Kallt blod

By Lisa Jackson

I en sjaskig lägenhet i New Orleans blir en kvinna brutalt mördad av en hänsynslös gärningsman. Hennes kropp hittas sargad och sönderbränd, men mördaren är säker på att han lyckats komma undan utan att bli sedd. Det visar sig dock snart att det faktiskt finns ett vittne - någon som sett precis allt som skett. Problemet är bara att hon inte befunnit sig på platsen. Hon har inte ens varit vaken. När Olivia Benchet för andra gången vaknar av en fruktansvärd och våldsam drömsyn bestämmer hon sig för att kontakta polisen. Hon är säker på att en seriemördare rör sig i staden, men kriminalaren Rick Bentz är inte så lätt att övertyga. Inte ens när ännu en kropp hittas, under exakt de omständigheter som Olivia beskrivit, vill han tro på det hon har att säga. Hur många mord ska hon tvingas bevittna innan Bentz tar henne på allvar?"Kallt blod" är den andra delen i Lisa Jacksons New Orleans-serie med poliserna Rick Bentz och Reuben Montoya. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726987270

Book preview

Prolog

Han såg henne.

Halvspringande, huvudet nerböjt, fingrarna slutna om kapuschongen, skyndade hon sig genom mörkret mot den lilla kyrkan.

På sitt gömställe under magnoliaträdet väntade Den Utvalde. Hans blod började brusa i hans ådror medan han hukade sig i mörkret, varje muskel spänd, nerverna styva som pianotråd.

Så lätt det skulle vara att fånga henne. Med tre snabba steg kunde han hinna upp henne och släpa bort henne. Medan hennes far väntade därinne. Just den tanken tilltalade honom, var varmt förförande.

Men det var inte hennes tur, påminde han sig själv. Det fanns andra.

Hon stannade upp under det utskjutande taket över kyrkporten, drog av sig kapuschongen och ruskade sitt hår. Långt och vågigt glänste hårslingorna med en förförande rödbrun färg i lampskenet. Den Utvalde svalde och kände det första rycket mellan sina ben.

Han ville ha henne.

Han trånade så fruktansvärt mycket.

Bara synen av henne skärpte hans sinnen. Han hörde sitt hjärta slå, kände blodet pulsera i ådrorna, kände den tunga lukten från Mississippifloden, som slingrade sig fram mörk och långsam genom staden, där trafiken tjöt på glatta gator och synden bjöds ut på varje gathörn.

När hon försvann in genom porten trängde han sig längre in i det täta grenverket fram till sitt gömställe i närheten av det spräckta målade fönstret. En liten fyrkant i glaset hade tagits bort och ersatts med en genomskinlig ruta vilket gav en perfekt utsikt över mittskeppet. Den Utvalde kikade genom denna portal och han såg på medan hon gick mot altaret, knäböjde och sedan gled in i en kyrkbänksrad för att sätta sig bredvid sin far. Den förbannade snuten.

De utväxlade ett par ord innan hon satte sig vid hans sida.

När hon väl hade satt sig ner skruvade hon på sig i kyrkbänken. Såg uttråkad ut. Som om hon hellre skulle vilja vara varsomhelst förutom på kvällsmässa med sin far. Hon kastade sitt hår åt än det ena, än det andra hållet, tittade på de andra när de kom in, sjönk ner i bänken och bet på en nagel medan dussintals stearinljus brann.

Den Utvalde flyttade sin blick till snuten.

Fienden.

Han var en kraftig man, över 1,80 lång. Hans haka var rak, hans ögon insjunkna och levnadströtta och avslöjade att han hade rundat de fyrtio. Rick Bentz var en kriminalassistent vars skamfilade rykte nyligen hade polerats och fått ny glans. Hans förflutna var glömt om än inte förlåtet. I sin svarta kostym och nystrukna skjorta verkade han ännu mer besvärad än sin dotter och definitivt malplacerad i Guds hus.

Så borde han också känna sig.

Medan han drog i slipsen lutade sig Bentz närmare flickan och viskade i hennes öra. Hon slutade omedelbart bita på naglarna och satte sig upp i kyrkbänken. Hon la trotsigt armarna i kors över magen och lyfte oavsiktligt upp sina bröst så att de fyllde ut klänningens urringning. Vit mjuk hud mot turkost silke.

Den Utvalde föreställde sig vad som doldes under det mjuka tyget … rosenröda bröstvårtor, obefläckad hud, och längre ner ett mörkt rede av lockar med samma rödbruna färg som det praktfulla kopparröda hårsvallet som böljade ner över hennes axlar.

Han tänkte på henne som prinsessan.

Sin fars stolthet och glädje.

Idrottare, student och … lite fräck av sig. Upprorisk. Man kunde se det på henne, i hennes ögon. Han hade sett det förut. Hört det i hennes låga, sexiga skratt.

Hon kastade en blick mot fönstret med sina stora, gröna ögon. Den Utvalde stelnade till på sitt gömställe.

Hon trutade en smula med munnen – trotsigt.

Hans kuk reagerade. Bara en liten aning.

Han föreställde sig vad de läpparna skulle kunna göra med rätt sorts stav … Han blundade, kände regnets svala smekningar längs nacken medan hans fingrar vandrade mot skrevet.

Hans stånd reste sig i sin fulla längd. Hårt. Dunkande. Förväntansfullt.

Snart, prinsessa, tänkte han. Snart. Men först måste jag ta hand om de andra. Sen blir det din tur.

Ha tålamod.

Pip! Pip! Pip!

Han spärrade upp ögonen när klockan ljöd. Han slog av alarmet och slungade ur sig en svordom. Det var oförsiktigt. Olikt honom. Arg på sig själv kastade Den Utvalde en sista blick in i kyrkan och såg att prinsessan fortfarande stirrade mot fönstret. Som om hon visste att han fanns där.

Han hukade sig snabbt under trädet och sprang genom regnridån. Han hade stannat kvar alltför länge. Ursinnig på sig själv ökade han takten. Långa ben spurtade ledigt över den våta gräsmattan till gathörnet, där han svängde in i en smal gränd, sprang tre kvarter och sedan vek av mot en parkeringsplats som låg mitt emot en öde, tillbommad byggnad som en gång hade varit ett garage.

Han svettades, inte av ansträngning utan av iver, när han klev in i den gamla bilen med dess tonade rutor. Han tog av sig sin träningsdräkt och sina handskar, vek ihop dem prydligt och la dem i en skinnväska.

Snart var det dags.

Snart skulle Rick Bentz få känna smärtan av att förlora det han höll kärast.

Men först måste Bentz få veta vad som stod på spel; han måste få uppleva verklig rädsla – en mörk, gnagande fasa som skulle förtära honom när han insåg att oavsett vad han gjorde, vart hanän vände sig, skulle inga av de platser han uppfattat som heliga längre vara trygga.

Ett leende spred sig över Den Utvaldes läppar medan han drog fram en handduk ur sin väska. Han torkade hastigt sitt ansikte och sin nacke med frottéhandduken. Sedan tog han sig tid att titta i backspegeln. Blåa ögon stirrade tillbaka på honom. Hungriga ögon. »Sängkammarögon» hade mer än en kvinna sagt som var korkad nog att tro att han kunde förföras.

Men … bakom sin egen blick såg han en glimt av en skugga, något som var fel, som inte borde finnas i spegelbilden. Som om någon iakttog honom. Han vred på huvudet, stirrade ut genom den immiga rutan för att se om spegeln hade reflekterat någon som stod och kikade in i bilen. Han försökte se ut trots regnet och imman.

Inget rörde sig där utanför.

Det fanns ingen därute på de tomma gatorna. Och ändå kände han … en förbindelse någonstans. Detta var inte första gången; han hade känt av en närvaro vid flera tillfällen. Varje gång blev känslan lite mer påtaglig, en smula mer intensiv. Svett rann nerför hans tinningar. Han hjärta dunkade häftigt.

Paranoia … det är vad det är. Håll dig lugn. Fokusera.

Det fanns ingen i den här öde delen av stan, ingen som kunde se in genom sedanens tonade bilrutor denna mörka kväll.

Han måste lugna ner sig. Ha tålamod. Alla brickor höll på att falla på plats.

Rick Bentz värsta mardröm hade redan börjat.

Han visste det bara inte.

Första kapitlet

»Du behöver en kvinna,» kommenterade Reuben Montoya när han parkerade den civila polisbilen utanför Bentz lägenhet.

»Fint. Jag kan kanske låna en av dina.» Bentz sträckte sig efter dörrhandtaget. Vad han inte behövde var goda råd från en ung snut med mer stake än hjärna, vilket ringen som blänkte i Montoyas öra och det prydligt trimmade pipskägget som täckte hans haka avslöjade. Den yngre kriminalaren var skärpt som fan men ännu inte helt torr bakom öronen. Och han visste inte när han skulle hålla sin näsa borta från andras angelägenheter.

»Jag håller mig till en kvinna nu för tiden,» påpekade Montoya och Bentz fnös.

»Visst.»

»Jag menar allvar.» Montoya la växelspaken i friläge och tog upp ett cigarettpaket ur fickan.

»Om du säger det så.»

»Jag kunde para ihop dig med någon.» Montoya var en ung snut, ännu inte trettio år fyllda, med gyllenbrun hud, ett förförande leende och en framåtanda som hade fört honom från hans latinamerikanska bakgrund till college som idrottstipendiat. Förutom att sparka skiten ur en fotboll, hade han fått toppbetyg varje termin och sedan, när han var färdig, med en framtid lika ljus som solen, hade han bestämt sig för att bli polis.

Fatta det den som kan.

Montoya skakade ut en filtercigarett, tände den och blåste ut ett rökmoln. »Jag känner en trevlig äldre dam, en av min mammas vänner … »

»Slopa det.» Bentz sköt iväg en blick som var avsedd att tysta munnen på honom. »Glöm det. Jag har det bra.»

Montoya vek inte undan. »Du har det definitivt inte bra. Du bor ensam, går aldrig ut och arbetar häcken av dig för en polismyndighet som inte uppskattar dig. Det är ditt liv.»

»Jag ska ta upp det vid nästa löneförhandling,» sa han och klev ur bilen på passagerarsidan. Det var en sval kväll; vinden från floden hade något vintrigt över sig.

»Allt jag säger är att du behöver ett liv. Din unge har gett sig av för att gå på college och du borde ta och uppleva nåt kul.»

»Det gör jag ständigt och jämt.»

»I helvete heller.»

»God natt, Montoya.» Han slog igen dörren på Montoyas Crown Vic och gick sedan i riktning mot hyreshuset. En kvinna. Visst, det skulle säkert lösa hans problem. Han plockade åt sig kvällstidningen och sin post på bottenvåningen och gick sedan uppför trappan till sin lägenhet på andra våningen. Vad begrep Montoya?

Inte ett skit. Det var vad grabben begrep: Inte ett skit.

Bentz hade lärt sig för länge sedan att kvinnor bara gjorde hans problem större; och han hade lärt sig av mästaren.

Jennifer.

Vacker.

Intelligent.

Sexig som fan.

Hans fru.

Den enda kvinna han gett sitt hjärta till; den enda kvinna som fått krossa hans hjärta – och krossat det hade hon. Mer än en gång. Med samma förbannade karl. Han låste upp dörren och tände ljuset.

Såra mig en gång – fy skäms på dig.

Såra mig två gånger – fy skäms på mig.

Han la sina nycklar på skrivbordet, kastade av sig kavajen och ryckte av sig slipsen. Gud, en öl eller en cigg skulle sitta bra. Men inte en kvinna. Problemet var att han hade avsvurit sig alla tre. Inga meddelanden på telefonsvararen. Montoya hade rätt. Hans umgängesliv vara lika med noll. Han höll sig i form genom att dunka skiten ur en sandsäck som hängde i det andra sovrummet, var inte ens med i ett bowlinglag eller en golfklubb. Han hade slutat med segling och jakt för flera år sedan – samtidigt med poker med stora insatser och Jim Beam.

Han rullade upp skjortärmarna medan han gick fram till kylskåpet och glodde på dess vissna innehåll. Till och med kylskåpet, i vilket han brukade ha några frusna enportionsmåltider liggande som kunde värmas i mikrovågsugnen, var tomt. Han tog en alkoholfri öl, öppnade den och satte sedan på TV:n. En sportreporter rabblade upp dagens resultat medan höjdpunkterna blixtrade förbi i ögonblicksbilder på skärmen.

Han satte sig till rätta i fåtöljen och intalade sig själv att Montoya var ute och cyklade. Han behövde inget umgängesliv. Han hade sitt arbete och han hade fortfarande Kristi, även om hon befann sig på skolan i Baton Rouge. Han sneglade på telefonen och funderade på att ringa henne, men han hade ringt förra söndagen och hade fått känslan av att hon blev irriterad, att hon avskydde att han inkräktade på hennes nyvunna frihet på college och uppförde sig som om han snokade.

Han riktade åter sin uppmärksamhet mot burken, i vilken höjdpunkter från måndagens Saints-match visades i repris. Han tänkte köpa en sandwich i jourbutiken två kvarter bort och sedan öppna sin portfölj och inhämta lite pappersarbete. Han hade några rapporter att skriva och han ville samla ihop sina anteckningar; sedan var det ett par olösta fall som höll på att bli för gamla; han måste titta på dem igen, se om det fanns något han hade missat den första, andra, tredje och fjärde gången.

Han hade tillräckligt att stå i.

Montoya hade fel. Bentz behövde inte en kvinna.

Han var rätt säker på att ingen gjorde det.

Olivia tyckte inte om advokaten. Hade aldrig gjort det. Skulle aldrig göra det. Hon kunde inte fatta hur hennes mormor hade kunnat lita på någon så uppenbart ohederlig. Ramsey John Dodd, som helst ville kallas RJ, var lika sliskig som spunnet socker och dubbelt så uppblåst. » … dödsboet är alltså grejat, alla skatter och avgifter är betalda, alla arvingar har fått sin del. Vill du sälja huset är detta rätt tidpunkt.» På andra sidan av det överdimensionerade skrivbordet i det kyffe han kallade kontor förde Ramsey John ihop sina knubbiga händer och trummade sina fingrar mot varandra. Bakom honom, infångad mellan persiennerna och det enda fönstret i det kvava kontoret, surrade en fluga, frustrerat och dunsade mot glasrutan.

»Jag är inte säker på om jag ska flytta.»

»Tja, när och om du bestämmer dig kan jag kontakta en bra fastighetsmäklare.»

Det är jag säker på att du kan.

»Wally är en riktig gåpåare.»

»Jag meddelar dig,» sa hon och reste sig abrupt för att avsluta samtalet och dölja det faktum att hon ljög. Hon tänkte inte befatta sig med någon kompanjon till RJ Dodd, än mindre överlåta sina affärer åt honom.

Han ryckte på sina för tajta kavajaxlar som om det inte gjorde något, men Olivia kunde förnimma hans besvikelse. Han skulle utan tvivel tjäna sig en hacka om han lyckades förmedla ett husköp som klaffade.

»Tack för all hjälp.»

»Nöjet är på min sida.»

Hon skakade hans svettiga näve och släppte den.

Hennes mormor kunde vanligtvis vädra en bondfångare på kilometers avstånd. Varför i hela fridens namn hade hon anlitat den här ormen? För att hans tjänster är billiga, var det upplagda svaret. Förutom det, var RJ brorson till en av mormors vänner.

»Det är bara en sak jag undrar över,» sa RJ medan han kämpade sig ur den knarriga stolen.

»Vadå?»

»Hur kommer det sig att du står här med huset och dess innehåll medan din mamma bara fick försäkringspengarna?»

»Du är advokaten. Säg det, du.»

»Virgina berättade det aldrig.»

Olivia gav honom ett vekt leende. Han fiskade efter något och hon förstod inte varför. »Jag antar att mormor gillade mig mer helt enkelt.»

Hans fläskiga käke stelnade. »Mycket möjligt, antar jag. Jag kände henne inte så bra, bara tillräckligt mycket för att förstå att hon var en udda kvinna. Vissa människor häromkring påstår att hon var voodooprästinna. Att hon spådde i tarotkort och teblad och sånt, du vet. ESP.»

»Tja, man ska inte alltid tro på vad man hör, eller hur?» sa hon i ett försök att byta ämne. Det berörde henne lite för mycket.

»Det sägs att du har ärvt det.»

»Är det det ni vill veta, herr Dodd? Om jag är synsk?»

»Det är RJ här,» påminde han henne med ett flin som visade en glimt av en guldkindtand. »Ingen anledning att brusa upp. Jag konverserar bara.»

»Varför frågar du inte min mor om allt detta?»

»Bernadette påstår att hon inte har ärvt gåvan, om det är det man vill kalla det, men att du har.»

»Åh, jag förstår … den hoppar över en generation. Naturligtvis.» Olivia log mot honom som om hon ville säga att endast en idiot kunde tro på sådant trams. Det fanns ingen anledning att bekräfta eller förneka ryktena. Hon visste alltför väl hur sanna de var. Det var bara inte något Ramsey Dodd hade något att göra med. Hon hoppades att det aldrig skulle bli det.

»Hör på,» föreslog han och gick runtom skrivbordet smidigare än en man med hans storlek borde vara förmögen till. »Ett gott råd. Gratis.» Han tycktes lägga av sin vanliga uppblåsthet. »Jag vet att din mormor hade stora tankar om dig. Jag vet också att hon var … en ovanlig kvinna, att hon på grund av sina syner betraktades som konstig. En del människor anförtrodde henne sina liv. Min faster var en av dem. Men andra trodde att hon höll på med svartkonst eller var knäpp eller både och. Det gjorde inte hennes liv lättare, så om jag var du skulle jag hålla tyst öm det där med synerna och annat djävulskap.»

»Jag ska komma ihåg det.»

»Gör det … Det hade anstått din mormor.»

»Något mer?» frågade hon.

»Nix. Det var allt. Sköt om dig.»

»Det ska jag göra. Tack igen för all hjälp.» Hon stoppade det bruna kuvertet han hade gett henne i sin ryggsäck.

»Det har varit ett nöje att samarbeta med dig. Och om du skulle ändra dig om att sälja huset så slå bara en signal och så ringer jag Wally … »

Hon väntade inte på att han skulle följa henne till dörren utan gick själv ut genom den panelklädda receptionen, där en ensam sekreterare satt vid ett skrivbord som placerats på en sliten matta, vilken sträckte sig mellan tre kontor av vilka två tycktes stå tomma eftersom namnskyltarna på dörrarna hade skruvats av och lämnat avslöjande hål i den tunna fernissan. Så mycket för mormors väderkorn.

När hon kom ut gick hon över en parkeringsplats vars gropar hade fyllts igen och klev in i sin lastbil. RJ kände alltså till hennes besök på polisstationen. Toppen. Det var förmodligen ute över hela stan, skulle förmodligen komma fram till hennes chef på Tredje Ögat och till och med till universitetet där hon höll på med sina avslutande kurser.

Underbart. Hon la i växeln i den gamla Ford Rangern och dundrade ut från P-platsen. Hon ville inte tänka på synerna hon hade haft, glimtarna av ondska hon ibland snarare kände än såg. Fragmentariska, kaleidoskopiska skärvor av fasansfulla händelser som skar igenom hennes hjärna, fick hennes hud att knottra sig och oroade henne så mycket att hon faktiskt hade gått till den lokala polisen.

Där hon hade uppfattats som en knäppgök och så gott som skrattats ut ur huset.

Hetta spred sig i nacken vid tanken på det. Hon satte på radion och rundade ett gathörn en aning för fort. Rangerns däck tjöt i protest.

Ibland smärtade det mer att vara Virginia Dubois dotterdotter än det var värt det.

»Förlåt mig, Fader, för jag har syndat,» viskade den nakna kvinnan, oförmögen att tala högt, oförmögen att skrika på grund av det hårt åtsittande halsbandet kring hennes hals. Nere på knä, fastkedjad till handfatet, hade hon tydligen inte börjat inse omfattningen av sina synder eller anledningen till att hon blev straffad, att han egentligen höll på att rädda henne.

»Berätta,» viskade Den Utvalde. »Vilka synder?»

»För … för … » Hennes ögon spärrades upp och blinkade medan hon försökte tänka, men hon var inte ångerfull. Bara rädd. Sa det hon hoppades skulle få honom att släppa henne fri. Tårar rann nerför hennes kinder. »För alla mina synder,» sa hon desperat i ett försök att göra honom till lags men utan att veta att det var omöjligt; att hennes öde var förutbestämt.

Hon skakade av skräck och darrade i kylan, men det skulle snart ändras. Rök hade redan börjat sippra in genom ventilationsspringan i det lilla badrummet. Flammor skulle snart följa. Det var inte långt kvar. »Snälla,» väste hon. »Släpp mig, för Guds skull!»

»Vad vet du om Gud?» krävde han att få veta och dämpade sedan sin vrede och la en behandskad hand på hennes huvud som för att lugna henne, och från någonstans utanför, genom det spruckna fönstret, hörde han baktändningen från en bil på de kyliga gatorna. Han måste avsluta det här. Nu. Innan elden drog till sig uppmärksamhet. »Du är en synderska, Cecilia, och som sådan måste du betala för dina synder.»

»Du har fått tag på fel kvinna! Jag är inte … hon … Jag är inte Cecilia. Snälla. Låt mig gå. Jag kommer inte att säga nåt, jag lovar, ingen kommer att få veta att detta har hänt, jag lovar.» Hon höll fast i fållen på hans mässkjorta. Desperat. Och smutsig. Hon var en hora. Liksom de andra. Han riktade sin uppmärksamhet mot radion i fönsterkarmen och satte på den med en snabb rörelse. Ljudet av bekant musik spred sig genom högtalarna, tonade ut till ljudet av en kvinnas sensuella röst.

»Detta är dr Sam med en sista tanke på denna dag då John F. Kennedy, en av våra bästa presidenter, blev mördad … Sköt om dig, New Orleans. God natt och Gud välsigne er. Oavsett vilka problem du har i dag, så har du alltid morgondagen … Ljuva drömmar.»

Han vred på ratten och bytte kanal, hörde programvärdarnas röster bland bruset och knastret tills han fann vad han ville ha: Kyrkorgelmusik. Fyllig. Ekande liksom i en katedral.

Nu kunde det göras.

Medan horan såg på, drog han fram sitt svärd bakom duschförhänget.

»Åh Gud. Nej!» Hon var desperat nu, drog i kedjan medan halsbandet stramades åt ännu mer.

»Det är för sent.» Hans röst var samlad och lugn, men inombords skälvde han, darrade, inte av rädsla utan av förväntan. Adrenalinet, hans favoritdrog, ylade i hans ådror. I ögonvrån la han märke till att lågorna började slicka sig fram genom ventilationsspringan. Tiden var inne.

»Nej, snälla, gör det inte … Åh, Gud … » Hon klöste sitt tjuder nu, försökte förgäves gömma sig bakom vasken medan halsbandet drogs åt. Hennes handleder och fotleder var blodiga och såriga av bojorna. »Du har fått tag på fel kvinna!»

Hans puls bultade, det dunkade i hans hjärna. Ett kort ögonblick kände han en kittling i nacken, som vore det Satans andedräkt. Han sneglade mot spegeln, sökte i den glimmande ytan, såg bakom sin egen spegelbild med ansiktet dolt i en åtsittande svart mask, kände det som om någon tittade på genom glaset. Bevittnade händelsen.

Men det var omöjligt.

Svett rann in i hans ögon när han lyfte sitt svärd så högt att det gjorde ont i armen. Rök brände i hans lungor. Blodtörst spred sig i hans ådror när han tog tag i en handfull hår med sin lediga hand. Han stirrade ner på den fulländade nacken som omslöts av det kvävande halsbandet. Han var hård mellan benen, hans stånd gjorde nästan ont. Åh, vad han skulle älska att få borra sig in i hennes kropp, få smaka henne innan han gav henne syndernas förlåtelse. Men det ingick inte i hans uppdrag. Att neka sig själv sådana syndiga njutningar var hans egen martyrgärning.

»För dina synders skull, Cecilia,» sa han, spottande ut sina ord medan vågor av njutning sköljde genom honom, »och i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn överlämnar jag din själ åt Gud.»

Andra kapitlet

»Nej!»

Olivia spärrade upp ögonen.

Hennes skrik ekade i hennes lilla sovrum. Hunden utstötte ett skarpt »Vov!»

»Herregud, nej.» Hennes hjärta bankade som en trumma, hennes kropp badade i svett. Den levande drömmen dröjde kvar och var lika tydlig som om hon precis hade bevittnat ett mord. Igen. Herregud, det hände igen.

Synen hade varit så förbannat verklig. Hennes näsborrar var fortfarande fyllda av lukten av rök, i hennes öron ljöd den kusliga kyrkorgelmusiken, hennes mun var torr som bomull, hennes hals var sårig av skriket. En gruvlig huvudvärk började i skallbenet och spred sig uppåt.

Hon kastade en blick på klockan. Kvart över tre. Hennes händer skakade medan hon strök håret från ansiktet.

Vid sängkanten lyfte hennes mormors hundracka på huvudet och glodde på henne. Gäspande utstötte han ännu ett varnande skall.

»Kom hit,» sa hon och klappade kudden medan Hairy S sträckte på sig. Han hade en tovig päls, grå- och brunfläckig med inslag av vitt, tunga ögonbryn som antydde att någon schnauzer dolde sig långt tillbaka i hans stamtavla. Han gnydde och kravlade sig sedan upp på kudden bredvid henne. Frånvarande drog hon honom till sig, behövde något att hålla om. Hon kliade hans sträva päls och önskade att hon kunde säga till honom att allt skulle bli bra. Men det skulle det inte. Hon visste bättre än så. Hon begravde sitt ansikte i hans päls och försökte lugna ner sig.

Kanske var det ett misstag … kanske var det bara en dröm … kanske … Inte en chans. Hon visste vad de bilderna betydde.

»Fan.»

Hon satte sig upp. Lugna ner dig. Men hon darrade fortfarande, huvudvärken började bulta. Hairy S vred sig ur hennes famn.

»Fan ta dig, gamla mormor Gin,» muttrade hon medan nattens ljud strömmade in genom det öppna fönstret och vindens prassel i träden ledsagades av trafikbruset från långtradare på en avlägsen motorväg.

Med ansiktet i händerna masserade hon sina tinningar. Varför jag? Vaför? Synerna hade börjat när hon var liten, längre tillbaka än hon egentligen kunde minnas, men de hade varit mindre tydliga då, och sällsynta. Under de där oroliga åren då hennes mor hade bott hos dem i varven mellan äkta män.

Bernadette hade aldrig velat tro att hennes dotter hade ärvt sin mormors synska förmåga.

»En slump,» hade Bernadette sagt många gånger till sitt barn, eller: »Du hittar på. Det är bara ett ynkligt sätt att dra till sig uppmärksamhet på! Lägg av med det nu, Livvie, och sluta lyssna på mormor. Hon är konstig i huvudet och om du inte passar dig … Hör du vad jag säger?» hade hon sagt med en skarp ton, skakande sin dotter som för att driva ut odjuren i hennes huvud. »Om du inte passar dig kommer du också att bli konstig, inte av någon fånig synsk förmåga som mormor påstår utan av djävulen. Satan sover aldrig. Hör du vad jag säger? Aldrig.»

En gång hade Bernadette pekat med en röd nagel på sin äldsta dotters nästipp. De hade befunnit sig i köket i just det här huset, i vilket lukten av baconfett, kolrök och billig parfym hade klibbat sig fast på de med åren gulnade skåpsdörrarna i furu. En fläkt hade stått bredvid den gamla brödrosten och roterat i köksbänkens hörn och blåst ut varm luft i det lilla, sparsamt möblerade rummet.

Som Olivia mindes det hade Bernadette precis slutat sitt pass nere på Charlenes långtradarcafé vid motorvägen. Hon stod på det spruckna linoleumsgolvet med bara fötter, en vit blus och den svarta servitriskjolen på sig. Den ena behåremmen syntes och ett litet guldkors hängde i en kedja runt hennes hals och låg inbäddat i urringningen. »Lyssna, mitt barn,» sa hon allvarligt och med sträng min. »Jag skämtar inte. All den här rappakaljan och antydningarna om voodoo är bara skitprat, fattar du? Skitprat. Din mormor inbillar sig att hon är nån jävla voodooprästinna eller nåt sånt nonsens, men det är hon inte. Bara för att en åttondels svart blod blandat sig med resten gör det inte henne till en … en … förbannad spåkärring, eller hur? Hon är inte synsk och det är inte du heller. Uppfattat?»

Bernadette hade sträckt på sig, rättat till sin korta, svarta kjol och suckat. »Naturligtvis inte,» hade hon tillagt, mer för att övertyga sig själv än Olivia verkade det som. »Gå ut nu, är du snäll. Cykla på din cykel eller åk skateboard eller vadsomhelst.» Hon plockade upp ett öppet paket Virginia Slims från köksbänken, skakade fram en cigarett och tände den snabbt. Med rök sipprande ut genom näsborrarna stod hon på tå och sträckte sig upp mot det översta skåpet och tog fram en whiskyflaska.

»Mamma har fått en hejdundrande huvudvärk,» hade hon förklarat medan hon tog fram ett litet glas, tryckte ut istärningar ur en plastbricka och hällde upp en ordentlig drink, vilket hon förklarade var hennes belöning för en hård dags arbete under vilken hon fått stå ut med lystna blickar, antydningar och enstaka nypningar på långtradarcaféet. Inte förrän hon hade tagit en smutt och lutat höften mot köksbänken tittade hon på sin dotter igen. »Du är en knepig en, Livvie,» sa hon med en suck. »Jag älskar dig ända in i döden, det vet du, men du är annorlunda.» Med cigaretten fast förankrad mellan sina läppar räckte hon fram handen och grep tag i Olivias kind, förde hennes huvud åt vänster, sedan åt höger. Kisande ögon betraktade Olivias profil genom röken.

»Du är söt så det räcker,» erkände Bernadette till slut, sträckte på sig och askade i vasken, »och om du använder huvudet och inte går omkring och yrar med allt ditt tokprat, får du tag på en bra karl, kanske till och med en rik karl. Så skräm inte bort dem med allt ditt knasiga babbel, fattar du? Ingen anständig karl vill ha dig om du gör det.» Hon snurrade drinken i sin hand och tittade på när istärningarna stötte samman. »Tro mig, jag vet.» Ett sorgset leende hade krökt hennes läppar, vilka endast glänste en aning av det läppstift som hade placerats på dem tidigare på dagen. »En dag, gumman, kommer du att slippa det här skitstället» – hon viftade med fingrarna och syftade på hela mormor Gins stuga – »och så får du flytta in i ett elegant hus, precis som den jädrans Scarlett O'Hara.» Hon lyckades tvinga fram ett större flin och visade upp raka, ofattbart vita tänder. »Och när du gör det kommer du att ta hand om din mamma, hör du det?»

Nu när hon tänkte tillbaka, suckade Olivia. Åh, mamma, om du bara visste. Olivia hade gjort vad som helst för att tysta sina inre demoner. Men på sistone hade de där drömmarna hon hade undertryckt återvänt för att utkräva hämnd.

Ända sedan hon hade återvänt till Louisiana.

Hon var tvungen att göra något åt synerna. Hon var tvungen att göra något åt det som hade hänt i natt.

Kvinnan är död, Olivia. Det finns inget du kan göra för henne och ingen kommer att tro på dig. Det vet du. Du har försökt kontakta myndigheterna förut. Du har försökt övertyga din släkt, dina vänner, till och med din förbaskade fästman. Ingen trodde dig då. Ingen kommer att tro dig nu.

Dessutom var det en dröm. Det är allt. Bara en dröm.

Sakta reste hon sig ur sängen, drog sin mormors duntäcke med sig och öppnade altandörrarna till verandan. Hunden strosade efter henne medan Olivia steg ut i den kyliga vintermorgonen och kände de mjuka golvbrädorna under sina nakna fötter. Den sumpiga sjön var stilla, dimma steg sakta, stora, cypresser vaktade det trögflytande vattnet som plaskade inte långt från husets baksida. Hon la en hand på räcket, som nötts mjukt av människohänder under ett sekel. Några av mörkrets varelser kilade mellan buskarna, prasslade bland torra löv och bröt av tunna grenar på väg tillbaka mot träsket. Gåshud spred sig på Olivias armar. Medan hon blickade ut över det lugna, mörka vattnet försökte hon skaka drömmen ur sitt huvud, men den höll sig envist kvar, grep sig fast med sylvassa rovfågelklor, borrade sig in i hennes hjärna, vägrade att ge sig av.

Det var mer än en mardröm.

Olivia visste det med fasansväckande säkerhet.

Det var inte första gången hon hade »bevittnat» någons död. De hade kommit och gått, men varje gång hon var här, i den här delen av sumpmarkerna, hade synerna kastat sig över henne. Det var ett av skälen till att hon hållit sig borta så länge.

Och ändå; här var hon. Återigen i Louisiana. Och mardrömmarna hade redan börjat, kom tillbaka med ett förmörkande, själsbitande ursinne som skrämde livet ur henne. »Det är ditt fel,» muttrade hon, som om mormor Gin, välsigne hennes voodooälskande själ, kunde höra henne.

Olivias fingrar, grep tag om räcket. Lika tydligt som om hon hade befunnit sig i det där diminutiva badrummet, såg hon mördaren igen. Rök steg upp medan den maskerade prästen lyfte sitt svärd och högg neråt, inte en gång utan tre gånger …

Olivia knep ihop ögonen, men synen försvann inte. En präst. En Guds tjänare!

Hon måste göra något.

Nu.

Någonstans i natt hade en kvinna blivit mördad. Brutalt.

Av gammal vana gjorde Olivia ett hastigt korstecken över bröstet. Hon gned sina armar och drog täcket om sig medan en mjuk novemberbris suckade i träden och den fuktiga lukten från träsket fyllde hennes näsborrar. Hon kunde inte låtsas som om detta inte hade hänt även om ingen skulle tro henne.

Med en snabb vändning skyndade hon sig in med mormors täcke i släptåg. Hairy S var henne i hälarna med klorna smattrande mot trägolvet medan hon gick till sitt skrivbord. Hon tände en liten lampa och rotade igenom de dammiga lådorna, de nötta pennorna, anteckningsblock, fingerborgar och gummiband tills hon hittade den pappersbit hon hade letat efter, ett slitet tidningsurklipp. Det var en artikel som hade publicerats i Times-Picayune efter den senaste mordvågen i New Orleans. Enligt reportern hade en kriminalassistent vid namn Rick Bentz bidragit till att lösa de bisarra morden. Det var han som hade upptäckt sambandet mellan brottet och hur de var relaterade till dr Sam, Samantha Leeds, programledare på radioprogrammet Midnattsbekännelser.

Samma radioprogram Olivia hade hört i natt i sin syn.

Hon rös när hon skummade igenom artikeln som hon hade rivit ut ur tidningen för några månader sedan.

Bentz och hans kollega Montoya hade fått äran för att ha löst fallet med »Radbandsmördaren», en man som hade pinat New Orleans ett par månader tidigare. Fader John. Mördaren som var besatt av dr Sam och hennes radioprogram, en sadist som tvingade sina offer att bära en röd peruk, så att de skulle likna dr Sam, en mördare som skrev dialogen åt sina offer, insisterande på att de skulle ångra sina brott … liksom hon i sin syn hade sett prästen tvinga fram sitt offers böner om nåd och förlåtelse.

Hennes blod frös till is.

Först en man som kallade sig fader John och nu en präst.

Hon måste tala med kriminalassistent Bentz. Så fort som möjligt. Ingen annan på polisstationen hade lyssnat på henne – hade bara avfärdat henne som en tokstolle. Men hon var ju van vid att bli förlöjligad. Kanske var Rick Bentz annorlunda. Kanske skulle han lyssna på henne.

Han måste.

Hon släppte täcket och sträckte sig efter sina jeans och en tröja hon hade slängt över sängstolpen och tog en burk huvudvärkstabletter på nattduksbordet. Hon svalde fyra tabletter och hoppades på att de skulle dämpa värken. Hon måste tänka klart, måste förklara …

Hon slängde handväskan över axeln, tog på sig ett par skor och skyndade nerför trappan. Hairy S rusade efter henne. Men när hon hastade förbi bokhyllan i nischen vid ytterdörren kände hon ett drag – en viskning mot sin hud, något ondskefullt.

Hon stannade tvärt. Kastade en blick ut genom fönstret. Hunden morrade, håren på hans rygg stod rakt upp. Återigen, genom det öppna fönstret, hörde hon prasslet av torra löv, en vindpust genom de tunna grenarna. Var det hennes inbillning eller var det någon där ute … smygande omkring i mörkret?

Rädsla pulserade genom hennes blod. Hon gick närmare fönstret, kikade ut i dimman och mörkret men såg ingen. Natten var plötsligt stilla, vindstötarna hade lagt sig.

Hon stängde fönstret med en smäll, låste det och drog ner persiennerna. Detta var inte rätt tidpunkt att bli uppjagad på. Men vid bokhyllan kände hon det igen, den där isande upplevelsen.

Du överreagerar. Lägg av, Livvie!

Hon andades mycket lätt, hennes armhår reste sig som om det fanns någon annan i rummet. Hon såg sin spegelbild i spegeln bredvid bokhyllan och darrade. Hennes hår var rufsigt och okammat, hennes ansikte blekt med några fräknar, hennes läppar blodlösa. Hon såg lika rädd ut som hon var.

Men hon måste ge sig av … Hon rotade i sin handväska och fiskade upp sin nyckelring, höll den längsta och vassaste nyckeln i sina fingrar, som vore den ett slags vapen, och gick sedan mot ytterdörren. Hairy S följde efter henne med svansen mellan benen.

»Du får stanna här,» insisterade hon, men när hon öppnade dörren rusade den stridslystna lilla byrackan ut och klöv sig genom de fallna löven fram till hennes buckliga lastbil. Olivia låste dörren, såg sig om över axeln och småsprang till infarten där hunden ylade och hoppade mot lastbilsdörren. »Då så, in med dig.» Hon öppnade dörren till förarsätet och Hairy S tumlade in. Han intog sin favoritplats på passagerarsidan, tryckte sin lilla tass mot instrumentbrädan medan han flämtade med hängande tunga. »Detta är ingen söndagsutflykt,» sa Olivia medan hon backade ut och skenet från billyktorna lyste upp fasaden på hennes lilla stuga. Hon såg inga främlingar smyga omkring i skuggorna, ingen mörk figur som gömde sig bakom trädgårdsmöblerna på verandan. Kanske hade hennes livliga fantasi rusat iväg igen.

Så måste det vara.

Men hennes hjärta bultade fortfarande häftigt.

Hon la i högsta växeln på sin gamla Ford Ranger. Med en stöt sköt pickupen framåt och sprätte grus efter sig. Vägen var lång och kantades av cypresser och palmer, gick över en liten bro och fram till huvudvägen.

Det tog drygt tjugo minuter att köra till New Orleans. Hon gick lite högre än vad hastighetsgränsen tillät. Men hon ville inte ha att göra med andra polismän, ingen annan kriminalare. Nej.

Hon ville ha Bentz. Det var för tidigt för honom att vara i tjänst. Men hon skulle vänta. Så länge som det behövdes.

När vägen svängde söderut såg hon ett ljussken som växte sig till en glöd på horisonten, en brandgul dimma som trädde fram mellan cypresserna och ekarna.

Hon vred sig inombords.

Elden.

Gode Gud.

Hon visste före brandmännen och poliserna att någonstans i det helvetiska infernot fanns kroppen av en kvinna; kvinnan hon hade sett i sin syn.

Tredje kapitlet

»Hm-hm.» Reuben Montoyas röst hade ett olycksbådande tonfall.

Bentz tittade upp från sin pappershög medan Montoya slank in genom den öppna kontorsdörren med två pappersmuggar kaffe i händerna.

Han räckte Bentz den ena muggen och lutade sig sedan mot arkivskåpet i Rick Bentz kontor. Klädd i sin sedvanliga svarta skinnjacka och sina svarta jeans lät han blicken vandra tillbaka till den halvöppna dörren, förbi labyrinten av bås och skrivbord i kontorslandskapet och fram till trappan.

»Vad?» frågade Rick från sin plats bakom skrivbordet och en hög med pappersarbete som aldrig tycktes minska. Brott var ett stort verksamhetsområde i New Orleans.

»Trubbel.»

»Det är alltid trubbel.»

»Nej, du förstår inte, den ständigt återkommande knäppgöken är här igen.»

»Igen?» upprepade Bentz och tittade ut genom dörren för att se på föremålet för Montoyas intresse, en nätt kvinna med rufsiga gyllenfärgade lockar, mjuk vit hud och som utstrålade personlighet så det visslade om det. I blekta jeans och en New Orleans Saints-tröja som hade sett bättre dagar riktade hon sin blick mot Bentz kontor.

»Hon har ringt till Brinkman, påstår att hon är synsk och att hon ser mord innan de äger rum,» förklarade Montoya.

»Och Brinkman säger?»

»Det han alltid säger. 'Skitsnack.' Han tror inte på sånt trams.»

I samma ögonblick ilade hon in i rummet. Hennes kinder var röda, hennes spetsiga haka indikerade ilsken beslutsamhet i Bentz ögon. Hennes ögon, vars färg var som en fin maltwhiskys, borrade sig rakt in i honom.

»Kriminalassistent Bentz?» frågade hon utan att så mycket som snegla åt Montoyas håll.

»Ja. Jag är Bentz.»

»Bra. Jag måste få tala med er.»

Bentz hade nu till hälften rest sig upp. Han gjorde en gest mot Montoya. »Och detta är kriminalassistent Reuben Montoya, min kollega.»

»Reuben D. Montoya. Jag kallas Diego,» tillade Montoya.

Bentz höjde på ögonbrynen. Diego? Sedan när? Åh … sedan en vacker kvinna kom in i rummet. Må så vara att Montoya hade kallat henne en knäppgök, men han var intresserad av henne – naturligtvis var han det – det var den yngre mannens förfaringssätt när en snygg kvinna fanns i närheten. Uppenbarligen oavsett hennes mentala tillstånd. Och trots hans prat föregående kväll om att hålla sig till en kvinna. Montoyas manliga radar var alltid på bettet.

Hon kastade knappt en blick på Montoya när Bentz räckte henne sin hand. »Jag har läst om er i Times,» sa hon.

Toppen. Ännu en invånare som trodde att han var nån jävla hjälte. Men till hennes fördel talade att hon tittade rakt på Bentz och ignorerade Montoyas flört. Hennes handslag var överraskande hårt när hon skakade hand med honom och sedan lät fingrarna glida ner. »Man ska inte tro allt man läser.»

»Tro mig, det gör jag inte.»

Han gjorde en gest åt henne att sätta sig i en stol. »Vad har ni på hjärtat då?»

»Ett mord.»

Hon gick åtminstone inte som katten kring het gröt. Han tog fram ett anteckningsblock som låg under högen med halvfärdiga rapporter. »Vilket?»

»En kvinna.» Hon sjönk ner i stolen och han la märke till fårorna av utmattning under hennes ögon, de små rynkorna i hennes mungipor. En lätt jasmindoft följde henne. »Jag vet inte. Han kallade henne Cecilia, men hon sa att det inte var hennes namn och … och hon berättade aldrig för honom vad hon hette.»

»Berättade för vem?»

»Mördaren,» sa hon och stirrade på honom som om han var lika trög som granit.

»Vänta lite här. Vi tar det från början,» sa han. »Du var vittne till att en kvinna mördades, inte sant? Var du där?» frågade han.

Hon tvekade innan hon svarade. »Nej.»

»Nej?»

»Men jag såg det.»

Underbart. Precis vad han behövde för att få en bra start på dagen. Bentz tryckte på kulspetspennan. »Var ägde morden rum, fröken …?»

»Benchet. Jag heter Olivia Benchet och jag vet inte var det hände … men jag såg någon, en kvinna på cirka tjugofem år, gissar jag, som blev mördad.» Olivia blev blek i ansiktet och hon svalde hårt. »Hon … hon hade axellångt ljust hår, blåa ögon, några fräknar och … och ett liksom hjärtformat ansikte. Hon var smal men inte mager … i … god form, som om hon tränade eller … Åh Gud.» Olivia blundade, tog ett djupt, skälvande andetag och andades sedan långsamt ut. Ett ögonblick senare öppnade hon ögonen och verkade lugnare, tycktes ha kontroll över läget. Återigen kittlade jasmindoften i hans näsborrar.

»Vänta lite. Det är bäst vi tar det igen. Du hörde honom säga hennes namn och du säg honom döda en kvinna, men du var inte där?» Fan också. Montoya hade synat henne och vargflinet som spred sig över hans ansikte avslöjade att han visste det.

»Just det.»

»Var det i en film?»

»Nej,» sa hon och fortsatte hastigt: »Jag tror jag borde förklara en sak.»

Det vore en bra början. Hon lutade sig fram i stolen och sedan, som om hon försökte greppa något, vad som helst, öppnade och slöt hon nävarna. Nu kommer det, tänkte Bentz. Den delen när allt smulas sönder fast hon försöker övertyga oss om att den här otroliga historien är sann. Hon var, precis