Svarta änkan i Bedford

By James Patterson and KG Johansson

Till sitt yttre är Phillip en stilig svärmorsdröm, framgångsrik och respekterad i sitt yrke. Men countrysångerskan Maggie Bradford känner en annan sida av honom, en mörk och hotfull sida som är livsfarlig för både henne och dottern Jennie. Maggie tvingas ta sin mans liv, innan han tar hennes.När även Maggies andra man, den charmiga fotbollsstjärnan Will Shepard mördas väcks misstänksamhet mot den världsberömda sångerskan. Kan det verkligen handla om självförsvar båda gångerna? Och vad hände egentligen med mannen hon hade en relation med emellan Phillip och Will? Maggie sitter nu åtalad för att ha mördat inte bara en, utan flera män. Rykten börjar florera och Maggie får smeknamnet Svarta änkan i Bedford. "Svarta änkan i Bedford" är en fängslande spänningsroman med oväntade vändningar och ett dramatiskt slut.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 18, 2023
• ISBN: 9788728553039

James Patterson

James Patterson is the CEO of J. Walter Thompson, an advertising agency in New York. He has written several successful fiction and nonfiction books, including The New York Times best seller The Day America Told the Truth.

Book preview

James Patterson

Svarta änkan i Bedford

I Svensk Översättning av:

K G Johansson

och

Gunilla Dahlblom

SAGA Egmont

Svarta änkan i Bedford

Översatt av KG Johansson, Gunilla Dahlblom

Originaltitel: Hide and Seek

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1997, 2023 James Patterson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553039

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Carole Anne, Isabelle Anne och Mary Ellen:

uppfinningarnas mödrar

PROLOG

KURRAGÖMMA

1

Jag låg orörlig i det låga, trånga kryputrymmet under verandan framför vårt hem nära West Point. Mitt ansikte var hårt tryckt mot den brutalt kalla, frusna marken, som var täckt av torra löv och vassa kvistar. Jag visste att jag snart skulle dö, tillsammans med min lilla dotter. En fras från en låt av Crosby, Stills and Nash – Our house is a very, very, very fine house – ekade i min hjärna.

Gråt inte… snälla, gråt inte, viskade jag i örat på min lilla flicka.

Det fanns ingen utväg – ingenstans dit jag kunde fly, åtminstone inte om jag måste bära min flicka. Jag var klyftig, och jag hade gått igenom alla tänkbara flyktvägar. Ingen av dem skulle fungera.

Phillip skulle döda oss när han fann vårt gömställe. Jag kunde inte låta honom göra det. Jag visste bara inte hur jag skulle kunna hindra honom. Min hand låg lätt över Jennies mun. Du får inte ge ifrån dig ett ljud, lilla gumman. Jag älskar dig. Du måste vara tyst.

Jag hörde Phillips raseriutbrott ovanför oss, inne i huset. Vårt hus. Han stormade från våning till våning, slog sönder inredning, välte möbler. Arg. Skoningslös. Fullständigt galen. Värre än han någonsin hade varit. Den här gången var det kokain, men egentligen var det själva livet som Phillip inte klarade av.

"Kom fram, kom fram, var du än är, Maggie… kom fram, Maggie och Jennie… det är bara pappa. Pappa kommer ändå att hitta er, skrek Phillip om och om igen tills han blev hes. Kom fram, kom fram, Maggie… leken är över. Maggie, jag beordrar dig att komma fram, var fan du än är, din olydiga lilla slampa."

Jag låg darrande under den gamla insjunkna verandan. Mina tänder skallrade igen. Det här var bara inte sant. Det var otänkbart. Jag höll ömt om min lilla flicka, som hade kissat på sig. Du får inte gråta, Jennie. Var snäll och gråt inte. Gråt inte. Du är så duktig. Jag älskar dig så mycket.

Jennie nickade och såg in i mina ögon. Jag önskade att det här vore en mardröm. Att det skulle ta slut. Men det var ingen mardröm. Det här var lika verkligt som min mors dödliga hjärtattack när jag var tretton år gammal och ensam hemma tillsammans med henne. Det här var ännu värre.

Jag kunde höra min man, min man, stampa uppför och nedför trapporna inne i huset. Han skrek fortfarande… han hade skrikit i över en timme. Han bankade på väggarna med knytnävarna. Kapten Phillip Bradford. Matematiklärare på krigsskolan. En officer och gentleman. Det var vad alla trodde, vad de ville tro, vad jag själv hade trott.

Timmen drogs ut till två timmar.

Sedan till tre timmar i det kolsvarta, iskalla kryputrymmet – i det här helvetet på jorden.

Tack och lov hade Jennie slutligen somnat. Jag tryckte henne mot mitt bröst, försökte hålla henne varm. Jag ville själv sova, ge upp kampen, men jag visste att jag inte fick göra det. Det var mycket tidigt på morgonen. En av Phillips värsta timmar – kanske tre på morgonen? Kanske fyra?

Jag hörde ytterdörren slå igen som en åskskräll i natten. Dånande fotsteg exploderade på verandan, alldeles ovanför mitt huvud.

Jennie vaknade. Schh, viskade jag. Schh.

"Maggie! Jag vet att du är här. Jag vet det! Jag är inte dum. Du kan inte gömma dig någonstans."

Pappa… pappa! ropade Jennie, precis som hon hade gjort så många gånger i sin trygga barnsäng.

En ficklampa lyste plötsligt in under verandan. Starkt, skrämmande ljus bländade mig. Tusen vassa skärvor i mina ögon.

"Tittut! Där är ni! Där är Jennie och Maggie. Där är mina två flickor", ropade Phillip triumferande. Hans röst var så hes och rå att den knappast inte gick att känna igen. Jag kunde nästan intala mig att den här galningen inte var min make. Hur skulle han kunna vara det?

Två öronbedövande skott knallade från hans pistol. Han sköt rakt mot oss. Han tänkte döda antingen Jennie eller mig, kanske oss båda.

Men den här gången hade jag en överraskning åt Phillip.

Tittut själv!

Jag sköt tillbaka.

2

Ibland känns det som om jag bär på en förfärlig röd bokstav – och bokstaven är M, för mördare. Jag vet att den känslan aldrig kommer att försvinna helt, och det känns så orättvist. Det är orättvist. Det är omänskligt och fel.

Minnena är förvirrade och kaotiska, men framför allt så tydliga och vidriga att de har etsat sig fast i min hjärna. De kommer alltid att finnas kvar hos mig.

Jag ska berätta allting för er utan att skydda någon, allra minst mig själv. Jag vet vad ni vill höra. Jag vet att det här är en stor nyhet. Jag vet hur det är att vara en nyhet. Har ni någon aning? Kan ni föreställa er själva som en nyhet, som kalla svarta bokstäver som alla läser och fäller sin dom över?

Lokaltidningar i Newburgh, Cornwall och Middleton kallade det första skottdramat för den värsta familjetragedin i West Points historia. För mig kändes det då som om det hade hänt någon annan. Inte Jennie och mig, inte ens Phillip, hur mycket han än förtjänade det.

Ändå har jag ett dussin år senare, efter att tiden och mitt eget förnekande hade rört ihop händelseförloppet ännu mer och gjort till och med mina känslor dimmiga, genom ett andra mord tvingats att minnas West Point i all sin förfärande klarhet.

Jag kämpar maniskt med frågorna som bultar i min hjärna: Är jag en mördare?

Dödade jag inte en, utan två av mina äkta män?

Jag vet inte längre. Jag vet inte! Hur vansinnigt det än låter, så vet jag faktiskt inte.

Det blir ohyggligt kallt här – ibland känns det lika kallt som julaftonen när Phillip dog. Jag kan bara sitta i den här fängelsecellen, plågas och vänta på att rättegången ska börja.

Jag beslöt mig för att skriva ned alltsammans. Jag skriver det för min egen skull – men jag skriver det också för er. Jag ska berätta allt för er.

När ni har läst det får ni bestämma. Det är så systemet fungerar, eller hur? En jury av mina jämlikar.

Och ja visst, jag litar på er. Jag är en tillitsfull människa. Det är förmodligen därför jag har hamnat här, i den här förfärliga situationen.

Del 1

Ödesdrabbad

1

Tidig vinter, 1984. Mer snö. Jultid igen . Nästan ett år efter att Phillip dog — eller som några skulle uttrycka det, blev mördad.

Jag lutade mig tillbaka i den gula taxin medan den krängde och plogade sig fram längs de slaskiga New York-gatorna. Jag försökte lugna mina tankar, men lyckades inte. Jag hade lovat mig själv att inte vara rädd – men jag var rädd.

Utanför den strimmiga och våta bilrutan såg till och med frälsningsarméns jultomtar eländiga ut. Ingen klok eller vettig människa var ute och gick i dag; de som gjorde det tog inte händerna ur fickorna för att skänka en slant. Trafikpoliserna såg ut som övergivna snögubbar. Duvorna hade försvunnit från alla fönsterbleck och tak.

Jag kastade en blick på min spegelbild i fönstret. Mycket långt, blont hår, för det mesta med en egen vilja men ändå min bästa fysiska tillgång, tänkte jag. Fräknar som inget smink någonsin kunde dölja. En något oproportionerlig näsa. Bruna ögon som, det visste jag, hade fått tillbaka åtminstone en del av sin halvt bortglömda glans. En liten mun, fylliga läppar – skapade, som Phillip brukade skämta under vår lyckliga tid, för fellatio.

Tanken på honom fick mig att rysa. Tanken på sex gör mig fortfarande rädd, mer än rädd.

Det hade gått ett år sedan det ohyggliga skottdramat vid West Point. Mitt tillfrisknande hade gått långsamt, både fysiskt och mentalt, och det var ännu inte fullständigt. Jag hade fortfarande ont i benet, och min hjärna fungerade inte med den skärpa som jag en gång hade varit stolt över. Jag kunde bli skrämd av små ljud. Jag såg hot på nattliga gator där inga fanns. Medan jag tidigare hade haft rätt bra kontroll över mina känslor hade jag nu förlorat den. Jag kunde gråta utan anledning, bli arg över att en granne var vänlig, vara misstänksam mot vänner och rädd för främlingar. Det hände att jag hatade mig själv!

Händelserna hade förstås lett till en utredning, men det hade inte blivit någon rättegång. Om Jennie inte hade varit så svårt misshandlad, om det bara hade varit jag själv med blodigt hår och skadat ben, så skulle jag ha kunnat hamna i fängelse den där första gången. Men det faktum att min treåriga dotter också var skadad gjorde vårt påstående om självförsvar mer övertygande.

Ingen åklagare ville åta sig fallet, och krigskolan var bara alltför glad över att saken tystades ned.

Det var ett välkänt faktum att officerare inte överföll sina hustrur och döttrar. Hustrur och döttrar existerade egentligen inte vid West Point. Vi var dekorationer.

Så jag flydde till New York, där jag hyrde en lägenhet med två sovrum. Lägenheten låg på tredje våningen i ett trist brunt stenhus utan hiss på Västra sjuttiofemte gatan. Jag hittade ett daghem åt Jennie. Våra liv började lugna ned sig.

Men jag hade inte hittat vad jag mest av allt ville ha: ett slut på smärtan, början till ett nytt liv.

Jag var tjugofem år gammal. Jag bar bokstaven M. Jag hade tagit någons liv, även om det hade skett i självförsvar.

Inget mod, inga framgångar, manade jag på mig själv. Det var definitivt enbart mod som fick mig att fortsätta den dagen. Jag jagade en dröm som jag hade hållit fast vid och omhuldat i mer än ett dussin år.

Kanske mitt nya liv skulle börja i dag. Men gjorde jag rätt? Var jag redo för det här? Eller höll jag på att göra ett fruktansvärt pinsamt misstag?

Jag höll hårt portföljen i mitt knä. Den var fylld med låtar som jag hade skrivit under det senaste året. Låtarna — musiken och texterna – var mitt sätt att blotta smärtan och uttrycka mitt hopp inför framtiden.

I själva verket hade jag skrivit låtar sedan jag var tio eller elva år gammal. Mest bara i huvudet, men ibland på papper. Låtarna verkade vara det enda hos mig som alla gillade, det enda som jag gjorde bra.

Var de bra? Jag trodde att de kanske var det, men Jennie och en ekorre som hette Smooch var de enda som hade hört dem, och även om jag tyckte om beröm visste jag tillräckligt mycket för att inte lita på en fyraårings eller en ekorres uppfattning.

Men snart skulle jag få en annan lyssnare. Jag var på väg för att sjunga upp sångerna för Barry Kahn, den kände Barry Kahn, sångaren och låtskrivaren som hade elektrifierat USA för tio år sedan och som nu var en av de viktigaste skivproducenterna i världen.

Barry Kahn ville höra mina låtar.

Det hade han i alla fall sagt.

2

Jag var förstenad. Och sedan blev det mycket värre.

Du är sen, sade han. Det var det allra första han sade till mig. Jag har ett mycket fulltecknat schema.

Det var snön, sade jag. Det tog en evighet att få tag på en taxi, och sedan halkade den hit och dit. Jag var väl nervös och bad föraren att köra fortare, men han körde bara långsammare och –

Herregud, tänkte jag. Du pladdrar som en papegoja. Skärp dig, Polly. Nu genast!

Han var oberörd. Verkade vara ett riktigt svin. Du skulle ha gett dig av tidigare. Mina dagar är fulltecknade. Jag planerar. Det borde du också göra. Vill du ha kaffe?

Frågan och den plötsliga artigheten överraskade mig. Ja tack.

Han ringde på sin sekreterare. Socker och grädde? Jag nickade. Hans sekreterare dök upp. Kaffe åt miss Bradford, Lynn. Hela köret. Wienerbröd?Jag skakade på huvudet. Jag ska ingenting ha, instruerade han med den hesa röst som gjorde hans sång så karakteristisk.

Han avfärdade Lynn med en viftning och satte sig sedan vid skrivbordet med slutna ögon, som om han hade all tid i världen på sig. Jag undrade: Vadfasen är det här för en typ?

Han var strax över fyrtio, antog jag, med tilltagande flint och brunt hår, lång näsa, smal mun och en evig lätt skäggstubb på hakan. Ett alldagligt ansikte (fansen som tycker att han är sexig dras till hans själ, inte till hans utseende), men ansiktets linjer antydde kamp samtidigt som dess vila antydde lugn. Vid vårt första möte var han vardagligt klädd i gråa flanellbyxor och en blå skjorta, öppen i halsen, uppenbarligen dyrbar men vårdslöst buren. Barry Kahn såg rätt snäll och harmlös ut.

Ogift, bestämde jag, och bodde ensam. Jag var inte intresserad av honom på det sättet, men jag lade ändå märke till det. Jag är bra på detaljer. Jag lägger alltid märke till saker, särskilt när det handlar om människor.

Lynn kom tillbaka med kaffe i en kopp av kinesiskt porslin, och jag spillde på min egen handled när jag tog emot koppen. Inte direkt avslappnat. Lite idiotiskt, i själva verket. I alla fall kände jag mig sådan just då.

Förstenad! Som förstenat trä – som aldrig någonsin rör sig.

Barry reste sig upp för att erbjuda hjälp, men jag viftade bort honom. Det går bra. Jag har kontroll. Det är lugnt. Strunta i den röda bokstaven M.

Barry satte sig ned igen. Du är en duktig brevskrivare, sade han. Jag antar att det var en komplimang.

På sjukhuset hade jag, medan jag tillfrisknade och började skriva låt efter låt, planerat att bara skriva ett enda brev till honom, ett brev som skulle säga att jag beundrade honom och hoppades att jag kunde få sjunga mina låtar för honom någon gång. Men det första brevet gav upphov till ytterligare ett, och i april hade jag börjat skriva till honom nästan en gång i veckan, brev från det innersta av mitt hjärta till en människa som jag aldrig hade mött. Oj oj!

Jag visste att det var lite knäppt, men det var vad jag hade gjort. Jag kunde definitivt inte ta tillbaka breven nu.

Han svarade inte på något av dem, och jag var inte ens säker på att han hade läst dem. Jag visste bara att de aldrig kom tillbaka oöppnade. Men jag fortsatte att skriva breven. I själva verket var det breven som höll mig uppe. Att få prata med någon, även om denne inte svarade.

På ett sätt tror jag att brevskrivandet hjälpte mig att bli frisk. Jag blev gradvis starkare och började tro att jag en dag skulle må bra igen. Jag visste att Jennie skulle bli okay, eller åtminstone så okay man kan bli om man vid tre års ålder har sett ett blodigt drama i sitt eget hem.

Mina systrar reste ned från de norra delarna av staten New York och turades om att vara barnvakter åt henne. Sjukhuset lät Jennie komma på besök så ofta mina systrar kunde ta henne med sig. Hon var fascinerad av min rullstol och av den elektriska sängen. Och hon gjorde mig glad och upphetsad varje gång hon kramade mig och bad: Sjung en sång för mig, mamma. Nu. Hitta på en ny sång och sjung den.

Jag sjöng ofta för Jennie. Jag sjöng för oss båda. Jag skrev en ny sång varje dag.

Sedan hände något fantastiskt. Ett mirakel. Det kom ett brev till mig på West Point-sjukhuset.

Kära Maggie, stod det i brevet.

Okay, okay, du vinner. Jag har ingen aning om varför jag svarar på dina brev, men jag är väl lättlurad, även om jag inte tycker om den tanken, och om du berättar det för någon så kommer vi aldrig mer att ha något med varandra att göra.

Dina brev rörde mig faktiskt. Jag får massor av post, fast min sekreterare slänger det mesta utan att visa breven för mig. Och breven som hon ger mig slänger jag bort.

Men du – du är annorlunda. Du påminner mig om att det finns riktiga människor, inte bara stövelslickare som vill komma in i min studio. Det känns som om jag faktiskt har lärt känna dig en aning, och det säger en hel del om det du har skrivit hittills.

Jag blev imponerad av några av texterna du skickade. De är amatörmässiga – du behöver lite utbildning för att bli textförfattare – men de är samtidigt starka eftersom de säger någonting. Inget av det här betyder att a) en sådan utbildning skulle hjälpa dig eller b) att du skulle kunna leva på att skriva musik, men okay, okay. Jag ska ge dig den halvtimme av min tid som du bad om för att en gång för alla få veta om jag har någon talang som låtskrivare eller inte.

När du blir utskriven från sjukhuset, ring Lynn Needham, min sekreterare, för att ordna ett möte. Men var snäll och skriv inga fler brev till mig under tiden. Du har redan tagit upp tillräckligt mycket av min tid. Skriv inte till mig – skriv fler låtar!

3

Han undertecknade brevet med Barry, och nu satt jag här och han såg på mig, och jag kände mig hopplöst malplacerad, en av de stövelslickare han hade klagat på. Jag hade definitivt inte klätt mig för elegant – det var inte min stil. Jag hade på mig en vit farmarskjorta, ett rosa linne, en lång svart kjol, lågklackade skor.

Men jag var åtminstone här. Jag gjorde ett försök.

Jag försökte verkligen undvika att ha några negativa tankar … men sådana här saker, riktigt bra saker, händer aldrig människor som mig. De händer bara inte.

Sjunger du dina låtar, eller skriver du dem bara? frågade han.

Jag sjunger dem också, åtminstone hoppas jag att ni tycker att det är sång. Sluta ursäkta dig, Maggie. Du behöver inte be om ursäkt för någonting.

Har du någonsin uppträtt i professionella sammanhang?

Jag sjöng lite bakgrundskör i klubbar kring West Point och Newburgh. Men min man gillade inte att jag gjorde det.

Han gillade nästan inget som du gjorde, eller hur?

Han tyckte att jag blottade mig. Han stod inte ut med att andra män såg på mig. Så jag sköt honom – tre gånger.

Men nu skulle du vilja försöka? Försöka sjunga offentligt? Skulle du klara det?

Mitt hjärta slog snabbare vid tanken. Ja, det skulle jag. Det verkade vara rätt sak att säga.

Rätt svar. Han gjorde en gest mot en vacker, blänkande svart Steinway-flygel längst bort på kontoret. Men din första uppsjungning blir privat. Har du något med dig?

Jag tog upp portföljen. Massor. Vill du höra ballader? Blues?

Han gjorde en grimas. Nej, Maggie. Bara en. Det här är en provsjungning, inte en konsert.

En låt? tänkte jag. Jag kände mig missmodig.

Jag hade ingen aning om vilken låt jag skulle välja. En låt? Jag hade med mig mer än tjugo låtar, och nu reste jag mig omskakat och förvirrat upp, som om jag stod naken framför honom.

Kom igen. Han är mänsklig. Han beter sig bara inte som om han vore det. Du har sjungit de här låtarna tusen gånger förr.

Sätt igång, sa han och tittade på sin klocka. "Snälla, Maggie."

Jag drog ett djupt andetag och satte mig vid flygeln. Jag är ganska lång och generad över det, så jag sitter helst. Från min plats kunde jag se Broadways tysta kaos genom hans fönster.

Förstenat trä.

Okay, tänkte jag. Du är här. Du ska faktiskt sjunga för Barry Kahn. Sjung sockorna av honom nu. Du… kan… göra… det.

Den här låten heter ’Woman in the Moon’. Den handlar om en… en kvinna som arbetar nattetid med att städa i en liten stad. Hur hon alltid ser månen från ett visst fönster medan hon arbetar. Vad hon drömmer om hela nätterna på kontoren som hon städar.

Sätt igång, sa han och tittade på sin klocka. "Snälla, Maggie."

Jag såg på Barry Kahn. Herregud, jag var inne på hans kontor. Jag var kvinnan på månen. Han lutade sig tillbaka, satte upp fötterna på nedersta lådan i skrivbordet, satte fingertopparna mot varandra och slöt ögonen. Han sade ingenting.

Musikaliskt påminde Woman in the Moon om Barrys egen Light of Our Times. Jag började spela och sjunga med tyst, osäker röst som plötsligt kändes tråkig och alldaglig. Medan jag sjöng kände jag hur jag förlorade hans intresse.

Jag slutade. Tystnad. Jag vågade till sist se på honom. Han hade inte bytt ställning, hade inte rört sig. Till sist sade han: Tack.

Jag väntade. Barry Kahn sade inget mera.

Jag lade tillbaka låten i portföljen. Någon kritik? frågade jag. Jag fruktade hans svar, men jag ville höra något mer än tack.

Han ryckte på axlarna. Hur kan jag kritisera mitt eget barn? Det är min musik, sade han, inte din. Min röst, imiterad av din. Jag är inte intresserad.

Jag kände hur en djup rodnad spred sig över mitt ansikte. Jag kände mig mycket förödmjukad men också arg. Jag trodde att ni kanske skulle bli glad. Jag skrev den som en hyllning till er. Jag ville springa ut ur rummet, men jag tvingade mig att stanna.

"Bra. Okay, jag känner mig hyllad. Men jag trodde att du var här för att spela dina låtar. Om jag vill höra ekon kan jag sjunga i tunnelbanan. Låter alla dina sånger som mina?"

Nej, fan ta dig. De låter inte som någon annans sånger! Du menar, har jag något mera originellt?

Originalitet är det jag söker. Originalitet är en början.

Jag började bläddra genom noterna. Mina fingrar kändes stela och osäkra. En hel marschorkester stampade runt i huvudet på mig. Vill du höra en till?

Han reste sig upp. Han skakade på huvudet och försökte hindra mig från att fortsätta. Maggie, jag tror faktiskt inte –

"Jag har en. Många. Mina egna, inte era." Jag hade lovat mig själv att inte bli generad.

Han suckade; han hade redan gett upp hoppet om mig. "Eftersom du är här… en låt till.