Svuren till tystnad

By Inger Gammelgaard Madsen

Den unge Tobias Abrahamsen är spårlöst försvunnen efter en utekväll i Århus. De vänner han träffat under kvällen har ingen aning om vart han kan ha tagit vägen. Men med en familjetragedi färskt i minnet blir fallet extra personligt för polisen Roland Benito. Och fastän utredningen till en början står och trampar vatten får den snart en ny skjuts när en obehaglig upptäckt görs i ett kloster. En ung kvinna har blivit mördad - och tillvägagångssättet ger även den mest erfarne utredaren kalla kårar. Har kvinnans död något med Tobias försvinnande att göra? En numera arbetslös Anne Larsen kan inte låta bli att följa en spännande story när den dyker upp, trots att hon lagt journalistlivet bakom sig. Via omvägar kopplas hon så småningom ihop med Irene Benito, fru till Roland, som befinner sig i en hotfull situation. Ett förrädiskt lugn vilar över familjen Benito, men förr eller senare bubblar allting upp till ytan. Frågan är bara när... "Svuren till tystnad" är den fjärde fristående delen i Inger Gammelgaard Madsens serie om polisen Roland Benito och journalisten Anne Larsen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 17, 2022
• ISBN: 9788726918519

Book preview

Inger Gammelgaard Madsen

Svuren till tystnad

Översättning Elin Pirttimaa Rosén

SAGA Egmont

Svuren till tystnad

Översatt av Elin Rosén

Originaltitel: Under skriftesegl

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2011, 2022 Inger Gammelgaard Madsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726918519

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Enligt prästers lagstödda tystnadsplikt, ofta kallad absolut tystnadsplikt, får prästen inte avslöja något som framkommit vid bikt eller enskild själavård. Präster får inte heller kallas in som vittne vid domstol om sådant som framkommit vid bikt eller enskild själavård.

1.

Han var inte rädd för att dö. Det var tanken på sättet han skulle dö på, som ibland skrämde honom. Det fanns så många sätt. Mycket smärta och långvarigt lidande, eller så märkte man det inte ens. Människolivet är skört, vi är inte annat än en klump av blod, ben och muskler inpackat i ett tunt lager ömtålig hud som knappt tål solen, tänkte han. Han hade hört att det faktiskt inte var så enkelt att göra slut på allt. Både hjärtat och hjärnan måste sluta fungera. De viktiga livsfunktionerna som skulle upphöra tillsammans med det allra viktigaste: att andas. Inte alla självmordskandidater hade turen att lyckas. De skar inte djupt nog för att träffa pulsådern i handleden eller halsen, de knäckte på sin höjd några revben när de kastade sig ut från ett höghus, de tog inte tillräckligt många sömnpiller. Eller så räddade någon frälsare dem precis i sista stund. Varför hade just han lyckats? Ett rep om halsen och ett hopp från hög höjd. Hans pappa kunde konsten att gå rakt på sak. Ta tag i rodret. Vara en man. Han slutade kort och gott att andas. Han glömde själv att göra det när han befann sig i små utrymmen och skulle helt säkert dö om han stängdes in ensam i mörkret, på grund av känslan av andnöd. Att inte kunna få luft. Varför dök den tanken upp nu? Kanske för att han hade problem att andas och det gav honom panik.

Han öppnade ögonen och såg mot en stjärnklar himmel högt ovanför. Han stirrade på de blinkande stjärnorna mot den kolsvarta bakgrunden, ett mörkt universum som aldrig tog slut. Hur hade han slutat här? Det luktade järn, jord, diesel – och spya. Fukten trängde in genom byxorna, men han märkte det inte längre. Han låg på rygg i sin egen spya som klistrade sig mot hans kind och hals, men han hade inga krafter att torka bort det. Han frös inte, trots att natten var kall. Han hade en jacka på sig. Smaken av blod fyllde munnen. Då och då hörde han ljudet av bildäck mot torr asfalt någonstans långt borta, annars var det tyst. Hörde han också havet, eller var det bara inbillning? För han älskade havet. Andningen var långsam och ansträngd, musklerna tunga. Att röra sig var oöverkomligt, huvudet värkte som vid ett migränanfall och illamåendet tryckte i halsen. Han mindes inte varför han hade lagt sig ner, hur han alls hade kommit hit. Fallit kanske. På väg hem från stan. Det var där han hade varit. Nu mindes han. Svaga glimtar dök upp när han slöt ögonen. De träffades på en bar någonstans. Han hade aldrig varit där innan. Att gå ut på stan, dricka sig full och roa sig var inte hans grej. Det hade aldrig tilltalat honom. Det visste de andra såklart om och kanske var det därför de hade lockat med sig honom. "Nu är det nästan två år sedan vi gick ur skolan, vi måste ses igen", hade de bestämt. De hade hittat varandra på Facebook, alla förutom han själv, för han använde inte internet, knappt ens en dator. Men han hade hållit någorlunda bra kontakt med Bertram, eftersom de bodde i samma område och knappast kunde undgå att stöta på varandra, så Bertram såg till att han också blev inbjuden. Varför visste han inte. Inte varför han sagt ja heller. Han hade aldrig varit särskilt underhållande. Han hade blivit kallad tråkig. Tyst och tråkig. Ingen självtillit var psykologens bedömning, men inte ens han visste allt. Han hade inte berättat något, för det var inte hans eget beslut att gå och träffa den leende, överpositiva skäggiga herren som säkert bara ville hjälpa till. Det var Trine som övertalat honom. Hon krävde en diagnos som kunde förklara hans avvikande beteende, så det blev lättare att hantera – för henne. Han var likgiltig. Han var som han var. Det var ju hon också. Var hon hans flickvän? Han visste inte, för när kunde man kalla någon för det?

Han mindes inte helt klart hur kvällen hade fortlöpt. Dimmiga bilder fladdrade förbi, utan någon fast hållpunkt där han kunde fokusera och analysera. Hög musik. Munnar som ropade stumt – i försök att överrösta och föra ett samtal. Skrattande ansikten. Hånfulla blickar. Jo, det var hans klasskompisar, precis som han mindes dem. De blandade drinkar till honom. Han drack dem – pliktskyldigt. Kanske hade han haft kul en stund. Han mindes att han hade skrattat högt. Faktiskt känt sig lycklig ett tag. Svävande. Berusad. Ruset var borta nu, ersatt med modlöshet och en förlamande matthet. Han slutade kämpa emot och sjönk in i ett mörker utan tankar.

Oväsendet trängde igenom och fick honom att spärra upp ögonen. Ljudet var precis ovanför. Brölande motorer, ett bankande och gnisslet av järn mot järn. Som att vakna upp i en krigszon, med artilleri och bandvagnar. Lukten av diesel sved i svalget. Det var ljust ute nu och stjärnorna hade ersatts av en klarblå majhimmel. Blicken sökte sig mot den, han kisade i det skrapa ljuset och försökte sätta sig upp, men musklerna var fortfarande tunga och lyssnade inte. Han ropade, men rösten var svag och hes och drunknade i allt oväsen. En skugga täckte plötsligt för ljuset och himlen och gjorde stämbanden förlamade i ett ögonblick. Det stora gapet hängde ovanför honom som dinosauriekäftar. Jordklumpar föll ut ur gapet som droppande saliv och träffade honom hårt i ansiktet. Den väntade. Det var som om den stirrade på honom. Som om den kunde se att han tvekade. Han ropade igen, högre. Han nästan skrek, och kämpade sig sedan äntligen upp till sittande ställning. Men så bestämde den sig och öppnade gapet, jorden föll tungt över honom och fyllde graven. Dammet yrde och fick grävmaskinsföraren att frambringa en torr morgonhosta. Han vände sömnigt på maskinen så att den kunde skopa upp ett till lass med jord.

2.

Den söta myskaktiga doften av sandelträ ökade trycket i bröstkorgen. Hjärtat blev tungt och sjönk, eller så växte det. Upplevelsen kunde vara den samma. Känslorna vällde fram som röken från ministranternas rökelsekar. Prästens röst var monoton och orden trängde inte riktigt in, han stod med ryggen vänd mot församlingen. Y-korset på mässhakens rygg påminde honom om snittet som rättsmedicinare Henry Leander skar i de dödas bröst. De döda. Han andades tungt och flyttade blicken mot ljusen som symboliserade Jesus och det gudomliga livet. De fladdrade knappt i den stillastående luften. Blicken vaggades in i ett hypnotiserande lugn av att stirra in i flammorna som flöt ihop och likande en eld. Den brinnande busken som Gud manifesterade sig i när han visade sig för Moses. Elden var en symbol för både Guds rening av människorna och hans dom över dem.

Roland Benito kände sig mer dömd än frälst. Han reste sig och satte sig automatiskt när församlingen gjorde det. Rutinen satt kvar i honom, inpräntad från barndomen. När hans mamma hade dött slutade han besöka kyrkan och han hade frågat sig om han bara hade gått dit för hennes skull. Så att hon kunde bevara en del av normaliteten från livet hon flytt ifrån. Det var flera år sedan hon dog och han hade följt hennes kista tillbaka till Neapel, där hon begravts bredvid sin man, den martyrlika hjälten, karabinjären Adriano Benito. I döden kunde ingen längre skada dem. Inte ens La Camorra. Eller kanske hade han gett upp tron på att det fanns en Gud, som kunde skydda den sårbara människan mot all ondska. Kunde han själv det? Han gjorde i alla fall ett försök. Mord hörde till hans vardag, immun blev han aldrig. Men varför var det ännu ett meningslöst mord som hade drivit honom till Guds hus? Döden träffade hårdast när den tog de ungas liv. Och drabbade hela familjer. Gud förlåter allt, det hade prästen just sagt. Men var det tillräckligt? Han försökte få med Irene till mässan, men hon var inte katolik, hade varit hennes ursäkt. Var han det? Han visste att hon också led av skuldkänslor, trots att hon inte sa det. Det var svårt att se henne i ögonen som förr. Så hade det varit sedan de kommit hem från begravningen i Neapel i början av februari. Tre långa månader där han kände att de gled längre och längre ifrån varandra, utan att han visste exakt varför, eftersom de undvek att prata om det. Prata över huvud taget.

Jag tror ock på den helige Ande,

den heliga katolska kyrkan,

de heligas samfund,

syndernas förlåtelse,

köttets uppståndelse

och ett evigt liv. Amen.

Prästen avslutade trosbekännelsen. Kyrkans doft, ljusen och musiken skickade honom ett kort ögonblick tillbaka till Neapel och Chiesa Santa Maria della Mercede på Via Chiaia, inte så långt ifrån sidogatan där faster Giovannas antikvitetsbutik låg. Hon hade tänkt att sonen skulle ta över den, trots att antikviteter inte direkt hörde till Salvatores passioner. Men han kunde ha öppnat en annan butik i de fina lokalerna, om inte … De hade gått förbi den när de bar kistan högt i luften längs de smala gatorna. Doften av espressokaffe och croissanter från barerna och frukt och fisk från gatuhandlarna blandade sig med lukten av sopor från fulla tunnor med halvöppna påsar som låg spridda överallt. Neapels kännetecken. Återigen var La Camorra bödeln. Salvatores vikt – bara femton år gammal – förlamade hans muskler. Kistans svala trä tungt mot axeln. De äldre i sällskapet beklagade sig tyst under färden och Olivias mörka ögon såg anklagande på honom när de tillfälligt fick ögonkontakt, fast de båda försökte undgå det. Han var van vid det beteendet från både henne och hennes italienska pojkvän, som hade övertalat henne att flytta till Rom trots Rolands många protester, när hon bara var nitton år. Det var mer italienare i henne än i Rikke, som liknade sin mamma. Olivia liknade honom. De hördes och sågs inte så mycket, för Guiseppe gillade Roland lika lite som han gillade honom. Lyckligtvis hade kärleksparet ännu inte gift sig, så än fanns det hopp om att Olivia kom på andra tankar och flyttade hem till Danmark, trots att chansen minskade med åren och att han saknade möjlighet att påverka henne. Rikke tog hans hand i kyrkan och höll den under hela mässan, det hjälpte att åtminstone en av hans döttrar inte såg honom som en syndabock. Marianna passades av sin farmor och farfar i Danmark. En sjuårig flicka skulle inte släpas med till Neapel för att gå på begravningen av en släkting som hon knappt kände. Det kunde han inte kräva av sitt enda barnbarn och resten av familjen hade gett honom rätt, trots att Marianna protesterat högljutt. Rekviemmässan i kyrkan var vacker, full av hopp och tröst mitt i sorgen. Själen lever vidare och i stället för att sörja kroppens död, blev Salvatores liv och person hyllad. Döden är inte en avslutning på livet, men en början – av jord ska du åter bli. Helgon firades på sina dödsdagar och inte på sina födelsedagar.

Mobiltelefonen vibrerade i hans byxficka. Han hade satt den på ljudlös och vibration. När han diskret tog upp den för att se på displayen följde radbandet med och föll ner på golvet. En kvinna bredvid honom, klädd i en färggrann scarf, böjde sig ner och plockade upp den. Hon räckte honom den med ett förtroligt leende. Hans eget leende blev konstlat. Han hade fått radbandet av Giovanna. Hon tryckte det i hans hand när de tog avsked. Den hade varit hans pappas och att hon gav honom den just nu verkade nästan symboliskt. Samtalet var från polisstationen. Det var första gången han gått på mässa på arbetstid, men han kände sig nästan driven till det. Det nya fallet rev upp minnena av Salvatore och hur länge de sökt innan de till slut hittat honom, oron, ångesten, sorgen och ilskan. I Neapel, en stad på omkring en miljon invånare och utan någon form av moralkodex bland de kriminella, var det lätt att försvinna spårlöst. Men hur kunde en ung man bara försvinna efter en kväll på stan i en lugn liten stad som Århus?

Utanför kyrkan möttes han av det skarpa solljuset, alla shoppande människor på Ryesgade och folk som småsprang mot järnvägsstationen för att hinna med nästa tåg eller buss vid hållplatsen på Banegårdspladsen. Det var som att kliva ut i en helt annan värld. Han tog på sig solglasögon och tänkte ett ögonblick på Horatio Caine i CSI Miami, men tankarna gled snart vidare. Han ringde upp polisstationen medan han gick tillbaka.

Var har du varit? hördes Mikkel Jensens röst, mer ängslig än förebrående.

Något nytt?

Ja, jag blev uppringd av en journalist från TV2 Østjylland. Hon ville bara berätta att hans vänner kommer vara på lokal-tv ikväll för att vädja till folk att leta efter deras vän. Hon tyckte att vi kanske skulle prata med dem först.

Mycket vänligt av journalisten. Jag tyckte jag hörde att han inte hade några vänner.

Vissa kallar sig tydligen hans vänner. De sitter vid Cross Café på hörnet vid Magasin. Jag är på väg dit.

Roland bytte riktning och fortsatte längs Strøget. Det är jag också. Vi ses där nere.

3.

Har pappa verkligen blivit religiös?

Rikke satt vid köksbordet och höll ögonen på Marianna genom fönstret. Hon gungade på den gamla rostiga och sneda gungställningen som Rolando hade gett döttrarna när de var små och sedan vägrade ta bort, eftersom det säkert skulle komma barnbarn någon gång. Gudskelov fick han rätt. Angolo sprang skällande fram och tillbaka efter gungan och fick flickan att skratta högt.

Äh, religiös och religiös. Om han tycker att det hjälper honom att gå i kyrkan igen så gör det väl ingen skada. Irene slängde de skivade champinjonerna i salladen. Rikke snappade åt sig en, stoppade den i munnen och tuggade.

Jag minns att han ofta gick dit med farmor. Tror du det är på grund av Salvatore som han plötsligt gör det igen?

Han känner sig mycket skyldig till det som hände.

Skyldig! Hurdå? Han har väl ingen skuld till att maffian i Neapel …

Nej, men Giovanna gav honom ansvaret för Salvatore. Det var hans plikt att få bort honom från kriminaliteten och övertala honom att inte jobba för maffian, även om det gav bra med pengar. Det skulle ha kostat honom livet om han fortsatt att köra de giftiga kemikalierna … Hon tystnade och Rikke satte ord på hennes tankar:

Men han dog ju ändå, brutalt. Hon hoppade ner från bordet. De kunde inte längre se Marianna i trädgården. Rikke öppnade fönstret och lutade sig ut tills hon fick syn på henne. Även barn till poliser präglades av sin uppväxt, med mord, kidnappningar och olyckor tätt in på livet.

Så stort ansvar kan man inte lägga på andras axlar. Pappa har inte berättat hur de hittade Salvatore. Jag vill inte plåga honom med att fråga. Vet du, mamma? Rikke stängde fönstret, hon hade tårar i ögonen. Trots att de inte träffade familjen i Italien så ofta berörde mordet på Salvatore dem djupt.

Du vill kanske inte heller prata om det? frågade hon när Irene inte svarade direkt.

Han hittades i en bil på en bilskrot lite utanför Neapel. Skjuten så många gånger med maskingevär att han knappt gick att känna igen. Hon koncentrerade sig ihärdigt på att skära en lök i skivor. Det sved i ögonen, tårarna rann och hon torkade kinderna med baksidan av handen. Det var säkert meningen att bilen skulle tryckas ihop till en liten metallkub, och att han aldrig skulle hittas.

Vem hittade honom?

En uppmärksam kund fick syn på blodet som rann ut genom bildörren och kontaktade polisen.

Var ägaren till bilskroten också med i maffian?

Vem är inte det i Neapel? För första gången såg hon Rikke i ögonen, men fick inget medhåll, bara en skugga av förebråelse.

Nej mamma, så kan man inte säga. Det finns många ärliga Neapelbor, som helst hade velat utrota maffian. Men var han det?

Det undersöktes tydligen. Tanken låg nära till hands eftersom de använde hans skrot. Hon räckte Rikke skålen med sallad och bad henne duka bordet.

Tror pappa också det värsta om sina landsmän? frågade Rikke när de fortsatt med sina sysslor en stund under tystnad. Ibland tror jag han ser alla italienare som korrupta. Tänk bara hur det är med Guiseppe, hans egen svärson, och han är ju advokat.

Ja, försvarsadvokat. Du vet vad pappa tycker om dem. Och Olivia och Guiseppe är ju inte gifta, så svärson är han väl inte …

Men ändå. Även om Olivia inte visar det tror jag hon är ledsen för att pappa är så envis.

Du vet att han var emot att Olivia flyttade till Rom. Det var jag också, hon var ju så ung. Men jag tror snarare det handlar om att Guiseppe tog hans dotter ifrån honom.

Guiseppe har väl inte tagit Olivia från pappa, protesterade Rikke. Om han bara kunde sluta vara så envis och ha lite tilltro till honom så skulle han kunna få en god relation till Olivia igen. Innan var hon ju hans allt. Jag var avundsjuk ibland, men nu pratar vi ju aldrig om henne längre. Det är som att han uteslutit henne.

Det har han såklart inte. Men han hoppas hon ändrar sig och flyttar hem. Deras största problem är nog att de liknar varandra för mycket. De är lika envisa.

Gillar inte du heller Guiseppe? Rikke lutade sig mot köksbordet och såg henne rakt i ögonen.

Vi har ju inte haft möjlighet att lära känna honom, undvek hon och torkade av köksbordet.

Rikke tog en tomat. Just det, och allt är deras fel … Ni måste nog bara acceptera honom, sa hon mellan två tuggor.

Självklart.

Jag menar det, mamma. Olivia berättade något för mig efter begravningen.

Irene såg undersökande på Rikke. Olivia straffade både henne och Rolando genom att inte visa dem tillit och bara anförtro sig åt sin syster. Det plågade henne, men Rolando ville inte ge sig och se på Guiseppe med blidare ögon. Inte ens om det betydde att han stötte bort sin dotter. Han kunde inte tro att hon skulle välja pojkvännen framför sin familj. Irene var inte lika säker. Hon hade gjort samma sak när hon förälskat sig i den snygga polisen, Rolando Benito, trots att hennes föräldrar varit starkt emot hennes förhållande med en svartmuskig. Men det vägrade Rolando minnas.

Vill du berätta det för mig? Hon darrade så att det hördes på rösten. Hon såg på Rikkes ögon att det var något viktigt. Det där ansiktsuttrycket signalerade att hon inte skulle kunna hålla på hemligheten.

Olivia vill inte att jag berättar det.

Nej, det kunde jag räkna ut, men nu har du ju börjat och du vill ju berätta. Lökbitarna sjöd och fräste när hon släppte ner dem i den varma olivoljan i grytan.

De väntar barn.

När? frågade hon överraskat. Hon var glad att Rolando inte hörde tonen i hennes röst, som fick frågan att klinga mer av glad förväntan än av bekymmer.

Hon ryckte till när mobiltelefonen ringde. Hon torkade händerna på handduken och tog upp den. Handen darrade lätt och hon hoppades att Rikke inte märkte det. Hallå! … Hallå! Vem är det? Hon väntade spänt och la sedan på igen.

Det var ett kort samtal. Vem var det, mamma? frågade Rikke och la kniv och gaffel bredvid tallrikarna på bordet.

Hon harklade sig, men rösten lät ändå hes. Det var nog fel nummer.

Nu igen? Det är tredje gången. Är det inte lite underligt att …

Det är ingenting, Rikke. Men det är inte Olivias nyhet. Hur långt har hon gått?

Irene funderade på hur hon skulle berätta nyheten för Rolando och såg på klockan. Han skulle nog snart vara hemma. Hon satte på vatten till pastan. Tänk att de skulle bli morföräldrar igen.

Mormor! Mormor! Titta vad jag har hittat! Marianna kom springande in i köket med Angolo efter sig. Hon gömde något i de kupade händerna och hade i sin iver glömt att ta av sig skorna. Rikke visade henne bestämt ut igen med ett hårt grepp om armen. Irene fick ett ursäktande leende. Marianna saknade en framtand som hon tappat en helg när de hade passat henne. Irene hade sett till att tandfén gjorde sin plikt. Hon stirrade ut i trädgården. Händerna darrade fortfarande och hon drog efter andan för att slappna av. Numret var anonymt och det var säkert bara någon som råkat ringa fel, men det fanns något skrämmande och hotfullt i tystnaden och de långsamma andetagen.

Titta, det är en larv. Kanske blir den en vacker fjäril.

Marianna stod bredvid henne i strumpor med nyckelpigemönster. De mörka ögonen lyste av stolthet över att ha fångat det lilla svarta krypet med vita prickar och korta borst, som nu kravlade i hennes öppna hand. Schäferhundens nosade omkring den och fick Marianna att lyfta handen så högt hon kunde, men Angolo började bli en stor hund och Marianna hade ärvt sin morfars korta kroppsbyggnad. Irene motade bestämt bort hunden, satte sig på huk framför barnbarnet och studerade intresserat larven. Hon var uppväxt på landet och hade själv som barn varit fascinerad av fjärilar och nattsvärmare.

Jag tror att den kommer bli ett påfågelöga. Det är de mörkröda fjärilarna som har mönster på vingarna och som ser ut som ögonen på påfågelns stjärtfjädrar. Du har sett dem. Det finns alltid många i fjärilsträdet på sommaren.

Marianna nickade allvarligt så att hästsvansen dansade på huvudet. Får jag behålla den?

Nej, jag tycker du ska sätta ut den i trädgården igen, annars blir den ju aldrig en fjäril, eller hur?

Mobilen ringade igen, hon kippade efter andan, reste sig snabbt och stängde av den. Hon visste att det var han igen. Något med andningen, kanske. Marianna sprang ut i trädgården med larven, Angolo svansade lekfullt efter. Rikke såg efter dem och log, men så blev hon allvarlig.

Var det fel nummer igen? Mamma, kan du inte berätta vad som pågår. Vem är det som ringer hela tiden? Jag tänker ofta på mordet på socialrådgivaren i Holstebro i vintras. Ditt jobb är nästan lika farligt som pappas …

Äsch! Hon vände ryggen till och rörde runt i grytorna för att slippa se Rikke i ögonen.

Har du sagt något till pappa om det? Jag ser ju att något är fel.

Hon vände sig mot dottern och såg övertygande på henne. Du ska inte bekymra dig för något Rikke, och det ska inte pappa heller. Han har tillräckligt ändå. Det är bara någon som ringer fel nummer. Basta! Sa Olivia något om att de planerat bröllop? Smärtan över den yngsta dotterns tysta straff fick ångesten att försvinna lite, det fanns större problem än anonyma uppringningar. Olivia borde anförtro sin mamma och pappa sådana viktiga händelser i sitt liv och inte förmedla dem mer eller mindre ofrivilligt genom sin syster. Hon bestämde sig för att ringa till Italien i morgon. Bara det inte var Guiseppe som svarade och la på igen när han hörde hennes röst.

4.

Roland fick syn på bordet där Tobias Abrahamsens vänner satt. De hade beställt en öl var. Journalisten från TV2 Østjylland och Mikkel Jensen vinkade dit honom när han gick över bron vid Immervad. Klockan på Magasins fasad visade fem minuter i sex. Middagstid. Irene, Rikke och Marianna väntade hemma i villan i Højbjerg. Han drog ner blixtlåset på jackan, slipsen blåste ut över axeln. Det var en av de första dagarna med försmak av vår, välkommet efter en rekordlång och hård vinter. Caféerna började få hopp om de lönsamma uteserveringarna. Men bara några få gäster satt utomhus vid borden, vissa hade försiktigt tagit av sig jackan, men den hängde redo på ryggstödet. Det var inte många veckor sedan gatstenarna var hala av is och det låg höga snödrivor längs gatorna, som kommunens personal hade svårt att röja undan innan det kom nya. Det var inte lätt att tro på att solen och värmen någonsin skulle ta makten igen.

Det låg flyers i A4-storlek med bild av den saknade på bordet. Han hade också sett ett par av dem på lyktstolpar och väggar på Strøget. Var är Tobias? stod det ovanför ett foto av en ljushårig blek ung man med en svag dragning på munnen. Ett blygt leende som inte ville fram. Tobias såg inte ut som en artonåring, han såg äldre ut. Mamman dog för tre år sedan och hans pappa begick självmord för ett år sedan. Det tog hårt på sonen och sorg kunde till en viss grad åldra de unga. Efter pappans död blev farmodern hans målsman. Men han var inte en helt vanlig ung människa. Han hade ingen dator och e-postadress, ingen mobiltelefon och därmed fanns inga samtal och sms som kunde spåras. Han hade inget intresse för sådant, hade blivit snickare precis som sin pappa. Skötte sitt jobb och lät på det stora hela som Guds bästa barn. Roland trodde inte sådana unga människor fanns idag, när alla blev så påverkade av reklam och dokusåpor.

Han kastade en snabb blick på Mikkel Jensen och journalisten och satte sig på en ledig stol. En tjej flyttade sig lite så det blev mer plats. Har ni hittat honom? frågade hon och såg på honom med blanka ögon. Jag är Tobias flickvän, Trine.

Tyvärr. Vi följer såklart alla spår vi har, men kanske kan ni hjälpa oss. När såg ni honom senast?

Det var i lördags natt utanför puben Fatter Eskil. Vi hade festat och han ville gå till Park Allé och ta nattbussen hem.