Den gula villan – ett hus för tre

By Camilla Danilda and Rachel Mohlin

Den färgsprakande Astrid är änka och nybliven influencer som letar efter ett sätt att ta sig vidare i livet på äldre dar.

Sjuksköterskan Mia är på helt fel plats i livet, både vad det gäller den tunga jobbsituationen på akuten och det faktum att hon fortfarande bor tillsammans med exet som inte helt verkar ha släppt tanken på att de ska bli tillsammans igen.

Zahra är en ung mamma med stor potential och drömmer om att stå på scenen. Tillsammans med sin son tvingas hon fly till Sverige.

Ingen av kvinnorna känner varandra, men alla är i behov av en nystart. När de flyttar in i den gula villan i Gnesta blir det början på en underbar vänskap.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9789180006859

Book preview

Den gula villan – ett hus för tre

Camilla Danilda

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Camilla Danilda & Word Audio Publishing AB, 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-685-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Mia

Koncentrerat sökte Mia blodådern genom det tunna skinnet. En del patienter var verkligen svårstuckna.

Nu sticker det till lite. Hon tryckte försiktigt på ådern och såg den fyllas på med blod innan hon lät kanylen glida in. Vant lättade hon på resårbandet runt patientens överarm. Så, nu var det klart. Kan du upprepa ditt personnummer, tack?

Mannen nickade åt henne och mumlade tyst de tio siffrorna.

Dessvärre kan jag inte göra något åt ljusrören men försök vila lite innan läkaren kommer på morgonrond, sa Mia och strök bak hårslingan som släppt från tofsen. Du kommer snart få komma upp på ett rum, fortsatte hon och log försiktigt. Patienten gnolade och tog sig för magen. Jag ser att du har ont, försök hitta en ställning som känns skön. Om det går.

Mia sköt provtagningsvagnen framför sig medan hon lämnade rummet. Korridoren på akutmottagningen ekade tomt i kontrast mot nattens kaos. Efter en bilolycka strax efter midnatt hade akutfallen kommit tätt. Patientflödet hade varit extremt högt så de hade fått skicka i väg en man med njursten för operation med helikopter till Uppsala.

Vad hade hon tänkt när hon frivilligt tackat ja till en långhelg på akuten? Hon var mer eller mindre mörbultad i kroppen efter att ha sprungit på det hårda golvet. Var det verkligen så här att fylla femtio? Hon var inte längre pigg och alert efter ett nattpass. Spända axlar och ont i ett knä var bara några av alla krämpor som kommit med åren.

Morgonpersonalen vinkade till henne samtidigt som några av dem gäspade när hon passerade förbi upp mot omklädningsrummet.

Det skulle bli skönt med en ledig dag. Även om hon skulle behöva sova bort några timmar. Kläderna slängde hon i tvättkorgen och skorna ställde hon i skåpet. Avloppslukten kom emot henne när hon klev in duschrummet. Hon spolade vatten ner i vattenlåset och hoppades att lukten skulle avta lite. Det verkade bara vara hon som duschade.

Det varma vattnet brände på ryggen, ändå höjde hon vredet till max och lät timmarna rinna av henne. Det var något hon lärt sig med tiden, att låta hettan och vattnet tvätta bort bilderna från näthinnan. Patienterna, skadorna – en del gjorde större intryck än andra. En liten gosse med astmaanfall och mammans oroliga blickar. En brusten blindtarm och ett sprucket magsår. Gallstenar eller brutna lårben som väntade på akuta operationstider. Listan kunde bli lång på en helg.

Det gällde att inte ta arbetet med sig hem, för det hjälpte inte att hon tänkte eller oroade sig för patienterna på sin lediga tid. Vissa yrken måste vara viktigare att släppa än andra.

Samtidigt är jag inte mer än människa, tänkte hon med en gäspning.

Astrid

Astrid sträckte ut handen mot bäddsoffans ena sida, om så bara för en tusendels sekund behövde hon få känna Sven-Eriks morgonvarma kropp. Hon behövde hålla hans hand, trycka den lite innan morgonbestyren tog vid. Astrids hand trevade över lakanet, innan verkligheten kom i kapp.

Tredje juni. I dag var det tre år sedan på dagen sedan Sven-Eriks chockerande bortgång. Hans plötsliga död hade för alltid skilt dem åt. Det låg ingen där, ingen tryggt sovande make. Platsen bredvid henne var tom. Ett stort hål hade Sven-Erik lämnat efter sig. Hon konstaterade detta med en hög suck.

Läkarna hade skrivit ut antidepressiva och sömntabletter, allt det där som de trodde kunde fylla hålrummet, men inte ens läkemedelströst kunde få honom tillbaka.

Trettio år tillsammans och plötsligt var allt borta i ett andetag. Han hade fått en stroke följt av hjärtstopp och segnat ner utanför Hemköp. Enligt vittnen hade han avlidit i princip omedelbart. På några få minuter hade hon blivit änka. Skulle hon någonsin komma över sin kärestas död?

Luften stod stilla i sonens attefallshus. Astrid kippade efter andan och djupandades innan kroppen ovilligt vaknade till liv. Strax innan jul hade hon varit stark nog att sälja huset på Värmdö och övernattningslägenheten mitt i Stockholmssmeten. Utan att riktigt veta var hon skulle hamna eller vad hon ville. Nu hade hon pengar men hade aldrig känt sig så fattig.

Ju mer hon försökte förtränga sorgen, desto mer etsade den sig fast. Det var en hård läxa hon lärt sig under de här åren. Astrid visste att det inte skulle bli bättre om hon drog täcket över huvudet och försvann i grubblerier. Några tårar rann stilla ner på underlakanet.

Fläcken formades till ett hjärta.

Hon skräckte sig efter mobilen och satte på kameran. Jo, det såg verkligen ut som ett hjärta mot det djupblå tyget. Astrid kunde inte annat än le. Ibland kändes det som Sven-Erik var med henne från andra sidan.

Vad är det viktigaste i ditt liv?

Hon delade texten och fotot på hjärtfläcken i Stories på Instagram.

Som en överlevnadsstrategi hade hon börjat dela sin historia och sitt dagliga liv i sociala medier. Människor var verkligen törstiga på att förstå livet. Antalet följare ökade stadigt. De skulle knappast underhållas av att hon låg kvar i sängen och grät.

Zahra

Solen hängde som ett guldmynt på himlen några sekunder innan den gled ner bakom bergen i ett gyllene rosa sken. Zahra blickade ut över bergskedjan från takterrassen när det knastrade till i stadens minaret och böneutroparens röst inledde kallelsen. Hon svepte badrocken om sig och satte sig i plaststolen. Varsamt smörjde hon in olja i hårbotten och topparna på det midjelånga håret. Lutade sig tillbaka i stolen medan hon lät kammen glida genom stråna. Visst, hennes föräldrar gillade inte att hon duschade här uppe men de var som vanligt fullt upptagna med att gräla. För henne var det en lyx. En frihetskänsla. När världen förändrades behövde hon hänga fast vid det som gav henne mening med livet.

Zahra tänkte inte ge avkall på sin frihet. Hennes kropp var hennes och håret och huden behövde näring även om kriget kom närmare. Men hon tänkte aldrig bli bortgift igen.

Med ena handen hämtade hon vattenskopan ur en av byttorna som solen värmt upp under dagen. Njutningsfullt sköljde hon kroppen.

Du har väl inte duschat igen?

Mamma stod plötsligt i öppningen och Zahra hade inte hört henne komma.

Zahra slängde det blöta håret över ena axeln.

Mamma, det är ingen som kan se mig när jag duschar på taket. Jag lovar. Titta, solen har gått ner och det mörknar snabbt. Dessutom är alla upptagna med sitt så här dags.

Fienden, kära du, de ligger som små höns och ruvar i bergen, sa mamma, nickade åt berget och satte ner tebrickan på bordet.

Men mamma, du är så orolig hela tiden. Vi måste njuta också. Leva. Vi kan inte låta fienden ta det ifrån oss. Zahra tittade drömskt mot bergen. Från gatan kom avlägsen musik som letade sig in i Zahra och blandades med doften av te.

Hur gick det i dag med din lektion? Mamma räckte dottern ett rykande glas.

Bara fint, Alberto hälsar och tackar för äggen, svarade Zahra.

Men du måste vara försiktig, du vet vad folk skvallrar om, uppmanade mamma.

Zahra smuttade på det brännheta teet.

Kära mamma, jag har varit hos Alberto sedan jag var fem år och varför i hela världen skulle ryktena vara sanna?

Du vet hur det pratas, sa mamma och hällde upp ett glas till sig själv. Hon rörde snabbt ner tre sockerbitar med teskeden innan hon lade den på brickan.

Men det är väl inte mitt fel att Hassan blev dödad. Må han vila i frid. Det enda spår som fanns kvar av Hassan var deras son Yman. Han hade redan somnat i svalkan från husets betongväggar.

Men som du pratar. Inte nog med att du duschar här uppe som en simpel slampa, utbrast mamma och tog en sockerbit mellan tänderna.

Änka, mamma. Jag är en tjugofemårig änka, insisterade Zahra.

Förlåt. Ja, jag vet, det är inte ditt fel. Kriget tär på oss alla. Vi har fienden överallt. Vem kan man lita på numera? Mamma blev tyst en sekund innan hon sken upp. Har du lust att spela lite för mig? Jag kan fläta ditt hår under tiden.

Zahra satte ner det halvdruckna glaset och reste sig för att dra fram det rustika träinstrumentet ur fodralet. Cellon var långt ifrån lika exklusiv som Albertos variant.

Med en lätthet tryggade sig stråken i Zahras hand och hittade sin plats som ett hjälpmedel, en extra förlängning av henne som svepte över strängarna. Med mjuka sammandragningar i underarmens muskulatur fick hon taglet att dansa. Mycket försiktigt riktade hon uppmärksamheten till sitt lillfinger som sökande började röra sig i takt.

Hon behövde bara flyta med, låta det ske. Hon var korken som så lätt flöt upp till vattenytan. Utan att själv märka det fuktade Zahra läpparna, nästan omärkbart kom smackande ljud och sen, kom kraften från ovan och med större häftighet mjuknade leden kring armens båge. Stråken dallrade till och lillfingret vibrerade brummande mot strängen.

Med ens var hon i nuet. Hon expanderade. Skymningen fångade henne och hon började leka, slappna av, lät mammas oro över kriget rinna av henne. Det var nuet, moment för moment i skaparglädjen. Djupt koncentrerad. Kände, vibrerade ut och öppnade upp.

Mia

Balsamet var nästan slut, noterade Mia, och tryckte på flaskan så att det sista pruttade ut i handflatan och hon fördelade smeten i topparna. Hon lät vattnet skölja av arbetstimmarna innan hon vred av blandaren och torkade sig omsorgsfullt. Hårfönens sladd räckte precis så att hon kunde se en skymt av sig själv i spegeln. Att hon aldrig tänkte på att ta med en förlängningssladd. Hon sneglade på väggklockan i omklädningsrummet.

Är klockan redan så mycket? Mia stannade till med fönen i höger hand när kollegan Lisa kom in.

Är du kvar? Har du det inte bra hemma, eller? Lisa skrattade åt Mia som rullade ihop den bångstyriga sladden runt fönen och stoppade in den i skåpet.

Mia himlade med ögonen. Genomskådad alltså. Med Patriks flextider vet man aldrig, stönade Mia och tryckte in sladden som letat sig ut genom skåpdörren.

Men har det inte blivit bättre sedan ni gjorde slut? undrade Lisa samtidigt som hon drog av sig landstingets vita byxor.

Kanske, suckade Mia. Men jag är som en okänd inneboende i hans lägenhet.

Vi får hoppas drömlyan dyker upp snart då.

Hm, det är inte kul att leta hus och ha Patrik hängande över axeln. Missmodigt tog hon bort blicken från spegeln, drog det ljusa håret bak i en tofs. Själv då, läget?

Lisa drämde till skåpdörren med en smäll.

Jag är så besviken på sommarschemat, inte en vecka får hela familjen tillsammans. Kan nya chefen verkligen göra så?

Oj, vad tråkigt. Jag ska jobba hela sommaren. Men egentligen, nätterna börjar tära på hälsan. Mia knäppte fingrarna och stretchade armarna uppåt. Stirrar på yogamattan varje dag och den stirrar tillbaka.

Du har väl typ varit här hur länge som helst? frågade Lisa.

Ja, faktiskt sedan sjuksköterskeexamen, svarade Mia och de två tog sällskap ut ur omklädningsrummet.

Hur orkar du? Med nya sjukhuschefens intåg funderar jag på att säga upp mig faktiskt, suckade Lisa. Vi ses på måndag, sa hon sedan och försvann nedför trappan.

Egentligen skulle Mia inte behöva arbeta nätter, tänkte hon när hon en stund senare stod utanför sjukhusbyggnaden och låste upp cykeln. Hur många chefer hade hon haft det senaste året?

Stopp, inte ta med dig jobbet hem nu, mumlade hon och satte fötterna till rätta på pedalerna.

Morgonsolen värmde så här i början av juni. Det var redan full ruljangs på gatorna. Bilarna ringlade sig i köer och folk skyndade ut och in genom sjukhusentrén. På avstånd hörde hon en ambulans. Men Stockholm visade ändå upp sin vackraste vy när hon cyklade hemåt. Det var skönt att sätta fart på benen. Kanske skulle hon hinna göra lite yoga innan hon kröp ner i sängen?

Väl hemma gick Mia fram till kaffebryggaren och hällde upp en kopp.

Vill du ha påtår?

Det är bra, sa Patrik utan att titta upp.

Mia rörde ner havremjölken och såg på hur färgen på kaffet förändrades. De hade gjort slut utan större dramatik strax efter jul. Det hade varit hon som tagit upp det. Fastän hon själv valt det, kändes det underligt. En märklig känsla som om hon var på besök hos någon annan. Hon hade försökt prata med Patrik om hur konstigt det kändes men han hade bara avfärdat henne med att hon hade en femtioårskris.

Samtidigt var hon trött på allt numera, skulle väl bara fattas att hon började irritera sig på patienterna också.

Mia svepte de sista dropparna kaffe. Sköljde ur koppen och ställde den i diskhon innan hon vände sig mot Patrik.

Jag går och lägger mig en stund.

Yogamattan fick stå ihoprullad i garderoben ännu en dag.

Patrik reste sig häftigt och stolen skrapade till. Han ställde sin kopp bredvid hennes och teg när han gick ut ur köket.

Mia förstod sig inte på Patrik. Ibland var han lätt att vara med. Andra dagar var han så där butter och sur.

Astrid

Linus iklädd blåställ dök upp i dörren. Ljuset från trädgården sipprade in och bländade Astrid. En fiskmås skriade utanför. Den lilla stugan i skärgården på Linus tomt hade varit en nödlösning.

Tuff dag?

Hm. Astrid ville inte erkänna för sig själv eller sin son att det kändes tungt och hon fick motstå impulsen att dra täcket över huvudet.

Jag vet. Linus damp ner på bäddsoffan. Lättade på kepsen.

Diesellukten slog emot henne och hon orkade inte bry sig om att lakanet fick olja på sig när han satte sig på hjärtat av tårar. Var det något som döden lärt henne var det att ha perspektiv på petitesser.

Meckar du? krystade hon fram. Linus var typ född med en skiftnyckel i handen, vilket Sven-Erik brukade skämta om.

Japp, på din lilla pärla, men det är inte helt lätt. Motorn sitter knepigt till på franska bilar. Linus log och smilgropen glimmade till på kinden.

Astrid sträckte sig efter hans ben och klappade på det. Så mycket stöd hon fått från honom och sin andra son Adam.

Jag tycker vi gör något kul i stället, föreslog Linus. Vad säger du, morsan? Ska vi ta en tur med båten?"

Astrid försökte sig på ett leende samtidigt som hon svalde klumpen i halsgropen.

Du tycker inte att jag ska leta hus då? lyckades Astrid pipa fram. Tårarna stockade sig i ögonen.

Men har du det inte bra här? Linus skrattade till och slog ut med händerna. Du, jag har redan fixat en frukostkorg. Limpsmörgåsar med prickig korv. Jag tror farsan skulle gillat det. Han pussade sin mor på pannan innan han gick de få stegen till dörren.

Jag ger dig fem minuter, okej? sa Linus innan han försvann ut.

Astrid satte sig upp och insåg att Linus redan fått henne på lite bättre humör. Tacksamt nog hade hon en frisk kropp och det skulle bli ännu en solig dag.

Sven-Erik, du vill väl också att vi njuter, kan jag tro, med prickig korv och båt, sa Astrid högt. En dag som denna kanske hon skulle stänga av mobilen helt. Men vänta. Vad är det här? utbrast hon för sig själv när hon såg ner i sin telefon. Hon scrollade vidare i annonsen som hon fastnat vid.

Vad var det här för gult hus? Bilderna visade ett vackert sekelskiftehus med en stor terrass. Stora, rymliga rum och fina detaljer som fotografen fångat. En grönmålad gammal vattenpump stack upp ur gräsmattan. På nästa bild en rabatt med krokusar i motljus. Hon ögnade igenom bilderna innan hon skumläste texten i annonsen. Ju mer hon läste, desto mer ökade spänningen i henne. Det här var verkligen ett ställe i hennes smak. På nolltid hade hon klickat sig till en husvisning.

Hon växlade över till galleriet med sina egna bilder och hittade en på barnbarnens koja och ett foto på en herrgård hon besökt. Slott eller Koja? skrev hon och delade på Instagram.

Samtidigt dök ett fem år gammalt minne upp på Facebook. En bild där Sven-Erik och hon dansade tätt ihop på en resa till Kuba. Hon sparade bilden och med några få knapptryckningar skapade hon en omröstning. Bugg eller Salsa? skrev hon som överskrift. Frekvens. Aktivitet. Engagemang. Det var det som behövdes för att synas i sociala medier. Det kunde bli en riktigt bra dag trots allt.

Zahra

På försommaren var takterrassen den plats man helst ville vara på när solen gick ner. Dagarna hade blivit varmare och Zahra satt i skuggan uppe på terrassen med armarna runt cellon. Som alltid drömde hon om att uppträda. London, Paris, eller varför inte i Skandinavien. I Stockholm fanns tydligen ett blått konserthus.

Trots att hon var lovande och kunde nå långt, var timmarna att öva för få. Innan kriget hade Alberto sökt stipendium åt henne, på musikhögskolan i London och Wien.

Zahra tummade på strängarna, lät ögonen följa strängarnas vibration. Finkänsliga fingrar drog lätt på dem och breddade tonerna.

Tydligen hade Alberto tagit hennes fingrar i handen när hon var liten flicka och sagt att hon var en naturbegåvning. Hon kunde minnas att han tagit hennes lilla hand i sin och hjälpt henne att dra stråken över strängarna.

Zahra kunde förnimma hur något hade tagit fart i henne redan då, en nyfikenhet, ett utforskande som hungrigt gett henne mersmak.

En sådan begåvning. Vilken musikalisk talang, hade alltid Alberto sagt. Redan som åttaåring spelade hon bättre än honom.

Men så kom kriget, konflikterna, hennes planerade giftermål och sedan makens död. Ännu ett krigsoffer. Och hon drevs ännu längre bort från sina drömmar.

Mamma, sa Yman som dykt upp på terrassen. Mormor säger att du ska komma ner.

Åh … Zahra suckade högt till svar. Hennes ständiga kluvenhet över att behöva vara andra till lags när hon helst ville lägga tid på sin egen passion.

Hon reste sig upp men ångrade sig. Satte sig till rätta igen. År som gick, timmar som sprang förbi. Hon bara måste komma i väg till Alberto senare.

Zahra trotsade och tog stråken i handen och lät den glida över strängarna. Tonerna vibrerade ut i världsalltet och Zahra föreställde sig att de färdades långt ut med vinden över havet till platser som ingen längre visste namnet på. Lekte med tanken att det skapades små energivibrationer när hennes toner landade med andras.

Mia

Sorlet från gatorna sipprade in tillsammans med morgonljuset när Mia vaknade. Hon tänkte ligga kvar i sängen och låtsas sova tills Patrik fått på sig joggingskorna. Det var hans morgonrutin, vilket passade Mia perfekt. Sängen gungade till när Patrik satte sig upp på sängkanten.

Är du vaken? frågade han.

Mm, knappt. Med ryggen mot honom stirrade hon in i väggen och på den svindyra tapeten med flygande flamingos hon valt sju år tidigare. Den var redan omodern och hon kunde se små skavanker här och där.

Ska du med ut och springa? frågade Patrik och lutade sig över dubbelsängen och smekte Mia sakta över ryggen.

Nä, svarade Mia skarpt. Kunde han inte fatta? Bara lämna henne ifred.

Men varför inte? Patriks hand gled upp mot hennes nacke.

För att jag inte är en springmänniska. Det är du som är en sportnörd, tänkte Mia och försökte dölja rysningen efter hans smekning. Varför skulle han hålla på nu? De hade båda varit överens om att det var helt slut.

Mia reste sig tvärt och utan att titta på Patrik gick hon direkt in på toaletten och damp ner på toasitsen. Här kunde hon sitta tills han stack ut på sin fåniga joggingtur.

Patrik höjde rösten utanför dörren.

Vad gör du där inne?

Jag är på toa. Är det något speciellt? Frustrationen gjorde att Mia tryckte en extra gång på spolknappen. Varför hade han så svårt att fatta?

Du är alltid så sur. Är det klimakteriet? Jag läste på nätet att det kan komma runt femtio. Patrik knackade hårt på dörren och Mia såg hur handtaget rörde sig. Han tänkte väl inte öppna? Han kunde lätt vrida om låsvredet med en sax eller kniv för att komma in. Snabbt drog hon ner trosorna och lyfte upp nattlinnet och satte sig på toan.

Jag är på toan, nummer två, ljög Mia.

Men varför är du så konstig? Patrik knackade igen.

Vad skulle hon svara på det? Kanske var hon annorlunda, eller så var hon bara trött på honom. Men med handen på hjärtat så var hon smått irriterad på det mesta just nu. Arbetet på sjukhuset, kvällspassen som var dryga. Hon hade hamnat med tråkiga kollegor som klagade för jämnan. Och ja, i och för sig hade