Det du gjorde

By Willow Rose

Tre flickor försvinner efter studentbalen i stadens high school. En av dem utsågs till balens drottning. FBI-profileraren Eva Rae Thomas söker efter sin sedan länge saknade syster när polisen och pojkvännen Matt Miller ber henne hjälpa till med utredningen av de tre flickornas försvinnande. Flickorna sågs senast när de gick hem tillsammans efter balen.

När en ung flickas kropp dyker upp i Eva Raes trädgård förstår Eva Rae att hon inte längre kan stå vid sidan och titta på. Snart inser hon också att hon inte bara är en del av utredningen, utan den som mördaren i själva verket är ute efter.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 10, 2023
• ISBN: 9789180006972

Book preview

DET DU GJORDE

Willow Rose

Svensk översättning av Elin Olausson

Copyright © Willow Rose 2019 & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Originalets titel: What you did

Översättning: Elin Olausson

Omslag: Marcin Słociński

ISBN: 978-91-8000-697-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

COCOA BEACH, FLORIDA

Det var inte lätt att springa för livet i balklänning. Carina drog upp fållen på det som en gång hade varit en vacker havsblå aftonklänning i sjöjungfrumodell – samma klänning som några timmar tidigare hade beundrats av hundratals andra elever när hon blev uppkallad på scenen för att krönas till balens drottning. Klacken på en av hennes vackra Manolo Blahniks, det första paret hon någonsin ägt, hade brutits av mot asfalten innan hon vek in på golfbanan. När hon kämpat sig fram genom gräset hade den andra klacken sjunkit ner i den fuktiga, sumpiga marken och hon hade slitit av sig båda skorna medan hon flämtade av panik när hon hörde förföljarens fotsteg närma sig i mörkret. Hon hade tappat sin krona nära ingången till golfklubben när hon sprungit dit, ryckt i dörrarna och hoppats att det kanske skulle finnas någon därinne som kunde hjälpa henne. Men alla dörrar hade varit låsta, och det var därför hon hade rusat mot golfbanan, med förföljaren hack i häl.

Carina var en duktig löpare, och när hon sprang över golfbanan kände hon snart att hon hade blivit av med honom. När hon nådde fram till en liten sjö som följdes av en rad träd tillät hon sig att sakta ner för bara ett ögonblick. Hon stannade och lyssnade. Tänkte att hon kunde gömma sig bland buskarna, åtminstone tills hon hämtat andan. Det kändes som om det brann i lungorna, och hon flåsade när hon andades.

Dumma pollen!

Hon var rädd för att han skulle höra hennes flämtningar och tunga andhämtning, eftersom ljudet lät så högt i hennes eget huvud. Det såg inte ut som om något rörde sig på den öppna ytan bakom henne, så hon tog några djupa andetag och försökte lugna ner sig. När hon lyckats få kontroll över andningen kämpade Carina för att inte gripas av panik. Hjärtat hamrade i bröstet.

Vad hände med de andra? Var är de?

De hade varit tre tjejer som gått hem tillsammans ifrån skolan och studentbalen. Alla tre bodde i området alldeles bakom skolan och de hade bestämt sig för att slå följe under femminuterspromenaden. De var trots allt tre, och området var väldigt tryggt. Det hände aldrig någonting i Cocoa Beach. Om de bara höll ihop skulle allt gå bra.

Varför hade de inte hållit ihop?

Han hade dykt upp som från ingenstans. Ingen av dem såg honom. De pratade ivrigt om allt som hänt under kvällen, och Ava och Tara berättade för Carina hur vacker hon hade varit när hon dansat den obligatoriska dansen tillsammans med Kevin, balens kung. Carina hade lyssnat och njutit av avundsjukan i deras röster när de pratade om henne, men egentligen hade den där stunden på dansgolvet varit det pinsammaste som hänt i hennes sjuttonåriga liv. Kevin var tillsammans med hennes bästa vän Molly, och under hela tiden dansen pågått hade hon tittat på sin vän och undrat om hon inte såg ut att trivas alltför mycket. Molly hade lämnat balen under dansen, och Carina hade inte sett henne sedan dess. Hon hade skickat ett meddelande så fort dansen var över, försökt förklara att hon bara dansat med honom för att hon var tvungen … för att det förväntades av dem. Men Molly hade inte svarat, och Carina hade blivit orolig och undrat om hon var arg på henne. Hon hade sett det i hennes ögon alldeles innan hon gått. Ilskan och förbittringen. Hon kände igen den där blicken mer än väl eftersom de hade varit bästa vänner ända sedan de träffats på dagis.

Jag är så ledsen, Molly. Jag ville inte såra dig. Du måste tro mig, jag hade inte kul alls.

Flickorna hade skrikit när den maskerade mannen tog tag i Ava och höll en kniv mot hennes hals. Carina hade drabbats av panik. Både hon och Tara hade skrikit, medan Ava gnydde med kniven mot halsen. Sedan hade Carina sparkat honom. Hon hade ingen aning om var styrkan och modet kommit ifrån, men hon hade lyft sin Manolo Blahnik och riktat en spark mot exakt det ställe där det gjorde som ondast, och killen hade vikt sig dubbel av smärta.

Det var då de hade börjat springa. Han hade sträckt ut armen och ryckt tag i Tara, men hon hade lyckats ta sig ur hans grepp med ett hjälplöst skrik. Det var en av de sista sakerna Carina såg innan hon förlorade de andra ur sikte. Hon visste inte ens exakt när de hade skilts åt. Hon visste bara att de hade sprungit, och i början hade hon trott att de andra var precis bakom henne, men när hon kom ut på golfbanan insåg hon att hon inte kunde se eller höra dem någonstans.

Nu, när hon stirrade ut i mörkret, undrade hon om hon trots allt hade lyckats komma undan den som förföljde henne.

Hade han gett upp? 

Svetten rann nerför ryggen, och hennes blonda hår kändes genomblött. Knäna skakade fortfarande medan hon försökte komma fram till vad hon skulle göra. Hon kunde inte stanna här. Om han fortfarande fanns därute skulle han hitta henne.

En rörelse i buskarna fick henne att dra efter andan. En skugga sprang över gräset i månskenet med klänningsfållen upplyft, precis som Carina hade gjort tidigare. 

Tara!

Carina tog sig ut från sitt gömställe och undrade om hon skulle ropa hennes namn, men just som hon öppnade munnen klev en skugga fram från bakom ett träd och grep tag i Tara. Han svingade henne skrikande upp i luften och drämde sedan knytnäven i hennes ansikte. Carina såg på, flämtade efter luft medan Tara föll till marken och nu kunde hon inte ens höra henne skrika längre.

Carina kände hur hela kroppen darrade, och hon visste att hon borde springa. Varje del av henne skrek att hon måste röra på benen, ta sig därifrån, men benen ville inte röra sig. Det var som om de var paralyserade.

Levde Tara fortfarande?

Hon såg hur mannen böjde sig över den orörliga Tara i ett par sekunder, innan han lyfte på huvudet och hon kände hans ögon på sig. Hon kunde inte avgöra om han faktiskt såg på henne eller inte, men hon kände de där onda ögonen som knivar mot huden.

Snabbt reste han sig och rusade mot henne. Hon förstod direkt att hon inte kunde springa ifrån honom. Ändå försökte hon. Hon vände sig om och satte av, men precis som i alla hennes mardrömmar var det som om hon knappt rörde sig framåt överhuvudtaget. Händer sträckte sig efter hennes hästsvans, och hon rycktes kraftfullt tillbaka och hamnade i hans armar. När hon kände hans hand om halsen och hans varma andedräkt mot sin hud slöt hon ögonen och hoppades att hon inte skulle känna någon smärta.

Kapitel 1

TVÅ VECKOR SENARE

Goda nyheter. Jag har hittat henne.

Mina ögon vidgades. Jag stirrade på kvinnan mittemot mig bakom det överbelamrade skrivbordet. Hon hette Rhonda, och hon var en privatdetektiv jag hade anlitat för att spåra upp min sedan länge saknade syster.

Sydney kidnappades från Walmart när jag var bara fem år gammal och hon var sju. Jag hade nyligen fått veta att hon kanske fortfarande var i livet eftersom det var vår gemensamma biologiska far som hade tagit henne, och det antogs att de hade lämnat landet efteråt. Det hade tagit mig några veckor att samla mod till att starta utredningen och anlita någon som kunde sköta den åt mig. Rhonda hade hållit på i sex månader och sökt efter både min pappa och min syster. Jag hade knappt hört av henne på hela den tiden, och jag hade antagit att det var för att hon inte kunnat hitta något. Hennes ord och de ivrigt lysande ögonen i hennes rynkiga ansikte förvånade mig.

Är det sant?

Rhonda nickade. Hon tog en mapp från högen bredvid sig och la den framför mig. Hon sköt den närmare, och jag kände hur hjärtat började slå hårdare. Jag visste inte hur jag borde reagera på något av det här.

Titta själv.

Jag kunde knappt andas. Jag stirrade på mappen, kunde inte få fingrarna att sluta skaka. Jag bet mig i läppen och såg sedan upp på Rhonda.

Och du är säker på att det är hon?

Rhonda nickade. Det var inget enkelt fall, det här. Men med lite hjälp från en kollega i Europa lyckades jag spåra din far till London.

Och Sydney?

Rhonda harklade sig. Han bytte namn på henne. Hon blev Mallory Stevens där borta. Din fars nuvarande namn är James Stevens.

Mallory? Så det är så hon heter nu? frågade jag och rynkade på näsan. Jag älskade namnet Sydney. Det skulle ta ett tag att vänja sig, men så var det ju med allt det här. Det skulle vända uppochner på hela mitt liv ännu en gång.

Rhonda skakade på huvudet. Hon bytte namn igen … när hon flyttade till Florida.

Jag satte nästan i halsen. "Florida? Menar du att … att … hon är här?"

Hon nickade och fingrade på sin penna. Allt står i dokumenten.

Och hon bytte namn … igen? frågade jag, och kunde knappt ta in all den här informationen på en gång. Mitt liv hade redan ställts på ända en hel del det senaste året efter att mitt ex och fadern till mina tre barn, Chad, hade bestämt sig för att lämna mig för en yngre och blondare version som hette Kimmie. Efter separationen hade jag flyttat med barnen tillbaka till min hemstad Cocoa Beach för att återuppta kontakten med mina föräldrar, bara för att få reda på att mannen jag trott var min far inte var det, och att mannen jag hade älskat som en far var en iskall mördare som dödat flera barn. Nu var han död, och min mamma bodde fortfarande med mig och barnen eftersom hon vägrade flytta tillbaka till huset där de hade bott tillsammans. Jag förstod henne. Jag ville bränna ner det där huset och se det förtäras av lågorna tillsammans med alla lögner.

Så vad heter hon nu? frågade jag.

Rhonda lutade sig framåt, sträckte sig efter mappen och öppnade den. Sedan pekade hon på något mitt på första sidan och knackade på pappret med sin långa, välmanikyrerade lila nagel.

Jag stirrade på namnet framför mig, sedan på Rhonda med en granskande blick. Drev hon med mig?

Men hur … Det är …

Rhonda nickade. Jag vet. Jag var tvungen att dubbelkolla några extra gånger för att vara helt säker, men det är ingen tvekan om saken. Det är hon. Den här kvinnan är din syster.

Kapitel 2

DÅ:

Artie. Prata med mig. Vad är det som händer?

Gary Pierce närmade sig den lokala sheriffen som stod bredvid sin bil. Runt honom stod vicesherifferna och såg nervöst på Gary. De var vid en grusväg som ledde till en gammal bondgård i Riverdale, Maryland.

Tony Velleda, fyrtioåtta år, hålls som gisslan. Kidnapparna tog sig in i hans hem igår när han var där ensam med sin åttaåriga son. Ungen blev bunden till händer och fötter och lämnades i huset när kidnapparna tog hans far. Pojken lyckades göra sig fri och berätta för grannarna, som ringde polisen. Kidnapparna tog honom över delstatsgränsen, och enligt den information vi har fått håller de honom fången på den där gården däruppe. Vi vet att det är fyra beväpnade män och gisslan. Vi vet att minst en av kidnapparna har gängkopplingar, och en annan är villkorligt frigiven för grovt vapenbrott. Det här är inga snälla killar.

Det är inte vi heller.

Gary kände på pistolen i hölstret och la handen på västen som han ofta gjorde innan det blev skarpt läge. Det var en konstig sak att göra, egentligen, men han kunde inte hjälpa det. Det var som om han behövde kontrollera att västen var tillräckligt tjock för att faktiskt kunna stoppa en kula … som om han inte riktigt trodde på att den skulle göra det.

Vi går in, sa han och nickade mot sheriffen. Se till att dina män är klara.

Några minuter senare gick de uppför grusvägen med Gary i täten. Medan han höll automatgeväret framför sig, redo för vad det än var som väntade inne i det lilla huset, tänkte han på sin fru Iris och deras nyfödda son, Oliver. Han var inte mer än tre veckor gammal, och det mest bedårande i hela världen. Imorse när Gary lämnat huset för att åka till jobbet hade pojken lett för första gången, och Gary hade förbannat sig själv för att han var tvungen att åka iväg och jobba på en sådan speciell dag.

Snälla, låt allt gå som det ska, mumlade han för sig själv. Snälla, låt mig få se det där leendet igen.

Gary smög runt huset, hittade ett nersläckt rum och slog sönder fönstret med geväret. Han tog bort glaset och kröp sedan in, med gevärspipan riktad mot mörkret därinne. Hans partner, agent Wilson, följde efter honom och tog sig smidigt in genom fönstret. De hittade en dörr där ljus trängde igenom springorna, gick närmare och kikade in genom glipan.

Gary såg tre män, beväpnade till tänderna, och en annan man som satt mitt i rummet med en bindel för ögonen, bunden vid en stol.

Gary signalerade till Wilson och grep tag i dörren. De rusade in, bägge skrikande:

FBI! LÄGG ER NER!

De tre männen framför dem slängde ifrån sig sina vapen och kastade sig sedan ner på golvet med huvudet mot marken och armarna lyfta.

Gary vände sig om för att titta efter den sista killen när han dök upp bakom dem, i dörröppningen som ledde till sovrummet, med ett gevär i händerna.

Lägg ifrån er vapnen. NU.

Gary svalde, fick nästan panik men gjorde som han blivit tillsagd. Wilson gjorde likadant, men när vapnen landade på golvet drog hans partner fram en pistol, vände den mot kidnapparen och sköt. Ett perfekt skott som gick rakt igenom hans huvud. Kidnapparen sjönk ihop på golvet med en duns, lealös som en trasdocka.

Kapitel 3

"Så det är så det ser ut, Greg. Alltihop är fortfarande ett stort mysterium för invånarna i Cocoa Beach. Vad var det som hände balens drottning, Carina Martin, och hennes två vänner Tara Owens och Ava Morales efter att de hade lämnat studentbalen den kvällen? Kanske kan de nya bevisen som hittades idag hjälpa polisen att komma närmare gåtans lösning."

Jag stängde av teven och slängde fjärrkontrollen på soffan. Teven hade stått på när jag kom hem från mitt besök hos Rhonda, med mappen hon gett mig under armen, och det var ingen som tittade. Innan jag stängde av väntade jag för att höra om det hänt något nytt i fallet med de tre försvunna tonårsflickorna som varit saknade sedan studentbalen två veckor tidigare. Hela stan pratade om det, och jag måste hålla med reportern på News13 – det var verkligen ett mysterium. De hade varit borta i hela två veckor, och fortfarande fanns det inte ett spår av dem. Teorierna som florerade var att de antingen hade blivit kidnappade eller att de hade planerat försvinnandet själva för att fly undan skolstressen. Det sistnämnda var lite väl långsökt enligt mig, men då återstod det första alternativet, som jag verkligen inte heller var särskilt förtjust i. Matt hade jobbat med fallet ända sedan natten då flickorna försvann och deras oroliga föräldrar ringde polisen för att be dem inleda en sökinsats.

Matt och jag hade dejtat i lite mer än sex månader nu och allt kändes väldigt bra. Vi tyckte om att vara tillsammans och avskydde att behöva vara ifrån varandra, något jag aldrig hade upplevt tillsammans med Chad. Bandet mellan mig och Matt var så mycket djupare, vilket var helt naturligt eftersom vi hade känt varandra sedan förskolan och hans hem hade varit min tillflyktsort i tonåren när jag hade det jobbigt hemma. Men vi hade bara varit vänner på den tiden, och nu hade vi äntligen bestämt oss för att vara mer än så. Att vara ifrån varandra i tjugo år var uppenbarligen vad vi behövde för att inse det.

Skrivandet av min bok gick också bra. När jag inte packade upp och försökte komma till rätta i huset hade jag i stort sett lyckats bli klar med den, och jag såg fram emot att den skulle bli helt färdig. Jag skrev om min – inte biologiska – pappa, en seriemördare som hade lyckats lura dem han älskade och dölja vad han höll på med och vilka grymheter han gjorde sig skyldig till mitt framför näsan på min mamma. Att skriva hans historia hade varit en process för både min mor och mig, eftersom jag ständigt kom till henne med frågor om hans barndom och deras liv tillsammans. Jag tror att det var terapeutiskt för mamma att prata om honom och om det som hade hänt, men jag anade att det också var emotionellt krävande för henne.

Planen hade från början varit att jag skulle skriva om några av landets värsta seriemördare utifrån mina erfarenheter som gärningsmannaprofilerare på FBI, men när förlaget hörde talas om min nya idé, en true crime-historia berättad av en av de inblandade, rev de kontraktet för den första boken och vi skrev ett nytt. Och de gav mig ett enormt förskott utöver det de redan hade gett mig. Så pass entusiastiska var de. Den här boken var så kommersiell och hade potential att bli en bestseller, sa de. Jag hade inget emot om den skulle bli en bestseller. De pengarna kunde jag och barnen behöva. Chad hade inte varit särskilt närvarande sedan han lämnade oss, och de få gångerna han kom ihåg att betala underhåll täckte det knappt hälften av hyran för vårt hus. Att ha tre barn och vara ensamstående mamma var inte billigt.

Knack, knack.

Matt tittade in med en flaska vin i handen. Jag log när jag såg honom. Jag kunde höra barnen stöka runt på övervåningen, och Alex skrek något åt en av sina systrar. Det var Olivia som skrek tillbaka och sedan smällde igen sin dörr. Hon var femton nu och hade inget tålamod med sin sexåriga lillebror, eller sin tolvåriga syster Christine. Eller med mig, för den delen.

Matt hoppade till vid ljudet av dörren som slog igen. Jag var så van att jag knappt reagerade. Istället log jag mot Matt igen och tog vinflaskan ur hans hand.

Vad är det vi firar?

Han ryckte på axlarna och lutade sig sedan närmare för en kyss. Det är fredag, och jag är ledig den här helgen.

Jag såg på honom, visste att vinet var till mig och inte till honom själv. Jag beställer pizza. Det finns öl i kylen, sa jag.

Hans ansikte lyste upp. Det var det jag hoppades.

Kapitel 4

Åh, köttfärslimpa!

Vi gick in i köket, och Matt fäste ögonen på fatet som stod på bänken.

Jag älskar köttfärslimpa, sa han och gick närmare. Har du lagat den?

Jag ställde ner flaskan på bänken och skakade på huvudet med ett snett leende. Jag, laga mat? Om det är därför du dejtar mig så kanske det är lika bra att jag säger som det är. Jag är inte så mycket för matlagning, tyvärr. Det trodde jag att du visste vid det här laget.

Det ser jättegott ut, sa han. Varför äter vi inte bara det där istället för pizza?

Jag hittade kapsylöppnaren och fick upp vinflaskan. Jag hällde upp ett glas och såg sedan på honom, och han nickade.

Aha, jag fattar. Det är din mamma som har gjort den, eller hur?

Japp.

Och det är definitivt inget kött i den?

Inte ett dugg. Inget kött, inga mjölkprodukter, inget gluten. Bara växtbaserade ingredienser. Hon lagade den till oss allihop förut eftersom hon skulle till Winter Garden för att spela kort med sina väninnor.

Matt suckade av besvikelse. Men den ser ju så god ut.

Bara ta för dig, sa jag. Men jag har ätit veganmat hela den här veckan, tuggat mig igenom så många växtbaserade rätter att jag börjar undra om det kommer växa palmer ur öronen på mig. Jag kommer i alla fall att beställa pizza med massor av kött på och njuta av att min mamma inte är här för att visa sitt ogillande eller bli sårad över att jag inte tål hennes matlagning.

Matt ryckte på axlarna och tog en tallrik. Jag tänker prova. Det är bra för hälsan.

Jag smuttade på vinet och såg på medan han skar upp en bit. Sedan plockade jag fram telefonen och beställde en familjepizza som skulle räcka både till barnen och till Matt ifall han ändrade sig. När det var klart la jag ifrån mig telefonen och såg på Matt, som verkade gilla den veganska köttfärslimpan.

Det här är gott, sa han. Jag fattar inte varför du klagar på din mammas matlagning. Jag tycker det är jättegott.

Jag satte mig på en pall och såg på när han tog en till bit och åt upp den medan jag fortsatte smutta på vinet.

Så var är Elijah ikväll? frågade jag.

Matt hittade en pall och