Och hanen gol

By Lisbeth B Åkerman

När Greta börjar minnas vad som faktiskt hände den ödesdigra dagen då Angela dog ställs Berget och Åsen återigen inför uppgiften att undersöka fallet. Adam gör sitt bästa för att hålla uppe en stabil fasad och försvara församlingens rykte inför den nyfikna pressen. Men snart går det inte längre att dölja, att allt inte är som det verkar. Samtidigt kämpar Peter, Helen, Lisa och Gisela för att lösa sina privata problem. Kan de, efter allt som har hänt, lära sig att leva i harmoni med varandra? Och hanen gol är den fjärde och avslutande delen i Lisbeth B Åkermans deckarserie om komminister Peter Svensson.Lisbeth B Åkermans deckarserie utspelar sig i den småländska idyllen och följer en grupp församlingsmedlemmar ledda av den karismatiske komministern Peter Svensson. När utomäktenskapliga affärer offentliggörs och två människor hittas mördade ställs församlingsmedlemmarna inför en livsavgörande fråga: hur mycket ska man vara villig att offra för kärleken?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2022
• ISBN: 9788728322659

Book preview

Lisbeth B åkerman

Och hanen gol

SAGA Egmont

Och hanen gol

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2013, 2022 Lisbeth B Åkerman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322659

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"Ingen människa är en ö,

hel och fullständig i sig själv;

varje människa är ett stycke av fastlandet,

en del av det hela.

Om en jordklump sköljs bort av havet,

blir Europa i samma mån mindre,

liksom en udde i havet också skulle bli,

liksom dina eller dina vänners ägor;

varje människas död förminskar mig,

ty jag är en del av mänskligheten.

Sänd därför aldrig bud för att få veta

för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

John Donne (1572-1631)

Ur Meditation XVII, from

Devotions upon Emergent Occasions (1623)

1

Alldeles stilla, inte en rörelse syntes i granarnas nedtyngda grenar på andra sidan sundet. Sjön låg blank med de blåtonade träden speglande sig i vattnet som hade de ertappats när de begärligt sökte släcka sin törst efter den långa heta sommaren som än fortfor snart in i september. Inte ett ljud, ens ett kluckande hördes mot stranden framför huset som var en märklig hybrid mellan skärgårdsstuga och skogstimmerkoja. Den förstnämnda hade halva väggen upp murad med sten för att övergå i en rödbrun fjällpanel tills det gråsvarta taket tog vid ur vilket en skorsten stack upp, försedd med handhamrad huva i svart smide. Den andra, timmerkoja modell större, var en tillbyggnad som gjorde huset till ett åretruntboende med moderna mått mätt. I sitt ursprungliga skick hade det stått där sedan 1821 och rymde nu sin femte generation, en ensam änkling.

Om det var tur eller otur, så var han inte ensam längre i huset. Sedan en dryg månad tillbaka hade hans arbetsrum använts som gästrum. Han hade flyttat in kontoret i sitt sovrum vilket i och för sig var tillräckligt stort. Men där ville han inte bli påmind om jobb. Därför lät han aldrig ett papper ligga framme utan lade genast in handlingarna i ett dagarkiv så snart han var klar med sitt jobb den dagen även om han tänkte fortsätta med samma ärende nästa dag. Inte heller lät han datorn stå på i onödan. Annars skulle han av ren nyfikenhet ha kollat sina mejl i tid och otid eller satt sig att googla runt på måfå. Sedan hustrun dog tio år tidigare hade han lärt sig hur lätt det var att fylla tiden med meningslösheter.

Kyrkoherde Adam Andersson ville ha en strukturerad tillvaro. Han hade funnit att livet blev enklare så. Endast i sin dagliga meditation och kontemplation tillät han sig att slippa avsikt, mål och planering. Då tog han emot i stället för att ge ut och lät Gud och det andliga tala ur tystnaden.

Annars hade han inte kunnat ställa sitt rum till förfogande åt en aldrig så vilsen själ. Även om nu denna varelse inte var vem som helst.

De gräddvita rosorna på Frülingsdoftsbusken vid yttertrappan var lite blekare i sin andra blomning men lyckades ändå skifta än åt rosa, än åt orange. Doften var lika stark vid remonteringen som när de blommade i början på sommaren. Men Adam Andersson förnam varken doft eller skönhet eller lade märke till att en taggig gren rispade honom var gång han rörde på huvudet. Han svepte den sista klunken av sitt korpsvarta kaffe och reste sig från trappan där han barfota i morgonrock suttit och värmt sig i morgonsolen. Trots att varken bris eller by rörde något strå i gräset vid hans fötter eller i håret på hans huvud rös han till och kände för ett ögonblick en saknad efter den okomplicerade tillvaro som varit hans.

Klockan slog åtta när kyrkoherden passerade Förkärla kyrka. Han undrade än en gång ifall situationen kunnat vara annorlunda om han fullföljt impulsen att åka med sin komminister i Fagdala, Peter Svensson, till Kyrkhult och den pilgrimsvandring som han företog till Sankt Olof sista veckan i juli. Redan nu var att märka ett hälsosamt inflytande på hans motivation att förbättra förhållandena både för honom själv och för Fagdala församling. En återförening med Helen som han levt separerad ifrån i flera år kunde vara ett resultat från en djupare insikt om de verkliga värdena. De planer som Peter visat upp på återsamlingen efter sommaren var kanske ambitiösa i överkant men skulle han genomföra endast hälften kunde det innebära ett rejält lyft för verksamheten inte bara i Fagdala utan i hela pastoratet.

Det var inte utan att Adam Andersson satt och grämde sig över den obeslutsamhet som fått honom att avstå. Han hade verkligen behövt hämta hjälp både hos Vår Herre och inom sig själv för att samla ihop sig från sitt ständiga utgivande av förståelse och tolerans av missförhållanden han i stället bort avkräva en radikal förändring. Men han hade varken förmått att ta tag i sig själv eller de medarbetare som säkert tveklöst och med all kraft skulle ha hjälpt honom att rädda det som räddas kunde.

Nu hade han väl ändå hanterat situationen ganska väl tillsammans med de mest berörda. Men de var också de som någonstans, rent moraliskt, kunde han tycka …, hade medverkat till att förhållandet uppstod. Frågan var om han hade blivit manipulerad. Han rös igen.

Många saker verkade ändå ha löst sig ganska bra. Alltför bra kanske. Hur blåögd hade han varit? Alltför eftergiven? Godtrogen och lättlurad? Han kände något kallt och vasst passera genom sig.

Men, det förlorade fåret då? Lämnade inte Jesus de nittionio för att söka efter en enda, vilsegången stackare?

Hur kom han in på det?

Det här med rättvisa. Att inte gynna någon framför någon annan – en ledares eviga dilemma. Han hade svårt för det lagoma – problem med att få till den rätta balansen mellan delen och helheten. Som när en individ behöver särskilt omsorg och det får ske på bekostnad av de övriga i hans församling, i pastoratet. Han anade en tyst kritik från dem han var chef för. Även om ingen sa det rent ut. Tyckte väl att han borde fatta det ändå. Och det gjorde han, men vad skulle han göra? Det var nog en evinnerlig tur att han aldrig fått några barn.

Hade en pilgrimsvandring kunnat göra om hans svaghet till styrka? Trodde han det?

Och var kom då medkänslan in?

Oh, han kände sig så förvirrad! Blandat med en annan känsla – olustig, obehaglig – som han helst velat undvika.

Han kände sig invaderad. Tagen i anspråk. Utnyttjad av någon eller något som inte ville honom väl. Eller, om det var rätt och riktigt fast bara så svårt? Att vända ont till gott. Hela och läka.

Så gav han till ett ihåligt skratt.

Redan framför rödljusen vid järnvägsstationen?! Han hade i alla fall bromsat in och stannat!

I nästa ögonblick slog paniken till.

Kyrkoherden slet och ryckte i ratten, hörde långt borta hjulen skrika till i svängen in på Borgmästargatan och upp på torget där han lyckades tränga sig in på en ledig parkeringsplats. Han slängde sig ut ur bilen, upptäckte med förlängda märgen, halvvägs nedför backen att han glömt låsa den, vände tillbaka – jodå! – och rusade sedan snubblande ner mot pastorsexpeditionen.

Huset låg strax vid vattnet väster om sundet. Det hade havet om sig åt tre håll med baksidan i lä mot ett högt klippblock. På den återstående, fjärde sidan slingrade landsvägen på de smala landremsorna mellan öarna och fastlandet.

En halvt slumrande varelse fanns i huset, tyst och orörlig i väntan på att motorljudet skulle försvinna bort i fjärran. Varje morgon likadant: bilen som arbetade sig upp mot vägen, stannade till ett ögonblick innan den började rulla in mot land, krypande med motorn på högvarv, försiktigt och räddhågset.

När tystnaden återvänt sträckte gestalten på sig, svängde benen över sängkanten och satt med armbågarna vilande på knäna. Då den smala ryggen efter en stund rätade på sig sköt en svidande svart blick fram under det mörka håret. En i övrigt välformulerad mun, nu med krökt överläpp, bekräftade missnöjet.

De små stjärtmesarna i buskaget utanför liknade fjädrarna i ett påskris. Livade av en plötslig vindil gav de upp en konstfull tirad till skapelsens ära.

Men det behövdes mer än ett fläktande genom fönstret och ett tjatter från några småfåglar för att få Gisela Mürthe att piggna till och känna livsglädje. Hon var på fel plats i fel tid och först och främst var det fel på henne. Adam som var så snäll och ville så väl! Inte kunde väl hon beskylla honom för att hon kände som hon gjorde! Nej, hon ville helt enkelt inte vara med längre.

Han hade ingripit som om det var den enklaste sak i världen att ändra på. Så nu satt hon här utan att veta vad hon skulle ta sig till med sitt räddade liv.

Vid den här tiden för ett år sedan hade hon varit övertygad om att det äntligen skulle ske. Då hade hon på fullaste allvar trott att Peter skulle göra slag i saken och fullfölja sin separation från Helen med skilsmässa till bo och säte eller hur det nu kallades i en gammal urkund som hon mindes svagt sedan hon letat och läst om skiljandet av makar. Och sedan var det barnen. De två gemensamma, Anna och Simon, sex och tre. Den äldste, Björn, var vuxen även om man inte kunde tro det med morsan sin i hasorna, Lisa…, första frun.

Hon hade allt blivit bra snopen när hon förstod att de delade på Peter redan på den tiden!

Det var vid sanningskommissionen en afton i midsommartid. De förskansat sig i ett av rummen i Fagdala prästgård, det med fönstren ut mot trädgården. De tre som älskat Peter skulle göra upp, Lisa och Helen som haft honom som sin man och hon, Gisela, älskarinnan.

Två mot en.

Men ett slags upprättelse eller hämnd fick hon. Ingen av dem hade haft en aning, varken hans förra eller senare fru. De som sett ner på henne som en flyktigt försvinnande dissonans i deras annars rådande harmoni – herregud, vad de höll ihop i det läget! Tills de fick klart för sig att hon, den näpna prästhoran, funnits vid Peters sida och delat bädd med honom under längre tid än någon av dem!

Då kunde de inte rata henne hur gärna de än hade velat för de var tvungna att hålla ihop efter de båda morden som inträffat i prästgården och dess närhet med bara ett par dagars mellanrum. För att rädda och återupprätta förtroendet hos först och främst församlingsborna hade de tvingats lägga alla tidigare eventuella animositeter åt sidan och hjälpas åt.

Så inte blev det någon skilsmässa den gången heller. Gisela hade försökt föra det på tal men alltid kom det något i vägen eller så kollrade Peter bort henne med kyssar och smek och med försäkranden om att snart, snart, bara vänta på det rätta tillfället alldeles strax! Bara vänta lite, kära … du.

Våren kom och med den något desperat i blick och tonfall. Än övertygande nära, än motsatt kylig och undvikande. Och så närmade sig hans femtioårsdag, den de fantiserat om skulle firas på långt tryggt håll från alla församlingar och församlingsbor, bara hon och han, någonstans där det var varmt. Helvetet, hade hon tänkt ibland.

Och vad blev det?

Inte var han skild. Snarare tvärtom! Två fruar till och med! De kom för att uppvakta och allt vad det var, städa och feja och ta kommandot helt och hållet. Hon fick inte vara med ens i utkanterna. För matronorna dök upp tillsammans och svepte bort allt annat. Vad skulle hon göra?

Det var inte heller bara hon som blev tokig. Hans alltiallo, Greta – som han jobbade sida vid sida med dag ut och dag in på pastorsexpeditionen, i ungdomsarbetet och konfirmandundervisningen och allt annat – hon fick stora knäppen och gav sig på sin dotter till och med! Lilla Angela fick sätta livet till.

Men hur vet ingen riktigt än i dag.

Och Greta hamnade på psyket och verkar fastare förankrad där än någonsin. Blir väl fälld för både dotterns och Johns död. Till slut.

För nog vore det konstigt om inte Greta skulle bli funnen skyldig även till Angelas död. Hade man väl dödat en gång släppte spärrarna fortare den andra, särskilt om det skedde tätt inpå.

Men med domstolarna i dag vet man aldrig. Än hit, än dit. Än stränga straff, än frisläppande utan dom. Åklagarna tar inte upp det de inte tror sig få en fällande dom på.

Handlade det om ekonomiska brott och knark, då minsann! Men med människor verkade det inte vara så noga. Det var inte lika uppenbart när det var känslostyrt om man bara förmådde bemästra sina känslor senare, vid ett eventuellt förhör.

John Hellqvist, vilken kyrkomusiker han var! Vilka underbara arr han gjorde till både kör och komp och till orkester!

Varför skulle han behöva sätta livet till? För ett misstag? I stället för den verklige boven i dramat, Peter Svensson själv, så präst han var! Greta tog miste, påstod hon själv medan hon ännu hängde ihop, då Leo Berg kallat ihop dem till prästgårdens stora sal. Det var på fredagen med kalaset dagen därpå.

Vilken tajming! Hade trott att det var Peter hon stack kniven i, förklarade Greta. När hon såg vem det var, var det redan för sent.

Gisela hade befunnit sig där av ett helt annat skäl. Inte hade hon tänkt ställa honom till svars utan bara meddela att det var slut, nu lämnade hon honom och allt annat som hade med honom att göra. Också sin tjänst i stadsförsamlingen.

Tumultet hade brutit ut och mitt i alltihop hade grannen Leo Berg och hans kollega Gunnar Ås dykt upp, i tjänsten benämnda Berget och Åsen. Peters fru Helen och exfrun Lisa – Stenfeldt sedan hon tagit tillbaka sitt flicknamn, det åtminstone – var där med sin sambo Lasse Larsson, avpolletterad numera som galen våldsman med kontaktförbud! Alla var de där. Vuxne sonen Björn. Greta i upplösningstillstånd. Men Angelas stol stod tom. Av förståeliga skäl, som det framkom senare, när hon hittades död på familjens köksbord. Strypt. Med en vit kalla mellan de korslagda händerna … Olustigt, men också vackert.

De skulle utreda mordet på John men hade fått ett mord till, på Angela. Lustigt var att de båda var kantorer i Fagdala kyrka. Lustigt och lustigt – nej, det var allt annat än lustigt. Inte heller var det särskilt muntert att mor och dotter var förälskade i en och densamme, Peter Svensson.

En stunds tvekan, sedan tog Gisela upp sin mobil från det lilla bordet intill sängen. Hon gick fram och tillbaka i rummet några gånger, stannade till och öppnade altandörren och lade först nu märke till att vädret skulle tillåta en stunds solande där utanför.

Hon tryckte på ettan där hon programmerat in numret i sin mobil.

Det var inte utan att Peter Svensson saknade sin gamla Merca där han i avvaktan på försäkringsbolagets svar satt och rattade sin ersättningsbil, en silverfärgad BMW. Det hade gått snart två månader sedan branden men semestrarna pågick fortfarande, ursäktade de sig med. Den komfort han kunde kosta på sig var helt villkorad av det beslut försäkringsbolaget skulle komma att fatta. Så vad på honom anbelangade fick det gärna dröja. En BMW var definitivt mer än han vågade hoppas på.

Det var något annat dock, som inte lät vänta på sig. Gisela. Var hennes överdosering av insomningstabletterna avsiktlig? De hade väl en något mildare effekt och mindre skadeverkningar än rena sömntabletter och återhämtningen var möjligen en enklare procedur. Men handlade det om ett regelrätt suicidalförsök var det värre. Då satt orsaken djupare och involverade definitivt honom.

Men även om Peter hade del i orsakerna till Giselas tillstånd skulle han ändå inte i det här läget kunna lindra verkningarna. Det vore som att ge socker till en sockersjuk, som han hört välmenta hjälpinsatser liknas vid i något sammanhang.

Intaget hade lett till en kollaps som krävt sjukhusvård i tio dagar. Nu hade hon varit sjukskriven i dryga månaden och bodde fortfarande kvar hemma hos Adam i hans hus i Förkärla. De hade inte haft så mycket kontakt sedan dess, både på hennes begäran – förmedlad genom Adam – och på Adams egen inrådan. Han ansåg att hon behövde få tillbaka sina krafter och gå vidare utan att fastna i det förflutna.

Nu hade hon i alla fall hört av sig. Vid halv nio hade hon ringt till hans mobil och frågat om han kunde komma ut ett tag. Det var något hon behövde stämma av med honom.

Gisela uttryckte sig välformulerat och lidelsefritt. Men något i hennes röst och andning avslöjade att hon var upprörd eller i vart fall i någon mån känslomässigt påverkad. Så han tvekade inte utan lövade att komma i princip per omgående.

Men små varningsklockor ringde: Vad är du på väg in i nu, Peter Svensson, pling, pling? Passa dig, så att inte allt du börjat bygga upp hamnar på ruta ett igen, plingeling! Allt du lovade på pilgrimsfärden, klingelingeling,

Helen… Så långt som de kommit nu – skulle han sabba det? Plingeliplong solong.

Huset syntes vare sig från fastlandet eller då man närmade sig utefter vägen fram mot infarten. Adam hade klokt nog sparat ett skyddande buskage åt alla håll utom nere vid vattnet framför huset. Däremot avslöjade lyktorna från fordonet när någon kom körande ut mot huset. Även dagtid således, eftersom det var lag på halvljus. Så nu visste han att hon såg honom, kanske genom samma fönster som han hade sett henne närma sig för inte så längesen. Hans ängsliga puls hade säkert varit uppe i hundraåttio då Gisela anslöt till dem, när han och Helen väntade ute hos Adam. Tillsammans hade de bildat den kärntrupp för det strategiska krisarbete som de snabbt måste få igång efter de båda dödsfallen. Mord lät så drastiskt, även om det sannolikt var det.

Då handlade det om att lugna chockade församlingsbor och om att försöka rädda kyrkans anseende genom att bland annat strukturera sig så att man kunde informera pressen och svara på frågor. Ett grannlaga arbete följde, dels inom församlingen och pastoratet, dels i form av krissamtal med varje berörd människa som verkade inom kyrkan och som måste få hjälp, om inte annat med hur man skulle förhålla sig till allt som hänt.

Men nu, då? Vad handlade det om nu?

När han steg ur bilen och tog kliven fram till trappan kände han hur fötterna trampade ner i ett intet, hur han förnam en svindel som vid sjösjuka eller som när man varit på sjön länge och går i land och allting gungar i flera dygn efteråt.

Dörren var låst.

Han satte igång med att knacka, först lätt, nästan generad över att han besvärade. Men snart stod han där och bultade och hann börja fundera på vilket fönster han skulle slå in när han hörde henne därinnanför.

– Vem är det…?

– Bara jag. Peter.

På försäkringskassans personalcafé satt en gyllenbrunlockig ung kvinna med en klädsam solbränna som matchade hennes gulbruna ögon. De hade kunnat stråla och fått blickarna att söka sig åt hennes håll om det inte varit för den lätt bekymrade rynka som hon hade i sin panna. Hon intog sitt kaffe med små ettriga klunkar på ett sätt som kunnat få en åskådare att alls icke vilja närma sig utan snarare fly undan det utbrott som verkade vara i antågande.

Helen hade ingen aning om vilket intryck hon gav sin omgivning. Hon var försjunken, för att inte säga förflyttad till en helt annan plats, dock i samma tid, för hon visste att hennes man just nu var i färd med att knacka på sin forna älskarinnas dörr. Hur forntida hon i själva verket var kunde man med fog fråga sig. Och dörren som Peter Svensson just ämnade forcera var inte hennes utan tillhörde de före detta älskandes gemensamme chef, det vill säga kyrkoherde Adam Andersson.

Möjligen förebådade detta att känslorna i mötet dem emellan skulle uttryckas på en någotsånär återhållen nivå. De uppehöll sig i kyrkoherdens barndomshem och bostad vilket torde avkräva dem båda en viss hänsyn också med tanke på att nämnda herde värnade alldeles särskilt om en själ i sin hjord, nämligen denna lilla fåraktiga tacka.

Peter ringde i alla fall till mig, försökte Helen gaska upp sig med. Innan han for och inte efteråt, efter fullbordat faktum.

Det tröstade föga. Blotta tanken på att Gisela och han varit ett kärlekspar vid sidan om – under i stort sett hela deras äktenskap – fick Helen att rasa samtidigt som hon greps av en förlamande uppgivenhet. Vad var det för mening med alla föresatser att förlåta och försöka gå vidare om han ändå inte kunde lämna det gamla bakom sig? Var inte de fullkomligt kraftdränerande ansträngningarna ömsesidiga utan endast ensidigt hennes? Spelade han bara med utan att mena allvar?

Hon hade bestämt sig under dagarna på Mullingstorp och den omvälvande kursen där längst ut på Vikbolandet: Anna och Simon fick inte längre vara åtskilda! Barnen måste få vara tillsammans oavsett om de bodde hos sin mamma eller pappa eller båda växelvis eller – som hon innerst inne hoppades på – tillsammans med både mamma och pappa, Helen och Peter.

Hon ville satsa allt inom möjlighetens och rimlighetens gräns på att leva som en familj alla fyra – eller fem – om nu Peters son Björn valde att stanna hos dem. För närvarande verkade det så, men hans studier vid Stockholms universitet hade inte haft terminsstart ännu så riktigt klart var det väl inte hur han skulle göra. Helen hade ingenting emot att deras kärnfamilj även inrymde den äldste sonen, tvärtom. Kanske skulle känslan av helhet bli starkare då.

Ett större frågetecken utgjorde hans mamma Lisa och var hon skulle landa när det hela klarnat. För närvarande huserade hon i Leo Bergs lada, i det lilla gästrummet vägg i vägg med hans brottslaboratorium, bland svalors eviga kvitter och Leos världsfrånvända besatthet av gamla mordgåtor. Han sökte nya lösningar på gamla problem, om våldsbrott som passerat den sista gränsen in till döden. Likt en släktforskare följde han den ena linjen efter den andra mellan vad som kunnat vara orsak och verkan, tanke och gärning.

Men om Lisa skulle delta i något slags flyttstreck norrut senare i höst var skrivet i skyn. Separationen mellan henne och Lasse var ett faktum även om de levt ihop de tio år som hon med inte så liten stolthet framhöll när de förberedde Peters födelsedag i juni.

När Helen tillsammans med Lisa och Lasse och med Björn, som förstås skulle med och fira fadern, hade infunnit sig i prästgården några dagar i förväg var det för att hjälpa födelsedagsbarnet att få i ordning till kalaset, det som aldrig blev av för det sällskapet. De tre valde att lämna den vackra prästgården som nu hade förvandlats till en brottsplats.

Några dagar därefter hade de åkt ut till Fiversätraön för att fira midsommar, fast utan Björn som hade vänt tillbaka med skärgårdsbåten in till stan.

Med både näsan och självförtroendet knäckt kunde midsommaraftonens våldsamma misshandel några timmar senare omöjligt leda till annat än en slutlig brytning mellan Lisa och Lasse.

Kontaktförbudet gagnade saken och Lasse hade flyttat ut ur den gemensamma bostaden. Men Lisa var så rädd för att stöta ihop med honom att hon bett om att få bo hos dem några dagar i prästgården. Peter, som först varit med på det, hade redan efter ett par dagar klämt han ur sig att han inte längre ville bli ansatt av hennes kvinnliga fägring. Tidigare samma dag hade Gisela lämnat Fagdala och flyttat in i kyrkoherdens hus i Förkärla och själv hade Helen rest till Mullingstorp på en vecka, så det var bara Lisa kvar.

Det var inte svårt att förstå att Peter behövde sin space – allt utrymme han kunde få för att återhämta sig. Det hade varit en förfärlig tid! Först de två morden, och direkt därefter måste han genomlida sin femtioårsdag med kalas och representation och samtidigt härbärgera sitt kaos inombords. Därpå följde veckor där han, hans fru och hans prästkollega alias (forna?) älskarinna tvingats arbeta ihop för att hantera konsekvenserna! Men Gisela, som själv var präst, hade varit oumbärlig som den enda som hade insikt i förhållandena, både i hans privata sinnestillstånd och i de mer officiella förväntningarna på honom som präst, från stiftet och – inte minst – från hans bestörta och chockade församling i Fagdala.

Grannen Leo Berg som råkade vara i prästgården vid Peters frihetsförklaring erbjöd genast Lisa att bo i hans gästrum i ladan, vilken endast var en lada till utanpåverket och sedan några år ombyggd till forskningslabb med pentry och övernattningsrum för de nätter han inte orkade ta sig uppför backen utan föll i dvala på ottomanen strax intill.

Huruvida Lisa var något hot eller inte mot den äktenskapliga lyckan var nog oklart för samtliga inblandade. Men låt mig uttrycka det så att det för tillfället är avvärjt, fortsatte Helen i sitt samtal med sig själv, kastade en blick på klockan och flög upp från stolen.

– Oj, vad sen jag är! utropade hon till sin förskräckelse och log generat mot kvinnan bakom disken. Hon skyndade ut därifrån med en känsla av att kanske ha uttalat fler tankar högt utan att själv ha märkt det.

Helen brukade vara bra på att hålla sina känslor stången men kursen hos Bengt Stern hade ändrat på den saken. Fastän Mullingstorps grundare inte längre var i livet var verksamheten där präglad av hans strävan att på alla sätt sticka hål på diverse uppblåsta och återhållna idioter, som han lär ha uttryckt under ett av sina berömda utbrott. Men Helen som nu borde varit uttömd på dylikt innehåll kände sig tvärtom ännu mer uppfylld och uppumpad än någonsin tidigare och hade inte långt till gnistan då allt tändes på. Men brann upp gjorde det tydligen inte utan tycktes snarare ge plats åt ännu mer brännbart.

Hon hade ingen en aning om att hon hållit tillbaka och gömt så mycket inom sig, när hon i en övning erinrat sig tystnaden i barndomshemmet. Tidigare hade hon inte upplevt det som laddat, det ordlösa, som hon i ett slag insåg var ett destruktivt tigande av allt möjligt som inte skulle passa in i deras välordnade tillvaro. Båda föräldrarna dog åren efter varandra, bara 50+ och svältfödda på kärlek. De hade bara skaffat sig ett barn så hon blev ensam med sitt tigande. Bengt Sterns ande blåste liv i henne och i all smärta och sorg så att hon för första gången blev en bland de levande.

Det kändes som om vadsomhelst skulle kunna hända om hon blev tillräckligt retad. Hon blev medveten om en upphetsning som inte enbart var obehaglig. När hon försökte dissekera den fann hon att den bestod av två delar rädsla och tre hopp och kände hur musklerna hennes ömsom sträcktes ut, ömsom drogs ihop.

När kyrkoherden väl angjort pastorsexpeditionen, tagit sig in och lagt till vid sitt tryggt överhopade skrivbord och satt sig bekvämt tillbakalutad i sin sköna arbetsstol, återfann han efter en stund sitt lugn så pass att han kunde avverka några aktuella ärenden. I omtanke om sin gäst ringde han efter någon halvtimme till huset i Förkärla för att höra om hon var vid hälsa och välmående.

– Hallå, svarade Gisela.

– Det är bara jag, sa han.

– Jaha.

– Ville bara höra hur du mår.

– Ja…

– Vill du jag ska köpa med mig något hem till dig?

– Nej, svarade hon och tänkte på att han borde stanna i stan nån gång. Han hade kommit ut till Förkärla varenda kväll fastän han skulle ha varit kvar där under veckorna och mest bara kommit ut när han behövde några tillhörigheter. Hon ville inte räknas till dem.

– Kommer du på nåt är det bara du ringer.

Han lät vänlig och ökade bara på den irritation hon gjorde allt för att dölja. Hennes nedstämdhet handlade om helt andra saker.

Då Gisela avslutat samtalet vände hon sig mot Peter.

– Han är så snäll, sa hon halvt stönande och slöt ögonen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med honom. Inte utan honom heller, det är det värsta. Jag är fast!

Blicken hon nu sköt ut mot honom var anklagande.

– Klart du inte är, sa han och försökte lugna. Du är fri att göra precis vad du vill!

Det lät inte särskilt övertygande, hörde han.

– Är jag?

– Klart du är, svarade han. Så såg han på henne, hon såg för eländig ut. Hur mår du egentligen?

– Jag vet inte. Det känns som om jag håller på att krypa ur kroppen och inget hellre vill än att försvinna ut i periferin.

– Då får vi väl försöka hålla dig kvar! Han skrattade men bannade sig själv. Vad höll han på med? Blandade budskap?

– Hur då? Hon fixerade honom med blicken.

– Det kan vi väl alltid finna på, svarade han utan att komma på något bättre.

– Vilka vi?

Hennes ögon var stora och svarta mot ett ovanligt blekt ansikte inramat av det mörka håret som fortfarande verkade vått från morgonduschen. Han förnam den välbekanta doften ånga ut från henne och hur han mentalt backade. Hon tycktes inte märka något.

– Du tycker att det ska vara jag som håller dig kvar, sa han och kände hur han närmade sig den punkt där han antingen gav upp och lät sig dras in igen eller tydligt markerade att nu var det slut.

– Vad tycker du själv? bemötte Gisela med en tunn röst som kunde brista närsomhelst.

– Man ska inte besvara en fråga med en fråga. Det är fegt, vet du väl, försökte han mjukt och leende medan han kände sig allt uslare.

– Kanske jag tycker det, då. Men vad har jag för det?

– Att jag tycker samma sak, kanske … Att du förstår att jag känner mig lika rotlös som du. Nästan.

Han såg på henne på det där sättet som brukade få henne att ta reson, varmt och uppskattande men ändå fordrande.

– Nästan, säger du. Vad är skillnaden? Tala om det för mig!

Det hjälpte tydligen inte. Han suckade.

– Antagligen det att jag börjat inse saker lite tydligare än du, sa han med tillkämpad fasthet i rösten.

– Vilka saker? Vilka saker då, Peter? Tala om det för mig!

Nu höll hon på att jobba upp sig till hysteri. Han måste få stopp på henne.

– Att vi måste bli klara över hur vi levt de sista åren, både när vi varit tillsammans och när vi varit från varandra, sa han prövande.

– Att vi ska vara klara med varann, menar du?

– Jag menar, hur vi sårat och skadat varandra och även andra. Eller hur?

Hon svarade inte utan fortsatte att titta honom in i ögonen så intensivt att han fick vända bort blicken, men bara en tiondels sekund för han fick inte förlora henne.

– Och då tänker jag inte bara på Helen, tillade han. Att jag bedragit henne – vi bedragit henne – för även du har haft en relation i det öppna till Helen och en annan i det fördolda.

– Kan jag ta ansvar för det? Eller för dig?! Hon är din fru!

Nu snyftade hon.

– Vi måste alla ta ansvar för hur vi påverkar andra, sa han och lade försiktigt armen om henne. Oavsett vilken relation vi har till varann. Det gäller ju alla vi har att göra med i vår vardag! Som präst. Vårt sinne är splittrat och vår närvaro och förmåga till aktivt lyssnande är påtagligt nedsatt. Vi har helt enkelt inte det intresse vi ska ha för personen vi har framför oss, vår medmänniska.

– Jo du har det! Om det är en kvinna, vill säga!

– Vi begår tjänstefel helt enkelt, envisades han och vägrade släppa tråden. Sviker dem, sviker vårt kall, sviker Gud i det uppdrag han gett oss! Det är allvarligare än någonting annat!

– Nu moralpredikar du allt! ropade hon och slet sig loss.

– Det är möjligt, men så ser jag på det.

– Du är bara att gratulera då, Peter. Du kan leva enligt dina principer. Det är lättare för dig som inte behöver vara ensam, som har en partner vid din sida under nattens långa timmar!

– Ja, lilla Gisela, det är lättare då, det håller jag med om. Det är också vad jag vill prata om med dig.

Han närmade sig henne igen men stannade då hon tog ett steg tillbaka.

– Du måste göra allt för att komma ifrån mig! tog han vid. Komma bort från mig! För jag hindrar dig från att träffa nån som du verkligen kan älska och som älskar dig fullt och helt tillbaka. Inte som jag, styckevis och delt, Gisela! Jag vill att du ska vara lycklig! Annars blir inte jag heller lycklig någonsin mer!

– Problemet är bara att jag aldrig kan bli det utan dig, Peter.

– Är du lycklig med mig då om du ska vara ärlig? Är du, eller har du varit lycklig med mig, Gisela? Har du det?

Hon såg på honom en stund innan hon svarade.

– Inte enbart lycklig, medgav hon.

– Nej. Till ganska låg grad skulle jag vilja påstå.

– Ja, det är sant, sa hon uppgivet. Men vad ska jag göra då? Utan dig är jag bara olycklig! Med dig är jag i vart fall lite lycklig. Ibland.

– Men tycker du, Gisela, att det är ett mål att sträva efter: att vara lite lycklig ibland?

– Neej…, men utan dig är jag bara olycklig! Är det nåt bättre att sträva efter! Jag orkar inte mer! Hon stötte hårt med stolen vars ryggstöd hon nyss lutat sig emot och dunkade den hårt mot golvet.

– Inte jag heller orkar så mycket mer, sa han återhållet; han ville inte skiljas från henne på ett dåligt sätt. Det är svårt och hårt, för oss båda. Men för min del måste jag hålla samman familjen. Det känner jag så starkt. Om jag blir lycklig av det? Det vet jag inte. Men jag får ro. Det är nog det enda jag eftersträvar, att få ro i min själ. Jag har svikit mina barn. Det måste få ett slut.

Hon stirrade på honom men han fick inte ge vika nu.

– Men du, fortsatte han. Du har ett helt ograverat liv framför dig, Det ska du ta vara på.

– Jag vill inte …, försökte hon men han avbröt henne.

– Hela livet! Och du är fri att forma det som du vill! Du har aldrig varit fri förrän nu. När du var liten var det dina föräldrar, och sedan