Mordboken

By Jonathan Kellerman

Psykologen Alex Delaware får ett märkligt paket utan avsändare. Inuti finns ett album med fruktansvärda fotografier av brottsplatser. Bilderna säger inte Alex något, men när hans vän, Los Angeles-polisen Milo Sturgis, får syn på en av dem – fotot av en ung strypt kvinna – blir han djupt skakad. Det var ett av hans första fall, ett brutalt mord som aldrig blev löst. Nu, två decennier senare, har någon uppenbarligen valt att låta det förflutna återuppstå.

När Alex och Milo börjar gräva i den gamla historien sätter de sina egna liv på spel. Ju mer de lyckas ta reda på om det bortglömda mordet desto fler mörka hemligheter kommer i dagen.

En skakande berättelse om ondska, godhet och synd.

Jonathan Kellerman har välförtjänt kallats ”mästaren av psykologiska thrillers” och jämförts med storheter som Harlan Coben och David Baldacci. Hans böcker om radarparet Alex Delaware och Milo Sturgis har legat etta på topplistor runt om i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 5, 2020
• ISBN: 9789178295401

Jonathan Kellerman

Jonathan Kellerman is the #1 New York Times bestselling author of more than thirty bestselling crime novels, including the Alex Delaware series, The Butcher’s Theater, Billy Straight, The Conspiracy Club, Twisted, and True Detectives. With his wife, bestselling novelist Faye Kellerman, he coauthored Double Homicide and Capital Crimes. He is also the author of two children’s books and numerous nonfiction works, including Savage Spawn: Reflections on Violent Children and With Strings Attached: The Art and Beauty of Vintage Guitars. He has won the Goldwyn, Edgar, and Anthony awards and has been nominated for a Shamus Award. 

Book preview

Faye

1

DAGEN DÅ JAG FICK MORDBOKEN tänkte jag fortfarande på Paris. Rött vin, kala träd, grå flod, kärlekens stad. Allt som hade hänt där. Och nu detta.

Robin och jag landade på Charles de Gaulle-flygplatsen en mulen måndag i januari. Resan hade varit en överraskning från min sida. Jag hade ordnat den i en väldig hast en kväll, bokat biljetter hos Air France och ett rum i utkanten av åttonde arrondissementet, packat en väska för två, kört de tjugo milen till San Diego i flygande fläng. Dykt upp utanför Robins dörr på Del Coronado strax före midnatt med ett dussin korallröda rosor och ett voilà-leende.

När hon öppnade var hon klädd i en vit T-shirt och hade en röd sarong om höfterna, hennes kastanjebruna lockar hängde lösa, hon såg trött ut på ögonen och var osminkad. Vi kramades, sedan drog hon sig ur omfamningen och tittade ner på resväskan. Då jag visade henne biljetterna vände hon mig ryggen, så att jag inte skulle se att hon grät. Utanför hennes fönster böljade det nattsvarta havet, men det här var ingen badsemester. Hon hade lämnat Los Angeles, eftersom jag hade ljugit för henne och utsatt mig för faror. När jag hörde henne gråta nu undrade jag om skadan gick att reparera.

Jag frågade vad det var för fel. Som om jag inte hade något med saken att göra.

Hon sa: Jag är bara … överraskad.

Vi beställde smörgåsar genom rumsbetjäningen, hon drog för gardinerna och vi älskade med varandra.

Paris, sa hon och satte på sig en hotellbadrock. "Otroligt att du gjort allt detta. Hon slog sig ner och borstade håret och reste sig sedan igen. Närmade sig sängen, ställde sig bredvid mig, rörde vid mig. Hon lät badrocken glida av kroppen, satte sig grensle över mig, slöt ögonen, sänkte ett bröst mot min mun. När det gick för henne för andra gången rullade hon åt sidan och blev liggande tyst.

Jag fingrade på hennes hår, och då hon somnade drogs hennes mungipor uppåt. Ett Mona Lisa-leende. Om några dagar skulle vi köa robotlikt som alla andra turister och försöka få en skymt av verkligheten.

Hon hade flytt till San Diego, eftersom en kamrat från high school bodde där – en käkkirurg som varit gift tre gånger och hette Debra Dyer, som för närvarande hade ihop det med en bankman från Mexico City (Så många vita tänder, Alex!). Francisco hade föreslagit att man skulle åka på shoppingtur till Tijuana och sedan slå sig ner på obestämd tid i ett hyrt strandhus i Cabo San Lucas. Robin, som känt sig som femte hjulet under vagnen, hade tackat nej och ringt mig och frågat om jag ville komma.

Hon hade låtit nervös. Bett om ursäkt för att hon övergett mig. Jag såg det inte alls på det viset. Jag tyckte det var hon som var den förorättade parten.

Jag hade råkat illa ut på grund av dålig planering. Blod hade flutit och någon hade dött. Att förklara det hela i efterhand var inte så svårt: oskyldigas liv hade stått på spel, de goda hade vunnit, jag hade överlevt oskadd. Men då Robin och jag for iväg i hennes pickup, insåg jag sanningen:

Mina missöden hade föga med några ädla avsikter att göra utan betydligt mera med ett karaktärsfel i stället.

För länge sedan hade jag valt klinisk psykologi, det mest stillasittande av yrken, eftersom jag intalat mig att jag ville ägna resten av mitt liv åt att läka emotionella sår. Men det var åratal sedan jag ägnat mig åt någon långtidsterapi. Inte därför att jag, som jag en gång trott, var utbränd på mänskligt elände. Jag hade inga problem med eländet. Mitt andra liv tvångsmatade mig med massvis av elände.

Den bittra sanningen var den att jag en gång hade lockats av humaniteten och utmaningen i att kunna bota folk bara genom att tala med dem, men att sitta på en mottagning och dela upp timme efter timme i tre fjärdedelar och älta andra människors problem hade kommit att tråka ut mig.

På sätt och vis var det underligt att jag velat bli terapeut. Jag hade varit vild av mig som ung – sovit dåligt, varit rastlös och överaktiv, haft hög smärttröskel, varit benägen att ta risker och utsätta mig för skador. Jag lugnade ner mig lite grann när jag upptäckte böckernas värld men tyckte att klassrummet var ett fängelse och ilade genom skolan för att komma undan alltsammans. Efter att ha gått ut high school när jag var sexton köpte jag mig en gammal bil för pengar jag tjänat på sommarjobb, struntade i att min mor grät och att min far inte litade på mig och lämnade Missouris slätter. Skenbart för att börja vid universitetet, i själva verket på väg mot Kalifornien och det hot och löfte som det innebar.

Ömsade skinn likt en orm. Behövde något nytt.

Nya saker hade alltid varit som en drog för mig. Jag behövde sömnlöshet och hot interpunkterat av långa perioder av ensamhet, problem som gav mig huvudvärk, infusioner av dåligt sällskap och det härligt motbjudande att få stifta bekantskap med äckliga ting som det kryllade av under själens stenar. Ett vilt klappande hjärta gjorde mig lycklig. Adrenalinets kickstart i mitt bröst fick mig att känna att jag levde.

Men när livet saktade ner för länge blev jag tom inombords.

Om omständigheterna varit annorlunda kanske jag skulle gjort något åt saken genom att kasta mig ut från flygplan eller bestiga kala klippor. Eller något ännu värre.

För åratal sedan hade jag träffat en polisinspektör som jobbade med mord och det hade förändrat allt.

Robin och jag hade stått ut med det länge. Nu hade hon fått nog och jag skulle snarast möjligt bli tvungen att fatta någon sorts beslut.

Hon älskade mig. Det visste jag att hon gjorde.

Det är kanske därför som hon gjort det lätt för mig.

2

I PARIS ÄR DET BRA MED KLICHÉER.

Man lämnar sitt hotell, stiger ut i duggregnet och går planlöst tills man befinner sig i närheten av Jardin des Tuileries, där man beställer för dyra baguetter och kornigt franskrostat kaffe, varefter man fortsätter till Louvren, där spåren till och med under lågsäsong förskräcker. Så man går över Seine via Pont Royal utan att låtsas om motorbullret som sköljer över bron, studerar det mörka vattnet nedanför, försöker med Musée d’Orsay och tar nästan kål på fötterna under några timmar och insuper geniernas verk. Och sedan längre in på de smutsiga bakgatorna på vänstra stranden, där man trängs med alla svartklädda och skrattar inombords åt ett inbillat dragspelsljudspår som överröstar puttrande skotrar och gnällande Renaulter.

Det var tidigt på eftermiddagen i närheten av en butik i St. Germain som det hände.

Robin och jag hade stannat i en mörk, trång herrekipering med ett skyltfönster fullt av utmanande slipsar och hopsjunkna skyltdockor med ficktjuvsögon. Regnet hade öst ner till och från hela dagen. Paraplyet som vi hade tiggt till oss av hotellportieren var inte så stort att vi rymdes båda två under det och vi blev mer än halvvåta. Robin verkade inte bry sig. Hennes hår var fullt av regndroppar och hon var röd om kinderna. Hon hade varit tyst sedan vi gått ombord på planet i Los Angeles, sovit under större delen av flygturen och inte velat äta något. Den här morgonen hade vi vaknat sent och knappt talat med varandra. När vi gick över floden verkade hon distraherad – stirrade frånvarande utan att se på något särskilt, höll mig i handen, släppte den och grep sedan tag i den igen och kramade den hårt, som om hon försökte skyla över något dumt som hon gjort. Jag trodde det berodde på tidsomställningen.

Promenaden genom St. Germain förde oss förbi en privatskola, där vackra, småpratande ungdomar vällde ut på trottoaren, och sedan till en bokhandel, där jag tänkt gå och bläddra lite, tills Robin drog in mig i klädbutiken och sa: Det här är ett fint sidentyg, Alex. Du skulle behöva något nytt.

Butiken sålde herrkläder men luktade som en skönhetssalong. Expediten var en mager flicka med flätat hår i samma färg som en aubergine. Hon verkade nyanställd och nervös. Robin tog god tid på sig att titta igenom plaggen och hittade till slut en mycket blå skjorta åt mig plus en lyxig rödochguldfärgad slips av tjockt tyg, fick en instämmande nick av mig och bad flickan slå in kläderna. Aubergineflätan försvann till ett bakre rum och kom tillbaka med en bastant kvinna i sextioårsåldern, klädd i kofta, som synade mig från topp till tå, tog skjortan och återvände strax igen med ett ångande strykjärn i ena handen och plagget i den andra – nypressat på en galge, nerstoppat i en genomskinlig plastkasse.

Där kan man tala om service, sa jag när vi kom tillbaka ut på gatan. Är du hungrig?

Nej, inte än.

Du rörde inte frukosten.

Hon ryckte på axlarna.

Den bastanta kvinnan hade följt oss ut och stod i dörren till butiken. Hon kastade en tvivlande blick upp mot himlen. Såg på klockan. Några sekunder senare brakade åskan loss. Med ett belåtet leende återvände hon in.

Regnet var kraftigare och kallare nu. Jag försökte dra in Robin under paraplyet men hon spjärnade emot, stannade kvar utanför och vände upp ansiktet så att hon fick skyfallet rakt på sig. En man som sprang för att söka skydd vände sig om och stirrade.

Jag sträckte mig efter henne igen. Hon fortsatte att streta emot, slickade bort fukt från läpparna. Smålog, som åt ett privat skämt. För ett ögonblick trodde jag att hon skulle berätta vad det handlade om. I stället pekade hon på en restaurang två dörrar längre fram på gatan och sprang före mig dit.

Bonnie Raitt, upprepade jag.

Vi satt vid ett litet bord i hörnet av den fuktiga restaurangen. Golvet var ett smutsigt nätverk av vitt kakel och väggarna bestod av dunkla speglar och ofta målat brunt trä. En kliniskt deprimerad kypare kom med salladen och vinet, som om det var ett svårt straff att servera folk. Regnet sköljde mot fönstret och förvandlade staden till gelatin.

Bonnie, sa hon. Jackson Browne, Bruce Hornsby, Shawn Colvin, kanske andra.

Tremånadersturné.

Minst tre månader, sa hon och undvek fortfarande att se mig i ögonen. Om den blir internationell kan den pågå längre.

Världssvälten, sa jag. Bra sak att kämpa för.

Hungersnöd och barnens bästa, sa hon.

Ädlare kan det inte bli.

Hon vände sig mot mig. Hennes ögon var torra och trotsiga.

Jaha, sa jag. Du är alltså utrustningschef nu. Ingen mer gitarrtillverkning?

Jodå. Jag ska hålla koll på och laga alla instrument.

Jag ska, inte jag skulle. Inga alternativ eller tveksamheter.

När exakt fick du erbjudandet? sa jag.

För två veckor sedan.

Jag förstår.

Jag vet att jag borde ha sagt något. Det var inte – det hamnade i mitt knä bara. Minns du när jag var vid Gold-Tones studios och de behövde de där gamla gitarrerna till den där retrovideon till Elvis ära? Turnéledaren råkade befinna sig i nästa bås, höll på att titta på någon mixning, och det slutade med att vi började prata.

Sällskaplig kille.

Sällskaplig tjej, sa hon. Hon hade sin hund med sig – en engelsk bulldogg, en tik. Spike började leka med henne och vi började prata.

Animalisk magnetism, sa jag. Är turnén hundvänlig eller får jag behålla Spike?

Jag skulle vilja ta med honom.

Han kommer säkert att bli stormförtjust. När åker ni?

Om en vecka.

En vecka. Det gjorde ont i ögonen. Då har du mycket packning som väntar.

Hon höjde gaffeln och spetsade några vissna salladsblad. Jag kan dra mig ur.

Nej, sa jag.

Jag skulle inte ens ha funderat på det, Alex, det handlar inte om pengar.

Mycket pengar?

Hon nämnde summan.

Mycket stora pengar, sa jag.

Hör på mig, Alex: Det spelar ingen roll. Om du inte gillar det kan jag hoppa av.

Jag har inte sagt att jag inte gillar det, och du vill inte hoppa av. Du kanske tackade ja till erbjudandet eftersom jag gjorde dig olycklig, men nu när du har bestämt dig ser du alla möjliga slags fördelar.

Jag längtade efter ett gräl, men hon svarade inte. Restaurangen började fyllas av genomvåta parisare som sökte skydd för störtregnet.

För två veckor sedan, sa jag, sprang jag runt med Milo och hjälpte honom med mordet på Lauren Teague. Dolde vad jag gjorde för dig. Det var dumt att tro att den här resan skulle göra någon skillnad.

Hon petade runt i salladen. Lokalen hade blivit varmare och mindre; folk med bister uppsyn trängde ihop sig vid små bord, andra stod och kurade i dörröppningen. Kyparen började närma sig. Robin blängde till på honom så att han försvann.

Jag har känt mig så ensam ett tag, sa hon. "Du var borta hela tiden. Såg till att du hamnade i situationer. Jag nämnde inget om turnén eftersom jag visste att jag inte kunde – att jag inte borde störa dig."

Hon förde sidan av sin lilla näve utmed bordkanten. Jag har nog alltid tyckt att det du gör är viktigt och att det som jag gör är … bara ett hantverk. Jag började säga något, men hon skakade på huvudet. "Men den här sista gången, Alex. När du träffade den där kvinnan och förförde henne. Planerade en sabla dejt för att kunna – jag vet att syftet var gott, men det handlade ändå om att förföra. Att använda dig själv som …"

Hora? sa jag. Tänkte plötsligt på Lauren Teague. En flicka som jag känt för länge sedan, när jag haft mitt lugna jobb. Hon hade sålt sin kropp och det hade slutat med att hon blivit skjuten genom huvudet och dumpad i en gränd …

"Jag tänkte säga ’lockbete’. Trots allt som vi varit med om tillsammans – detta så kallade upplysta förhållande som vi har fortsätter du med dina egna affärer … Alex, i grund och botten har du byggt upp hela detta andra liv som jag stängs ute från. Som jag vill bli utestängd från."

Hon sträckte sig efter vinglaset, smuttade på det och grimaserade.

Dålig årgång?

Bra årgång. Jag är ledsen, men allt handlar nog bara om tajming. Att jag fick erbjudandet just när jag kände mig så nere. Hon tog min hand och kramade hårt. "Du älskar mig, men du lämnade mig, Alex. Det fick mig att inse hur ensam jag varit så länge. Det har vi båda varit. Skillnaden är att du tycker om att vara ensam – du blir hög av ensamhet och faror. Så när Trish och jag började prata och hon berättade att hon hört talas om sådant jag gjort – att hon kände till mitt rykte – insåg jag helt plötsligt att jag faktiskt hade ett rykte, och här var någon som erbjöd mig en massa pengar och en chans att få göra något eget, så jag sa ja. Det slapp bara ur mig. Och sedan, när jag var på väg hem, fick jag panik och tänkte: Vad gjorde du nu? Och jag sa mig själv att jag måste bryta löftet och undrade hur jag skulle kunna göra det utan att framstå som en idiot. Men så kom jag hem och huset var tomt och plötsligt ville jag inte bryta löftet. Jag gick ut till ateljén och grät. Jag kunde fortfarande ha ändrat mig. Antagligen skulle jag ha gjort det. Men sedan stämde du träff med det där fnasket och … då kändes det helt rätt. Det gör det fortfarande."

Hon tittade ut genom det regndunkla fönstret. En sådan vacker stad. Jag vill aldrig se den mer.

Vädret förblev grått och vått och vi höll oss på vårt rum. Att vara tillsammans var en plåga: återhållen gråt, irriterad tystnad, alltför artigt kallprat, regnet som smattrade mot vindskupefönstren. När Robin föreslog att vi skulle återvända till Los Angeles i förtid, sa jag att jag skulle försöka byta hennes biljett men att jag tänkte stanna kvar ett tag till. Detta sårade henne men gjorde henne även lättad och när taxin dök upp nästa dag för att köra henne till flygplatsen, bar jag hennes väskor, höll henne om armbågen då hon klev in i taxin och betalade chauffören i förskott.

Hur länge stannar du? sa hon.

Vet inte.

Kommer du tillbaka innan jag åker?

Visst.

Lova det, Alex.

Jag lovar.

Sedan: en kyss, ett leende och darrande händer som gömdes.

Då taxin körde iväg försökte jag få syn på hennes nacke i bakrutan – om den darrade, om hon sjönk ihop, några tecken på ånger eller sorg.

Omöjligt att avgöra.

Allting gick så fort.

3

UPPBROTTET SKEDDE PÅ EN SÖNDAG – en ung leende kille med hästsvans som jag hade lust att smocka till kom med en stor skåpbil och två roadies med kulmagar, klädda i svarta T-shirts märkta Stoppa Svälten-turnén. Killen med hästsvansen hade ett tuggben åt Spike och hälsade handflata mot handflata på mig. Spike åt ur hans hand. Hur hade den jäveln vetat att han skulle ta med sig hundgodis?

Hej, jag heter Sheridan, sa han Turnésamordnaren. Han var klädd i vit skjorta, blå jeans, bruna stövlar, hade smal kropp och ett rent, slätrakat ansikte som lyste av optimism.

Jag trodde det var Trish.

Trish är övergripande turnéledare. Min chef. Han kastade en blick på huset. Måste vara fint att bo häruppe.

Mmm.

Så ni är psykolog.

Mmm.

Jag hade psykologi som huvudämne på college. Studerade psykoakustik vid UC Davis. Var ljudingenjör tidigare.

Så trevligt för dig då. Hmm.

Robin kommer att få delta i något viktigt.

Hej, sa jag.

Robin kom nerför yttertrappan med Spike i koppel. Hon var klädd i skär T-shirt, urblekta jeans, tennisskor och stora örringar och började ge roddarna order då de lastade ombord hennes väskor och verktygslådor i skåpbilen. Spike såg upphetsad ut. Liksom de flesta hundar är hans känslobarometer finstämd och under de senaste dagarna hade han varit ovanligt foglig. Jag gick fram, böjde mig ner och klappade hans knöliga franska bulldoggshuvud, sedan kysste jag Robin, sa Ha det så trevligt, och vände dem ryggen och traskade upp till huset.

Hon stod där bredvid Sheridan. Och vinkade.

När jag kom fram till dörren låtsades jag inte se henne men beslöt sedan att vinka.

Sheridan satte sig bakom ratten på skåpbilen och alla andra trängde in sig bakom honom.

De dånade iväg.

Äntligen.

Nu återstod det svåra.

Till en början var jag fast besluten att bevara min värdighet. Det varade i ungefär en timme och under de följande tre dagarna stängde jag av telefonen, kollade inte med telefonvakten eller drog ifrån gardinerna eller rakade mig eller tog in posten. Jag läste faktiskt tidningen, eftersom nyhetsrapporteringen har en kraftig slagsida åt det hopplösa. Men andra människors olyckor gjorde mig inte gladare och orden flimrade förbi lika obegripliga som hieroglyfer. Det lilla jag åt smakade jag inte på. Jag har inget problem med spriten, men Chivas blev en vän. Uttorkningen utkrävde sin tribut: håret blev torrt och ögonen sved och mina leder stelnade. Huset, som alltid varit för stort, växte till monstruösa proportioner. Luften blev kvav.

På onsdagen gick jag ner till dammen och matade karparna, för varför skulle de behöva lida? Det fick mig att börja med en massa tråkigt rutin-göra, som att skura, damma, sopa och rätta till saker. På torsdagen ringde jag till slut upp telefonvakten. Robin hade ringt varje dag och lämnat nummer i Santa Barbara och Oakland. På tisdagen lät hon orolig, på onsdagen förvirrad och arg och pratade snabbt: bussen skulle till Portland. Allt var bra, Spike mådde bra, hon jobbade för fullt, folk var toppen. Jagälskardighoppasdumårbra.

Hon ringde två gånger på torsdagen och undrade om jag gett mig ut och rest ensam. Lämnade ett mobilnummer.

Jag tryckte in några knappar. Fick meddelandet: Samtalet kan inte kopplas.

Strax efter ett på eftermiddagen satte jag på mig shorts, träningströja och gymnastikskor och började klampa iväg uppför Beverly Glen med trafiken emot mig. Jag övergick i lättare joggingtakt när jag kände mig tillräckligt slapp i kroppen och det slutade med att jag sprang snabbare och pressade kroppen mer än jag gjort på flera år.

När jag kom hem värkte det överallt och jag kunde knappt andas. Brevlådan nere vid ridstigen som leder upp till grinden var fullproppad med papper och brevbäraren hade lämnat flera paket på marken. Jag hivade upp alltsammans och lade det på matsalsbordet, tänkte ta lite mer whisky men drack litervis med vatten i stället, återvände till posten och började håglöst gå igenom den.

Räkningar, reklam, erbjudanden från fastighetsmäklare, några få seriösa, massor av tvivelaktiga. Paketen var en psykologibok som jag beställt för en tid sedan, gratisprov av en tandkräm som påstods vara bra för tandköttet och ge ett bländande leende och en 2x3 dm stor rektangel inslagen i grovt blått papper med DR A. DELAWARE och min adress maskinskrivet på en vit etikett.

Ingen returadress. Stämplat i city, inga frimärken, bara en frankostämpling. Det blå papperet, som var så kraftigt att det kändes som tyg, var prydligt hopvikt och hårt igenklistrat med genomskinlig tejp. När jag slet upp det hittade jag ännu ett prydligt lager under – skärt plastat papper som jag skalade bort.

Inuti låg en ringpärm. Blå, av någon sorts strävt läder, vältummad och glansig på sina ställen.

Mitt på omslaget satt några guldbokstäver fastklistrade.

Mordboken

Jag öppnade pärmen och hittade en tom, svart sida. Nästa sida var också av svart papper, innesluten i ett hårt plastfodral.

Men den var inte tom. Med svarta, självhäftande fotohörn satt ett foto fäst innanför: sepiafärgat, urblekt med marginaler av samma färg som kaffe med för mycket mjölk i.

En bild på en manskropp som låg på ett metallbord. Skåp med glasdörrar i bakgrunden.

Bägge fötterna var kapade vid anklarna, placerade strax under skenbensstumparna. Liket saknade vänsterarm. Den högra var en illa tilltygad klump. Detsamma gällde bålen ovanför bröstvårtorna. Huvudet var insvept i tyg.

Den maskinskrivna texten i nedre marginalen lydde: Östra L.A., nr Alameda Blvd. Knuffad under tåg av sambo.

På sidan mittemot fanns en liknande bild: Två kroppar med spretande armar och ben och gapande munnar – två män – som låg på ett plankgolv i fyrtio graders vinkel från varandra. Mörka fläckar syntes under liken, mörkbruna av ålder. Bägge offren var klädda i säckiga byxor med vida uppslag, skotskrutiga skjortor och snörkängor. Stora hål i den vänstra mannens sulor. Ett drinkglas låg omkullvält intill armbågen på den andra med en klar vätska i en pöl intill kanten.

Hollywood, Vermont Ave. Bägge skjutna av vän under gräl om pengar.

Jag vände blad och hittade ett foto som verkade mindre antikt – svartvitt på glansigt papper, en närbild på ett par i en bil. Kvinnan låg i en sådan ställning att ansiktet inte syntes: utsträckt över mannens bröst och dold bakom en massa platinablonda lockar. Storprickig, kortärmad klänning, runda armar. Hennes följeslagares huvud vilade mot överkanten på bilsätet och stirrade upp mot taklampan. Svart blod sipprade ur hans mun, delade sig i två rännilar när det nådde kavajslaget, fortsatte nerför slipsen. Smal slips, mörk med ett mönster av tumlande tärningar. Detta och bredden på kavajslaget tydde på att bilden var tagen på femtiotalet.

Silverlake, nära reservoaren, äktenskapsförbrytare, han sköt henne, stoppade sedan pistolen i munnen.

Sidan fyra: blek, naken hud ovanpå ett skrynkligt överkast till en skåpsäng. Den tunna madrassen upptog större delen av golvytan i en mörk, ynklig garderob till rum. Underkläder låg hopknycklade på golvet. Ett ungt, likstelt ansikte, svartblå fläckar på smalbenen, mörkt könshår mellan utfläkta ben, strumpbyxor nerdragna till halva vaderna. Jag förstod av ställningen att det rörde sig om ett sexbrott, så bildtexten kom inte som någon överraskning.

Wilshire, Kenmore St. Våldtäktsmord. Sjuttonårig mexikansk flicka, strypt av pojkvän.

Sidan 5: Centrala L.A., Pico nära Grand, 89-årig dam, väskryckning som ledde till huvudskada, mord.

Sidan 6: Sydvästra L.A., Slauson Ave. Negerspelare ihjälslagen under tärningsspel.

Det första färgfotot dök upp på sidan tio: Rött blod på sandfärgad linoleum, den gröngrå blekheten som markerade att själen flytt. En fet, medelålders man satt hopsjunken mitt bland travar av cigarretter och godis, hans himmelsblå skjorta var mörklila av kladdigt blod. Intill hans vänstra hand stod ett avsågat basebollträ med en läderrem instoppad genom skaftet.

Wilshire, Washington Blvd, nära La Brea, ägare av spritbutik skjuten vid rån. Försökte sätta sig till motvärn.

Jag bläddrade snabbare.

Venice, Ozone Avenue, kvinnlig konstnär attackerad av grannes hund. Tre års dispyt.

… Bankrån, Jefferson och Figueroa. Kassören gjorde motstånd, skjuten med sex skott.

… Våldsamt gaturån, Broadway och Femte. En kula genom huvudet. Den misstänkte stannade kvar, upptäcktes när han höll på att gå igenom offrets fickor.

… Echo Park, kvinna knivhuggen i köket av make p.g.a. dålig soppa.

Sida efter sida av samma grymma artisteri och sakliga prosa.

Varför hade det här skickats till mig?

Det fick mig att tänka på en gammal skämtteckning: Varför inte?

Jag bläddrade igenom resten av pärmen utan att se på bilderna, letade bara efter något personligt meddelande.

Hittade bara främlingars döda kroppar.

Fyrtiotre stycken, allt som allt.

Längst bak fanns en svart sida med ännu en text mitt på, gjord av liknande påklistrade guldbokstäver:

SLUT

4

JAG HADE INTE TALAT med min bäste vän på ett tag, och det var okej för min del.

Efter att jag hade redogjort för åklagaren om mordet på Lauren Teague hade jag fått nog av rättssystemet och var glad att slippa ifrån det fram till rättegången. En förmögen svarande och en eskader av betalda bedragare betydde att det skulle ta år att komma dit, inte månader. Milo hade behållit detaljerna för sig själv, så jag hade en bra orsak att hålla mig på avstånd: Killen var överhopad med arbete, bäst att ge honom lite svängrum.

Det verkliga skälet var att jag inte hade lust att prata med honom eller någon annan. I åratal hade jag predikat hur nyttigt det var att förverkliga sig själv, men ända sedan barndomen hade jag själv föredragit att isolera mig. Mönstret hade uppstått tidigt under alla dessa hemska nätter när jag suttit hopkurad i källaren med händerna för öronen och nynnat Yankee Doodle för att slippa höra hur mina föräldrar grälade ovanför.

När det blev för otäckt kröp jag ihop likt en mollusk i en grå ficka av ensamhet och isolering.

Nu hade jag fyrtiotre bilder på döda människor på matsalsbordet. Döda hörde till Milos råvaror.

Jag ringde upp vaktlokalen på Västra L.A.:s polisstation.

Sturgis.

Delaware.

Alex. Vad har hänt?

Jag har fått något jag tyckte du borde titta på. En pärm full med något som ser ut som brottsplatsfoton.

Riktiga foton eller fotostatkopior?

Foton.

Hur många?

Fyrtiotre.

Så du har räknat dem, sa han. Fyrtiotre från samma fall?

Fyrtiotre olika fall. De verkar sitta i kronologisk ordning.

Fick du dem? Hur då?

Via amerikanska postverket med A-post nerifrån city.

Ingen aning om vem som kan ha förärat dig detta?

Jag måtte ha en hemlig beundrare.

Brottsplatsfoton sa han.

Eller också tar någon mycket otäcka semestrar och har bestämt sig för att göra en klippbok. Samtal väntar-signalen hördes. I normala fall brukade jag inte bry mig om den, men det kunde vara Robin från Portland. Vänta ett ögonblick.

Klick.

God dag, sir, sa en glad kvinnoröst. Är det ni som betalar telefonräkningen i huset?

Nej, det är jag som är sexleksaken, sa jag och gick tillbaka till Milo. Kopplingston. Det hade kanske gått något larm, så att han måste rycka ut. Jag ringde hans nummer igen, blev kopplad till Västra L.A.:s civilanställde receptionist men brydde mig inte om att lämna något meddelande.

Tjugo minuter senare ringde det på dörren. Jag hade inte bytt från joggingkläderna, hade inte bryggt kaffe eller kollat kylskåpet – första stället där Milo tittar. Att se på porträtt av våldsam död skulle få de flesta människor att tappa aptiten, men han har sysslat med sådant här länge och har fört upp tröstätande till en helt ny nivå.

Jag öppnade dörren och sa: Det var snabbt.

Det var ändå lunchdags. Han gick förbi mig till stället där läderpärmen låg fullt synlig men gjorde inga ansatser att ta upp den utan blev bara stående med tummarna i byxhällorna och andades tungt efter språngmarschen upp till terrassen.

De gröna ögonen flyttade sig från boken till mig. Mår du inte bra?

Jodå.

Vad ska det här föreställa då, en ny look? Han pekade med ett korvlikt finger mot mitt skäggstubbiga ansikte.

Jag tar det lite lugnt med rakningen bara, sa jag.

Han vädrade och såg sig omkring i rummet. Ingen som nafsar mig i byxbenen. Är El Poocho där bakom med Robin?

Nix.

Hon är väl här? sa han. Hennes pickup står på framsidan.

Du måste vara polis, sa jag. Tyvärr myllrar det av falska ledtrådar. Hon är ute. Jag pekade på boken. Kolla den där medan jag rotar i skafferiet. Om jag hittar något som inte är förstenat ska jag greja en smörgås åt dig.

Nej tack.

Något att dricka?

Nej. Han vek sig inte en tum.

Vad nu då? sa jag.

Hur ska jag uttrycka det här på ett fint sätt? sa han. Okej: du ser ut som skit, det luktar som på ett ålderdomshem här, Robins pickup finns här men inte hon och när jag nämner henne stirrar du ner i golvet som en misstänkt brottsling. Vad i helvete är det frågan om, Alex?

Ser jag ut som skit?

Det är en förskönande omskrivning.

Tja, sa jag. Bäst att jag inte ställer upp för några tidningsbilder då. Och på tal om bilder … Jag höll fram boken åt honom.

Du byter samtalsämne, sa han och kikade ner på mig. Vad kallar man sådant på psykologskolan?

Att byta samtalsämne.

Han skakade på huvudet, fortsatte att se beskedlig ut och lade armarna i kors över bröstet. Men bortsett från spänningsrynkorna kring ögonen och munnen såg han lugn ut. Hans bleka, ärriga ansikte var lite magrare än vanligt, ölmagen var ljusår från platt men definitivt mindre tjock än förr.

Bantade han? Eller hade han slutat supa igen?

Han klädde sig med ovanlig harmoni: billig men ren marinblå blazer, kakibyxor, vit skjorta som bara var aningen fransig vid kragen, marinblå slips, splitter nya beige ökenkängor med gummisulor som knarrade när han flyttade om kroppsvikten och fortsatte att studera mig. Splitter ny frisyr också – kortklippt på sidorna och baktill men långt och rufsigt högst upp, massor av tjusarlockar på hjässan. En svart lugg hängde ner över pannan. Håret från tinningarna och ner till underkanten av de alltför långa polisongerna hade blivit snövitt. Kontrasten mot det svarta håret högst upp var anslående – skunken hade han börjat kalla sig själv.

Uppsvidad och nyklippt, sa jag. Är det här något nytt påfund? Ska jag inte försöka ge dig mat? I vilket fall kan du ta den satans boken.

Robin…

Senare. Jag räckte över den blå pärmen till honom.

Han stod kvar med armarna i kors. Lägg ner den på bordet igen. Han drog fram ett par kirurghandskar, satte på sig dem, studerade det blå läderomslaget, öppnade pärmen, läste vad som stod på försättsbladet och fortsatte till det första fotot.

Gammalt, mumlade han. Det syns på färgen och kläderna. Antagligen något som någon haft liggande på vinden.

Polisfoton?

Antagligen.

Snattade från bevisförrådet?

Bevis arkiveras, någon blir klåfingrig, vem märker väl om en bild per mapp försvinner?

En snut?

En snut eller någon civil tjuv. Massor av folk har tillgång till dem, Alex. Somliga gillar jobbet för att de får frossa i blod.

’Mordboken’, sa jag. Samma titel som ett officiellt fall.

Samma färg också. Den som skickade det här känner till rutinerna.

Men varför skicka det till mig?

Han svarade inte.

Allt är inte antikt, sa jag. Bläddra på.

Han studerade fler foton, bläddrade tillbaka till det första fotot och sedan fram till stället där han slutat. Fortsatte i snabbare takt och skummade bara igenom resten, precis som jag hade gjort. Sedan hejdade han sig. Stirrade på ett foto mot slutet av boken. Hans kraftiga knogar svällde då han grep tag om pärmen.

När exakt fick du det här?

Med dagens post.

Han sträckte sig efter omslagspapperet, studerade adressen och stämplingen. Återvände till pärmen.

Vad är det? sa jag.

Han lade pärmen på bordet, uppslagen på sidan där han slutat. Blev sittande med handflatorna vilande på var sida om pärmen. Gnisslade tänder. Skrattade. Ljudet kunde ha gjort ett villebråd skräckslaget.

Foto nummer 40.

En kropp i ett dike, fullt med smutsigt vatten. Rostfärgat blod och grå lera. Till höger på kortet skymtade torrt ogräs. Pilar målade med vitt bläck pekade mot offret.

En ung kvinna, kanske en tonårsflicka. Mycket mager – konkav mage, bröstkorg som en tvättbräda, bräckliga axlar, spinkiga armar och ben. Hugg- och sticksår på buken och halsen. Konstiga stora svarta prickar också. Bägge brösten var borta, där de borde ha funnits syntes mörklila diamantformade skivor. Hennes knotiga ansikte hade lagts i profil, vänt åt höger. Ovanför pannan, där håret skulle ha varit, svävade ett rubinrött moln.

Purpurfärgade märken runt både hand- och fotlederna. Fler svarta fläckar på bägge benen – interpunktionstecken med rosenfärgade glorior omkring.

Brännmärken efter cigarretter.

Långa vita ben uppdragna i en parodi på sexuellt välkomnande.

Jag hade skummat förbi den här.

Centrala L.A., Beaudry Ave., kroppen dumpad ovanför påfartsrampen till motorväg 101. Sexmord, skalperad, strypt, knivhuggen och bränd. OL.

’OL, sa jag. Olöst?

Fanns det inget annat, utöver pärmen och omslagspapperet? sa Milo. Inget meddelande?

Nej, bara det här.

Han såg på det blå omslagspapperet igen, kontrollerade sedan det skära plastade papperet som suttit under och återgick därefter till den mördade flickan. Satt där en lång stund tills han slutligen flyttade ena handen och gned sig i ansiktet som om han tvättade sig utan vatten. En gammal nervös vana. Ibland hjälper det mig att förstå vad han är på för humör, ibland märker jag det knappt.

Han upprepade gesten. Kramade näsryggen. Gnuggade sig igen. Förvred munnen, men slappnade inte av utan satt bara där och stirrade.

Oj, oj, sa han.

En stund senare. Ja, det tror jag det betyder. Olöst.

Det stod det inte på något av de andra fotona, sa jag.

Han svarade inte.

Betyder det att det är det här som vi ska titta på? sa jag.

Han svarade inte.

Vem var hon? sa jag.

Han slappnade av, tittade upp på mig och visade tänderna. Det var inget leende, liknade inte ens tillnärmelsevis ett leende. Det här var en min som en björn kanske kan få när den upptäcker ett gratis mål mat.

Han tog upp den blå pärmen. Den darrade. Hans händer skakade. Det hade jag aldrig varit med om tidigare. Han gav ifrån sig ett otäckt skratt och lade pärmen på bordet. Kramade hörnen på den. Reste sig upp och gick in i vardagsrummet. Vände sig mot öppna spisen, tog upp en eldgaffel och knackade mycket försiktigt till granithärden.

Jag tittade närmare på den lemlästade flickan.

Han skakade våldsamt på huvudet. Varför vill du bry din hjärna med det där?

Din egen hjärna då? sa jag.

Min är redan besudlad.

Min också. Vem var hon, Milo?

Han lade tillbaka eldgaffeln. Vankade omkring i rummet.

Vem hon var? sa han. Någon som blev till ingenting.

5

DE SJU FÖRSTA MORDEN var inte så hemska som han trott.

Inte hemska alls, jämfört med vad han sett i Vietnam.

Han hade blivit placerad vid Centraldivisionen, inte långt – varken geografiskt eller kulturellt – från Rampart, där han haft ett års uniformstjänst, följt av åtta månader vid Newton Bunco.

Hade lyckats prata sig bort från den första tjänsten vid Newtons sedlighetsrotel. Vad folk skulle ha skrattat om de vetat.

Han var tjugosju år gammal, kämpade redan med övervikt, var helt ny vid mordroteln och inte säker på om han passade. För något slags polisarbete. Men i det här läget – efter Sydostasien, vad kunde han annars göra?

Han var nybliven kriminalassistent och hade lyckats bevara sin hemlighet men visste att det hade pratats.

Ingen hade sagt något till honom rent ut, men han hade ju öron att höra med.

Det är något konstigt med honom – som om han tror att han är bättre än alla andra.

Super men pratar inte.

Tar inte en sil.

Kom till Hank Swangles svensexa, men när de tog dit groupien och gruppsexet började, var fan var han då?

Gratis avsugning och dä sticker han.

Han gillar inte fitta helt enkelt.

Knäppt.

Hans testresultat, uppklarandeprocent och envishet gjorde att han hamnade vid Centraldivisionens mordrotel, där de parade ihop honom med en mager fyrtioåttaårig inspektör vid namn Pierce Schwinn, som såg ut som sextio och inbillade sig att han var filosof. För det mesta jobbade han och Schwinn om nätterna, eftersom Schwinn trivdes i mörkret: killen fick migrän av ljus och han klagade över att han led av kronisk sömnlöshet. Inte alls särskilt konstigt, killen åt slemhinneavsvällande medel som godis för en ständigt täppt näsa och stjälpte i sig dussintals koppar kaffe per skift.

Schwinn älskade att köra omkring, satt mycket lite vid sitt skrivbord, vilket var en trevlig omväxling mot de rutiner Milo haft vid Bunco, som bara gett honom träsmak. Men avigsidan var att Schwinn inte orkade koncentrera sig på kontorsarbete utan genast överlät allt pappersjobbet på sin nya, yngre kollega.

Milo ägnade timmar åt att vara en satans sekreterare, antog att det var bäst att hålla klaffen och lyssna, eftersom Schwinn varit med länge och måste ha något att erbjuda. I bilen var Schwinn omväxlande tystlåten och pratig. När han någon gång sa något blev hans tonfall predikande, han skulle alltid poängtera något. Killen påminde honom om en av hans professorer vid Indiana University. Herbert Milrad, en man med ärvd förmögenhet som var specialist på Byron. Sjukligt fet med päronformad kropp, led av våldsamma humörsvängningar. Milrad hade gissat Milos hemlighet vid mitten av första terminen och försökt utnyttja det. Milo, som fortfarande var långt ifrån klar över sin sexualitet, hade taktfullt avböjt. Dessutom fann han Milrad fysiskt motbjudande.

Ingen vacker scen, detta stora avvisande, och Milo visste att Milrad skulle plåga honom. Han var klar med den akademiska världen, kunde glömma alla planer på en fil. doktorsexamen. Han avslutade sin fil. mag.-uppsats med att piska livet ur stackars Walt Whitmans ord och fick med nöd och näppe godkänt. Eftersom han ändå var dödligt trött på det skitsnack som kallades litterär analys, lämnade han universitetet, svarade på en annons vid studentstadens arbetsförmedling och tog jobb som vaktmästare vid Muscatatucks viltreservat och väntade på att värnpliktsmyndigheten skulle ringa. Fem veckor senare kom brevet.

Vid årets slut var han sjukvårdare och vadade omkring på risfält, vaggade unga pojkars huvuden och såg knappt formade själar fly, medan han höll deras varma inälvor i händerna – inälvor var den stora utmaningen, de gled mellan hans fingrar likt rå korv. Blodet blev brunt och virvlade då det träffade det leriga vattnet.

Han klarade sig hem med livet i behåll, fann det civila livet och sina föräldrar och bröder outhärdliga, gav sig ut på vägarna, tillbringade en tid i San Francisco och lärde sig en del om sin sexualitet. Tyckte San Francisco var klaustrofobiskt och självmedvetet hippt, köpte en gammal Fiat och körde nerför kusten till Los Angeles, där han stannade därför att smoggen och fulheten kändes lugnande. Han gick och drog ett tag på tillfälliga jobb innan han bestämde sig för att polisjobb kanske kunde vara intressant, så varför inte?

Där var han sedan, tre år senare. Klockan sju på kvällen satt han och Schwinn i den civila polisbilen på parkeringsplatsen utanför ett Taco Tio på Temple Street och åt gröna chiliburritos, Schwinn var på tystlåtet humör och såg sig omkring med nervös blick, medan han proppade i sig maten utan att verka njuta av den särskilt.

När radion knastrade till talade Milo med ledningscentralen, skrev ner detaljerna och sa: Det är nog bäst att vi sticker nu.

Vi kan väl äta först, sa Schwinn. Det är ändå ingen som vaknar till liv igen."

Mord nummer åtta.

Hans första sju hade inte varit särskilt äckliga. Inte hade det rått någon tvekan om vem som begått dem heller. Liksom i nästan alla fall vid Centraldivisionen var offren svarta eller mexikaner och samma sak gällde förövarna. När han och Pierce dök upp var de enda andra vita som syntes till uniformerade poliser och tekniker.

Fall med svarta eller bruna inblandade innebar tragedier som aldrig hamnade i tidningen, åtal som blev nerlagda eller ledde till framförhandlade erkännanden mot lindrigare straff, eller så kunde boven, om han råkade få en verkligt dum offentlig försvarare, få sitta inspärrad länge på ett countyfängelse, sedan följde en snabb rättegång, varefter han dömdes till högsta tillåtna straffsats.

De två första morden hade handlat om skottdraman på barer, fyllon till förövare som druckit så mycket att de fortfarande var kvar när polisen kom – de satt bokstavligen med rykande pistoler och gjorde inget som helst motstånd.

Milo såg på hur Schwinn tog hand om dårarna, lärde sig det som skulle visa sig vara Schwinns rutin: först mumlade han något ohörbart om författningsenliga rättigheter för en gärningsman som inget begrep av vad han sa. Sedan försökte han få den idioten att bekänna redan på brottsplatsen. Förvissade sig om att Milo hade penna och anteckningsblock framme och skrev ner alltsammans.

Duktig pojke, brukade han säga efteråt till den misstänkte, som om den jäveln hade klarat ett prov. Över axeln sa han sedan till Milo: Kan du skriva maskin?

Därefter tillbaka till stationen, där Milo brukade hamra på tangenterna och Schwinn brukade försvinna.

Fall tre, fyra och fem hade inträffat i hemmet. Farligt för de uniformerade som anlände först till platsen men snyggt och prydligt framdukat för kriminalarna. Tre impulsiva makar, två skottdraman, en knivhuggning. Prat med familjen och grannarna för att ta reda på var förövarna gömde sig – vanligtvis inom gångavstånd – och sedan ringer man på förstärkning och haffar dem, Schwinn mumlar vad de har för rättigheter…

Mord nummer sex var ett tvåmannarån i en juvelerarbutik på Broadway – billiga silverkedjor och smutsiga diamantbitar i urusla tiokarats-ringar. Rånet hade varit överlagt, men mordet var resultatet av ett slumpskott då en av rånarnas pistoler avlossats av misstag och kulan trängt rakt in i pannan på innehavarens artonårige son. En stor, snygg grabb vid namn Kyle Rodriguez, duktig fotbollsspelare vid El Monte High, som råkade vara på besök hos pappan för att berätta den glada nyheten att han fått ett idrottsstipendium vid Arizona State.

Schwinn verkade uttråkad inför det också, men han visade ändå vad han gick för. Så att säga. Sa åt Milo att kolla tidigare anställda, han var bombsäker på att man skulle hitta förövaren på så vis. Släppte av Milo vid stationen och gav sig av på ett läkarbesök, varefter han sjukskrev sig resten av veckan. Milo knackade dörr i tre dagar, fick ihop en lista, riktade in sig på en fastighetsskötare som fått sparken från juvelerarbutiken för en månad sedan, misstänkt för snatteri. Hittade killen på ett hotell i centrala staden, där han fortfarande bodde med sin svåger som varit hans medbrottsling. Bägge bovarna spärrades in och när Pierce Schwinn dök upp såg han rosig och pigg ut och sa: Ja, det fanns ingen annan möjlighet – skrev du klar rapporten?

Det här mordet fastnade i minnet på Milo ett tag: Kyle Rodriguez kraftiga, bronsfärgade kropp hopsjunken över juvelerardisken. Den bilden höll honom vaken mer än en natt. Det handlade inte om något filosofiskt eller teologiskt, bara om allmän irritation. Han hade sett massvis av unga, friska killar dö en betydligt mer plågsam död än Kyle, hade för länge sedan gett upp hoppet om att bli klok på varför saker och ting hände.

Han tillbringade sina sömnlösa nätter med att köra omkring i den gamla Fiaten. Upp och ner för Sunset från Western till La Cienega och sedan tillbaka igen. Tog slutligen av söderut på Santa Monica Boulevard.

Som om det inte varit dit han varit på väg hela tiden.

Spelade ett spel med sig själv, likt en bantare som kretsar runt en tårtbit.

Han hade aldrig varit särskilt viljestark.

Tre kvällar i rad körde han sakta omkring i Boystown. Efter att först ha duschat, rakat sig, sprutat på lite väldoft och tagit på sig en ren, vit T-shirt, jeans med pressveck och vita tennisskor. Önskade att han hade varit lite snyggare och smalare, men antog att han inte såg så illa ut om han kisade, drog in magen och höll nerverna i schack genom att gnugga sig i ansiktet. Den första kvällen svängde en polisbil från sheriffkontoret in i trafiken vid Fairfax och lade sig två billängder bakom hans Fiat, vilket fick honom att gripas av förföljelsemani. Han följde alla trafikregler, körde tillbaka till sin lilla kassa lägenhet på Alexandria, drack