon inte ens ner och åt. Hon tycktes alltid vara på språng. Någon storkonsument på Systembolaget var hon inte. Men just till Robins pasta drack hon gärna ett glas vin.

Visst. Plocka ner det där översta, instruerade han och nickade mot vitrinskåpets vinställ.

När drycken kluckade ner i glasen reflekterade hon över att hennes bror borde sitta där och hälla upp vin till en flickvän i stället för till henne.

Är inte Cornelia en kvinna för dig? undrade hon medan Robin smakade av vinet.

Cornelia hade inte bott på Kanelholmen särskilt länge. Bara några få månader. När hon hjälpt Ture Strömhed hem från färjan med hans dramatenväska i början av sommaren hade han erbjudit henne att bo i vindslägenheten i hans hus Glada dagar. Säga vad man ville om den gamle mannen, men att han var en god människokännare kunde ingen ta ifrån honom.

Snabbt hade Cornelia kommit in i ögemenskapen. Till Tures son Kristers glädje hade hon hjälpt till att marknadsföra Hundhemmet Matte så att de drog in tillräckligt med pengar för att det skulle kunna finnas kvar och hjälpa fler hundar att hitta nya för-alltid-hem.

Alla gillade Cornelia. Om Angelika inte var helt ute och cyklade, så inte minst hennes bror.

Eh …

Till ljudet av regnet som slog mot både fönster och tak, roades Angelika av att se sin bror hosta till och titta tomt på henne.

Jag visste det, tjöt hon. Du gillar henne. Åh, ni skulle passa så bra ihop. Att inte Louise har parat ihop er redan förvånar mig. Hon brukar inte vara sen att agera äktenskapsmäklerska så fort någon ny dyker upp här ute.

Det var hon som presenterade oss för varandra, faktiskt. Lollo och Cornelia kom till kaféet och övertalade mig att stå för både kaffe och bullar till det där öppna huset som de hade för Krilles hundhem i somras.

Angelika drog upp benen i soffan.

Det låter precis som den Louise jag känner. Jag är så glad över att hon och Krister blev ett par.

Louise, denna underbara kvinna i glada femtiotalsklänningar, hade slutat som kundmottagare på bilverkstaden på Lidingö och flyttat till Skattholmen för gott. Nu livnärde hon sig på att laga båt- och mopedmotorer på macken, samtidigt som hon hjälpte Krister med hundhemmet.

Vi Kanel- och Skattholmsmän är inte så snabba av oss, höll Robin med.

Han snurrade planlöst på vinglaset.

Jag hade svårt att hålla tårarna borta när Krister överraskade Louise och köpte hennes kusin Magdas hus tillsammans med henne. Hon trodde att hon hade kommit till mäklarkontoret för att signera bort det till någon okänd köpare från Stockholm.

Det förstår jag. Jag bölade när han friade till henne på sin fyrtioårsfest, avslöjade Robin.

Jag med, nickade Angelika och lät en klunk rödvin fara runt i munnen.

Du blev inte ledsen? Jag tänkte på …

Angelika överraskades av hans fråga. Hon förstod att han syftade på att hon själv varit förlovad tre år tidigare med sin stora kärlek Stefan. En man som sedan lämnat henne utan att riktigt förklara varför. Men honom hade hon inte tänkt på under Kristers fest.

Nej, bara glad. Du, nu har jag ett annat villkor för att jag ska ta ledigt en månad.

Att hon inte kommit på det tidigare.

Okej, sa Robin och vecklade ut de långa benen bredvid soffbordet. Vad är det nu för idioti du kommit på?

Jag slår vad om att du inte vågar bjuda ut Cornelia på middag. Men jag tar ledigt en månad om du gör det.

Bjuder ut? Alltså, du vet att vi bor längst ut i skärgården, va? En skärgård som nästan går i ide på vintern.

Han tittade på henne som om hon föreslagit att de skulle hjula nerför berget mellan tallarna.

Men du har ju ditt kafé öppet.

Ja, men bara fredag, lördag och söndag från och med nästa månad.

Värdshuset då?

Det var länge sedan hon besökt värdshuset. Eftersom hon arbetade både kvällar och helger brukade hennes måltider bestå av mackor och sallader från Robins kafé.

Har du ätit där på sistone? Maten är lika sömnig som ägarna. Jag vill ge Cornelia kärlek, inte ett sömnpiller.

Kärlek minsann, retades hon. Bjud hem henne då.

Den tunga sucken som undslapp honom vittnade om vad han tyckte om sin syster. Men hans ögon kunde inte dölja den gnista av upprymdhet som tänts där inne.

Okej.

I samma stund som kastvindarna skallrade till i fönstren gick han med på hennes villkor.