Dödsängeln

By Harold Robbins

Barbara är toppmodell, oerhört vacker men också opersonlig och hård. Men när hon en dag träffar playboyen Cesare Cardinali knockas hon av hans charm. Så till den grad att det skrämmer henne. Halvt på skämt börjar hon kalla honom för sin dödsängel. De inleder en häftig romans, full av resor och lyx. Deras jetsetliv tar dem jorden runt, och i deras fotspår följer en serie mystiska knivmord. Är det bara en tillfällighet eller har Barbaras onda aningar besannats? Är Cesare verkligen en dödsängel ...?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9788711791868

Harold Robbins

Harold Robbins was born in 1915 in New York's Hell's Kitchen. He wrote twenty-three novels, as well as numerous film and television scripts. A bestselling novelist for over half a century, his novels have sold over 500 million copies.

Book preview

Första kapitlet

Klockan var litet över tio och det var bara tre män vid baren och en man vid ett hörnbord när fnasket kom in. Kvällsluften kom in som en kall fläkt med henne.

Hon klättrade upp på en barstol och lät den tunna vinterkappan glida ner från axlarna.

— Får jag en öl, sa hon.

Bartendern tappade tyst upp ett glas öl och ställde det framför henne. Han tog upp kvartsdollarn och lade den i kassaapparaten.

— Nåt drag i kväll, Jimmy? frågade hon och sneglade på männen vid baren för att se om någon reagerade.

Bartendern skakade på huvudet.

— Inte i kväll, Maria. Det är ju söndagskväll så alla turisterna har väl gått hem och lagt sig.

Han gick en bit ifrån henne och började torka glas. Och såg henne smutta på ölet. Maria. Han kallade dem alla Maria. De små puertoricanska flickorna med klara svarta ögon och fasta små bröst och skinkor. Han undrade när hon hade gett någon ett skjut senast.

Fnasket gav upp hoppet om männen vid baren. Hon vred på huvudet och såg på den som satt vid hörnbordet. Hon kunde bara se ryggen på honom men förstod av snittet på kostymen att han inte var inföding. Hon såg frågande på bartendern. Han ryckte på axlarna och hon gled av stolen och började gå till bordet.

Mannen satt och såg ner i whiskyglaset när hon stannade bredvid honom.

— Ensam, senor? frågade hon.

När han höjde huvudet och såg på henne fattade hon redan vad svaret skulle bli. Han hade mörkt isblå ögon, solbränt ansikte och hungrig mun. Män som han betalade aldrig för sina nöjen, de tog sig bara för.

— Nej tack, svarade Cesare artigt.

Fnasket log vagt, nickade och gick tillbaka till baren. Hon klättrade upp på barstolen och tog fram en cigarrett.

Den undersätsige lille bartendern höll fram en tändsticka åt henne.

— Som sagt var, viskade han leende, det är söndagskväll.

Flickan drog ett djupt bloss på cigarretten och släppte sakta ut röken.

— Jag vet, sa hon tonlöst och för första gången såg hon litet bekymrad ut. Men jag måste ändå ligga i för det är en dyrbar vana.

Telefonen i hytten bredvid baren började ringa. Bartendern lämnade henne och gick för att svara. Han kom ut ur hytten igen och gick bort till Cesares bord.

— Para usted, senor.

— Mil gracias, svarade Cesare och gick till telefonhytten. Hallå, sa han och stängde dörren om sig.

Kvinnans röst var inte stort mera än en viskning. Hon talade italienska.

— Det måste ske på morgonen, sa hon. Innan han inställer sig i rätten.

— Finns det ingen annan plats? frågade Cesare på samma språk.

— Nej, svarade hon. Rösten var klar och tydlig i luren fastän hon talade så lågt. Vi har inte kunnat ta reda på var han kommer ifrån. Vi vet bara att han ska upp i rätten klockan elva.

— Och de andra då? undrade Cesare. Är de kvar på samma ställen?

— Ja, svarade hon. I Las Vegas och Miami. Har du gjort upp planerna redan?

— Jag har allt klart, svarade Cesare.

Kvinnans röst blev sträv.

— Mannen måste dö innan han hinner sätta sig i vittnesbåset. De andra också.

Cesare skrattade till.

— Säg till don Emilio att han inte behöver vara orolig. De är redan så gott som döda.

Han lade på luren och gick ut i Spanish Harlems kvällsmörker. Han vek upp rockkragen mot den kalla vinterblåsten och började gå. Två kvarter längre bort på Park Avenue vinkade han in en ledig taxi och klev in.

— El Morocco, sa han.

Han lutade sig tillbaka i sätet och tände en cigarrett. Och han började känna en förväntan inom sig. Nu var det verkligt igen för första gången sedan kriget. Han mindes hur det hade varit första gången. Den första flickan, den första döden. Märkligt att de alltid tycktes sammanfalla. Livets verklighet var aldrig mer påtaglig än när man höll döden i ett hårt strypgrepp.

---

Det föreföll vara mycket länge sedan. Han var femton år och det var år 1935. Det hade varit ett politiskt demonstrationståg den dagen i den lilla sicilianska byn vid foten av berget. Fascisterna höll alltid parader. Överallt fanns baner och bilder av Il Duce. De visade hans bistra ansikte, vredgat knutna nävar och utstående grisögon. Lev farligt. Var en sann italienare. Italien betyder styrka.

Det hade hunnit bli kväll när Cesare nådde fram till foten av berget på hemvägen. Han såg uppåt. Slottet tronade på en utskjutande klippa strax under toppen. Utsirat och dystert. Som det hade varit i närmare sexhundra år. Alltsedan en för länge sedan bortgången stamfader, den förste greve Cardinali, hade tagit en dotter i familjen Borgia till äkta maka.

Han började gå uppför berget förbi Gandolfos vingård där han kände den tunga doften av svarta vindruvor. Han mindes trumvirvlarna och spänningen på kvällen. Och den gamle rekryteringssergeantens smaskiga berättelser om de orgier som ägde rum i Il Duces palats.

— Collones, hade den gamle soldaten skrockat. Har aldrig försiggått sådana collones i Italiens historia. Han hade fem olika flickor samma natt. Det vet jag för det var min uppgift att föra var och en av dem till honom. Och varje flicka gick därifrån hjulbent som om hon hade bestigits av en tjur. Men han, ja han var uppe klockan sex nästa morgon, stark och frisk för att exercera oss två timmar. Saliven rann över hakan på honom. Jag ska säga er en sak, unga män, om det är kvinnor ni vill ha kommer italienska arméns uniform att skaffa er dem. Den får varenda flicka att tro att hon får en liten bit av Il Duce.

Det var då som Cesare fick syn på flickan. Hon hade kommit från baksidan av Gandolfos hus. Han hade sett henne förut men aldrig när hans sinne hade varit så upphetsat. Hon var ett långt, starkt och fullbröstat djur, denna vinodlarens dotter och hon bar en vinsäck från svalhuset på bakre fältet i närheten av strömmen. Hon stannade när hon såg honom.

Han stannade också och såg på henne. Dagens hetta dröjde kvar i honom och han torkade svettpärlor ur ansiktet med baksidan av armen.

Hon frågade mjukt och respektfullt:

— Signor skulle kanske vilja ha litet svalkande vin?

Han nickade utan att svara och gick emot henne. Han höll upp vinsäcken högt och lät det röda vinet rinna ner i halsen och litet över hakan. Han kände druvsaften hetta till men på samma gång svalka. Han gav tillbaka vinsäcken och så stod de där och såg på varandra.

Rodnaden spred sig långsamt från hennes byst och hals upp i ansiktet och hon slog ner blicken. Han kunde se bröstvårtorna svullna genom bondblusens tunna tyg och brösten svälla över urringningen.

Han vände sig från henne och började gå in i skogen.

— Kom!

Befallningen härrörde från lusten att äga, en nedärvd vetskap djupt inom honom som gått genom släktleden.

Lydigt och nästan som om hon hade varit en robot följde flickan efter honom. Djupt in i skogen där träden var så stora och grova att det knappt gick att skönja himlen över dem. Hon sjönk till marken invid honom och yttrade inte ett ord när han tog av henne kläderna.

Han stod kvar på knä en liten stund och såg på den starka, muskulösa kroppen, de fullmogna plommontoppiga brösten, den platta muskulösa magen som steg och sjönk, de starka, kraftiga benen. Han kände en stormvirvel fylla sig och han kastade sig över henne.

Det var första gången för honom men inte för henne. Två gånger skrek han till i vånda när hon låste honom mot sig. Sedan rullade han bort tillfredsställd av henne och låg och andades tungt på den fuktiga marken bredvid henne.

Hon vände sig tyst mot honom och undersökte och prövade med fingrar och mun. Först sköt han undan henne men så kom hans händer att röra vid hennes bröst och de blev kvar där. Han kramade ofrivilligt till och hon gav upp ett skri av smärta.

För första gången såg han nu ner i hennes ansikte. Ögonen var stora och fuktiga. Han kramade igen. Än en gång skrek hon till. Men den här gången blundade hon. Det fanns tårar i ögonvrårna men munnen var öppen i flämtande extas när hon försökte dra in styrka ur luften.

Han fylldes av en känsla av makt som han aldrig förr hade upplevt. Nu grep han hårdare med grymma fingrar. Den här gången jagade hennes smärtskrik fåglar från grenarna. Hon slog upp ögonen och stirrade på honom, lade huvudet på hans nyvaknade kropp.

Det var mörkt när han började gå bort från henne. Han kände sig stark och fullkomlig och gräset var som en matta under hans fötter. Han var nästan framme vid randen av en liten glänta när hennes röst hejdade honom.

— Signor!

Han vände sig om. Hon var på benen nu och den nakna kroppen glänste i mörkret som om den uppstått från själva marken. Ögonen var lysande brunnar. Hon log litet för sig själv, hon var mycket stolt och förnöjd. De andra skulle bli avundsjuka när hon talade om vad som hade hänt. Detta var ingen arbetare, ingen kringvandrande skördearbetare. Detta var det verkliga blå blodet, den blivande greve Cardinali.

— Grazia! sa hon uppriktigt.

Han nickade avmätt, dök in i skogen och var borta ur hennes åsyn innan hon hann böja sig och ta upp kläderna.

Det var sex veckor senare i fäktskolan nere i byn som Cesare hörde talas om henne nästa gång. Fäktmästaren hade för länge sedan slutat lära Cesare något eftersom denne var överlägset skicklig och bara kom till kurserna för att hålla sig i form. Dörren hade öppnats och en ung soldat kom in.

Han kom in i den lilla fäktsalen och såg sig omkring. Il Duces moderna gardesuniform såg märkligt felplacerad ut i denna urgamla atmosfär av svärdslekar. Rösten var spänd när han frågade.

— Vem av er är känd under namnet Cesare Cardinali?

Det blev genast tyst i lokalen. De båda unga män som fäktade sänkte klingorna och vände sig mot nykomlingen. Cesare kom sakta fram från väggen där han hade tränat med vikter.

Han stannade framför soldaten.

— Det är jag.

Soldaten stirrade på honom.

— Jag är trolovad med min kusin, Rosa, sa han sammanbitet.

Cesare såg på honom. Han kände ingen med det namnet.

— Och vem är hon? frågade han artigt.

— Rosa Gandolfo, svarade soldaten förgrymmad. Och jag har kallats hit från min post i Rom för att gifta mig med henne eftersom ni har gjort henne med barn.

Cesare stirrade på honom en stund innan sanningen gick upp för honom. Sedan slappnade han av litet.

— Var det allt? frågade han och fylldes av en märklig känsla av stolthet. Jag ska tala med min far, greven, om ett vederlag åt er.

Han vände sig om för att gå därifrån. Soldaten vände på honom.

— Pengar? skrek han. Är det allt ni inbillar er att jag ska nöja mig med? Pengar? Ånej.

Cesare såg kallt på honom.

— Som ni vill. Då ska jag inte vidtala min far.

Soldaten slog till honom i ansiktet.

— Jag fordrar upprättelse.

Märket efter slaget syntes tydligt i Cesares ansikte som plötsligt hade bleknat. Han stirrade utan fruktan på soldaten.

— Vi Cardinalis finner det föga hedrande att strida mot en ofrälse.

Soldaten spottade giftigt.

— Ni Cardinalis är krukor, kopplare och kvinnoförförare. Och du, din oäkting, är mera lik dem än de själva. Il Duce hade rätt när han sa att de italienska aristokraterna är sjuka och dekadenta och att de måste ge rum för styrkan hos våra paisanos.

Cesares hand flög ut som en blixt och fastän soldaten var sina modiga tio kilo tyngre for han omkull på golvet. Cesare såg ner på honom. Ett egendomligt uttryck spred sig i hans ansikte, ögonen blev så mörka att det blå inte längre syntes. Han såg upp på fäktmästaren. Det var länge sedan någon hade vågat hänsyfta på hans oäkta börd.

— Ge honom en värja, sa han lugnt. Jag vill slåss mot honom.

— Nej, signore Cesare, nej, utbrast fäktmästaren förskräckt. Greven, din far, kommer inte att …

Cesare avbröt honom. Rösten var lugn men myndig.

— Ge honom ett svärd. Min far vill inte ha vårt namn nedfläckat.

Soldaten hade kommit på benen nu. Han log och såg på Cesare.

— I den italienska armén har vi övat enligt traditionen. Ett svärd i högra handen, en stilett i den vänstra.

Cesare nickade.

— Låt gå för det.

När soldaten tog av sig vapenrocken visade han muskulösa armar och axlar. Han stirrade självsäkert på Cesare.

— Be dem hämta hit en präst, din unge förförare, sa han. För du kan redan anse dig som död.

Cesare svarade inte men djupt i hans blick glimmade en ohelig glädje. Han kastade skjortan på golvet.

— Beredd?

Soldaten nickade. Fäktmästaren beordrade dem att inta sina platser. Cesares vita överkropp såg spenslig ut i jämförelse med soldatens kraftiga solbrända kropp.

— En garde!

De korsade värjorna blänkte över deras huvuden. Fäktmästaren gav tecknet. Soldatens värja blixtrade till i en kraftfull stöt.

Cesare parerade och värjan slant förbi honom. Han skrattade högt. Soldaten svor till och riktade ännu en tung stöt. Cesare undvek lätt att bli träffad och böjde sig till motanfall. Värjorna låstes och han tvingade soldatens värja ur hans grepp. Skramlande föll den i golvet.

Cesare satte värjspetsen mot soldatens bröst.

— Be om ursäkt!

Soldaten svor och slog undan värjan med stiletten. Han cirklade sidlänges för att komma åt att ta upp värjan men Cesare ställde sig i vägen för honom.

Soldaten glodde på honom och svor igen. Cesare skrattade åt honom. Det fanns en glädje i honom som ingen av de närvarande hade sett tidigare. Han kastade sin värja i hörnet där den andra redan låg.

Innan den hade slutat skramla rusade soldaten mot honom och stiletten blixtrade ner mot ansiktet. Cesare gled undan och hugget tog i tomma luften.

Cesare stod nedhukad nu med stiletten i ett lätt grepp och med spetsen utåtriktad. Soldaten böjde sig också och högg till igen. Han var försiktig nu. Cesare parerade lätt.

Cesare dök nu framåt, soldaten steg tillbaka, såg en blotta, och riktade en ny stöt. Den här gången hamnade motståndarna i en grotesk omfamning. Det såg ut att vara ute med Cesare när soldatens armar slingrades om honom. Ett ögonblick stod de där och vajade fram och tillbaka i en obscen omfamning, sedan sjönk soldatens armar långsamt nedåt.

Stiletten gled ur hans livlösa fingrar, han sjönk på knä på golvet med händerna på Cesares höfter. Cesare tog ett steg bakåt.

Det var då som de andra såg stiletten i Cesares hand.

Soldaten föll framstupa på golvet. Fäktmästaren skyndade fram.

— Kalla på doktorn, sa han oroligt och ställde sig på knä bredvid soldaten.

Cesare tog upp skjortan och vände sig mot honom.

— Gör dig inget besvär, sa han lugnt, han är död.

Tanklöst släppte han stiletten i jackfickan innan han gick ut genom dörren i mörkret.

Flickan inväntade honom på kullen där vägen gjorde sista svängen upp mot slottet. Han stannade när han såg henne. De såg tyst på varandra. Hennes ögon var stora och strålande. Sedan vände Cesare sig om och gick av vägen och in i skogen. Flickan gick lydigt efter honom.

När de inte kunde se vägen längre vände Cesare sig mot henne. Han drog ner hennes blus och tog brösten i ett grymt grepp.

— Aj! skrek hon och höll sånär på att svimma.

Våndan rev genom honom från de svullna testiklarna. Han hann knappt få ner byxorna innan sperman spilldes på marken.

Den klara sicilianska månen stod redan högt över deras huvuden när han satte sig upp i mörkret och sträckte sig efter kläderna.

— Signor, viskade hon.

Han svarade inte. Han fick fatt på byxorna och drog på dem.

— Signor. Jag kom för att varna er. Min kusin …

— Jag vet, avbröt han och såg ner på henne.

Rösten lät förskrämd.

— Men han sa att han skulle döda er.

Han skrattade lågt.

— Jag är ju här.

— Men, signor, han kan hitta er när som helst. Till och med här. Han är mycket svartsjuk och mycket stolt.

— Inte nu längre, sa Cesare kallt. Han är död.

— Död? Flickans röst var nästan som ett skrik. Hon kom snabbt på benen. Ni dödade honom?

Cesare höll på att knäppa skjortan.

— Si, sa han kort.

Hon flög på honom som en tigrinna, klösande och slående efter honom. Hon halvt grät, halvt skrek.

— Odjur, som kunde ligga med mig med händerna ännu besudlade av hans blod. Vem ska jag nu gifta mig med? Vad ska jag ta mig till med det som ni har avlat i min mage?

Något stod plötsligt klart för honom när han grep henne om händerna och höll fast dem hårt. Hon lutade huvudet tillbaka och spottade honom i ansiktet.

— Jag vill inte föda barnet nu! skrek hon. Det kommer att bli ett odjur, en oäkting som dess far.

Han körde