Dockan

By Jean Bolinder

Ett brutalt mord äger rum på en idyllisk sommarö långt ute i Bohusläns skärgård, och när det enda vittnet till den fruktansvärda händelsen berättar vad som hänt blir han inte trodd. Ingenting tyder ju på att något faktiskt har hänt. Men när den ilskne och melankoliske gymnasieläraren anländer till ön förändras något, och de händelser som dittills legat dolda i mörkret förs nu fram i det skoningslösa ljuset ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726783131

Book preview

slump.

I. Idiotens historia

1

– Han satt där och kissade! Och så reste han på sig, drog upp byxorna och tittade på flickorna. Och så … så … dödade han den ena. Hon den snygga med kort ljust hår. Han ströp na! Hör du det lärarn! Och den andra burrhåriga, hon krängde på sig sina kläder och sprang iväg till pensionatet.

Idioten snörvlade och grät. Och en massa osammanhängande babbel blev till några begripliga meningar. Ingen runt om brydde sig om honom och hans tjatande. Med en stigande irritation hade jag en påträngande känsla av att han och jag buntades in i samma djävla idiotfack.

Annars hade äntligen något hänt i denna eländiga sommartristess. Det var kväll och jag satt ute på badhotellets takveranda och läste I syner av Seamus Heaney och i Lars Gustafssons tolkning:

"att göra ateljé av den där fria labyrinten,

att vända ljus in och ut och avgränsa det rum

där det tillfälliga lurades in i det exakta"

Det är den dikten som börjar Att sätta ett glastak på handbollsrummet. Glastak – ateljéfönster – ljus som släpps in i labyrinten – det får en naturligtvis att tänka på Ikaros och Daidalos flykt ur labyrinten på Kreta genom ett takfönster.

Flykten mot ljuset – och döden i havet!

Säg det till dagens gymnasister! De fattar inte vad man talar om. Vårt kulturarv har givits upp till förmån för Internet!

Lika väl som vår självständighet förråtts till EU!

Som jag satt och läste Heaney och drack en grogg som min läkare skulle ha missunnat mig om han bara sett den, hördes plötsligt där ute på den isolerade ön i havsbandet, ljudet av en brandbil. Det kom uppifrån skogen och pulserade fram bland klippor, tallar och skränande måsar. Alla som befann sig på den stora altanen sträckte på halsarna och tittade förväntansfullt mot backen där vägen kom fram ur snåren av träd, sly, kaprifol och midsommarblomster. Några ungar sprang fram till det vitmålade räcket och glodde under upphetsat tjattrande. Vad är människan annat än en ovanligt oborstad apsort?

Jag sniffade i luften efter rök och uppfångade en lukt som kanske kunde vara det. Utan att visa mig alltför nyfiken inför en eventuell betraktare (men vem intresserar sig för mig?) gjorde jag en ögonpanorering över det lilla fiskeläget för att se om det brann någonstans. Men allt verkade lugnt och stilla bland husen.

Den eventuella röken luktade grillfett.

Så dök bilen med sirenen upp i backen från Lotsutkiken. Det var en liten jeep och någon sade att det var öns kombinerade brandbil och ambulans. Den körde mot bryggan, ett par hundra meter nedan hotellet.

Folk reste sig och skyndade utför trapporna från altanen för att få se på den sensation som givit upphov till utryckningen.

Själv följde jag med strömmen av hyenor efter att ha druckit min grogg i botten. Motion är bra för mig enligt vad min läkare roar sig med att upplysa om. Motionera! Drick ingen sprit eller i varje fall mindre mängd. Sluta att röka! Ta det vita pillret en halvtimme innan maten och det bruna hjärtformade efter måltiden. Ät fibrer! Inget fett och givetvis inget socker!

Djävla glädjedödare. Fast å andra sidan finns det ingen glädje att döda hos mig. Det får räcka med att jag dör själv.

I alla fall följde jag rådet att motionera. Jag flöt med strömmen av hyenor ner till bryggan.

Som om saker och ting inte varit djävliga nog ändå så kom den drygt sextioårige Idioten skumpande som en slaktfärdig gris i backen från sin mammas hus. De grå testarna kring flinten stod på ände och saliven droppade från den slappa munnen.

– Lärarn, lärarn! tjatade han. Lärarn! Hörde du ambulansen?

Hur in i det glödande helskotta skulle jag kunnat undgå att höra bilsirenen? Och vad trodde han att jag följde med strömmen ner till bryggan för?

Men som vanligt visade jag inte vad jag tänkte. Jag nickade till honom att jovisst hade jag hört sirenen. Och jovisst var jag på väg ner till bryggan för att se vad som hänt. Och jovisst var han välkommen att gå bredvid mig, flåsa, babbla och lukta svett och bristande hygien.

Oss jämlikar emellan!

2

Över huvud taget har jag alltid nickat medhåll till alla och hållit god min i livets elaka spel. Det har jag aldrig haft minsta tack för, folk bara breder ut sig och är beskäftigt egoistiska på min bekostnad.

Min förra hustru, olyckan Katarina, gav sig av och påstod att jag var aggressiv och att det kom fram när jag fick sprit i kroppen. Och att alla genomskådade min beskedliga mask och såg hur hemskt aggressiv jag var bakom den.

Och så packade hon sin lilla väska och så kom hennes bror som såg ut som ett våffeljärn i fejset och hämtade henne utan att säga ett ord till mig. Han bara glodde stint som om jag våldtagit hans illa hopsatta mekano till syster och nu skulle gripas av polisen.

Även Katarina blängde och så slog hon igen dörren efter sig för att bli en sådan där liten märkvärdig tant som man kan se på badorterna med en väninna i sällskap. De går omkring med en triumferande min i sina snipiga ansikten och utstrålar belåtenhet över att ha besegrat hela manssläktet, gjort sig oberoende av sex och aldrig mera behöva städa, laga mat eller handla i affären. Annat än åt sig själva.

Ibland har de en liten, lika märkvärdig flickunge i släptåg, ett blekt barn som glor på en med en uppsyn som om det avslöjat ens person som ännu en av dessa vidriga karlar som bara parasiterar på det stackars kvinnosläktet och inte bättre förtjänar än att så snabbt det sig göras låter, jagas ut i kylan.

Självklart kommer detta barn om femton, tjugu år att fånga in en stackars inte ont anande man för att sedan gnälla och gnöla till dess hon en triumfens morgon kan skrika som Katarina:

– Anje. Nu har jag fått nog! Min bror kommer och hämtar mig.

Jag hade lust att säga: Det vore mera adekvat om Fan kom och hämtade dig men självklart gjorde jag inte det. Istället förnedrade jag mig på karlvis och bad henne stanna och fick som tack kalla hånskratt rakt i ansiktet.

– Nu passar det att vara beskedlig! Men i går kväll när du var full – inte full förresten för inte ens det kan du bli – dragen, när du var dragen, då var jag inte mycket värd. Jag och min släkt!

Så slapp jag Katarina men nu hade jag Idioten istället. I två veckor hade jag vistats på ön för att vila upp mig och under merparten av dessa två veckor hade Idioten hängt efter mig så fort jag stack näsan utanför dörren. Ett slags äktenskap och som de flesta äktenskap ingånget utan att kontrahenterna visste varför. Inte var det sex i alla fall!

Nere vid bryggan stod jeepen. Mycket folk hade redan samlats – det hela liknade myror som hittat en tappad glassklick.

3

Först kunde jag inte se vad som hänt men sedan märkte jag att ambulansfolket – det var något slags frivilligkår av bybor som jag sett i andra yrkesroller – höll på att undersöka en ung, vitblonderad, starkt målad och med nitar i öronen, näsan och förmodligen också på andra ställen försedd flicka, som man lagt på en bår. Runt om henne stod hennes kompisar och drack öl. En tjej, som på pricken liknade henne på båren satt vid ett bord och såg förbannad ut som om det var taskigt av väninnan att svika på detta sätt. En gänglig gosse flinade obehärskat över sin Prippsburk – saken roade honom tydligen kolossalt.

Frivilligkåren tog blodtrycket på den liggande flickan och en av dem pratade i en yuppienalle. Centralfiguren i uppståndelsen verkade inte döende precis men någon sade att hon fått smärtor i buken.

Av för mycket öl kanhända!

Jag har ungdomar i den där åldern i gymnasiet där jag undervisar. Det är en samling lealösa egoister som tycks sakna alla de känslor som man brukar kalla mänskliga. De är bara inne på att supa, para sig och djävlas med samhället och oss äldre. Att vara lärare i dagens skola har inget att göra med det jobb våra egna pedagoger en gång kunde känna glädje och aktning för. Då var läraryrket ett kall, nu är det ett straff för till Helvetet deporterade olyckliga.

Folk höll på att tappa intresset för den lilla sensation som kvällen bjudit på. Ingen var vare sig död eller döende och det enda roliga som hände var att Kustbevakningen efter en kvart kom farande med sin snabba båt och bar ombord tösen. En kille som antagligen var hennes sexualpartner, följde med och tog tveksamt avsked av det övriga gänget. Han såg ut som om han av liemannen kallats hädan från Livets glada fest och var avundsjuk på alla som fick fortsätta den.

Det kostar på att dö ifrån er sade Johan Henrik Kellgren till assessor Gahn innan han drog sitt sista andetag.

Någon påstod att flickan fått akut blindtarmsinflammation och så upplöstes gruppen. Förmodligen skulle aldrig någon få reda på vad som verkligen drabbat henne och hur det hela avlöpte. Det var ett gäng utifrån som kommit för att fira.

Ingen brydde sig egentligen. Utom Idioten. Men han brydde sig desto mera. Händelsen hade fått honom helt ur balans. Han gnällde och grät, snorade och tjatade. Vad han tjatade om var omöjligt att fatta, som vanligt tog han om och mumlade och avlevererade ord utan sammanhang och mening.

Han var som en figur ur en Faulknerberättelse. Munk i Springarspel eller ännu bättre den fläskige Benjy i mästerverket Stormen och vreden.

Och jag blev inte av med honom hur jag än försökte.

4

Detta hände den 23 juni 1997, en måndag alldeles efter midsommar och en dag som firade namnet på en av historiens störste skurkar, en man som försökte utrota en hel människoras, enligt en uppgift därför att han som ung fått nobben av en flicka av denna ras.

En man vars förvridna lära om att somliga raser är mindervärdiga, nu börjar få grepp om unga sinnen igen. Detta alltmedan skolan hjälper till genom att skära ner historieundervisningen så att gamla lögner kan få frodas oemotsagda.

Idioten hade samma förnamn som rasmördaren och skulle följaktligen ha kunnat fira namnsdag om han nu haft förstånd till detta. Men han var långt ifrån festhumör och fruktansvärt uppriven. Det verkade som om episoden med den sjuka flickan på bryggan hade sänt ett meddelande till något hemligt arkiv i den labyrint av rasade gångar, förvrängda föreställningar, gammalt slam, trasiga kontakter och defekta signaler som utgjorde hans hjärnsystem. En plötslig klarhet som en flykt genom labyrintens takfönster – någon hade satt glastak på handbollsrummet.

Han tjatade om en död flicka och först trodde jag att han menade flickan på båren.

– Ta det lugnt Adolf, uppmanade jag honom. Flickan var inte död. Hon hade bara fått ont i magen. Nu kommer hon till doktorn och blir bra igen.

– Nej död, snörvlade han. Död. Död.

Mot min doktors förbud tände jag en cigarett och drog in ett par djupa bloss. Den luftiga röken vajade i sjöbrisen och försvann men en argögd kvinna, som mycket väl kunnat vara kompis med min förra fru Katarina, glodde fientligt på mig. Jag sände en sky rakt in i hennes illa mascaraskissade ansikte och hon fnös som ett upprört sto och flyttade sig ilsket en bit bort.

– Hon är inte död. Det verkade inte vara så farligt med henne. Hon hade ont i magen Adolf. Det fattar du väl? Flickan fick så ont i magen att de måste köra henne till doktorn. Så gör han henne bra igen.

– Nej. Nej. Inte bra. Hon dog.

Jag blev förbannad men försökte att inte visa det:

– Fatta då din idi … din stora … fatta vad jag säger Adolf. Hon dog inte! Hon blir bra!

Idioten blev allt mera upphetsad. Han ryckte mig i kavajärmen och hoppade upp och ner.

– Han satt där och kissade! Och så reste han på sig, drog upp byxorna och tittade på flickorna. Och så … så … dödade han den ena. Hon den snygga med kort ljust hår. Han ströp na! Hör du det lärarn! Och den andra burrhåriga, hon krängde på sig sina kläder och sprang iväg till pensionatet.

– Dom bodde där, upplyste han.

Sedan fick hans tunga ansikte ett lystet uttryck som var oändligt motbjudande:

– Dom var nakna. Alldeles nakna. Man såg allt på dom!

– Sluta prata skit! sade jag i sträng ton, lugna ner dig nu!

Talade man strängt till honom blev han i allmänhet förläget tyst. Som om han trodde att han skulle få stryk. Men denna gång hjälpte inte det. Han grät och gnällde och hoppade kring. Folk som inte kände till honom blev förargade och gick sin väg, speciellt som kustbevakningens båt nu backat ut från bryggan, vänt och skjutit fart över fjorden in mot staden och lasarettet.

Det fanns helt enkelt inte mycket att se utom de kvarlämnade ungdomarna som nu drack mera öl och skrålade upphetsat. Drick ur din burk, se döden på dig väntar!

– I havet! Jag såg det. I havet. Och den andra sprang. Och sedan tog han hennes kläder och byltade ihop och lade sten i och slängde ut från berget.

Det började gå upp för mig att han pratade om något annat än det som skett vid bryggan. Att den i och för sig obetydliga episoden hade väckt upp något i honom. Kanske något arketypiskt ur det kollektiva omedvetna?

– När hände detta?

Han svarade inte utan såg bara stumt ut mot vattnet.

Vi hade gått en bit från bryggan och stod där tillsammans i skymningen och stirrade ut över vattnet. Midsommarljuset låg som en rök ovanför fjorden och en upplyst vit båt med dansbana under girlanger kom sakta farande och försvann in i sundet till närmsta ö medan orkestern spelade David Hellströms och Göran Svennings Kostervalsen:

"Kom i kosterbåt

nu i natten följas vi åt,

ut på hav vi gå,

där som marelden blänker så blå."

Idioten brydde sig inte om båten, han bara fortsatte att gnälla och gråta. Kontrasten mellan den falska bilhandlarromantiken på skeppet där ute och hans groteska, feta och snoriga ansikte var skärande.

"Maja lella, hej!

Maja lella, säj

säj, vell du gefta dej?"

Mogen ungdom guppar omkring, män med ölmagar och rödbrusiga ansikten, spacklade kvinnor med dallriga extrahakor och onda streck kring munnar som frenetiskt ler i tomma förhoppningar om kärlek och lycka. Som mest blir det halvslappa samlag i knöliga hotellsängar, fniss och doft av billig parfym, svett och begynnande ålderdom.

"Ja’ ä’ din,

du ä’ min,

allrakärestan min!"

Ingen hade någonsin velat ha Idioten som allrakärestan sin. Han hade vuxit upp, åldrats och fetmat i ensamhet och påtvunget celibat till dess han nu var en sextioett år gammal späckklump med svendomen kvar. Ärligt sagt ett äckel vars beklagansvärda mor tog hand om honom men envist föredrog att låtsas att han inte fanns. Floda Augustsson levde i grisskärt hus en bit bort på ön och hon var en mager, åttiofemårig kvinna med mörka, misstänksamma ögon, utskjutande näsa och haka samt leverfläckar på kindhuden. Maken – som kanske, kanske inte – var far till sonen, tog livet av sig för dryga trettio år sedan.

Idioten betedde sig som en utstött älgkalv, irrade sorgsen och förvirrad omkring och sökte sig en far i vem som än kom i hans väg och som inte med skrik och sparkar på smalbenen bad honom fara och flyga.

Jag råkade bli utsedd och gick hem till hans mor för att hon skulle befria mig från bördan. Hon låtsades inte veta vem han var och jag tvingades acceptera att han dök upp emellanåt och tydde sig.

I jämförelse med dagens kulturellt nollställda gymnasister med nitar överallt (en av mina, en slampig blond tjej har det genom tungan och en kula på var sida om den!) – som sagt, i jämförelse med dem är det inget fel på Idiotens intellekt …

Jag blev otålig och arg.

– När hände det där? Vad är det du babblar om? Antingen pratar du som folk eller också går du hem!

Han stirrade förskrämd på mig med sina små, vattniga ögon.

Hade jag sagt att han skulle få stryk hade han vänt och skumpat iväg uppför vägen. Men jag är inte någon fascist av det slag som är inne nu. Jag har inga kulor i tungan. I mig finns alldeles för mycket känslor för alla uslingar från Nova Zemblas fjäll till Ceylons brända dalar. Och om det inte precis är så att med tårar jag betalar så har jag empati. Detta till skillnad från det uppväxande släktet!

– Kom med till cafét ska du få en läsk, utlovade jag vänligt. Sedan får du berätta redigt och klart, hör du det!

Så gick vi mot hamncaféet som Helan och Halvan placerade i fel film.

5

Det var inte