Dödlig drift

By Bo Norgren

Efter en långdragen sjukskrivning har kriminalinspektör Göran Ålund svårt att återgå till jobb och rutiner. I ett försök att rycka upp sig ger han sig en tidig söndagsmorgon bakfull ut på joggingtur. Men han hinner inte långt förrän han möter en syn som får det att vända sig i magen på honom. Alldeles intill spåret ligger ett lemlästat lik. Och utan att vara medveten om det blir Ålund iakttagen av mördaren. Sakta men säkert blir Ålund indragen i en psykopats labila föreställningsvärld. Så till den grad att kollegorna på allvar börjar misstänka att Ålund är inblandad i morden. För att rädda sitt eget skinn måste Ålund få tag på mördaren – innan det är för sent. Följer kriminalinspektören Göran Ålunds många utmaningar i livet inom poliskåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 23, 2021
• ISBN: 9788726844986

Book preview

Norgren

Människorov

Mannen i bilen såg ut att halvsova, men bakom halvslutna ögonlock iakttog ett par vaksamma ögon porten snett över gatan, utan att missa en detalj.

Även över bostadsområdet vilade något sömnigt. De gula, reveterade trevåningshusen låg och vilade i godan ro medan invånarna lagade mat eller såg på Tipsextra, beroende på könstillhörighet. Nästan inga människor rörde sig ute på gatorna. Enstaka hundägare eller cyklande barn på väg hem till påsen med lördagsgodis var det enda som störde mannens frid. Men ingen av dem tycktes lägga märke till honom där han satt bakom tonade rutor.

Han strök handen över sitt nyklippta hår och kastade en blick på sig själv i backspegeln. ‘Mm’, brukade tjejen på hårsalongen kuttra, ‘jag gillar att dra handflatan över din borst.’ Hon kommer alltid med antydningar, tänkte han. Skulle vara en baggis att sätta på henne. Synd att hon är fel typ…

Han log mot sin spegelbild. De tunna, blodfattiga läpparna drogs upp och blottade en något ojämn tandrad. Små, lite spetsiga tänder som gjorde att man fick intrycket av något asätande djur. Det var leendet och hans stickande, ljusblå ögon som brukade få kvinnor, som vid första ögonkastet tyckt att han såg attraktiv ut, att komma på andra tankar.

De anade något farligt hos honom. Inte spännande. Farligt.

När porten plötsligt slogs upp och kvinnan kom ut, blev mannen i bilen inte förvånad. Bara mer alert. Han satte på sig den svarta baseballmössan med skärmen bakåt och följde henne med blicken. Lyfte upp en kamera med teleobjektiv och ställde med van hand in skärpan. Hon var klädd helt i svart: Kort kjol, en midjejacka i något blankt tyg och svarta nylonstrumpor. Hennes hår var axellångt och platinablont och svängde i takt med att hon med lite slängiga steg gick mot en risig Volvo 850.

Kvinnan satte sig inte i bilen utan öppnade i stället motorhuven och dök ner i motorrummet. Kjolen gled upp och blottade överkanten på hennes strumpor. Mannen i bilen på andra sidan gatan knäppte av ett par bilder och la sedan ifrån sig kameran och lämnade sin bil. Han dök upp bakom kvinnan utan att hon märkte något, och bröt upp hennes högerarm bakom ryggen. Aj som satan! Vad gör du? Hon vred huvudet. Snutjävel, la hon till när hon såg mannen som höll fast henne. Ljus, kort svinborst ovanför ett grisansikte. Pigs today, bacon tomorrow, fräste hon, för det gjorde ont i axeln. Stark är du också, din jävel, tänkte hon.

Håll käft, Änkan, väste han och tryckte upp armen ännu lite längre. Du ska få snacka. Men först ska vi åka en sväng.

Fy fan, tänkte kvinnan. ‘Hämtning till förhör utan föregående kallelse.’ Hennes hjärna var sönderfrätt av långvarigt amfetaminmissbruk, men Rättegångsbalken kunde hon lika bra som någon åklagare. Sex plus sex timmar i något jävla förhörsrum. Ett halvt jävla dygn utan tjack! Okay, okay. Jag hänger med frivilligt. Ju mindre jag strular, desto snabbare är jag ute igen…

Bra, sa han och släppte efter så att hon kunde resa sig. Tyvärr, jag är ensam. Måste sätta på dig handfängsel.

Änkan kände paniken välla upp igen. Fan, jag gillar inte att vara uppbojad… Hon tystnade omedelbart när armen åkte upp några centimeter igen. Okay, okay. Gör det då… Hon grinade illa när hon kände det kalla stålet sluta sig om handlederna, men intalade sig själv att ju mindre motstånd hon gjorde, desto bättre var det för henne. Vart ska vi? frågade hon buttert samtidigt som hon lät sig spännas fast med säkerhetsbältet i höger baksäte.

Krim på Kungsholmen, svarade mannen. Sedan skruvade han ryggstödet på höger framstol så långt bakåt att Änkans fortfarande välformade ben fastnade i ett mjukt, men ändå skruvstädsliknande grepp.

Fan vad du var pratsam, då, kastade kvinnan ur sig medan de var på väg över Tranebergsbron in mot stan, men hon fick bara en hotfull blick till svar och resignerade. Hon försjönk i det dvalliknande tillstånd som är typiskt för vana kunder hos rättsmaskineriet, människor som tillbringar år av sitt liv i väntan på bättre tider.

Det tog därför ett tag innan hon reagerade när han svängde vänster vid Lindhagensplan, in på Lindhagensgatan. De var visserligen på Kungsholmen, men det här var definitivt inte vägen till Polishuset. Den ledde till öns nordvästra delar där bebyggelsen mest bestod av kontors- och industrifastigheter. Änkans pulvernoja blossade upp igen. Vad fan håller du på med? Vart ska vi?

Mannen bakom ratten svarade inte. Han vred bara in backspegeln så att han såg Änkan ordentligt i ögonen.

Sedan log han.

För ett ögonblick var mannen bara vagt medveten om var han befann sig. I tanken gick han långt tillbaka i tiden, ända till sin barndom. Till första gången han dödade…

Den lilla vita dansmusen piper så högt när han har klippt av den svansen. Och Lisa kommer att bli arg på honom när hon får se vad han har gjort…

Han tittar förvånat på musen, som plötsligt tystnat. Nu har han klämt ihjäl den också.

I panik rusar han ut från Lisas rum till badrummet och spolar ner det döda djuret och svansstumpen i toaletten. Han ser dem försvinna i det virvlande vattnet…

På natten drömmer han om det. Men nu är det inte grannflickans lilla husdjur han dödar av misstag.

I drömmen tar han livet av sin mamma.

Över gränsen

Kvinnan försökte skrika bakom den breda textiltapen när sanden långsamt rann ner över hennes fötter och underben. Hon stirrade uppåt, mot toppen på sandhögen och såg den torna upp sig över henne. Det hade hunnit bli mörkt men tack vare nymånen såg hon det enda kvarvarande transportbandet avteckna sig som en silhuett där ovanför henne.

Området hade tillhört en av de största leverantörerna av sand och grus i Stockholm, Jehanders. De hade fraktat sand, grus och singel på pråmar från diverse sandtag inne i Mälaren och lagt upp den här på Kungsholmen, i olika högar beroende på grovlek och kvalitet. På vardagarna avlöste lastbilarna varandra för att fylla sina flak. Men tre och ett halvt år tidigare hade Jehanders lagt ner sin verksamhet i Hornsberg och flyttat ut från stan. Nu låg området mer eller mindre öde i väntan på sanering och inte minst, att en helt ny stadsdel med bostäder, restauranger och kontor skulle växa upp här.

En del verksamhet som hängde ihop med saneringen förekom på vardagarna, men eftersom det var lördagsnatt var inte ens strålkastarna tända.

Kvinnan var prostituerad, tjugofem år gammal och totalt utbränd av sprit och droger. Frågan var inte om hon skulle dö i förtid, utan när det skulle inträffa. Så pass klar i skallen var hon, att hon hade den insikten. Men att det skulle sluta så här…

Sanden slutade att rinna när den hade nått hennes knän men trots det kände hon ingen lättnad. Hon visste att mannen som stått där uppe och satt igång sandskredet, var på väg ner till henne igen.

Det kommer att göra så jävla ont, tänkte hon och försökte komma loss igen, men gav upp nästan omedelbart.

Hon låg på rygg med händerna under sig och handlederna fortfarande ihopkopplade med handfängsel. ‘Tillhör Polisen’, var ingraverat i stålet på den ena bojan, ‘The Peerless Handcuff CO’ på den andra. På ömse sidor om hennes bröstkorg, innanför hennes sönderstuckna armveck, hade den ljushårige slagit ner ett par spetsade pålar i den lite fuktiga, hårdpackade sanden.

Pålarna var nerkörda tillräckligt långt för att hon inte skulle ha en chans att dra upp dem och de var nära en och en halv meter höga. Hon hade försökt ta sig loss, men kom inte ens upp i sittande ställning.

Krasandet av långsamma steg bakom henne fick håret att resa sig. Hon böjde huvudet bakåt för att titta på sin plågoande, det var bättre att se faran i vitögat än att…

AJ! vrålade hon när hon utan förvarning fick en näve sand i ögonen, men skriket lät bara som ett kvävt mm bakom tapen. I ren reflex blinkade hon för att få bort sanden, vilket bara resulterade i att hundra små vassa sandkorn åkte in under ögonlocken. För varje blinkning gjorde varje litet korn en ny liten repa…

Jag kan hjälpa dig, viskade plötsligt den där lena rösten intill hennes ena öra och hon slutade att kasta sig av och an, låg blickstilla. Jag kan göra det om du vill. En svag doft av rakvatten nådde den fjättrade kvinnans näsborrar. Pierre Cardin… Vill du att jag ska skölja bort sanden?

Hon nickade frenetiskt och efter några sekunder började en ljummen vätska spola över hennes ansikte. Hon började blinka igen och gradvis kände hon hur sandkornen försvann. Synen var grumlad när den återvände, men hon såg tillräckligt klart för att uppfatta att den ljushårige utstuderat långsamt höll på att stänga gylfen.

Du har pissat på mig, din jävel, tänkte kvinnan. Samtidigt som vreden grep tag i henne, började det bränna som eld i hennes sargade ögon. Tårarna började spruta igen, blandade med mascara, smärtan kändes nästan outhärdlig. Ändå förstod hon att hon hade betydligt värre saker att vänta när hon såg vad mannen tog fram ur jackfickan.

Hon blev plötsligt alldeles kall.

Det kommer att gå så jävla sakta att dö, tänkte hon.

Uppvaknanden

Skärmsläckarprogrammet ritade olikfärgade rektanglar som vände ut och in på sig själva samtidigt som de for över bildskärmen och studsade mot bildkanterna i en meningslös dans som skulle pågå ända tills någon rörde datorns tangentbord.

Göran Ålund satt i en bekväm skrivbordsstol framför det lilla terminalbordet. Nåja, satt… hans ben var utsträckta på ena sidan av bordets förkromade stålstativ och han vilade nacken mot överkanten på stolens ryggstöd. Ögonen var slutna men han sov inte utan befann sig snarare i ett tillstånd av trans.

För sin inre syn såg han Marie, hon var lika levande som om hon funnits i rummet hos honom. Det var inte så att han yrade eller höll på att bli tokig, han var helt medveten om att hon var död, att hon varit död i snart ett år, men han brukade ofta hänge sig åt sådana här fantasier när han var ensam med sina tankar och sin sorg. Och som vanligt nådde han fram till den oundvikliga slutpunkten:

Klockan 10.02, onsdagen den 7 maj 2003, hade en irakisk terrorist skjutit Marie när hon och en annan ung polisaspirant försökte hindra honom från att skicka iväg fyra granater mot amerikanska ambassaden i Stockholm. Irakiern hade skjutit reflexmässigt, utan att sikta, och niomillimeterskulan träffade henne i magen…

Om hon ändå hade vaknat upp, tänkte Göran Ålund och knöt händerna så knogarna vitnade. Om jag ändå hade fått säga adjö…

Tårarna strömmade nerför hans kinder och han hade svårt att se klart när han öppnade ögonen. Händerna skakade och han slog ner den tomma ölburken som stod på bordsskivan bredvid tangentbordet. Han lät den ligga och la handen på musen. Så fort han snuddade den, upphörde rektanglarnas dans över skärmen och i stället framträdde en tredimensionell bild av ett schackbräde.

Göran Ålund hade spelat vitt, haft programmet inställt på nybörjarnivå, men ändå förlorat. Han suckade, gick ur programmet och stängde av datorn.

Man kan inte spela schack halvpackad, tänkte han. Inte om man ska vinna.

Det låg i alla fall något positivt i att han trots allt inte blivit utklassad. Med bara lite mer träning och en aning tur borde han kunna slå maskinen. Om han var nykter. Och hade programmet inställt på den lägsta nivån…

Han vände sig mot nattygsbordet och tittade på klockradion. 00:33. Han kände plötsligt hur trött han var och gäspade. Dags att gå och lägga sig och hoppas att man slipper mardrömmar, tänkte han. Söndag i morgon. Sova länge, en rejäl frukost, vad sedan? Något museum? Konstgalleri? Mm. En vernissage…

Han stöp i säng och somnade som en klubbad säl.

Klockan var halv sju på morgonen och Göran Ålund var klarvaken trots att han inte kände sig utsövd, inte på långa vägar.

För en gångs skull slapp jag drömmarna, tänkte han mitt i en gäspning. Men då vaknar jag i stället i ottan. Med turbo i magen och krympt skalle. Dessutom pissnödig…

Han hade legat och vridit sig av och an i en halvtimme innan han insåg att det var meningslöst att försöka somna om.

Han slängde av sig täcket och svängde benen över sängkanten. Satte fötterna i ett par slitna, svarta tofflor, hasade ut till badrummet och satte sig på toalettstolen.

Av ren självbevarelsedrift började han andas genom munnen och så fort han var klar, öppnade han fönstret för att vädra ut den stank som en ‘Old El Paso Taco Dinner’, nersköljd med rejäla mängder starköl ger upphov till om man låter ingredienserna passera genom en redan rutten mage.

Han stängde omsorgsfullt badrumsdörren och hasade sedan vidare ut till köket och öppnade kylskåpsdörren. Det var ingen konst att välja eftersom den halvfulla Colaburken på översta hyllan var ensam på dryckessidan. Allt annat drickbart var slut, undantaget kranvatten.

Colan var avslagen, men han drack den ändå med en girighet värdig en ökenresenär som missat en oas för mycket. Burken fick göra sällskap med den nationalreserv av återvinningsaluminium som stod i prydliga rader på diskbänken.

Fy fan, sa Göran Ålund till sig själv när han såg hur mycket han hällt i sig dagen innan. Jag måste rycka upp mig. Om jag fortsätter på det här viset är jag snart alkis. Det är bara det att…

Drömmarna. Om de bara kunde lämna honom ifred. Om han ändå slapp att återuppleva den där dagen när hela hans värld rasade ihop. Läkarna hade givit honom Valium, men det hade han slutat med när han insåg att det var bättre att sörja ihjäl sig än att inte känna något alls, bli en zombie. Frågan var om det var så mycket bättre att döva ångesten med alkohol?

Nej, sa han högt och flinade till åt sig själv. Lika bra att göra något konstruktivt. Men vad?

Med en suck konstaterade han att det fanns en sak som han inte hade någon som helst lust med, men som han verkligen borde göra.

Det var länge sedan, så det tog en stund att hitta alla plaggen, men till slut hade han en komplett utrustning för jogging framför sig på golvet.

Träningsoverallen var gammal och sliten och han såg plötsligt Marie framför sig igen. Hon brukade alltid låna hans gamla mysoveraller…

Han drog på sig paltorna, snörde på sig skorna och stretchade nödtorftigt hälsenorna och framsidan på låren. Det var inte meningen att han skulle slå några rekord i dag. Bara känna sig för, lunka en sväng. Hårdkörning direkt skulle bryta ner en ovan kropp i stället för att bygga upp den.

Jaha, och vart ska jag springa? tänkte han när han kommit utanför porten.

Efter Maries död hade Göran Ålund varit tvungen att flytta från den lilla tvårummaren på Rörstrandsgatan. Marie hade förvandlat den från en lite opersonlig ungkarlslägenhet till deras gemensamma hem, och när hon plötsligt försvann, påminde den honom bara om henne. I början hade han trott att det skulle gå över om han möblerade om och bytte tapeter, men efter bara några veckor märkte han att det om möjligt blev värre med tiden.

Via bostadsförmedlingen lyckades han efter mycket tjat få till stånd ett byte med en pensionär som ville ha lägre hyra. Farbrorn var till och med född i huset på Rörstrandsgatan, så han var överlycklig. Och Göran Ålund tog över hans lägenhet, en större tvåa i ett relativt nybyggt hus i Kristineberg på Kungsholmen. Han fick nästan dubbelt så hög hyra, men i gengäld mer utrymme och tillgång till sådana finesser som en modern tvättstuga, något som varit under all kritik på det förra stället. Farbrorn hade hemsamarit, så honom kvittade det lika.

Göran Ålund småjoggade ner till Kristinebergsvägen och såg sig om åt höger och vänster. Äh, tänkte han. Jag springer bara dit näsan pekar. Det spelar ju ingen roll, så här i början. Om jag tar vänster… och sedan vänster igen på Lindhagensgatan… så kommer jag ner till vattnet så småningom…

Han drog sig till minnes att en del ambitiösa kollegor, bland dem den odrägligt vältränade Bengt Nilsson, brukade springa Kungsholmen runt på sina fyspass. Säkert en mycket trevlig runda utefter strandkanten. Problemet var bara att den var ungefär en mil lång.

Nåja, tänkte han när han passerade under Essingeleden, tids nog kanske jag pallar med det också. Det här känns ju riktigt bra.

I ett anfall av övermod ökade han på steglängden och tog höger, uppför Nordenflychtsvägen. Straffet lät inte vänta på sig, det ansatte honom nästan genast i form av håll och blodsmak och han var tvungen att gå över korsningen vid Hornsbergsvägen, fram mot Jehanders gamla grusdepå. Han tyckte sig minnas att där skulle byggas bostäder. Hm, tänkte han, där kanske man skulle köpa en bostadsrätt. Med sjöutsikt. Tja, drömma kan man ju alltid…

Pulsen hade gått ner en aning och han hade inte håll längre.

Kungsholmen runt, jo tack, tänkte han och såg sig omkring. Solen hade gått upp så pass långt att den belyste Minnebergsområdet på andra sidan vattnet. De vita husen såg nästan självlysande ut.

Också ett helt okay ställe att bo på. Sjöutsikt, lagom långt utanför stan… men prislappen…

Han fick plötsligt syn på en äldre herre som stod lutad mot avbärarräcket som löpte utmed trottoaren. Gamlingen stod som förstenad och Göran Ålund gick fram till honom och öppnade munnen för att fråga hur det var fatt. Ho ä dö, mumlade mannen på klingande värmländska och pekade med ett benigt, darrande finger ner på marken som låg ett par, tre meter under gatunivån.

Göran Ålund följde pekfingret med blicken och studsade till som om han bränt sig på räcket.

Liket av en kvinna låg där nere i sanden, alldeles intill muren.

Hon låg på mage och han såg i och för sig inga sår eller andra kroppsskador. Men hennes onaturligt förvridna ställning sa honom instinktivt att hon var död. Och med tanke på att hon var naken och att hennes kläder, som låg slängda bredvid henne, såg sönderrivna ut, måste han utgå ifrån att detta var en brottsplats.

Nu gäller det att få hit tekniker, tänkte han och vände sig mot pensionären.

Först nu upptäckte han att denne hade en strävhårig tax som stretade i kopplet. Husse och hund var båda utrustade med gråsprängda, lite hängande mustascher, och var nästan skrattretande lika. Göran Ålund hade dock inga större svårigheter att hålla smilbanden i schack. Jag undrar om ni skulle vilja hjälpa mig… började han trevande.

Gubben stirrade på honom som om han var tokig. Hjälpe? Mä vâ då? frågade han.

Giv mig styrka, tänkte Göran Ålund och fortsatte med att presentera sig som representant för ordningsmakten. Jag undrar om ni har en mobiltelefon?

Mannen log. Nog för att jag ä gammel, men nog har jag än nalle…

Bra, jag tog inte med mig min. Dumt nog, så här i efterhand. Skulle ni kunna ringa polisen? 112?

Män ni ä ju polis?

Jo, men vi skulle behöva vara några flera.

Jaså. Ja, då så. Den gamle såg tveksam ut, men gick med på att hjälpa till. Han haltade iväg några meter åt sidan med sitt stackars halvstrypta husdjur, som antagligen hade fått upp vittringen av liket och helst ville gå åt motsatt håll.

Undrar om han hajade vad jag sa? tänkte Göran Ålund och tittade efter farbrorn med tvivel i blicken. Och om någon kommer att haja vad han säger när han blir kopplad upp till radion…

Han slog sig ner på det låga räcket och beredde sig på en lång väntan.

Mannen i bilen sänkte kameran och la den bredvid sig i passagerarsätet. Han var fortfarande upphetsad och gned sina svettiga handflator mot byxbenen. Drog ett djupt andetag och silade ut luften genom tänderna. Han kunde känna hjärtats slag mot revbenen.

Känslorna av makt och sexuell tillfredsställelse blandade sig inom honom och förstärkte varandra. Ännu bättre blev det när gubbjäveln med hunden och tönten i träningsoverall dök upp. Han kände sig plötsligt oövervinnerlig.

Ett kort tag njöt han av kicken, för det var inget annat än en psykisk kick, en mental påtändning han upplevde. Efter några minuter förklingade den och han återvände till verkligheten.

Jag måste framkalla bilderna och sen tanka över dem till datorn, tänkte han. Han var lite gammaldags när det gällde fotografering och använde fortfarande en analog systemkamera. I en större garderob i lägenheten hade han inrättat ett fullt utrustat mörkrum.

Ännu så länge trodde han att han var färdig, att han hade nått sitt mål.

Han förstod inte att det här bara var början. Att han måste göra om det.

Igen och igen.

Budskapet gick tydligen hem, tänkte Göran Ålund lakoniskt när den första polisbilen, en piketbuss, dök upp. Mindre än tjugo minuter hade förflutit sedan han först fick syn på liket.

Piketbefälet hoppade ur och gick fram till Göran Ålund. De båda hälsade på varandra med ömsesidig antipati. Förutom den onödiga men likafullt ständigt närvarande konkurrenssituationen mellan ordnings- och kriminalavdelningarna, präglades deras känslor av ett ogillande som låg mer på det personliga planet.

Göran Ålund kände igen polisinspektören som en av de mest JO-anmälda poliserna i landet. Han var känd som mycket effektiv, men, ansåg Ålund, det är ju ingen konst att vara effektiv om man stiftar sina egna lagar och förordningar. Och högaktningsfullt skiter i dem som Riksdagen stiftar…

Inspektören trodde sig veta att Göran Ålund hade fått sluta på Våldsroteln på grund av psykiska problem, eventuellt fylleri i tjänsten. Mm, Ålund är nog rätt illa däran, tänkte han. Det osar ju gammal fylla om honom. Befälet hade inget till övers för sådana exempel på mänsklig svaghet, särskilt inte om sorgen gällde en kvinnlig polis som blivit skjuten i tjänsten. Hans uppfattning var klar: En manlig kollega hade aldrig betett sig så klantigt som den där Ålunds brud. Tjejer ska inte vara poliser. Punkt slut.

Trots allt var piketbefälet motvilligt imponerad av Göran Ålunds åtgärder. Det vill säga att inte göra något alls förrän förstärkning anlände. Han kommenderade ut sina mannar för att spärra av hela området där den gamla grusdepån hade legat. Sedan tog han kontakt med Länskommunikationscentralen via mobiltelefon och gav en lägesrapport. Vakthavande kommissarien ringde i sin tur upp jourhavande kriminaltekniker och vakthavande kriminalkommissarie på Krimjouren.

Hjulen hade börjat rulla.

Mördaren la ifrån sig de blanka, något fuktiga arken på bordet.

Bilderna blev perfekta, det såg han redan på de första kontaktkopiorna. Knivskarpa, svartvita foton som skulle gå att dra upp rejält i storlek utan att de blev gryniga.

Han gillade svartvitt. Det såg ut som reportagebilder eller, ännu hellre, som sådana bilder som kriminaltekniker tog på en brottsplats. Ända sedan han var tonåring hade han regelbundet läst Kriminaljournalen. De snaskiga reportagen om mord och våldtäkter, varvade med foton av halvnakna flickor, fick det att pirra behagligt i honom. Han hade fortfarande kvar vissa favoritsidor, tummade och nötta efter år av användning som onanimotiv. En av de absolut bästa var av en flicka i artonårsåldern, blonderad och hårdsminkad. Hon var klädd i svarta spetsunderkläder och bilden skulle kunna vara hämtad ur vilken herrtidning som helst, om det inte hade varit för ett par detaljer:

Runt kvinnans hals låg en snara. Och hennes anletsdrag uttryckte ohöljd skräck. Munnen var öppen som om hon skrek. Artikelrubriken var Strypt och skändad.

Nu, när han såg sina egna bilder, tvivlade han på att han någonsin skulle titta på de där gamla urklippen. Fast…

Han log, ett tunt leende som inte blottade de små spetsiga tänderna.

Jag kommer att spara mina gamla KJ ändå, tänkte han. Man kan ju inte slänga sina barndomsminnen…

En flyktig bild kom för hans näthinna. En bild från för länge sedan…

En man i fyrtiofemårsåldern har samlag med en betydligt yngre kvinna. Hon ligger på rygg, han ovanpå henne, missionärsställningen. Kvinnan ser plågad, rädd ut, särskilt när mannen lägger händerna om hennes hals och trycker till i samband med att han får utlösning. Kvinnan samlar ihop sina kläder och flyr ur rummet så fort hon kan ta sig loss ur hans grepp. Hon har röda märken på sidorna av halsen, där tummarna har grävt sig in. Mannen lägger sig på rygg och tänder en cigarett.

Hur gammal var jag? Åtta? Tio? Hur många horor hade pappa dragit hem? Femtio? Hundra?

Det dröjde en lång stund innan det förflutna började lösas upp som morgondimma för hans inre syn. Han satte in det första negativet i kopieringsapparaten och började omsorgsfullt ställa in skärpan.

På den första bilden levde kvinnan fortfarande.

Teknikerna var klara med den yttre brottsplatsundersökningen, det vill säga säkring av spår som kunde tänkas härröra från gärningsmannen.

Omständigheterna var mycket gynnsamma. Underlaget bestod av lätt fuktig sand, så de avtryck av skor och bildäck som fanns innanför avspärrningen var knivskarpa. Problemet var snarare att det fanns för mycket spår, det var svårt att välja. Personalen från tekniska roteln hade både fotograferat och gjutit av allt som de bedömde som relevant. Och lite till.

Kvinnan hade inte mördats på den plats där hon hittades, utan längre in på området. Både vid fyndplatsen och själva mordplatsen hade funnits rikligt med avtryck från ett par joggingskor av märket Reebok, samt hjulspår från en personbil, fabrikat ännu så länge okänt. Däcken var dock enligt en auktoritet på området av märket Pirelli.

Teknikerna drog slutsatsen att mördaren tagit sig in på området genom att klippa upp ett hänglås på en av bommarna som spärrade infarten. Delarna till låset hade också legat slängda invid bommen. Han hade sedan kört ner mellan sandhögarna, och ställt bilen där den inte varit synlig uppe från vägen.

Efter mordet hade han lastat in liket i bilen och kört upp det till den plats där gamlingen hittade det. Varför han tagit denna uppenbara risk var det naturligtvis ingen som kunde svara på.

Det hela hade dragit ut på tiden och Göran Ålund, som fortfarande inte hade fått i sig någon frukost, hade skickat efter en stor cheeseburgare. När morgonen gått över i förmiddag hade hans baksmälla lämnat plats för en hungerattack. Av erfarenhet visste han att det enda som hjälpte var någon form av ‘junk food’. Pizza, hamburgare eller något annat i den stilen. Han hade just stoppat in den sista tuggan i munnen och höll på att knyckla ihop det av senap, ketchup och dressing nerkletade pappersomslaget till en liten boll när en av teknikerna kom fram till honom och kommissarien från jouren, som hade nöjt sig med en slät burk Fanta. De stod nere vid infarten till området och lutade sig mot den bom som fortfarande var låst.

Tjena, grabbar. Smakade bra? Han tittade på Göran Ålund, som nickade. Hoppas du får behålla det. Vi är klara så långt så det är dags att börja titta på själva kroppen nu. Utan att vänta på svar vände han på klacken och började gå med lätt vaggande gång.

Göran Ålund följde efter kommissarien. Trots att han visste att det rörde sig om ett lik var han inte på det klara med exakt vad som väntade.

Genom årens lopp hade Göran Ålund sett många mördade människor. Graden av biologisk nedbrytning varierade, liksom arten och graden av våld som brukats av gärningsmannen. Rutinen gjorde att han nu för tiden inte brukade besväras av illamående och svimningstendenser som i början av poliskarriären. Han trodde att han hade sett det mesta, att inget skulle kunna få honom ur balans längre.

En blick på liket han hade framför sig och han insåg att han trott fel.

Åh fy fan, tänkte han och kände hur magen höll på att vända sig. Han gick några steg åt sidan och svalde resolut ner illamåendet. Sedan strök han kallsvetten ur pannan och bet ihop.

Han såg sig skamset omkring. Ingen av hans kollegor så mycket som drog på munnen. Alla hade de samma uppfattning som han:

Det här är bland det värsta jag någonsin sett.

Jourhavande kriminalkommissarien plockade fram en liten digital diktafon ur jackfickan och knäppte på den. Sedan började han tala i den inbyggda mikrofonen med låg, entonig röst. Göran Ålund hörde honom som genom en tunnel.

På marken ligger liket av en kvinna. Ålder… svårt att säga, tjugo till trettiofem… naken så när som på svarta nylonstrumpor. Kläderna slängda bredvid henne. Ser trasiga ut… Han gick runt kroppen. Hon låg på mage när hon hittades, men ligger för närvarande på rygg, detta är alltså inte platsen där hon bragtes om livet… Nu böjde han sig ner och lyfte hennes ena hand. Ser ut som om hon varit bunden… eller belagd med fängsel… Kommissarien kastade en menande blick på Göran Ålund och vände sig sedan mot teknikern. "Har vi