Den sista framtiden

By Torbjörn Skog

Han störs lite över att han inte har ett namn på det hus i den trakt där han nu bestämt sig för att avsluta sitt liv. Man kanske ska uttrycka sig lite annorlunda, mindre makabert. Huset där han bestämt sig för att bo och aldrig flytta ifrån. Ska det vara så ovanligt att tänka så? Den sista framtiden är en roman om varför man aldrig ska ge upp. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726861051

Book preview

Ett kök från slutet av artonhundratalet med gjutjärnsspisen överfull av travade kastruller och en bunt dagstidningar som sedan länge gulnat. I vasen finns torkade blommor, torkade eftersom ingen vattnat dem. Snittblommor med spindelnät. Glasvasen är inklämd mellan en dammig kaffekanna och en omärkt papperspåse vetemjöl som antagligen tagit smak av de senaste årens brist på rörelser i köket.

Köksbordet, som är av den robusta trätypen då man byggde möbler för att de skulle kunna ärvas, har två blåmålade kaffekoppar av tunt porslin på vardera fat från någon annan servis. Men skedarna är likadana.

Han sätter sig i kökssoffan men reser sig snabbt. Det är råttbajs överallt. Å andra sidan har han tänkt bo här i resten av sitt liv så det kanske bara är att flytta in och bli en del av misären. Förresten har han sett värre. Lägenheten i Palermo var ett råtthål långt värre än detta övergivna lilla hus långt bort åt helvete i ytterligare ett land där han inte förstår språket. Som att det behövs motstånd i umgänget med andra människor för att tappa koncentrationen från att ägna tiden åt den outtalade plåga vars språk han mycket väl känner till.

För åratal sedan Palermo, i förrgår en asiatisk restaurang i Dorotea. I ett annat liv tidigare den nordamerikanska västkusten strax söder om Seattle. Visst passerade han någon gång strax söder om Sundbyberg?

Nyss norr om Sorsele.

Varken köksstolarna eller kökssoffan är byggda för att man ska sitta länge på dem, men i soffan ligger en mörkröd matta och en liten prydnadskudde av något brunt syntetmaterial. Han vågar inte lyfta på den eftersom råttbajset är mest samlat runt kudden. Ett sannolikt hem för råttorna, kudden.

Solen kommer plötsligt fram mellan molnen och skiner genom det flammiga fönstret ovanför köksbänken och vidare via ett halvdussin gröna tomflaskor. Ljuset sprids åt alla håll och plötsligen är köket innerligt välkomnande. Det gör inget att gardinen hänger snett. Inte heller alla dessa tidningsbilder på några kungligheter han inte kan placera. Frågan är om Finland har någon kung eller om man istället har president? Kan man ha både ock? Huset är utkylt efter några år utan hyresgäster men ändå inte helt omöjligt att föreställa sig liv i. Simplex–liv, men ändå. Träpanelen har ett namn som han helt glömt bort. Man byggde med sådan för ett sekel sedan, men vad heter den? På svenska räcker. Tids nog ska han lära sig den finska som behövs för att stå ut att bo här. Om det nu kommer att bli nödvändigt.

Det är här han börjar. Igen. Men nu må det vara sista gången. Med lite tur och statistiken på sin sida kan det bara vara tio, kanske tjugo år kvar. Sedan tar åldern ut sin rätt och en dag som denna, då molnen täcker himlen och just ingenting säger att det finns ett före eller ett efter, upphör tiden och han har liksom gjort sitt.

Planen är så utmärkt och i detalj att han känner leendet strama i ansiktet. Precis så ska det kännas när man är nöjd och här finns det förutsättningar för en snygg avrundning på åtta årtionden mänskligt liv. Det löjliga är bara att han gjorde precis samma flytt för några år sedan till ett något snyggare litet torp i nordvästra Sorsele men det som inte fungerade den gången var att alla var så sällskapliga och han kunde inte säga nej till att vara en del av även deras värld. Och hur skulle man kunna vända ryggen åt all denna kärlek och längtan och gemenskap, med uppriktighet och det ord som nu försvann igen. Ah, just det: tillit. Man litade på honom och han lät sig litas på.

Till Sorsele flyttar man inte för att dö.

Någon berättade att denna del av Finland också hade samma problem med avflyttning som Västerbotten hade då han flyttade dit. Men medan Sorsele fortfarande hade hopp om att de inflyttande skulle stanna och bidra med liv till den bofasta gemenskapen, hoppas han att södra mellanFinland inte har sådana förväntningar på honom. För säkerhets skull förstår han inte vad de säger och kan inte heller berätta det för dem. Därtill är han nästan tio år äldre och vet numera att man inte ska vara tillgänglig för sina grannar. Inte mer än att alla hälsar på varandra men ingen ska få för sig att man ska prata med varandra och i värsta fall tro att man kan bli livskamrater och älskande och helvetes jävlar.

Det ska mycket till innan han återigen går i fällan. I kärleksfällan. Sannolikheten att det ska finnas någon rimlig partner härute i skogen är så liten att det är enklare att tro på en sorts återfödelse. Hans livspartner väntar i nästa liv. Eller livet efter det. Även en snigel kan nog vara kär, om det är vad han kommer att återfödas till. Men först ska det sista livskapitlet klaras av och det förefaller vara här, i denna lilla hyrstuga, den bästa av de tre han kollat på denna helg, som blir den geografiska platsen för att sätta punkt. Avsluta i en trakt där alla avslutat och ingen börjar på nytt. Att påbörja en avslutning kan väl inte vara att börja något? Börja sluta. Här har alla slutat börja.

Den tredje ensliga stugan av tre. Skogsägaren, som verkar äga hälften av all finsk mark i hela världen, har en pärm full av övergivna hus som han bläddrade i för några veckor sedan. Denna pärm innehöll trakten nära Östersjöns sydvästra Finland. Det fanns pärmar för den östra delen, med ryska gränsen som bortre gräns. Han hade skakat nekande på huvudet och menat att det var nog så illa med finskan. Ryska är han så ovetande om att det inte ens går att låtsas. Dock pirrade det i honom av tanken på en sådan utmaning. Det finns platser i världen man inte ens föreställt sig och östra Finland verkar vara en sådan.

Nå, nästa gång. Nästa liv, alltså.

Skogsägarkontoristen tycktes ha ett personligt ansvar för uthyrningen av dessa förfallna hus som ursprungligen härstammade från de slavarbetare som skött skogen i några århundraden och gjort skogsägaren rik. Kontoristen kunde knappast vara äldre än trettio och hade en omsorgsfullt ansad mustasch med ackompanjerande polisonger. Den ålderdomliga svenska han talade visade sig tillhöra en grupp finnar som envisas med att tala svenska. Vem kunde tro att sådana fanns? När han senare kontrollerade saken hittade han massor av information på internet om att de svenskspråkiga finnarna var en kvarleva från den tid då svenskarna var en sorts överklass i Finland och behöll överklassmarkören för att särskilja sig.

Åh fan.

Han försäkrade sig om att den trakt han tänkt hyra ett hus på tio tjugo år inte skulle ha alltför många finlandssvenskar fast boende där, men det kändes inte riktigt som att kontoristen förstod att han inte ville umgås med sina grannar. Den enda försäkran han fick var att det antagligen inte fanns några grannar överhuvudtaget, om än särskilt nära. Och för att understryka att det var hyresgästens val av grannar som räknades, sträckte han sig efter den andra pärmen, den med halvryssarna.

Första helgen skulle han besöka tre tomma men hela hus med el och eget vatten bortanför allfarvägar och busshållplatser. Skulle inte de fungera fanns det ungefär femtio stycken till i denna pärm.

Och detta lilla hus som är på väg ner i marken medan skogen närmar sig i en sorts omfamning av allt mitt är ditt, i ett skogsperspektiv, är nu övertygande hans val. Kanske finns det bättre hus någon annanstans, det gör det säkert, men den tid och kraft det ändå investeras i att leta efter det bättre huset är nog inte tillräckligt ändamålsenlig för syftet med kåken. Att bo där tills han dör.

Frågan är om det hade varit annorlunda om han tänkt flytta dit för att leva där, att utveckla sitt liv, skaffa fru och fylla gården med ungar? Som att döden inte ingick i planerna. Omgivningen förstod honom mycket väl, sade de i Sorsele, men han har aldrig förstått sin omgivning. Det är därför han är här. Det är inte nödvändigt att ha en omgivning, bara för att stå ut. Tvärtom. Utan den är livet tydligare och mer förutsägbart. Det finns människor som vill ha andra människor så nära att de ständigt kolliderar och att det är en uttalad önskan. Behovet av att trängas. Behovet av att bo i New Delhi. Vi andra flyttar till västra Finland, inte så långt ifrån kusten men ändå bortom där folk vill vara nära varandra.

Han störs lite över att han inte har ett namn på det hus i den trakt där han nu bestämt sig för att avsluta sitt liv. Nåja, ge det uppåt tjugo år. Man kanske ska uttrycka det annorlunda. Här har han bestämt sig för att bo och aldrig flytta mer. Ska det vara så ovanligt att tänka så? Den enda skillnaden är väl att han inte tänkt köpa huset, eftersom det finns möjligheten att hyra det. Många vill äga, medan det fortfarande finns en handfull åttioåriga ursprungligen svenska män som föredrar att hyra sig ett hus och förvänta sig att alla kostsamma renoveringar kommer att skötas av husets ägare.

Han går åter en sväng i huset och stannar i det större rummet med en kamin och en öppen spis. Kaminen för värme och spisen för att lägga björnskinnsfällen framför och ägna sig åt passionerad sex med de Bondbrudar som uppehåller sig i dessa skogar. Han påminner sig om att skaffa ett björnskinn och en liten adressbok med agentflickor. Och en bättre säng än de obehagliga metallfjädersängar han sett i sovrummet på övervåningen. Frågan är om han inte ska ha sängen härnere. Det finns väl ingen nytta i att gå ut i den kalla farstun för att riskera livet i en tvär trappa upp till det som tidigare var en oinredd vind men som de senaste gissningsvis femtio åren varit sovrum till skogshuggaren och den Bondbrud han hittade någonstans under grangrenarna. De satte sig vid köksbordet och drack en sista kopp kokkaffe i de finaste kaffekopparna utan passande fat, hummade lite till varandra och gick sedan de två kilometerna upp till stora vägen där kommunens minibuss hämtade dem till det åldringsboende där de fått ett alldeles eget rum på sjutton kvadrat att avsluta sina liv i.

I ett annat liv hade han varit nyfiken på hur länge sedan det var de försvann och vilken film hon härstammade från. De kanske inte ens åkte buss härifrån. Måhända gick de rakt in i skogen och så småningom kom ut på andra sidan där de sedan dränkte sig i Östersjön.

Adjö, kaffedrickarna. Nu har huset fått en ny hyresgäst som tänkt stanna så länge det är rimligt, innan han kokar sig sitt avskedskaffe och går ut i vedboden där det kanske borde ligga en yxa som han ska avsluta sitt liv med. Om uppåt tjugo år. Men först en ny säng och ett gevär att hänga ovanför dörren till farstun. Sängen att sova i och geväret som en försäkring för sådant som inte ryms i planeringen av detta liv.

Han skriver upp namnet på trakten i almanackan. Kaukanamaa, en bit norr om Pori. Platser som inte finns, i närheten av kusten. Det förvånar honom att så många vackra skogar fortfarande är obebyggda. Här skulle det kunna finnas städer och mängder av liv, sida vid sida med varandra och med lika luktande trängsel som färgerna i en rejäl dammtuss.

Kontoristen svarar i det närmaste omedelbart när han ringer från mataffären i tätorten där alla naturligtvis talar finska. Han bekräftar beställningen av ett liv i det lilla huset i skogen och känner sig sedan på mycket gott humör. Man borde flytta oftare. Det finns energi i att bestämma sig för ett nytt hem. Det som tar energin ifrån en är att bestämma sig för att flytta ut, men att flytta in är en kronjuvel, en påse söt choklad, en gömd helgbilaga i en annars så tråkig lokaltidning.

Trycker man på knappen för främmande kulturer byter den läskigt söta kassörskan språk och hävdar envist att byn heter Bortanmark, inte Kaukanamaa. Som om det vore något viktigt. Sedan fortsätter hon på finska, helt utan skarv. Han ler vänligt och låter henne prata en stund på detta fullständigt obegripliga språk som lever sitt liv alldeles i närheten av Sverige. Vad är det med henne som får honom så förälskad? Hon kan inte vara mer än knappa tjugo år och de höga kinderna med nästan samiska ögon ihop med en bred mun och gissningsvis en colombian i släkten är helt oemotståndligt. Skulle man ställa en bänk här för åldringar som honom, blir han sittande framför hennes långa utläggningar i dagar. Du är sanningen, lilla flicka, meningen med existensen och det som förgyller denna redan så vackra dag i den mataffär som sannolikt är världens centrum från och med nu. Åtminstone är det här närmaste telefon finns.

Så byter hon tillbaka till svenska, antagligen mitt i en mening och lite av tjusningen med henne släpper. Han förvånas inte längre, noterar bara att ett av kriterierna för den fulländade kärleken är att kvinnan man älskar talar ett språk som ingen kan förstå. Förmodligen finns det en förfader i hans släkt som missionerade i det mörkaste Afrika där ingen rimligen kan ha pratat varken svenska eller finska. På något sätt spreds en religion trots bristen på ett gemensamt talat språk, och finessen var att undervisa vackra människor vars frågor ingen kunde tolka. Eller så handlade det bara om att hota med stryk, vilket påminner honom om att han ska köpa en säng och ett gevär. Livets nödvändigheter i den obebodda skogen. Kaukanamaa har varken möbelaffär eller a gun shop men eftersom hyrbilen ska lämnas i Pori går det säkert att beställa sådant där, ihop med matkonserver, tändstickor och åtminstone någon svensk dagstidning som ska fortsätta att vidhålla kontrasten mellan Sorsele och Bortanmark.

I den geografiska drömmen om var han önskade stanna resten av sitt liv fanns det en längtan efter det norra av Finland som är mer norrut än vad Sverige förmår. Halva Finland fortsätter så långt norrut att det nästan tippar ner på andra sidan. Eftersom folk bor där måste det väl finnas värme, oavsett hur kallt det är om vintrarna? Sedan hade han ifrågasatt det relativa med sådant som temperaturer och till exempel luftfuktighet, varför det egentligen inte spelade någon roll var folk egentligen bestämt sig för att bo. Någon måste ha valt platsen och nu är det alltså på allvar. Vi bor här för att vi valt att bo här. Relativt sett. Alternativt har vi valt bort någon annanstans, och det hände ju honom i Sorsele. Men skillnaden mellan att välja en plats att bo och en plats att inte bo är svindlande. Det är antagligen enklare att svara på frågan varför man inte vill bo just här eller där, än det motsatta.

Han kastade en virtuell pil på en likaledes osynlig finsk karta och kom i kontakt med skogsägarens kontorist. And the rest is history. Livet är en ständig serie tillfälligheter, vissa val och ibland en riktning. Satsa alla pengar på rött och hoppas på att rouletten inte går sönder denna kväll också.

Han förklarar för Saara med tre A att han ska till Björneborg och köpa sig ett liv. Saara har en namnbricka som han låtsas stirra på medan han pratar med henne. I Sorsele hade ingen namnbrickor. Istället var det ett återkommande presenterande man sysslade med. Å andra sidan hade man två mataffärer där. Både Konsum och ICA, alldeles i närheten av varandra. Personalen på det större och snyggare Konsum låtsades aldrig om att han bodde där men nickade artigt när han hälsade. En fantastisk mataffär förresten, med det mesta han kunde föreställa sig. Dock ingen bänk vid kassan. De boende på den närliggande campingen tycktes föredra att handla på Konsum så han tvingades till ICA där de bofasta hängde med varandra. Och de dunkade honom i ryggen och barnen tog hans hand och ville visa de teckningar de gjorde av påskhäxorna varje år. Samma teckningar, olika barn. Man skulle kunna tro att barnen kände igen honom men så var det naturligtvis inte. Barn gör som sina föräldrar men det var smickrande att de små hälsade honom med hans namn. Som att han var en familjär del av Sorseles gemenskap. Men det fanns fler anledningar varför han kände sig tvungen att flytta och när barnen inte längre hälsade var det dags att packa.

Tvåhundra euro för nästan åttio kilometers hemkörning med möbelfirmalastbil av säng och bössa. Det blev en fåtölj också och chauffören förklarade på en väldigt bräcklig svenska att hans föräldrar bodde strax norr om Kaukanamaa och att det var okey att han fick lifta till sitt nya hem. Detta var strax efter att han tackat nej till att köpa den rostiga SAAB som chauffören försäkrade att han måste ha för att kunna ta sig fram och tillbaka till civilisationen. Nog så illa att föreställa sig de närmaste dagarna i ett hus han bara sett under en knapp timme. Att köpa bil var liksom utanför hans föreställningsförmåga. Dock hade han nu chaufförens telefonnummer ifall han skulle komma på bättre tankar. Det saknades bara en telefon. Men där gick gränsen. Telefoner är för folk som har någon att ringa och sådana vanor har han inte tänkt skaffa sig. Egentligen är det samma sak med en bil. De bilar som finns i Sverige nyttjas ungefär till fyra procent, enligt någon uppgift som så envist fastnat i minnet. Detsamma gäller antagligen också telefoner. Ett hyrhus i skogen är något helt annat. Gissa på en verkningsgrad åt sjuttio åttio procent, kanske ännu mer.

Chauffören sneglade på den avlånga kartong som nog luktade vapenfett eller något annat som säkerhetskontrollen på en flygplats direkt skulle kunna identifiera. Han hade med sig den i lastbilshytten och läste på de papper han skrivit på, där han dels intygade att han var med i Kaukanamaas skytteförening och papperet med medlemskapet i samma förening. Han skulle skicka en kompletterande kopia på att han hade en svensk jägarexamen och det var inga problem att göra det i efterskott.

Finland är en smula mer vapenliberalt än sin svenska granne. Eller så var det bara ytterligare en tillfällighet som gick honom i händerna. Vissa dagar fungerar på det viset. Glöm inte bort att de finns, dessa dagar av hinderslöshet.

Eftermiddagssolen sken hela väggen till länsgränsen. Sedan gick solen ner bortom Sverige på andra sidan vattnet och det finska mörkret började breda ut sig. Chauffören körde tveklöst med hjälp av en GPS och plötsligen kände han igen sig. Nästa grusväg till höger, ner en bit i sluttningen mellan träden där den sista vårsnön hjälpte till att reflektera en smula ljus. Dubbdäcken på lastbilen knastrade mot gruset och den sista svängen var lite pompös över kullen som visade trakten från ovan om det funnits tillräckligt med ljus. Här finns flera promenader som måste genomföras. Tveklöst är dagens ord.

Från köksfönstret kunde han följa lastbilens återresa. Herregud, detta är nu hemma. Detta är definitivt och bestämt och till och med i en ny säng. Och med en alldeles onödig fåtölj men vafan. Här blir trångt och under dagen har de elektriska elementen fått huset anständigt varmt och nu gör det inte så mycket att det ännu inte är någon ordning på något alls. En ny säng med nyinköpta lakan och ett bättre täcke att stoppa i påslakanet med ackompanjerande kudde och en tickande väckarklocka som skulle rädda honom från nattliga tidsångestar. Fåtöljen står i vägen. Valet stod mellan en soffa eller en fåtölj för att kunna nyttja detta anständiga hemtransportpris. Detta är ett litet hus som just nu har för mycket möbler. Ingen vettig läslampa till sängen men om man föreställer sig att fåtöljen står där soffan nu breder ut sig, skulle det kunna lösa sig ändå. Åh, soffan är bäddbar. Ja ja. Saker man upptäcker allteftersom. Kanske står det redan en rostig Opel på gården bakom vedboden och en tysk motorcykel från 1922 i det som borde kallas ladugården. Kanske. Här finns mycket att upptäcka.

En golvlampa fungerar i det rum som nu är kombinerat sovrum och vardagsrum. Tjugo kvadratmeter med säng, bäddsoffa, två fåtöljer varav en ny, bord, bokhylla–med–två–nyss–ditställda–böcker, öppen spis och kamin bredvid varandra, fönster åt två håll varav det ena med rosa gardiner och det andra gardinlöst, en garderobsdörr till en sorts klädkammare, och en dörröppning utan dörr till köket. I taket finns en krok till en taklampa och två nakna sladdar som antagligen går att få strömförande.

En klart charmig katakomb där termometern för tre euro från elektronikaffären i Björneborg nu visar 15,9 grader svenska Celsius.

Han hade ställt geväret vid dörren till farstun och det är tydligt att han laddade det innan han somnade. Trots att det är mörkt ser han att det står en snygg Renault Espace på gården. Den är blå och han vet att den är hans. Gardinerna i trappfönstret är däremot rosa och eftersom de syns från köket misstänker han att detta inte är på riktigt.

Det verkar inte längre finnas något fönster i trappen. Allt för att se till att han i lugn och ro kan utforska den otrygghet som självklart fyller honom på en plats som är obekant och nästan otäckt främmande.

Förr brukade han köra taxi när han var ängslig. Sannolikt finns det en rädd gen i honom som han fått av sin far, taxichauffören. Han körde taxi i hela sitt liv och hatade det innerligt. Kunderna visste inte vart de skulle och de hade inga pengar och somliga av dem försökte hota honom på olika sätt. Att köra taxi är att bjuda in helvetet i sin bil och se till att man blir av med passagerarna så snart de har betalt.

Mycket riktigt hade hans far alltid en kniv i dörrfickan till vänster om sina ben och det var med den rånarna högg ihjäl honom.

Till en början var han också en av rånarna i bilen. Far var en obehaglig människa och nyheten om hans död var inte så förfärlig som man skulle kunna förvänta sig. Mor blev fri och syskonen slapp smyga på tårna. Naturligtvis var de alla rånare i pappas Mercedes, det är alla barn, men det förändrades med tiden. Ju mindre rädd han blev desto mer förflyttades han till förarsätet där vetskapen om rånarna i baksätet blev ett sorts förhandlande med sådant han