Människorov

By Håkan Östlundh and Reine Brynolfsson

Fredrik Broman är tillbaka! "Människorov" är en ny fristående del i Håkan Östlundhs älskade serie. Än en gång är det Gotland som är spelplatsen för det spännande kriminaldramat.

Fem veckor efter att studenten Emma Alvin har försvunnit, och sökandet sedan länge mattats av, hittas en väska uppställd på ett röse i den gotländska skogen. Väskan, som är placerad som på en piedestal, innehåller kroppsdelar.

Den forne Gotlandspolisen Fredrik Broman bor sedan ett par år i Stockholm. Han lever och arbetar på Kungsholmen, hans vuxna barn kommer sällan på besök och jobbet är hans bäste vän. När samtalet kommer från Visby och Broman beordras att återvända till Gotland för att utreda ett försvinnande som verkar ha övergått i mord, kastas han tillbaka in i minnen och relationer han sedan länge försökt att förtränga.

Då Fredrik Broman och hans nya kollega, Yasmin van Dijk, anlöper kaj har ännu en väska hittats. De blir varse att de inte bara ska klara upp ett brott som har begåtts – utan ett som fortfarande pågår.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 20, 2023
• ISBN: 9789180005937

Book preview

MÄNNISKOROV

HÅKAN ÖSTLUNDH

Copyright © Håkan Östlundh & Word Audio Publishing, 2023

Omslag: Maria Borgelöf

ISBN: 978-91-8000-593-7

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB 2023

www.wordaudio.se

[e-mail]

Det är fantasierna om mig som skyddar honom mot avgrunden.

Sara Stridsberg

1.

Det rykte om motorhuven när fukten i luften förångades mot den heta plåten. Hon kunde inte se hans blick genom den immiga sidorutan, bara konturerna av den taggiga frisyren som reste sig vid pannan och strävade bakåt, uppåt, som raggen på ett djur. Hon tänkte att han var ett djur, en lång reslig varelse som satt stilla med de kraftiga ramarna vilande på ratten. Ett rovdjur som tålmodigt väntade på sitt byte. Hon kunde höra hur han andades där inne. Eller var det bara tomgångens återhållna muller?

Det skymde redan, mörknade snabbt omkring dem som det gjorde på landet, långt från närmaste gatlykta. Bilen var stor som en mindre lastbil och hade en färg som var svår att bestämma. Blågråmörk. De blöta däcken nådde henne nästan till höften. Hon hade väntat där de gjort upp. Hon hade kommit först, han sedan, långsamt närmande sig med grus och kvistar knäppande under hjulen.

Han tryckte ner sidofönstret och kikade ut på henne. Huden var blek och tunn under hans ögon, blicken ljusblå. Hon öppnade dörren, men tvekade, kände lukten av död inifrån bilen. Den var stark, gick inte att ta miste på. Inte äcklig och kväljande, det var inte den sortens död, den som handlade om blod och förruttnelse, men den var mörk och farlig och lovade bedövning.

– Ska vi åka? sa han.

Hon visste redan när hon satte sig i bilen. Hon visste, men tänkte att det var lika bra. Vad hade hon egentligen att leva för? Hon hade försökt, lovat sig själv och andra så många gånger, men det slutade alltid på samma sätt. De sa att de fortfarande trodde på henne, men orden blev allt mer tillkämpade, kärva och tomma.

Om de verkligen vetat hur det såg ut inne i henne hade de nog inte sagt något alls. De hade tystnat och vänt sig ifrån henne. Kanske inte mamma, men hon var inte helt säker, kanske hon också.

Hon ville inte sluta, hon ville fortsätta. Alltid. Och det gick inte att förklara för någon som aldrig varit där. Hon tänkte inte ens försöka. Alla som varit där hon varit ville bara en sak: tillbaka dit igen. Visst fanns det de som faktiskt slutade. Men de måste vara annorlunda på något sätt, annorlunda än hon i alla fall. Hon visste att de egentligen också bara ville fortsätta, men på något vis hittade de styrkan att stå emot. De hade förmågan att leva ett andrahandsliv, ett liv som inte såg ut som det liv de helst ville leva. De valde bort, bet ihop, kämpade sig igenom de grå, glanslösa dagarna som frasade torrt i kanterna.

Hon var inte funtad på det sättet. Nio månader var det längsta hon klarat av, men två veckor efter förlossningen hade hon omfamnat det riktiga livet igen. Det hade varit bättre än allt annat, bättre än den varma, våta bäbisen mot hennes nakna bröst. I alla fall just då när hon på nytt öppnade den där dörren som var så lätt att öppna, den som gled på mer väloljade gångjärn än någon annan dörr. Barnet, som fick heta Torun … och Karin efter mormor, fick hon inte behålla, klarade hon inte av att behålla.

Hon var en ständig besvikelse. För mamma, för sina vänner, för släktingarna. Och hon förstod det. Skulle hon själv stå ut med någon som hon? Inte om hon var en av dem, levde i deras värld. Då skulle hon ha gett upp långt innan de gjort. Men nu levde hon i en annan värld, en värld full av halvlögner, svikna eller bara bortglömda löften, en total trolöshet mot allt annat utom det där som drog och lockade som en kruka med guld vid regnbågens fot. I den världen fick man inte ha så fasta principer, då blev man snabbt väldigt ensam. Man måste stå ut med allt. Hon kunde tillåta sig att reagera, bli arg eller ledsen, till och med säga ifrån ibland, men i längden visste hon att hon måste acceptera allt, vad de än gjorde med henne.

– Ska vi åka?

Han var inte mycket äldre än hon själv, två tre år kanske, max fem.

Hon gled in i den varma bilen och drog igen dörren, stängde ute den blöta höstdagen. Hon höll andan medan han flyttade spaken till drive och svepte ner blinkern, men sedan gav hon efter, tog prövande ett försiktigt andetag och sedan ett djupare. Lukten av död var starkare nu, tung och farlig, men samtidigt förrädiskt mjuk som tjock oljerök. Det var något bekant med att sitta där. Hon visste ju att man till slut måste gå med på allt, vad det än innebar. Till och med mannen bakom ratten kändes bekant. Som om hon alltid väntat på det här ögonblicket och han väntat på henne. Han sneglade på henne med ett inåtvänt leende.

– Vad heter du?

– Maria.

Hon brukade inte ge dem sitt riktiga namn, men nu gjorde hon det, nu spelade det inte längre någon roll.

– Hur gammal är du?

– Tjugoåtta.

Hon brukade dra av fem år. Hon uppfattade att det var så de ville ha det. Nu sa hon sanningen. Var det ett omedvetet försök att få honom att ändra sig, att framkalla en besvikelse som skulle få honom att stanna bilen och säga åt henne att sticka? Var det livet självt som försökte göra motstånd? Det sista hon hade kvar av överlevnadsinstinkt. Såg hon en irriterad blinkning, en ofrivillig ryckning i ögonvrån? Nej, om han var besviken så visade han det inte.

Han tog blicken från vägen och synade henne så länge att hon undrade om han skulle köra i diket. Han såg på henne som om han redan kände henne och hon förstod att han i någon mening gjorde det. Han hade fantiserat om det här sedan länge, vad han skulle göra med henne, långt innan hon satte sig i hans bil.

2.

En del tyckte att pyrschjakt var ett ineffektivt sätt att jaga, något för kufar som inte brydde sig om ifall de kom hem med ett byte eller inte, andra att det var den optimala jaktformen eftersom allt hängde på dig, dina kunskaper och din förmåga att spåra och ta dig fram tyst i skogen. Själv hörde han till de senare. Hur svårt var det att jaga om man bara satt i ett torn och väntade på att viltet skulle drivas fram till ett bra skottläge? Och hur kul? Förutsatt att man kunde hantera sitt vapen handlade den sortens jakt bara om tur och otur.

Han hade gett sig ut med Berettan laddad med rådjurshagel, räknat med en hare och hoppats på ett rådjur. Han hade ingen egen mark att jaga på, men hade ett avtal med bonden som ägde skogen att han kom över med en stek eller en bog om han fällde ett rådjur. Hararna fick han behålla. Det var alltid tyskharar.

Det var en råfuktig dag med klar sikt och han hade känt sig säker på resultat när han gick ut, men nu hade han börjat tvivla på att det skulle bli något. Han hade varit ute i över två timmar, rört sig i en oval över ägorna, stått på vakt vid ett hygge och ett par gläntor tills han började frysa. Förutom en räv som var för långt bort för att skjuta på hade han inte sett ett levande väsen. Dessutom sköt han inte räv. Det fanns de som alltid tog chansen att döda en räv, ansåg att de decimerade småviltet och var ett hot mot höns och lamm på gårdarna, men han såg inte riktigt vitsen.

Fötterna höll sig varma i de välisolerade stövlarna, men händerna värkte lätt av fukten och kylan. Han hade övervägt att skaffa sig ett par handskar med batteridrivna värmeslingor, egentligen lite för prylbögigt i hans smak, men just nu ångrade han att han inte slagit till senast han surfat runt efter jaktkläder.

En kvist knäcktes med ett svagt men tydligt läte. Han stannade upp, höjde kolven till brösthöjd och osäkrade, beredd att göra sig skjutklar om djuret blev synligt. Något skymtade genom björkslyn snett till höger. Med tanke på höjden måste det vara ett rådjur. Han la fingret mjukt mot avtryckaren utan att kröka det, väntade.

Avståndet var ett gränsfall, men djuret kunde vara på väg åt hans håll, i allra bästa fall skulle det gå förbi på höger sida och vända flanken mot honom. Då kunde han inte missa.

En ny rörelse, en skugga som skymtade mellan träden, sedan fler kvistar som knäcktes, prasslet av blåbärsris. Det lät alldeles för mycket. Han sänkte geväret och väntade utan att flytta sig. Det var helt tyst en lång stund, sedan hörde han ett metalliskt ljud och därpå en motor som startade.

Han andades ut och bröt bössan, illa berörd av att han stått beredd att skjuta mot något som av allt att döma var en människa. Det var något speciellt med den mullrande motorn, som om han hört ljudet förut. Kanske påminde det honom bara om något annat. Det var som när man hoppade i havet från en brygga, precis när man försvann under ytan gjorde känslan och doften att man för ett ögonblick blev tolv år igen. På ett liknande sätt var det med ljudet från motorn, något klack till i honom och han förflyttades någon annanstans. Men han visste inte vart.

Han tog några steg framåt, stannade och spanade i den riktning ljudet avlägsnade sig. Något blev synligt mellan granarna långt borta, men det var bara en färg som svepte förbi och knappt det. Något mörkt, mer kunde han inte se. Fordonet mullrade iväg och det blev tyst igen.

Han fortsatte framåt med geväret brutet. Kunde det vara en till pyrschjägare på väg hem? Han visste att det var några till som jagade på samma mark, men överenskommelsen var att de alltid meddelade markägaren innan de gav sig ut, så att de inte skulle springa omkring ovetande om varandra. En svampplockare kanske?

När han närmade sig vägen fick han syn på väskan. Den var vit med svarta handtag, ett slags sportbag, ganska stor. Den stod ovanpå några stenar, ett litet röse, väl synlig. Han kopplade genast ihop den med bilen som nyss lämnat platsen. Det var kanske inte självklart, men mannen eller kvinnan han sett skymta måste också ha sett väskan. Borde han eller hon inte ha blivit nyfiken? Den var så märkligt placerad, som om den ställts dit just för att upptäckas. Han kunde inte dra någon annan slutsats än att det var personen i bilen som lämnat den där.

Han tog ur patronerna, stoppade dem i fickan och fortsatte fram mot väskan. Det stod Björn Borg med små bokstäver mellan handtagen. Han la försiktigt ifrån sig geväret och lyfte prövande på väskan. Den var tung, något buktade mot det vita tyget. Han ställde ner den. Alla möjliga fantasier flög fram genom skallen på honom, att det var knarkpengar lämnade åt någon annan som skulle dyka upp där när som helst. Ett par miljoner eller så. Eller knark. Kokain i tejpförseglade plastförpackningar. Vad gjorde han om det kom någon? Det var kanske tur att han hade geväret. Skulle han ladda det igen?

Han såg sig om mot vägen. Kom det någon med bil skulle han ha gott om tid att både smita iväg och ladda geväret innan de var framme vid väskan och det kändes inte troligt att de skulle komma stövlande genom skogen.

Han böjde sig fram och öppnade dragkedjan, stack in tummarna och vidgade öppningen. Stanken fick honom att släppa taget och backa undan.

3.

Dagen innan hade solen vandrat ostörd över en klarblå oktoberhimmel, men på tisdag morgon hängde molnen grafitgrå över hustaken i Stockholm. Inget regn, men luften så fuktig att man kunde ta på den.

Fredrik Broman stod i hissen på väg upp till sin våning i polishuset. Han kunde fortfarande inte släppa den inställda söndagsmiddagen, visste inte om han var mest besviken eller förbannad, men han var definitivt både och. Jocke skulle ha kommit på middag i söndags tillsammans med Klara och deras tvååring Hanna, men hade ställt in i sista sekunden. Det hände tre gånger av fyra när han bjöd dem. Den här gången var det Hanna som blivit sjuk, kräkts plötsligt. Han var förstås väl medveten om hur det kunde vara med småbarn, men Hanna hade en märklig förmåga att insjukna omkring 16.30 dagar då familjen var bjuden på middag till klockan 17.

Fredrik hade grubblat på om Jocke helt enkelt inte ville träffa honom eller om han bara var bekväm och drabbades av lättja på söndagseftermiddagen, möjligen lite bakis efter lördagen. Att dra iväg med en tvååring är onekligen ett projekt även om man har en stor elbil som kan ta en från dörr till dörr och ekonomi som tillåter taxi i båda riktningarna utan att det blir det minsta kännbart. Eller var det Klara som höll emot? Hon verkade alltid glad att se honom och bemötte honom med familjärt intresse, men det betydde inte nödvändigtvis att han befann sig särskilt högt upp på hennes priolista.

Han hade suttit ensam på Kaplansbacken i förrgår kväll med en överambitiös cassoulet, en tarte au citron och ett par flaskor rött från Minervois. Simon hade redan tackat nej sedan tidigare, var bortrest till på onsdag, så det var inte ett alternativ. Vem mer kunde han ringa som kunde komma sättande med ett par timmars varsel? Det slutade med att han oengagerat gnagde i sig ett konfiterat anklår, frös in resten, lämnade vinet oöppnat och tog med sig en bit av citronpajen till teven, åt den medan han tittade på de tidiga nyheterna. Han tyckte pajen hade en bitter bismak som han misstänkte kom inifrån honom själv. Så, jo, nu när han ältade alltihop igen var han nog mer besviken än förbannad.

Hissen stannade och dörrarna gled upp. Han hade hunnit halvvägs från hissen till sitt skrivbord när mobilen darrade till i bakfickan. Det var internt.

– Fredrik.

– Hej Fred, Bogge här.

Fredrik nickade till några tidiga kollegor på vägen till skrivbordet med mobilen tryckt mot örat.

– De behöver lite hjälp i Visby, sa Bogdan Butovic, hans närmaste chef på grova brott.

Fredrik stannade upp med handen på stolsryggen.

– Mord?

– Av allt att döma.

– Du menar att det finns frågetecken?

– Egentligen inte, bara av det formella slaget. Om jag tar det från början …

Fredrik svängde runt stolen och sjönk ner med ryggen mot skrivbordet. Han hade varit tillbaka på Gotland så gott som varje år för att semestra och hälsa på gamla kollegor, det fanns ingen laddning i det, men att åka dit för att jobba var en annan sak. Det kändes som att vrida klockan tillbaka.

– För fem veckor sedan försvann en ung kvinna, Emma Alvin, tjugotvå år gammal, hemmahörande i Visby. Det vill säga, föräldrarna gjorde en anmälan, men det fanns ingen anledning att misstänka brott eller olycka, ingen psykisk ohälsa, inga familjekonflikter eller bråk med pojkvännen.

– Så ingen förundersökning?

– Nej. Pojkvännen talade med henne i telefon vid niotiden på kvällen måndagen den nittonde september. Hennes mobil slutade logga vid tvåtiden samma natt. Hon bor ensam och hade en stor tenta några dagar senare så det dröjde ytterligare ett dygn innan pojkvännen började undra varför han inte kunde nå henne. På onsdagsmorgonen hörde han av sig till hennes föräldrar som kontaktade polisen i Visby.

Man brukar säga att de första tjugofyra timmarna i en mordutredning är de viktigaste. Här hade det tagit fem veckor innan man över huvud taget förstått att det var ett brott. Det första dygnet var det inte ens någon som saknat henne. En dålig början.

– Det gjordes förstås en del utredningsinsatser. Man uteslöt att hon var hos släktingar, vänner eller hamnat på sjukhus efter en olycka. Pojkvännen kollades rutinmässigt, inga tidigare våldsamheter, ingen aktuell konflikt, hans mobil loggade i samma område som Emma Alvins den aktuella natten, men det är ingen exakt position på någon av mobilerna, för få master, och de bor ju i det loggade området båda två, men i varsin lägenhet. Han har alibi för tiden halv tio till ett, därefter var han ensam hemma. Det var inte mycket mer kollegorna kunde göra. Men familjen har vänt sig till Missing People och media. Det har knappast undgått allmänheten att familjen anser henne försvunnen. Det har gjorts flera eftersök. Man har uppmanat fastighetsägare i Visby att undersöka källar- och vindsutrymmen. Utan resultat.

Fredrik såg ut mot innergårdens dunkel men såg något helt annat: dragiga stugor mellan åkerlappar och glesbefolkade skogsbryn, unga människor utan förankring i det de kom ifrån och ingen aning om vart de var på väg.

– Efter ytterligare ett par veckor klingade det av, fortsatte Bogdan. Släktingar och vänner har organiserat nya eftersök på helgerna. Också det utan resultat.

– Men …, sa Fredrik som började undra när det skulle bli en mordutredning av det här.

– Men i går påträffades delar av en kvinna i ett skogsparti strax väster om ett ställe som heter …

Det blev tyst en stund medan Bogdan kollade ortsnamnet.

– Kräklingbo.

Det var ungefär mitt på ön mot östkusten till.

– Hon var alltså styckad?

– Mm, kroppsdelarna låg i en vit väska, en bag av något slag, två armar, inget mer.

Som delar i en väska. Ett sjaskigt sätt att sluta sitt liv på. Fredrik fick en obehaglig bild i huvudet.

– Som du förstår väntar de på DNA, men det finns inga andra unga kvinnor anmälda försvunna på ön. Rättsläkaren är säker på att det är en ung kvinnas armar och graden av förruttnelse stämmer med tiden.

– Han har ett långt försprång.

– Han?

– Vad ska jag säga? Ett styckmord? Det brukar vara en han.

– Nej, det är klart.

– Och hon, vad hette hon Emma …

– Alvin.

– Droger, festande, svartsjuka före detta pojkvänner?

– Inte vad jag förstått, verkar helylle, kursetta, går på Friskis & svettis och spelar piano på fritiden.

– Piano?

– Ja.

Fredrik svängde runt stolen och drog till sig det nya anteckningsblocket han hämtat från förrådet dagen innan.

– Vad är det som gäller?

– Åk ner på en gång. Ge det en vecka till att börja med, så får vi se sen.

– Varför jag?

– Det är väl uppenbart.

– Att jag är en briljant utredare som kommer att få resultat?

– Det också förstås, sa Bogdan utan större entusiasm.

– Är det bara jag som åker?

– Nej, du får med dig Yassi.

– Yassi?

– Yasmin van Dijk.

– Hon den nya?

Fredrik hade träffat henne som hastigast. Yasmin hade varit hos dem några veckor, men de hade inte jobbat tillsammans. Hon kom visst från Göteborg.

– Hon är relativt erfaren trots sin ålder, och skicklig. En skimrande smaragd om man ska tro Anders lovord.

– Och skjutningen vid Thorildsplan? Undrade Fredrik.

– Du är inte ensam om den. Det löser sig.

– Gör det?

– Du vet vad jag menar.

Det löste sig sällan. Det var åtta dagar sedan en tjugoettårig man dödats utanför Thorildsplans tunnelbanestation, skjuten med tre niomillimeters halvmantlade kulor, samma typ av ammunition som de själva använde. Utredningen höll redan på att kallna.

– Jag skickar över en länk till materialet så kan ni läsa in er på färjan.

– Är det inte bättre att flyga? Snabbare, menar jag.

– Ni tar en bil härifrån. Och det är ju som sagt fem veckor sedan hon försvann.

Fredrik reste sig och började samla ihop det han behövde ha med sig. Det var egentligen bara anteckningsblocket och datorn, som han inte ens hunnit logga in på. Tjänstevapnet fick han hämta i vapenskåpet.

– Något annat jag behöver veta.

– Nej. Eller jo, tvekade Bogdans raspiga stämma. Värt att poängtera … väskan med armarna, den fanns inte där när Missing People gick skallgång i samma område två dagar tidigare.

Fredrik kände hur något sjönk ner och tyngde i mellangärdet.

– Så på något sätt är det ett brott som fortfarande pågår?

– Ja, på något vis kan det ju vara det.

Han fick en bild av en skugga som rörde sig mellan träden i en skog, en man utan ansikte. Han skakade av sig bilden.

– Varför gick de skallgång i Kräklingbo? frågade han. Bodde hon inte i Visby?

– Hon växte upp där i närheten. Föräldrarna bor kvar. Hon brukade gå ut med familjens hund i närheten av där väskan hittades. De tänkte väl att det var värt ett försök. Om hon gått ut på en promenad för att fundera eller något värre. Inte för att det fanns några tecken på något åt det hållet.

– Jag förstår.

Fredrik avslutade samtalet. Han hade kunnat tänka sig en bättre början på dagen än att få ett gotländskt styckmord på halsen.

4.

Yassi väntade redan nere i garaget tillsammans med en liten kabinväska när han kom ner med nyckeln. Civila bilar i svart och grått stod i en gluggig rad tillsammans med en udda rishög som användes av span. På håll såg Yassi ut som om hon knappt hunnit fylla tjugo. Hon hade på sig en mörkblå yllemössa nerdragen över öronen, en mellangrön bomberjacka med ett märke av något slag på ärmen, tighta svarta jeans och ett par svarta Blundstonekängor på fötterna. Hon såg inte ut som en snut, mer som en kickerstjej, om det nu fanns några sådana längre. Det var de som sparkat ner folk på Mariatorget i mitten av åttiotalet.

Hans referenser var generande ålderstigna.

När Fredrik kom närmare gissade han att den korrekta åldern var någonstans runt trettio. Ögonbrynen var två svarta, tjocka streck över de bruna ögonen. De såg påmålade ut, de verkliga bortnoppade, ögonfransarna var svarta men hon bar inget smink utöver det, hyn höstblek med ett stänk av fräknar på ena kinden eller om det var små födelsemärken, läpparna naturligt rödbruna. Det var något apart med hennes utseende, men hon såg bra ut. Å andra sidan tyckte han numera att nästan alla under trettiofem såg väldigt bra ut, kvinnor som män.

Där var det igen, gubbperspektivet.

Det han trott var ett par Blundstonekängor såg han nu var ett par R.M. Williams. Ett misstag på runt fyratusen kronor.

Yassi gjorde en gest mot förarsidan på den Volvo kombi de blivit tilldelade och sa att han gärna fick köra. Han protesterade inte, kanske tänkte hon att det var ett bra sätt att hålla en medelålders man på bra humör, att han fick köra bil. Det hade inte kunnat vara honom mer likgiltigt.

Hon ställde in väskan där bak och satte sig på passagerarplatsen.

– Du var snabb, sa han. Jag måste hem och rafsa ihop lite grejer, men det är nära.

– Jag har alltid två färdigpackade väskor i skåpet, sa hon. En för kallt väder, en för varmt.

Han stirrade på henne. Var hon helt galen?

– Jag skojade. Jag hade inte hunnit hemifrån när Bogdan ringde.

Han log mot henne, men kunde inte få till något skratt. Och så jävla kul var det ju inte.

Om han mindes rätt att hon jobbat i Göteborg tidigare var det i alla fall inte där hon växt upp. Hon talade en återhållen men tydlig skånska.

Fredrik sprang upp och packade medan Yassi satt kvar i bilen. Sedan ett år tillbaka bodde han i en tvårummare med utsikt över Kungsholms kyrka och kyrkogården som sluttade ner mot Hantverkargatan. Det var fem minuters promenad till jobbet. Han kunde fortfarande inte bestämma sig för om det var praktiskt eller patetiskt. Lägenheten var stor för att vara en tvåa och han hade inga problem med att göra plats för båda sönerna med flickvänner när de någon gång emellanåt lyckades synka en middag. Fem personer kring bordet, sex med Hanna. Det var allt han behövde.

Fredrik slängde ner necessär, underkläder och ombyte för en vecka i en bångstyrig sportbag av röd galon. Det fick gå undan om de skulle hinna med halv tolv-båten och han tänkte inte öda tid på att hämta en resväska från vinden. Bogge hade ringt Destination Gotland och förvarnat att två poliser kunde dyka upp i sista minuten.

På vägen nerför trappan med bagen i handen kunde han inte låta bli att undra om det bara var lokalkännedom som meriterat honom för uppdraget? Skit samma. Meningslösa tankar. Han hade gått i terapi. Kbt. Det gällde att rensa huvudet. Styra undan från dumheterna.

De lämnade det ekande bildäcket via trappan martall och trampade sig uppåt de många stegen till däck sju. De hade plats i den förliga salongen, satte sig i de blågrå, kaffefläckade vilstolarna, slog upp datorerna och började studera de senaste dagarnas förundersökningsmaterial och de tidigare utredningsuppgifterna medan färjan stävade ut mellan oljecisterner och skärgårdskobbar.

Färjans vibrationer fick tiden att kollapsa över honom. Han hade suttit där med två barn och en något motsträvig fru på väg över Östersjön för att börja ett nytt liv. Nu var båda barnen vuxna och i måttligt behov av sin pappa, Ninni var död. Det var länge sedan, men ändå inte så länge sedan och livet helt förändrat. Hur såg framtiden ut? Eller låg allt bakom honom nu?

Han tittade ner mot skärmen i knät, försökte koncentrera sig på uppgiften. Emma Alvin tittade tillbaka på honom från ett tre år gammalt passfoto och från en färgbild som verkade tagen i något familjesammanhang, kanske en födelsedag. Hon såg rakt in i kameran med självsäkra, klarblå ögon. Det axellånga håret var rödblont, med ett hårspänne på ena sidan för att inte falla ner i ögonen. I bildens högra kant syntes ett öra och ett platinablont hårsvall.

Han skrollade neråt i dokumentet. Emma Alvin hade en lägenhet på Humlegårdsvägen 29. Teknikerna hade tagit en bild av huset i samband med den utökade brottsplatsundersökningen, ett gråbeige flerfamiljshus i tre våningar i Länna i Visby.

Utöver en kartläggning av Emma Alvins bakgrund och de sista dagarna före hennes förmodade försvinnande fanns det inte mycket att gå på. Det gick inte säkert att fastställa en tidpunkt, inte ens en bestämd dag för försvinnandet, det var ett tjugotvå timmars glapp mellan klockan nio på måndagskvällen när hon talade med sin pojkvän, Andreas Kellner, i telefon och att han börjat undra varför hon inte svarade när han ringde vid sjutiden kvällen därpå.

Yassi tittade upp från skärmen. Hon satt med mössan och den gröna bomberjackan på. Det var kallt ombord och drog från dörren till besättningens trapphus.

– Det är en fråga jag saknar, sa hon. Fanns det någon annan, förutom den här pojkvännen, Andreas Kellner? Ett ex som det inte var riktigt slut med, någon annan hon träffat?

– Frågan ställs.

– Någon enstaka gång, men det grävs inte vidare. Fanns hon på Tinder? Var kontot aktivt, var hon inne på några andra dejtingsajter eller sökte kontakter på sociala medier?

– Jag utgår från att hennes dator är kollad, men mobilen är ju borta. Tillsammans med henne.

– Men operatören har samtalslistor och adresser. Det går att få fram hennes aktiviteter, kanske inte i detalj, men i alla fall vilka sidor hon besökt.

– De har säkert begärt ut uppgifterna, men inte hunnit föra in dem än, om de ens fått dem. Det blev ju en förundersökning om brott först i går.

Yassi såg på honom och drog tyst efter andan. Fredrik förstod att hon tyckte att han försvarade sina gamla kollegor på lösa grunder.

– Okej, sa han mest för att han inte ville skapa dålig stämning, så pojkvännen eller ett svartsjukt ex eller en svartsjuk parallell pojkvän?

– Ja, och eftersom vi har det här spannet på nästan ett dygn så är det svårt att hävda att pojkvännen har alibi.

Fredrik suckade, kanske alltför ljudligt.

– Jag kan inte hjälpa det, sa hon, men jag tycker utredningen känns vag på den här punkten.

– Kanske, men vi ska inte komma instörtande och ifrågasätta det första vi gör.

Yassi gav honom en trött blick.

– Självklart inte. Jag kan uppföra mig.

– Bra.

– Hur som helst behöver vi snäva till tiden för hennes försvinnande.

– Pojkvännen hävdar att hon var dålig på att ladda sin mobil, så den kan ha laddat ur lika gärna som stängts av eller förstörts.

Den stora färjan, som bara hade med sig en fjärdedel av sin passagerarkapacitet, justerade kursen och slog ner i en vågdal med en hård smäll. Stänket från bogen träffade smattrande fönstren ut mot fördäck och fick Yassi att titta föröver.

– Det hade kanske varit bättre att sitta akterut, sa hon.

– Känner du av sjön?

– Nej, jag tycker det är obehagligt bara.

Hon tystnade och for med blicken över det oroliga havet, grått och skummande.

– Jag hade en farbror som var med på Estonia.

– Han kom inte tillbaka?

Hon skakade på huvudet, ansiktet slätt och fritt från miner som kunde avslöja vad hon kände.

– Du kan inte ha varit gammal då?

– Nej, jag skulle väl inte minnas det alls om det inte blivit sådan uppståndelse. Men det var ju något som pågick månad efter månad, ja, i åratal. Det är nästan som om det är mitt första minne. När jag blev lite äldre kunde jag inte låta bli att fantisera om hur det skulle vara att drunkna.

5.

Dörren öppnades ljudlöst och han kom in med den blå medicinkoppen i ett försiktigt grepp mellan tummen och pekfingret. Hon kravlade sig upp från madrassen och väntade som en hund på sin husse.

Hon hade ingen tanke på att försöka fly, det var bara en sak som var viktig, att få i sig innehållet i den lilla koppen. Hon hade blivit dålig redan efter första natten och han hade genast förstått vad det handlade om. Hon hade kräkts i hinken med urin och avföring och han hade sagt att han hade något som skulle kunna hjälpa. Hon visste inte vad det var han gav henne. Metadon hade hon trott först, men i så fall skulle det ha gjort större skillnad. Det hon fick tog bort det värsta, men hon mådde fortfarande skit.

Hon svalde ner tabletterna med vattnet i plastflaskan han gett henne och sjönk tillbaka ner på madrassen. Han satte sig på huk och strök med fingrarna över hennes bara arm.

– Jag ska ta hand om dig.

Han hade legat med henne, men det var före det andra. Det var överenskommet, illegalt sex. Han hade betalat henne för det, tolvhundra kronor, vad det nu spelade för roll när hon befann sig där hon gjorde. Pengarna hade han väl redan tagit tillbaka.

När blev det något annat? När han la handen över hennes hals? Hon trodde att det var då det skulle hända, men han klämde aldrig åt, tryckte bara lätt med insidan av pekfingret och tummen, som en markering. Nej, det var tidigare. Det blev något annat redan när han tog av henne kläderna. Det var något med hans sätt att röra vid henne, hans sätt att se på henne, som om hon var helt och hållet hans, som om de tolvhundra kronorna hade räckt till vartenda gram av hennes kropp, ända in till hjärtat och livets själva gnista. Eller hade pengarna inte alls med saken att göra? Var det att hon satt sig i bilen trots sin tvekan, trots den starka lukten av död? Var allt bestämt i och med det? Underskrivet och förseglat?

– Du behöver inte vara orolig. Jag ska ta hand om dig.

Orden rann ner över henne med en hes och fuktig andedräkt, la sig som en dimma över hennes nakna kropp. Huden stramade och reste sig i små bucklor. Vad hette det … gåshud. Men det var inte av vällust.

Han reste sig och lämnade henne ensam i rummet.

De hade åkt omkring länge, minst en timme. När han stannade var det becksvart ute. Och kallt. Han hade tagit ut henne, omsorgsfullt lagt ut en filt i en glänta i skogen, bett henne klä av sig – nej, det räcker med byxorna – och legat med henne där på filten bredvid bilen. När de satte sig i kupén igen frös hon så hon skakade. Han drog upp värmen, men sa ingenting om att skjutsa henne tillbaka, inget annat heller. Han hade räckt över en öppnad flaska cola zero till henne, det var det sista hon mindes innan hon vaknade upp utan kläder där i källarrummet.

Golvet var av betong, väggarna sträva av grå puts. Det fanns inga fönster, bara två små ventiler högst upp under taket. Första dagen hade hon stått och ropat under en av dem. Hon hade ingen aning om någon hört henne, det hade i alla fall inte gett något resultat. Sedan hade han kommit med den blå koppen och hon hade inte gjort några fler försök att få kontakt med omvärlden.

En svag glödlampa i taket, madrassen på golvet, hinken och flaskan med vatten, det var allt som fanns i rummet förutom det grå murbruket. Det var rent och varmt, inte skitigt och fuktigt som man skulle kunnat vänta sig, så pass varmt att hon inte frös, trots att hon låg naken på madrassen.

Det var så han ville ha henne. Tillgänglig och oskyddad. Han hade inte legat med henne någon mer gång, inte efter gången i skogen som han betalat för. Han hade knappt rört vid henne, förutom ytterst försiktigt sådär som när han dragit med fingrarna längs hennes arm. Men han skulle ha fullständig tillgång till henne, hon skulle vara öppen för hans fantasier och hans blickar. De brände på henne så snart han kom in i rummet. Svarta, farliga, dödliga. Fantasierna kunde hon känna rakt genom dörren.

Hade hon vetat det här skulle hon kanske ändå inte ha stigit in i bilen. Hon hade trott att det skulle gå snabbt. Inte smärtfritt, men att smärtan skulle vara kort. Nu förstod hon att hon haft fel. Det skulle bli långt och utdraget och det var vansinnigt att hon inte kastade sig mot den låsta dörren, klöste väggarna blodiga och vrålade upp mot ventilerna. Men så länge han kom med de små blå kopparna höll hon ihop, hon skulle inte göra motstånd, inte springa sin väg. Han visste det och hon visste det.

Var det hit hon alltid varit på väg? Var det här rummet och mannen i bilen med de blekblå ögonen hennes livs mål? Hennes slut? Det hade känts så logiskt att kliva in genom den öppna bildörren och glida ner på sätet, trots att hon visste vart det steget skulle leda. Bestämdes allt det här redan när Åsa för första gången satte nålen i hennes arm?

6.

Klockan var tio i tre på eftermiddagen när M/S Gotland öppnade bogportarna mot kajen i Visby. Fem minuter senare var de iland med bilen. Skummet yrde kring pirens tetrapoder och blocken av röd granit som skulle hålla havets krafter borta från hamnbassängen.

Fredrik gasade på uppför Färjeleden. Flaggorna utanför bensinmacken i backen stod rakt ut från stängerna, pekande mot nordost. Yassi såg ut mot Högklint som reste sig brant ur det grå havet.

– Det är vackert, sa hon.

– Om vi åker direkt till Kräklingbo hinner vi till fyndplatsen innan det blir mörkt, sa Fredrik.

– Borde vi inte åka till stationen först? undrade Yassi.

– Jag har redan messat till Gustav.

– Gustav?

– Wallin.

– Är det inte …

– Alice Forsberg? Nej, hon är krimchef. Gustav är förundersökningsledare.

Hon tystnade, gjorde en nervös rörelse med fingrarna i knät.

– Jag borde ha frågat dig, sa han. Jag kan åka förbi polishuset och släppa av dig.

– Nej, vadå? You’re the boss.

– Så formella behöver vi inte vara. Vill du bli avsläppt eller inte?

– Nej, jag åker med.

Hon tystnade på nytt, såg ut mot klinten igen. Han kände bestämt att det inte var på grund av det dramatiska landskapet.

– Det är mycket möjligt att vi blir instängda i ett stabsrum i flera dagar och då vill jag ha sett det här först. Foton och PM kan aldrig ersätta ett besök på platsen. Man kan upptäcka saker …

– Jag fattar, du behöver inte förklara dig.

– Nej, men nu gör jag det.

Nyss hade hon berättat om sitt Estoniatrauma och rädslan för att drunkna, nu satt hon och tjurade för att han inte inkluderat henne i sitt beslut. Det var kanske dumt av honom, men som hon själv påpekat, han var chefen i deras lilla grupp.

Han valde den positiva tolkningen att det här var en tjej med ambitioner men ändå ingen rövslickare. Och det var ju aldrig fel.

De körde rakt fram i cirkulationen med det stegliknande konstverket som alla besök på Gotland tycktes utgå ifrån.

– Det är en dryg halvtimme dit, sa han.

Hon svarade inte, böjde sig fram och halade fram datorn ur väskan hon hade mellan fötterna. Hon slog upp den och letade fram något på skärmen, han kunde inte se vad, antagligen fuppen.

– Så vi är tillbaka i Visby före fem, halv fem kanske.

Svammel.

Hon satt tyst och läste några minuter, tittade sedan upp från skärmen.

– Är det sant att du blev knuffad utför en klippa här någonstans?

Fredrik höll tillbaka en besvärad suck. Det lät som om hon funderat på helt andra saker än dem hon hade framför näsan.

– Inte riktigt, sa han, men något åt det hållet.

Han kände hennes nyfikna blick, hade ingen större lust att gå in på det där, men förstod att det kunde vara bra att bjuda till. Jobba på den kollegiala relationen.

– Vi