En praktisk man

By Anna Bergmark

"Eva är inte längre kvar. Gång på gång påmindes jag om det. Inte. Längre. Kvar."Bengt har alltid betraktat sig själv som en praktisk och rationell man. Han förlorar aldrig kontrollen över sina känslor, till skillnad från kvinnorna i hans liv som gråter vid minsta lilla ting. Men när hans andra hälft spårlöst försvinner förändras allt. Bengt och Evas liv var sammanvävda men nu när hon är borta är han en amputerad man. I vartenda hörn i huset finner han spår av henne. De röda gummistövlarna och den nu oanvända tandborsten bredvid hans egen. Hur han än vänder och vrider på sig påminner någonting alltid om att Eva inte längre är där. När polistejpen är borttagen och alla gått hem är han kvar med sin ensamhet och det är dags för Bengt att börja leva ett normalt liv återigen. Åtminstone så länge ingen gräver för djupt efter sanningen om Evas försvinnande ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728503379

Book preview

Anna Bergmark

En praktisk man

SAGA Egmont

En praktisk man

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1997, 2023 Anna Bergmark och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728503379

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

PROLOG:

Försvunnen från jordens yta

Hon var som uppslukad av jorden.

Trots att markerna kring huset kryllade av poliser och militärer, av frivilliga och älghundar, och trots att man sökte henne än här än där, ända intill det bleka mörkrets inbrott, stod hon inte att finna.

Det hela var ett mysterium.

Var var hon? frågade man sig. Hon hade ju bara gått ut på en promenad. Maken hade ju sett henne vandra iväg, precis som vanligt, åt det vanliga hållet, så var var hon och vad hade egentligen hänt?

Spekulationerna var många.

Vissa kom genast att tänka på självmord. Andra talade kort och gott om mord. En tredje teori, lanserad av en äldre, naturintresserad man från grannbyn, bestod i att hon skulle ha blivit slagen av en björn och uppäten, men detta var de pessimistiska rösterna. Återigen andra fann inga skäl att anta att hon alls skulle vara död. Kanske, föreställde man sig, hade hon helt enkelt bara ledsnat och gett sig av, som sådana där karlar man hört talas om som gick ut för att köpa cigaretter och aldrig mer hördes av, lämnande fruar och barn och halvsura fimpar bakom sig.

Jo, jo, nickade man eftertänksamt. Möjligt var det ju, speciellt tycktes kvinnorna i länet tro det, och under den tredje dagens sökande kom denna förklaring att få ett kraftigt uppsving också hos polismännen. Då fick nämligen en handelsresande från orten syn på hennes bild i lokaltidningen och påstod bestämt att han bara 24 timmar tidigare hade sett henne på en bensinstation, just utanför Gävle.

För en halv dag eller så gick skallgången i stå. Till hälften förargade, till hälften lättade fick de sökande lov att inse att de kanske trots allt letat på fel plats – tills ytterligare två edsvurna vittnesmål inkom; ett om att hon (nästan samtidigt som i Gävle) hade varit synlig vid ett smörgåsbord på en av Finlandsfärjorna, samt ett som involverade något så prosaiskt som fiskdisken inne i stadens Domusbutik.

Nåja. Folk ville ju bara väl, ville ju faktiskt bara hjälpa till. Inte var det deras fel att hon såg så ovanligt vanlig ut på den gråbleka, grovkorniga tidningsbilden eller att det där med jeans och T-shirt och träningsoveralljacka nog kunde stämma in på nästan vem som helst.

Nej, det var lätt att göra ett misstag, det fick man lov att förstå, och ett misstag var det, för naturligtvis var hon fortfarande kvar. Ja, naturligtvis hade det varit dåraktigt att tro att hon skulle ha gett sig iväg, sa man sig nu med viss efterklokhet, gift som hon var och barnfödd i trakten och allting. Eller som den polisiäre spaningsledaren på den fjärde dagen uttryckte det i lokalradion: Både hennes och makens bil stod ju fortfarande kvar på gården så hur skulle det ha gått till? Vad man visste hade hon varken åkt buss eller taxi eller fått lift, och hur han bara dagen innan hade kunnat tro att hon tagit sig någon annanstans, ja det var nu plötsligt svårt att förstå. En gåta, som han sa, och var och en som lyssnade kunde höra hans uppriktiga förvåning. Ett mysterium – och alltså fortsatte det mer lokala sökandet.

Överallt stod bilar parkerade längs vägarna, hundskall ekade i fjärran, sittande på stubbar tuggade småfrusna män i regnkläder på vetebröd och korvsmörgåsar. Det var som hade älgjakten börjat ett par månader för tidigt. Ja, lite av allvarlig folkfest låg det över tillställningen. Många var de i trakten som hade semester och som ville hjälpa till i skallgångskedjorna, folk som kände henne eller maken eller föräldrarna, och till att börja med var de fyllda av tilltro och entusiasm.

Ja, nog skulle man hitta henne levande, sa man sig, med ett brutet ben kanske, och hade hon mot förmodan hängt sig i en gran så skulle man nog hitta henne då också. Men tiden gick och tvivlet kom krypande. Dessutom var vädret allt annat än vänligt inställt. Strilade inte regnet så öste det ner. Vindarna var kalla och snåla. Trots att det var högsommar och grönt överallt fick man höstkänslor; känslor av död och mörker och hopplöshet som tillsammans med kylan smög sig in under Helly Hansen-tröjorna, och på den sjunde dagen tog allting slut.

Med allvarsam och beklagande min skakade spaningsledaren hand med dem som allt mer började betraktas som de närmast sörjande. Det uppfattades inte längre som meningsfullt att fortsätta sökandet. Man hade gjort vad man kunnat, nu fick man avvakta, punkt slut, och så klev han in i en polisbil och kördes iväg in till stan igen.

Tystnaden i bilens kölvatten var kompakt, vinden kall, molnen hotande grå. Dystert såg maken och föräldrarna på varandra – och tittade sedan bort igen.

Det var inte längre någon som letade efter Eva Margareta Karlsson.

Hon var och förblev borta.

Hon var som uppslukad av jorden.

I

Det skvallrande hjärtat

DAG I MÅNDAG

Den morgonen stod jag upp en amputerad man.

En skugga av vårt forna vi.

Så var det – och ändå tycktes tingens ordning äntligen så mycket fördelaktigare.

Ja, plötsligt vände Herren sitt väder.

Stormen drog förbi.

Molnen skingrades.

Återigen sken solen in genom de spröjsade fönstren, målande skeva, guldgula rutor över furugolven, fyllande rummen med horder av dansande dammkornsdervischer.

Idyllen lägrade sig.

När jag drog upp rullgardinerna i sovrumsfönstren såg jag ut över åkrarna och ängarna, såg jag stillhetens väldiga, blekvita rumpa breda ut sig över nejden, makande sig till rätta. Ödmjukt. Förnöjsamt. Tungt.

Och på det viset var det väl över, tänkte jag. Trots allt.

Det var den första dagen.

En ny start.

Detta var den första dagen utan poliser, värnpliktiga och frivilliga, utan hundar som skällde och drog i allt för korta koppel, som gnydde och skamlöst sniffade varandra i ändorna. Ja, gårdsplanen låg äntligen tom. Allt var stilla och lugnt, och så till vida var det verkligen över. Det normala vände långsamt tillbaka, hett eftertraktat, från exilen. Gräset lyste grönare. Goda astrologiska tecken fyllde morgonhimlen – och vad hände?

Kändes det lättare?

Mådde jag bättre?

Nej.

Svaret var nej. Jag mådde sämre (om möjligt mådde jag ännu sämre) och också detta var ett utslag av tingens ordning. När en svårighet övervinns så står en annan på tur, så är det, så kommer det alltid att vara. Tro mig. Jag vet. Om det är någonting jag vet, någonting som jag lärt mig av den här historien så är det just detta:

När ett elände slutar tar ett annat vid – och detta andra var för tillfället saknaden.

Det var naturligtvis oundvikligt. Så här efteråt är det lätt att se det. Jag hade helt enkelt inte en chans, inte minsta lilla. Våra liv var för sammanvävda. Det är bara att konstatera:

Den morgonen stod jag upp en amputerad man. Ja, redan det faktum att jag klev upp ur en bara till hälften tillskrynklad dubbelsäng gav upphov till fantomsmärtor, och på den vägen var det.

När jag kom ner i hallen var det första jag fick syn på hennes röda, nedgångna gummistövlar.

När jag gick in i köket blev jag sittande vid ett ensamt och ekande ödsligt frukostbord.

När jag fortsatte ut i badrummet fann jag två tandborstar i badrumsskåpet, en vit och en blå i ett kantstött, kalkfläckigt dricksglas. Ja, vad jag än gjorde, hur jag än vände och vred mig så påminde något om Eva, eller rättare sagt, så påminde något om att hon inte längre var där. Och som sagt… Det var naturligtvis ett måste, något oundvikligt, under omständigheterna fullt naturligt – och underligt.

Visst.

På den punkten har ni rätt. När ni säger det så… Visst.

Det var måhända den första dagen utan snusande hundar och snokande poliser, men det var ju inte den första utan hustru. Nej, den där måndagsmorgonen hade hon varit borta i en vecka, på dagen en vecka faktiskt, och att först då börja sakna henne? Ja, rent känslomässigt alltså. Att först då finna båset tomt?

Jo… Nog kan det tyckas lite konstigt, det erkänner jag.

Jag hade ju ätit frukost ensam i flera dagar (och middag också för den delen, om inte svärföräldrarna var här), hade passerat gummistövlarna och sett den blå tandborsten om och om igen, så visst, visst kan väl den där saknaden verka både lite väl sent påtänkt och plötsligt påkommen, men ni förstår…

Det hade aldrig varit lugnt nog.

Tänk er själva.

Tänk er röran jag levde i.

Med alla främlingarna och frågorna. Regnet och kylan. De ändlösa skogsstigarna och myrarna och kalhyggena och de avlägsna hundskallen, lika ödesdigra som mistlurar i det eviga diset.

Det hade varit som att genomleva en rysare på TV. Spöklikt. Fullständigt overkligt. På något vis bortom. Och så var det det där med oron och hoppet förstås. Blomblad efter blomblad ryckta ifrån stängeln:

Hittar de?

Hittar de inte?

Hittar de?

Hittar de inte?

Nej, tänk er själva. Ser man det från den vinkeln upptäcker man att det antagligen inte är konstigt alls, att det dröjde lite.

Under den första kaotiska veckan, medan alla fortfarande sökte, gick jag fram som i en dröm. Det verkliga livet sköt jag upp. Ja, under den tiden var jag oemottaglig för allt, för allt utom den egna självbevarelsedriften, och det var inte förrän efteråt som känslorna hann i kapp den skenande utvecklingen, inte förrän cirkusen och allt folket drog vidare som realiteterna återigen blev tillgängliga för mig:

Eva var inte längre kvar.

Gång på gång påmindes jag om det.

Inte.

Längre.

Kvar.

Om och om igen tvingades jag smaka på orden, suga på dem, spotta ut dem – och de smakade kort sagt för jävligt. Ja, utan överdrift kan jag säga att de fick mig att må illa, fysiskt illa, och ändå…

När jag satt där på toaletten och glodde dystert på de fyra handdukarna invid tvättstället, av vilka två var mina och två hennes, och det vred om i magen och saknaden tedde sig lika påtaglig som en häftig och smärtsam diarré, ja då var det inte saknaden. Det var bara förnamnet.

Hur ska jag förklara det?

Trots att jag inte ville tänka på det var jag oförmögen att låta bli, och trots att jag om och om igen återkom till det var jag lika oförmögen att greppa det.

Antagligen ville jag inte. (Anklaga mig den som vill.) Ja, antagligen var det så. Det var för otäckt och alltså värjde jag mig. Fastän jag trodde att jag vältrade mig i det värjde jag mig och kvar av alltihop blev ett knäsvagt, håglöst illamående. Energi hade jag ingen och ingen vilja heller. Med händerna djupt nedstuckna i byxfickorna gick jag runt, runt i huset, mätte jag rummen steg för steg medan tankarna rasslade som skygga och skräckslagna möss utefter golvlisterna.

Passerade jag ett fönster glodde jag ointresserat ut genom det, stirrade ett tag på den klarblå himlen och den överväldigande grönskan, innan jag ryckte på axlarna och vandrade vidare igen. Det kunde lika gärna ha regnat. Jag både såg och inte såg. Jag både visste att hon var borta och vägrade att inse det, men om insikten var svårsmält så var den också envis.

Under hela den där första, lugna dagen bearbetade den mig. Tryckte den, gnagde, bet, slet den. Ja, under hela den där håglösa, förlamade dagen och till sist, efter middagen (stekt falukorv och snabbmakaroner, för att jag måste äta något), ja då sjönk den äntligen in, insikten, då drabbade den mig med full kraft. Rakt på.

Kanske berodde det på att jag stod där med bara en tallrik, en sked, en kaffekopp. Jag vet inte. Eller kanske var det bara något i mig som mognat och som nu sprack upp, som en varfylld böld, för genom ett trollslag stod det hela klart för mig.

Hon var borta.

Nu förstod jag det.

Förstod jag.

Framåtböjd över diskhon, med det rinnande vattnet brusande i öronen, insåg jag konsekvenserna av vad som skett, insåg jag vidden av min ensamhet.

Först grät jag bara lite stillsamt, nästan vackert kan jag tro, med huvudet tungt lutat emot köksskåpsdörren, men när jag väl hade satt igång kunde jag inte sluta och till min förfäran kände jag hur gråten bara växte och växte. Som en cancersvulst hotade den att spränga mig, övergick den i ett hejdlöst hulkande, ett okontrollerat överflöd av sentimentalitet. In och ut andades jag, snabbt, snabbt, frustande som en häst, hyperventilerande, med varma, svidande tårar strömmande ner för kinderna och en sträng av segt snor kravlande från näsborrarna, ner över överläppen, in i den vidöppna, flämtande munnen.

Om jag i detta ögonblick sörjde eller enbart tyckte synd om mig själv är svårt att avgöra. Kanske är det alltid en och samma sak. Hur som helst kunde jag inte längre hålla mig på benen. Yr av en överdos av syre sjönk jag ner på alla fyra, hulkande, och snörvlande, bölande som en övergiven älgkalv. Som en ström av välkokad sockerlag sökte sig nu snoret ner mot köksmattan, långsamt, liksom tvekande, gungande framför mig som en pendel i takt med huvudets ryckiga rörelser.

Hela min kropp darrade, benen och skinkorna skälvde, armbågarna hotade gång på gång att ge vika, men i samklang med den växande utmattningen avtog också så småningom gråten, blev den till en rännil, till de sista utskakade dropparna och så låg jag där på den smuliga plastmattan, tyst och stilla, hopkrupen i fosterställning, fortfarande med den röda diskborsten i ett krampaktigt grepp, som vore den det enda fasta i en opålitlig och föränderlig värld.

Ja, herregud som det kan gå. Och vad jag skämdes. Efteråt. Bara tanken på mig själv hopkurad där på köksgolvet fick mina inälvor att dra ihop sig, fick mig att i rent fysisk bemärkelse skrumpna en aning, som vore det det närmaste jag kunde komma ett barmhärtigt utplånande av mig själv.

Men vad var det då egentligen jag skämdes för? Som gjorde mig så upprörd?

Att jag grät?

Nej, inte det. Inte alls. En man är ju också han en människa (speciellt när ingen annan ser och hör, eller hur?) och jag har gråtit förut, det har jag visst det, som på min mors begravning, men vad jag vill ha sagt är att känslosamheten måste veta sin plats. Att gråta en skvätt, att darra till på rösten och få svårt att svälja – det är en sak, det är helt acceptabelt, bara känslorna har ett… tja… perspektiv.

Just så.

Där har vi lösenordet: perspektiv. Inte som där framför diskbänken. Inte som det där… anfallet. Ja, jag kan inte kalla det för något annat, det där okontrollerade utbrottet.

Men missförstå mig inte. Det är inte alls så att jag tror att allt här i livet kan kontrolleras. Långt därifrån. Om inte annat har jag lärt mig det nu.

Saker händer.

Man dras med.

Utan egen förskyllan blir man till en guppande, vinddriven kork.

Så är det bara. Det är bara att konstatera, ingenting att göra åt, men sig själv (och det är det som är det viktiga mitt upp i alltihop), sig själv får man inte tappa greppet om, sina känslor får man inte låta löpa amok. Då går det åt skogen. Då går det som för Hon Den Där.

Och det var det som upprörde mig.

Det var där pudelns kärna låg.

Ni förstår… Jag har alltid betraktat mig som en praktisk och realistisk man. En man som tar itu med världen på så sätt att han lugnt och metodiskt gör det han kan göra och sedan lika lugnt, eller stoiskt, accepterar resten, men då… när jag kravlade mig upp från golvet och torkade den salta imman ur ögonvrårna med baksidan av handen, ja då kände jag mig som en kvinna, ett fruntimmer, en bölande amöba.

Vad jag genomgick var en identitetskris.

Fortfarande skakig hasade jag mig ut i badrummet och fick syn på mig själv i spegeln. Ansiktet var snorigt, svullet och rödflammigt. Det hade ett avtryck av köksmattan på den ena kinden. Inte undra på att jag tvättade mig i kallvattnet som om jag velat skura bort en obehaglig fläck.

Det var helt enkelt inte mitt ansikte.

Nej, det tillhörde min mor. Det tillhörde min hustru. Det tillhörde den handfull kvinnor som jag känt där emellan. En räcka rödflammiga uppsyner, kanske inte med avtryck av plastmattor, men väl stämplade med överspändhet, svaghet, sentimentalitet.

Nej, mitt ansikte var det inte. Inte mitt. Kunde inte vara. Borde inte vara. Jag menar, hur många gånger ställde jag mig inte oförstående inför Evas hysteriska utbrott. Gråt och gnäll, ynklig självömkan, igenslagna dörrar, verkningslösa skrik – och vad hade jag tänkt? Om jag nu ska vara fullständigt uppriktig, helt och hållet sanningsenlig – vad hade jag känt?

Jo, avståndstagande, irritation, för att inte säga förakt. Ja, ja… Jag vet hur det låter, men förakt lik förbannat.

Har ni förresten tänkt på att hysteri har fått sitt namn efter livmodern? Efter det gamla grekiska ordet för livmoder vill säga. Har ni det? Det är hur som helst ingen tillfällighet. Hysteri är något utpräglat kvinnligt (det är min fasta övertygelse) och det är inte okänslighet, men väl ren och skär biologi som får oss män att ställa oss så frågande inför den. Som man kan man helt enkelt inte förstå vad det handlar om; denna sjukliga fixering vid att känna efter och påföljande fäbless för att ge obehärskat utlopp för alla dessa känslor, utan vare sig rim eller reson, utan sinne för proportioner.

Och nu hade jag alltså gjort det själv.

Jag.

Den praktiske mannen.

Ilsket bet jag ihop tänderna, drog jag med ett högljutt snörvlande in lite snor bakvägen, ilsket, förtvivlat. Vad jag såg i spegeln, där jag stod med de blöta händerna hårt slutna kring sanitetsporslinet, var en oförmåga att ta hand om mig själv, en svaghet, lika destruktiv som motbjudande, och jag tänkte:

Den Där Kvinnan. Du får absolut inte gå samma väg som Den Där Kvinnan. Inte bli som Den Där… Monstruösiteten.

För det var ju så det var. Om det var något som jag var tvungen att göra så var det att ta mig själv samman. Livet gick ju vidare, hur otroligt det än kunde tyckas, och det vore dumt av mig att inte vilja följa med.

Dumt, resonerade jag, då som nu.

Dumt. Ologiskt. Opraktiskt.

Jag rätade på ryggen, snörvlade en sista, eftertrycklig gång och gick tillbaka ut i köket.

Diskvattnet var kallare nu och korvresterna på förskäraren fetare än någonsin, men jag greppade ändå tag i diskborsten, rätade till knölarna på mattan med ena foten, och satte igång igen.

Det var inte med någon större entusiasm. Till hälften frånvarande, till hälften äcklad rörde jag om i det fisljumma, fettpärlesmyckade vattnet. Jag mådde fortfarande illa, mer illa, efter att ha svalt allt det där insnörvlade snoret, och lusten att gråta hade trots kallvattentvätten inte svalnat helt och hållet, fast ändå… Innerst inne antog jag ändå att det jag gjorde var det enda rätta.

Att bita ihop och färdas vidare.

Att låta allting vila på ett enda oansenligt ord:

Eva var borta, men…

Och jag hade visserligen brutit ihop på plastmattan och bölat som ett hysteriskt fruntimmer, men… jag skulle komma över det. Jag skulle komma att lägga hela eländet bakom mig – och i denna till övertygelse förklädda förhoppning höll jag fast som för brinnande livet. Eftersom jag behövde det. Och låt oss vara ärliga. Eftersom jag egentligen inte hade något annat att hålla mig till.

Med en djup suck ställde jag undan det sista av disken i diskstället och drog proppen ur hon. Nedstämd såg jag det feta, smutsiga vattnet sjunka undan, bli till en spiral som snurrade ner i avloppet, som virvlade runt, runt och bort, bort tills de sista dropparna slutligen försvann med ett lågmält slurp. Jag minns att jag tänkte att det såg ut som en nedfart i Malströmmen.

DAG 2–5 TISDAG–FREDAG

På natten mådde jag som en hund.

Kanske återvände jag till mina spyor. Kanske var det bara värmen, men hur som helst sov jag dåligt.

I det konturlösa och obefintliga nattmörkret kastade jag mig av och an på den stora madrassen, vred jag mig, svettades jag, drömde jag drömmar som jag när jag vaknade inte kunde komma ihåg, men som ändå efterlämnade en sinnesstämning lika obehaglig och vidhäftande som ett gammalt, dyngigt plåster.

På rygg under det alldeles för tjocka täcket låg jag kvar och stirrade upp mot taket. Tankfullt följde jag granvirket från den röda skorstensstocken fram till lampan och tillbaka igen. Och en gång till. Och om igen.

Borta vid fönstret silade ännu en dag av vackert väder ödmjukt in genom de blekgula rullgardinerna, men det hade ingen som helst effekt på mig. Jag såg det inte ens, brydde mig inte. Jag var fullt upptagen av mig själv, av att fundera på den gångna natten.

Vad hade jag egentligen drömt? undrade jag oroligt och misstänksamt.

Vad hade jag sysslat med och vad var det jag inte kunde komma ihåg?

För någonting var det. Det kände jag. Det hängde fortfarande kvar i luften, som krutrök under lysrören. Ja, någonting hade hänt här i sängen under natten. Något ogripbart och illavarslande…

Jag blundade, rynkade ögonbrynen, koncentrerade mig.

Vad? nötte jag. Vad kunde