Flykt

By Andreas Ek

”Flykt” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som tillsammans utgör en spin-off på Andreas Eks titlar ”Raseri” och ”Törst”. Det är dystopiska samtidsskildringar som jämförts med både tv-serien ”Walking Dead” och filmen ”Outbreak”.

Situationen i Malmö förvärras för varje dag, hotet från varelserna blir alltmer påtagligt, och paniken växer. Sara inser att de måste ta sig ur isoleringen i Pildammsparken och efter flera försök lyckas de fly från staden i en husbil. Målet är att ta sig norrut, mot Stockholm. Men den hårda vintern har slagit till och frågan är om man någonsin lyckas komma fram. 

Andreas Ek är polis och arbetar som kriminaltekniker med brottsplatsundersökningar, erfarenheter som inspirerar hans skrivande. Hans spänningsromaner har hyllats av läsare, lyssnare och recensenter, och ”Törst” nominerades till Selmapriset 2019.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9789178299430

Book preview

Serien Raseri – del 3

FLYKT

av

Andreas Ek

Copyright © Andreas Ek 2021, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-7829-943-0

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Sara kastade sig ut från det bakre passagerarsätet, rusade runt bilen och slet upp Charlies dörr.

Charlie skrek och Sara tog tag i hennes arm.

Sara hade aldrig känt sig så maktlös.

Det fanns ingenting hon kunde göra för att lindra den smärta som skar som en kniv genom Charlies ländrygg. De hade viskat om det många kvällar i rummet på vårdcentralen, om förlossningen och bristen på smärtlindring. Is och våta handdukar var vad de hade, och babyleksaker i gummi som inte var till bebisen utan till mamman att bita i under förlossningen. Mental förberedelse var en sak, men när verkligheten slog ner som en meteorit var den inte till mycket hjälp.

Sara hostade. Hon hade svårt att ta djupa andetag och var genomsvettig efter branden i Pildammsparken. Hon satte sig på huk och talade lugnande samtidigt som hon strök Charlie på benet.

När värken gått över hjälpte hon Charlie upp och tillsammans gick de så fort Charlie förmådde mot entrén till vårdcentralen där Milan höll upp dörren för dem. Hans kläder var sotiga från branden och han var svart i ansiktet.

Orden som ingen uttalade, men som var på allas läppar, var frågan om det ljudisolerade rummet var tillräckligt isolerat. Milan och Leif hade förstärkt den svaga punkten – dörren – ytterligare med en madrass som de skruvat fast på insidan. De hoppades att det var tillräckligt. Minsta ljud som trängde genom byggnadens väggar och håligheter kunde innebära slutet.

Sara ledde in Charlie till rummet och hjälpte henne till de två undersökningssängarna som stod bredvid varandra. Sara flyttade den yttersta och fällde upp ryggstödet på den andra. På skrivbordet mot andra sidan väggen låg en bädd med en handduk och en liten kudde som skulle fungera som skötbord. Datorn, tangentbordet och telefonen hade Charlie och Sara tagit bort för länge sedan.

Charlie lutade sig tillbaka i sängen. Sara drog upp hennes klänning och tog av henne trosorna. Leif kom in i rummet med en skål med vatten och handdukar. Sara fuktade en handduk med vatten och torkade bort sotet från ansiktet. Sedan tog hon en flaska vatten och drack upp hela i ett svep. Då kom Charlies nästa värk.

Sara kramade hennes hand och lät henne skrika ut sin smärta. Hon stirrade på Milan som gav henne en blick hon aldrig förut hade sett.

Han var rädd.

Värken gick över och Charlie lade sig ner. Hon bad om vatten. Sara hjälpte henne att dricka och baddade huvudet med en fuktig handduk.

Jag vill inte längre, sa Charlie.

Sara lutade sig fram.

Vad sa du?

Jag vill inte ha den här jävla ungen längre. Hon brast ut i gråt. Jag vill bara dö, kan jag inte snälla bara få dö?

Hon snyftade och Sara kramade om henne. Hon strök henne över håret och talade lugnt till henne. Det enda hon tänkte på var om Charlie skulle klara sig eller inte och om Liten skulle överleva.

Många saker kunde gå fel.

2

Skallet var dovt och utdraget. Ingenting annat hördes. Inga röster eller hånfulla skratt. Ingen vind eller fågelkvitter.

Axel mumlade tyst för sig själv. Han ryckte till. Smärtan sköt som en pil genom kroppen.

Skallet hördes tydligare. Starkare.

Axel försökte öppna det slutna ögat, men det kändes som om det var hoplimmat. Ansiktet sved och han grimaserade samtidigt som han kisade. Skallet blev högre, vilket fick Axel att med möda väsa fram: Jag kommer.

Han låg kvar och stirrade med ett halvöppet öga mot himlen, som inte längre var blå. Där fanns ingen sol som värmde ansiktet eller kastade sina strålar.

Huvudet höll på att sprängas och han grinade illa vid varje rörelse. Han rullande runt på mage och trodde att han skulle svimma av ansträngningen. Vägen syntes knappt, men han visste att den var där någonstans. I mörkret.

Kompis skall ekade i natten.

Axel lade handflatorna mot asfalten, spretade med fingrarna och sköt ifrån. Bröstet lyfte från underlaget och han drog upp benen så att han hamnade på knä.

Tyst sa han, men visste att inte ens Kompis kunde ha hört det.

Hur länge han varit avsvimmad visste han inte. Det hade varit ljust vid mötet med Matte, Salah och tjejerna men nu hade mörkret fallit.

De ljusskygga fanns där ute någonstans.

Med en ansträngning som nästan fick honom att kollapsa kom han upp på fötter. Han släpade sig mot bensinstationen där Kompis satt fastbunden i ett stuprör. Hon rörde sig fram och tillbaka. Repet om hennes hals spändes. Tassarna skrapade mot marken och snart kunde Axel höra hennes flämtande andning.

Han stannade och ryggade undan.

En blek, hårlös man i trasig t-shirt låg i en pöl av blod framför Kompis.

Axel greppade tag om repet som satt runt hennes hals. Hon slickade honom i ansiktet och gnydde. Kinderna sved och Axel föste hennes nos åt sidan. Knuten var hårt åtdragen. Axel svor när naglarna trängde in i repet samtidigt som han drog för att försöka få upp knuten.

Kompis slutade att gny. I stället trängde ett dovt morrande ut från djupet av hennes buk.

3

Milan var den enda förutom Sara som befann sig i rummet. Även om han visat sitt sanna jag med sprängningen var hon glad över att ha honom vid sin sida. Han ingav ett välbehövligt lugn som smittade av sig på Charlie. Fyra timmar hade gått sedan de kom tillbaka till vårdcentralen och mörkret hade fallit över Malmö. Smärtfyllda skrik och högljutt gråtande hade avlöst varandra. Sara kunde inte göra annat än att sitta vid sin älskades sida och lugna henne så gott det gick. När värkarna kom andades hon med Charlie, precis som de lärt sig på profylaxkursen före utbrottet.

Sara hade knappt några krafter kvar. Ögonen sved inte lika mycket längre men hon var fortfarande törstig. Hon snöt ut svart snor och huvudet bultade som om det skulle sprängas vilken sekund som helst.

Det var ingenting jämfört med vad Charlie gick igenom.

Trots att hon gjorde allt i sin makt för att kväva dem skulle skriken som Charlie utstötte ha lockat till sig varenda varelse ifall rummet inte varit ljudisolerat. Om Leif eller Marcus knackade tre gånger på dörren betydde det att det lät för mycket, men än så länge hade Sara inte hört något från dem.

Hon fasade för varningssignalerna och efter varje värk vände hon blicken mot dörren.

En värk klingade av och Charlie andades in genom näsan och ut genom munnen. Blicken var fixerad på en affisch med en katt som lekte med ett garnnystan som Frida satt upp så bebisen skulle bli glad när den kom ut.

Sara strök Charlie över kinden.

Hur länge ska det här hålla på? frågade Sara Milan, utan att släppa Charlie med blicken. Inga knackningar hördes.

Det kan pågå i flera timmar till, sa Milan. Han höll Charlies hand i sin.

Kan det inte bara ta slut? gnydde Charlie. Jag vill bara att det ska ta slut.

Du är så duktig och stark, sa Sara och kysste Charlie på pannan. Jag är så stolt över dig älskling.

Charlie hulkade och Milan var snabbt framme med plastpåsen.

Det var tredje gången hon kräktes. Av det som Sara hade läst sig till kunde det innebära att barnet trängde ner från bäckeningången, vilket kunde göra att man mådde illa och kräktes. Det var också ett tecken på att förlossningen snart var inne i det andra skedet. Utdrivningsskedet.

Sara tittade mot dörren än en gång. Sedan vände hon sig mot Charlie, vars ögon var rödsprängda. Ansiktet var fuktigt och det skrynklades ihop när hon grimaserade.

Hon började andas allt häftigare och slog med handen efter Sara som tog hennes hand i sin.

Rädslan som visade sig i Charlies ögon var något Sara aldrig skulle kunna glömma.

Charlie vred sig i plågor och skriket som följde fick Sara att bita ihop för att inte börja gråta.

Du måste andas med mig, sa Sara och blinkade bort en tår från ögat. Du måste försöka göra som jag. Andas!

Inget svar.

Sara gav sig inte. Hon andades. Om inte för Charlie, så för sin egen skull. Det kändes som om Charlie kramade sönder vartenda ben i Saras hand. Deras pannor nuddades och Sara talade lugnt. Andades.

När värken gått över och skriket övergått till gråt, hade Sara en puls som när hon precis kört ett tufft cardiopass på gymmet. Hon fixerade blicken på dörren med kattaffischen. Väntade.

När den första knackningen hördes var det som om tiden stod still.

Vid den andra drog hon efter andan.

När den tredje hördes kunde hon inte längre stå emot.

Sara brast ut i gråt.

4

Axel fokuserade på knuten. Den började äntligen lossna när något fick honom att sluta. Han frös till. Det kändes som om faran fanns rakt bakom honom.

Kompis morrade.

Axel vände sig om.

Då såg han en av dem. En av de ljusskygga.

Siluetten som växte sig större gick inte att ta miste på. Inte heller vrålet som nu skar genom luften.

Axel skulle aldrig klara av att försvara sig på egen hand. Han orkade knappt hålla sig på benen. Han skrek när fingrarna fumlade med knuten. Kompis rörde sig inte ur fläcken. Som om hon visste vad som stod på spel.

Vrålet hördes så nära att Axel var på väg att ge upp hoppet när han äntligen lyckades få upp knuten.

Kompis störtade fram och tog sats för att hoppa upp. Vrålet hördes precis bakom Axel och han kastade sig åt sidan.

Det var en kvinna. Hon var helt naken. Kompis hade tänderna djupt begravna i hennes lår. Kvinnan slog för fullt och träffade Kompis flera gånger i huvudet, vilket fick henne att släppa. Den ljusskygga var på väg att resa sig när Kompis återigen gick till attack med öppet gap och bet tag i den ljusskyggas hals. Hon slet och ruskade halsen som trasades sönder tills det inte längre fanns något att bita tag i.

Axel reste sig och hasade mot entrén till bensinstationen. Han passerade ett ställ med dunkar fyllda med spolarvätska.

Kom! ropade han.

Han kände Kompis päls mot sitt ben. Nosen såg ut att ha doppats i blod. Pälsen i nacken var kladdig. Hon gick så nära Axel att han höll på att snava över henne.

De gick rakt igenom entrén vars dörr stod på vid gavel. Det fanns ingen tid att förlora. Flera ljusskygga kunde komma efter och Axel var tvungen att chansa på att det inte fanns några på insidan. Det var så mörkt att han knappt såg Kompis, men det var en trygghet att ha henne vid sin sida.

Butiken låg inbäddad i ett mörker som gjorde att det inte gick att se handen framför sig. Axel svor åt det faktum att ficklampan låg kvar i väskan som Matte och de andra tagit från honom. Med utsträckta och trevande armar tog han sig förbi hyllorna på väg mot kassan. Handen stötte emot något kallt och hårt. Tidningsstället han sett förut, eller en tom hylla. Hur mycket han än försökte minnas, lyckades han inte se butikens planlösning framför sig. Allt var i en enda röra och han kunde inte samla tankarna.

Kompis morrade.

Ett väsande hördes bakom dem.

Händerna slog emot något på nytt. Hårt även den här gången. En plan yta. Kassadisken. Han stötte sig mot den och rundade hörnet. Han sökte efter dörrhandtaget och