Sommar, hopp och vänskap på Kanelholmen

By Yvonne Ehn

CORNELIA BEHÖVER INGEN betänketid - hon vet att hon måste lämna allting bakom sig. Det oväntade sms:et som precis landat i telefonen känns som ett slag i magen. Lägenheten, jobbet och sakerna betyder ingenting längre. Hon måste fly, någonstans dit avsändaren inte kan spåra henne. Valet faller på Kanelholmen, en avlägsen ö ute i Stockholms pittoreska skärgård. Utan några löften om bostad eller arbete går hon ombord på båten på väg mot sitt nya liv. Det får bära eller brista. På Kanelholmen möter Cornelia en gemenskap som välkomnar henne med öppna armar. Men ön visar sig också bjuda på utmaningar hon inte kunnat föreställa sig. Vad skulle hennes älskade morfar säga om han såg henne nu? Samtidigt som Cornelias brokiga förflutna kommer allt närmare, snubblar hon själv över ett mysterium. Ett mysterium, som hon inte kan låta bli att försöka lösa.SOMMAR, HOPP OCH VÄNSKAP PÅ KANELHOLMEN är den första delen i en serie om livet, kärleken och människorna på den härliga ön Kanelholmen i Stockholms skärgård.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 25, 2022
• ISBN: 9788728030394

Book preview

Yvonne Ehn

Sommar, hopp och vänskap på Kanelholmen

SAGA Egmont

Sommar, hopp och vänskap på Kanelholmen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Yvonne Ehn och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728030394

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till mamma, mormor och morfar

Tack för vårt lilla paradis i skärgården

Kapitel 1

Dånet från skärgårdsbåtens motorer blandades med ljudet av vattnet som pressades undan i fören. Luften var grå. Vinden var kylig. Saltvatten stänkte upp i Cornelias ansikte. Hon välkomnade friskheten. För varje meter båten for fram sänktes pulsen. Samtidigt försökte hon intala sig själv att hon var på väg mot något nytt och inte ifrån något gammalt.

Det gamla fanns ändå inte kvar. Allt hade försvunnit. Och det hade gått skrämmande fort.

Arbetsplatsen skulle hon i alla fall inte längta tillbaka till. Det var ett som var säkert.

Visserligen skulle hon sakna den subventionerade lyxen att i friskvårdsrummet på jobbet få spänningar bortmasserade ur kroppen under arbetstid. Även om hon inte hade utnyttjat förmånen så ofta, var det skönt att veta att den fanns där när kroppen stressat sig stel.

Förtjust i att någon tog i henne kunde hon inte påstå att hon var. Snarare hade närkontakten framkallat ett akut behov av att duscha bort de okända och osynliga bacillerna. Ändå hade massagen känts som om det varit precis vad hon hade behövt just där och då.

Endast två veckor hade passerat sedan den där dagen då hon legat med ansiktet inklämt i massagebänkens hål. Ljudlöst hade gråten trillat ner genom öppningen och landat på handryggarna. Några enstaka tårar hade smitit förbi händerna och fallit ner på det mörka trägolvet. Där hade de legat kvar och stirrat på henne från de nypolerade plankorna. Det hade varit som om de försökt få henne att vakna upp och förstå att hon behövde göra en förändring, att hon inte kunde fortsätta tvinga stegen mot jobbet varje morgon.

De andra två kvinnorna på kommunikationsavdelningen hade ofta viskat i fikahörnan när hon kommit ut ur sitt rum. Så fort de upptäckt henne hade de pratat överdrivet högt och glatt om något så trivialt som färgen på kaffekopparna, med spelad oförståelse för de knivar de borrat in i hennes rygg genom åren.

Fascinerat hade Cornelia sett hur de karriärdrivna männen ovetande rusat på för att avancera mot nya tjänstebilar, högre bonusar och betald städhjälp. Att nå den översta klicken på jobbet var vad de levde för. Och där uppe på ledningens gräddhylla stod deras vänner och sträckte ut välkomnande händer som drog upp dem steg för steg på karriärtrappan.

I stället för att hjälpa varandra, trampade kvinnorna på varandra. Hur hon är försökte förstod Cornelia det inte. Hade aldrig gjort.

Inte heller hade hon förstått varför kvinnorna inte gillat henne. Kanske hade det varit för att hon jobbat närmast kommunikationschefen så länge, haft hans fulla förtroende och fått reda på organisationsförändringar före de andra. Samtidigt var det ju inte konstigt att hon satt inne på information, eftersom det var hon som tog fram och la upp texten om förändringarna i nyhetsflödet på företagets intranät.

Kunde det bero på att hon dragit sig undan allt skvaller och tydligt visat att hon inte ville vara en del av det?

Helt ärligt så visste hon inte. Men nu spelade det ändå ingen roll längre. Makten att styra sina kollegor hade hon inte. Däremot kunde hon plocka bort sig själv från sammanhanget. Och det hade hon gjort.

Utan att reflektera över vart hon varit på väg, hade Cornelia slängt den fullpackade sportväskan över axeln och begett sig av hemifrån. När hon nått Grand Hôtel vid Södra Blasieholmshamnen hade det varit som om hennes bortgångne morfar styrt hennes steg mot kajen. Och innan hon vetat ordet av hade hon gått ombord på skärgårdsbåten och låtit den ta henne bort från den storstad som så länge varit hennes trygghet.

Cornelia rycktes ur sina tankar av att första bryggan angjordes och en skara medpassagerare började ställa sig i kö vid båtens grindar. Även om himlen var oroväckande grå verkade alla ivriga att komma ut till sommarnöjena.

Medan båten på nytt plöjde fram genom innerskärgården, hörde Cornelia sin morfars röst: Låt aldrig någon kliva på dig, Cornelia. Du måste stå upp för dig själv.

Åh, vad hon saknade honom.

Ursäkta, vet du om nästa brygga är Storkholmen?

Cornelia knyckte till och insåg att mannen som tittade på henne med höjda ögonbryn hade ställt frågan på engelska. Han såg väderbiten, eller om det var lortig, ut och bar ryggsäck med fastsurrat liggunderlag.

Tyvärr, jag vet inte, svarade hon. Men fråga honom.

Cornelia nickade mot en ung kille som gick runt och kollade passagerarnas biljetter.

Toppen. Tack.

Cornelia log och flyttade blicken mot de kobbar och skär som passerade långsamt på höger sida. På båtspråk visste hon att det hette något annat, men för henne var det höger.

Hon kunde orden från sms:et nästan utantill vid det här laget. Meddelandet var den egentliga orsaken till att hon befann sig på skärgårdsbåten på väg bort från allt. Att hon slapp kollegorna hade bara varit en bonus.

Kära Cornelia, jag vill bara prata med dig. Förklara allt. Kan du inte höra av dig? Jag är så glad att jag äntligen har hittat dig igen. Din lägenhet i det där lilla röda huset på Söder ser så mysig ut, men du är aldrig hemma när jag knackar på fönstret. Om du inte vill träffas kan du väl ringa i alla fall? Jag ber dig. Snälla!!! Kram A

Cornelias mobilnummer gick inte att hitta någonstans på nätet. Det hade hon noga sett till. Att avsändaren till sms:et hade fått reda på det och hennes adress gjorde henne irriterad. Men mest av allt kröp det i hela kroppen av att A hade använt tre utropstecken. Vem vid sina sinnens fulla bruk skrev så? Räckte det inte med ett utropstecken? Eller inget alls, för den delen? Var det något Cornelia hade svårt för så var det när folk misshandlade det svenska språket. Om ordet dom stavat med o någonsin accepterades i Svenska Akademiens ordlista skulle hon lämna landet.

Samma dag som sms:et surrat till i Cornelias mobil hade hon sagt upp både andrahandkontraktet på lägenheten och anställningskontraktet på jobbet. Hennes chef hade bett henne stanna med erbjudande om högre lön och åtgärder mot kvinnorna som hindrade henne från att trivas fullt ut på arbetsplatsen. Lite dåligt samvete hade hon för att hon låtit honom tro att de osäkra kollegorna, som snackat skit om kvinnor i allmänhet och henne i synnerhet samtidigt som de kuttrat mot männen, var orsaken till att hon känt sig tvungen att lämna. Men om hon skulle kunna hålla sig undan från A hade det varit av största vikt att hon inte berättade för någon att hon tänkte flytta. Kommunikationschefen hade varit snäll och låtit henne ta ut både semester och övertid, vilket lett till att hon kunnat sluta redan efter två veckor.

Cornelia slets tillbaka till verkligheten av att skärgårdsbåten tutade på ett par ungdomar som lekte med sina vattenskotrar farligt nära båten. Så där våghalsig eller oförsiktig hade hon aldrig varit. Kanske skulle folk tycka att hon var djärv som precis ryckt upp hela sin tillvaro för att starta ett nytt liv någon annanstans. Men sanningen var en helt annan. Sanningen var att hon var feg.

Fast när hon inte ens klarade av att uttala, eller ens tänka, hela A:s namn, hur skulle hon då ha kraft att träffa personen bakom bokstaven?

Cornelia förstod att hon förr eller senare måste göra upp med det som skavde inom henne. Det var så vuxna människor gjorde. Men än var hon inte redo. Än var hon fortfarande för arg. Så just nu var det skönare och enklare att fly och börja om. Igen.

Med en morfar som uppfostrat henne hade hon varit lillgammal i skolan och därmed annorlunda och långt ifrån populär. Vännerna hade varit få i antal. Eller inga alls egentligen. Inga riktiga i alla fall, som inte vände kappan efter vinden så fort de själva fick minsta lilla uppskattning från det tuffa gänget. Just nu passade det bra att vara ensam. Då skulle det bli lättare att hålla sig undan. Ingen som saknade henne. Ingen som letade efter henne. Ingen förutom A.

Att hitta ett nytt jobb längst ut i skärgården skulle förstås inte bli enkelt, men just nu såg Cornelia ingen annan utväg än att leta sig så långt bort från det där sms:et som möjligt.

Kanske kunde hon hitta uppehälle genom att hjälpa till att rensa bort vintern från någons tomt eller stuga. Eller kanske behövde någon hjälp med marknadsföring av en nystartad rörelse.

För någonstans i skärgården fanns det väl ändå plats för en kvinna som behövde hjälp att hålla sig undan?

Plötsligt trängde solen fram genom en glipa på den mörka himlen och värmde hennes kalla kinder. Hon tog det som ett tecken från sin morfar om att allt skulle ordna sig.

Tack, morfar.

Kapitel 2

Nästa Kanelholmen.

Rösten i färjans speakersystem var sprakig, men ordet Kanelholmen gjorde något med Cornelia. Hon smakade på namnet. Tuggade på det som en god bulle. Kanelholmen. Det lät som hemma. Med ens beslöt hon sig för att hoppa av.

Sakta rörde hon sig mot skärgårdsbåtens grindar. Det få antalet passagerare vittnade om att det inte var många fler bryggor som skulle angöras efter denna.

Framför henne stod en äldre herre med träkäpp i ena handen och dramatenväska i andra. Öronskydden som mannen hade fällt ner från kepsens inre bar den brunmönstrade originalfärgen medan resten av kepsen var solblekt till en ljust beige färg. Cornelia gissade att den hade en sådan där knapp fram på skärmen också. Hennes morfar hade haft precis en sådan keps och var det något hon önskade att hon hade kvar som minne efter honom, var det just den gamla, slitna kepsen.

Cornelia märkte hur mannen kämpade med att dra väskan över den utfällda stålrampen. Hon skyndade fram och frågade om han behövde hjälp.

Ängel, pustade han. Gärna. Jag har varit på Storön och handlat sådant som inte finns i lanthandeln. Ja, mina söner erbjöd sig såklart att skjutsa mig med motorbåten, men äsch, jag var envis och sa att jag klarade mig själv. Så dumt av mig. Vad snällt att du hjälper mig.

När det glimmade till i den varma blick han gav henne blev hon på nytt påmind om sin morfar. Genast drog ett vemod genom kroppen. Ett vemod som vittnade om kärlek och saknad.

Är du Johansons yngsta? frågade mannen en kort stund senare när de promenerade längs den grusstig som slingrade sig runt ön.

Under större delen av uppväxten hade det endast varit hennes morfar och hon. Hennes mormor hade förolyckats i en bilolycka när Cornelia var sju år gammal. Hennes pappa hade aldrig varit närvarande i hennes liv och hennes mamma, ja, henne hade hon inte varit i kontakt med på många år.

Ofta hade Cornelia undrat hur det skulle vara att växa upp i en stor familj. Hennes favoritfilmer när hon var barn, och fortfarande nu i vuxen ålder om hon skulle vara ärlig, var de som handlade om högljudda middagar och invecklade familjeintriger. Men även om hon längtade efter att få tillhöra just en sådan galen men kärleksfull släkt och hon inget hellre ville än att bekräfta att hon var Johansons yngsta, kunde hon naturligtvis inte ljuga.

Tydligt kunde hon höra sin morfars röst: Vi ska alltid tala sanning.

Nej, svarade hon kort och tittade upp mot skyn. Tror du att det blir regn? Meteorologerna sa på tv i morse att det skulle komma skurar nu under eftermiddagen.

Meteorologerna, frustade mannen. Pyttsan! De förstår sig inte på hur vädret beter sig så här långt ut i skärgården.

Under tystnad gick de vidare. Ljudet av de starka vindarna som fick buskarna att kämpa för att hålla sig upprätta, blandades med det trivsamma rasslade som gruset framkallade under deras skor.

Cornelia såg sig nyfiket omkring och nu begrep hon vad de vänner till hennes morfar som hade sommarstugor i skärgården pratade om. Hon förstod deras längtan. Det låg något rofyllt över den svenska skärgården, precis som de alltid hävdat. Den utlovade vila, återhämtning och glada sommardagar. Vädret spelade inte så stor roll.

Vem är det du ska hälsa på här ute? Jag heter Ture förresten.

Mannen lyfte kepsen i luften innan han smackade tillbaka den på det snövita, flygiga håret.

Cornelia. Hon nickade utan att släppa taget om deras packning. Jag känner ingen här. Jag tänkte att jag skulle hjälpa dig hem med din väska och sedan se om det finns något vandrarhem eller något. Finns det det?

Blicken hon skickade åt hans håll var hoppfull.

Tyvärr kan Kanelholmen inte stoltsera med något vandrarhem, men jag har en liten lägenhet som står tom i Glada dagar om du vill låna den?

Glada dagar?

Cornelia lutade kroppen framåt medan hon drog vidare på dramatenväskan.

Ja, huset jag växte upp i heter så. Det var min gammelmorfars påhitt, den tokstollen. Allteftersom vi blev äldre, min fru och jag, tyckte vi att huset blev för stort för oss två, så vi fick hjälp av våra söner att göra om det till ett litet hyreshus. Vi rumsterar runt på bottenplanet, medan resten av huset är uthyrt. Det är bara runt kröken där, förklarade han och viftade med käppen i luften.

Cornelia undrade hur mycket det kostade att hyra en lägenhet så där långt bort från civilisationen. Samtidigt var det säkert många som var villiga att betala höga summor för att få bo på en ö som inte verkade tillåta att någon ens andades ordet stress.

Jag skulle gärna hyra lägenheten.

Hyra? Har du kottar i öronen? Jag sa låna.

Cornelia tryckte tillbaka ett fniss medan Ture fiskade upp en torr trädgren med käppen och firade i väg den över berget.

Men varför hyr du inte ut den?

Jag har försökt, min sköna, jag har försökt. Jag har haft några personer som tittat på den sedan förra hyresgästen bodde där. Det har jag minsann, men alla har varit för långa.

För långa?

Ture stannade till och synade henne uppifrån och ner. Cornelia välkomnade den tillfälliga pausen och passade på att knyta den tunna sommarjackan runt midjan. För att vara en äldre man pinnade Ture på som om det inte fanns en morgondag och helt ärligt hade hon inte lätt att hänga med, speciellt inte släpandes på bådas packning.

Hur lång är du?

En och femtiosju.

Perfekt! Då är du den första som kommer att kunna gå rakt där uppe på vinden, nickade han medan han fick upp farten igen. Ja, den är inredd och trivsam med ett fullt utrustat kök naturligtvis, men det lockar såklart inte folk att gå omkring med böjt huvud och krummad rygg hela dagarna. Du skulle göra mig en tjänst om du ville bo där. Ja, så att rören och toaletten spolades och så vidare. Där uppe är det.

Cornelia följde Tures blick och stannade tvärt. Hakan föll mot bröstet. Högst upp på berget tornade ett trevåningshus i solrosgult trä och vinröda snickerier upp sig. Den vackra byggnaden och den välskötta trädgården framför huset tog andan ur henne. Som om inte det vore nog, vände hon sig långsamt om och tog in utsikten över havet som hon gissade var än mer magnifik där uppe från vindsvåningen.

Var detta den gamle mannens barndomshem?

Kapitel 3

Trätrappan på kortsidan av huset ledde upp till en altan två våningar upp som tycktes lika stor som den lägenhet Cornelia precis lämnat på Söder. Under presenningarna i ena änden gissade hon att utemöbler gömde sig och bredvid dem en grill under en stor vinterluva. Hon befriade axeln från den tunga sportväskan, satte händerna på träräcket och tog in den milsvida utsikten. Drömde hon eller var det verkligen sant att hon skulle få dricka sitt morgonte där ute?

När hon satte nyckeln i låset försökte hon tränga undan tankarna på att ägodelarna från den tidigare hyresgästen, som tragiskt drunknat i en båtolycka, fanns kvar. Utan att tveka hade hon sagt att det inte var några problem att hon tog på sig att rensa ur lägenheten. Nu när hon klev in i den trånga hallen slog ångern emot henne med full kraft. Fuktig, kvävande lukt och ett sammelsurium av gamla möbler och bokstaplar mötte henne.

Finemang, du fick upp dörren, konstaterade Ture när han dök upp i hallen bredvid henne. Ja, det är en sabla röra, men eftersom vi inte lyckats hyra ut den och har fullt på resten av vinden har vi bara låtit det vara. Känn dig fri att kasta eller behålla vad du vill.

Men vill inte förra hyresgästens familj ha sakerna?

Stora ögon letade runt i röran.

De ville inte ha någonting. Hade svårt att hantera förlusten av sitt enda barn. Mattias mådde inte bra. Alla försökte vi nå fram till honom, men han höll sig mer och mer för sig själv i lägenheten. Verkade få svårare och svårare att städa och skiljas från saker. Sparade till och med använda förpackningar och kartonger. Allt sådant har sönerna städat bort, men tidningar, böcker och saker finns kvar. Jag tror det kallas för hoarder. Konstiga ord de kommer på nuförtiden. I dag finns diagnoser för allt. Förr hette det bara att man var en utböling eller knäppgök. Eller bara lite eljest. Alla är vi olika. Det är väl inte mer med det?

Ture petade undan det röda sammetsdraperiet med käppen och klev in i vardagsrummet.

Ja, som sagt … det är en del att ta hand om.

Det kändes som om Cornelias ögon skulle poppa ur ögonhålorna. Inte en ren yta så långt ögat nådde. Prylar, möbler och pappershögar överallt. Det kändes som om smutseksem började krypa runt på kroppen. Om det nu fanns något sådant. Men fanns det något som hette hoarders, fanns det säkert ett namn på tillhörande allergireaktion också. Hon blåste ut en ljudlös suck och trängde undan en impuls att kasta ut allt genom fönstret och gnida in hela kroppen i läkarsprit.

Finns det någon återvinningsstation på ön? undrade hon medan tvångssyndromet skrek inom henne.

Noga med att inte vidröra någonting tog hon ett försiktigt kliv in i lägenheten.

Inte på Kanelholmen, men det finns en på Skattholmen. Om du sticker ut huvudet genom fönstret och tittar bort till höger ser du gångbron över till Skattholmen. Men återvinningsstationen ligger på andra sidan ön, så någon av mina söner kan hjälpa dig att köra över saker med motorbåten om du vill rensa ut. Jaha, min sköna, nu lämnar jag dig så att du kan installera dig. Middagen serveras prick klockan sex. Dörren längst ner i samma ände som den här lägenheten, fast på framsidan. Äter du allt? Du är väl inte en sådan där vegan eller vad det heter?

Sanningen var den att det tog Cornelia emot mer och mer att äta djur, men det vågade hon inte yppa ett ord om när Tures oförstående blick mötte henne.

Jag äter allt utom inälvor.

Då så. Ses klockan arton.

Lika snabbt som han hade dykt upp bredvid henne, försvann han ut genom dörren och nerför den breda trätrappan.

Herregud, hur skulle det här gå?