Förgät mig ej

By Sonia Strömberg

Sedan hans hustru gått bort lever Sir Andrew McConnelly med en stor börda. Slottet. Hon fyllde det alltid med så mycket liv och rörelse. Nu är det stora huset bara öde. Andrew vet att han borde ta sig samman och göra något. De senaste två åren har han gått som på tomgång och det var inte så han hade tänkt tillbringa sin pension. Men en dag börjar han fundera över sin ungdoms dagar. När andra världskriget härjade och han blev stationerad på Island. Det var där han träffade henne. Steinunn, kärleken som kom innan hans fru. Hur var det nu det hela började egentligen? Och var befinner hon sig nu? "Förgät mig ej" är en berättelse om kärleken som uppstår när en skotsk marinsoldat möter en ung isländsk flicka bland svarta berg, vattenfall och skrock. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726915303

Book preview

Cover: Förgät mig ej by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Förgät mig ej

SAGA Egmont

Förgät mig ej

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1996, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915303

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

mitt barnbarn

ANNA MARGARETA

Ett speciellt tack

till

Sigrún Lárusdóttir

Maj Wingård

och Charles Fred Motley

Ridom ridom

Ridom ridom ja ridom över sanden

solen sjunker bortom Arnafell

Jökelns andar med skuggorna i

handen

går ur isen nu när det blir kväll

Låt min häst få springa i fred

sista biten över mo och hed

Låt min häst få springa i fred

sista biten över mo och hed

Thomsen/Kaldalóns/Hessler

Folkmusik från Island

Första delen

Avsnitt I skottland

1.

Skottland hösten 1978

ANDREW

Sir Charles Andrew Mc Connelly steg upp från länstolen, lade på ännu mer brännbart material på elden i den öppna spisen och satte sig sedan åter tillrätta.

Hösten hade kommit snabbt till området, och trädens blad höll redan på att få de allra vackraste toner från ljust gult och guld till olika nyanser i rostrött.

Sommarvädret hade varit behagligt. Och eftersom det var först nu efter hustruns död, som han känt sig någorlunda tillfreds med tillvaron och kommit över en del av sin sorg, hade han denna sommar tillbringat mycken tid ute i markerna. Han hade vandrat på de mjuka kullarna, tagit sig över de låga stenlagda murarna som skilde ägorna åt, beundrat de vilda rododendronbuskarna, ängsmarkerna överströdda av blåklockor och harsyror samt stinkstävan som med sina små svagt rosafärgade blommor klättrade över berg och stenar. Och han hade suttit i timmar vid den vackra Loch Lomonds strand.

Han visste vad han borde göra. Han hade skjutit undan beslutet en lång tid men det satt ändå kvar i hans minne likt en ond tagg, som slet och rev och inte ville försvinna.

Det var annat på den tiden, sade han nu till sig själv, när hon fortfarande fanns i huset. Hon fyllde om inte alla av slottets sextio rum så åtminstone en del av dem. Hade det inte varit inbjudna gäster från när och fjärran så var det nejdens damer från någon av hjälporganisationerna som hade sammanträden för att diskutera vilka åtgärder, som behövdes i en uppkommen nödsituation. Eller också hade en och annan filminspelning ägt rum då man ansett, att just det här slottet passade in för att beskriva miljön. När turismen tagit fart i denna del av landet, hade också delar av slottet varit öppet för visning. Men nu satt han där ensam efter många dagars funderingar, över vad han kunde göra med den magnifika byggnaden.

Efter sin pensionering från arbetet som marinofficer hade han räknat med att njuta sitt otium genom att spela golf, röka en pipa i sin vilstol, diskutera bragder på havet med gamla vänner från tiden vid flottan, läsa tidningar och böcker samt medverka på de välgörenhetsaftnar som ordnats. Men under de två senaste åren hade tystnaden lägrat sig i det stora huset och i ett tillstånd som gränsade till depression, hade han under den gångna vintern vandrat omkring på måfå från rum till rum. Det milda vädret och promenaderna under sommaren hade dock gjort honom gott.

Han hade funnit det onödigt med någon annan tjänare än trädgårdsmästaren, och därför låtit denne med familj bo kvar som vanligt i en av sidobyggnaderna. Husföreståndarinnan Mrs Townsend hade själv föreslagit att få dra sig tillbaka och slå sig till ro efter lång och trogen tjänst. Och då trädgårdsmästarens hustru erbjudit sig att ordna hans måltider, hade han inte sett någon anledning till att anställa en ny person.

Trots brasan var det ännu litet rått och fuktigt i rummet, och han drog pläden en aning tätare om benen. Och då han kände olust för att återigen försöka fundera ut hur han skulle planera sin framtid, lät han i stället tankarna ta en helt ny vändning.

Man kan fantasisera om framtiden, tänkte han, men man kan också ge sig tid att minnas det som man har bakom sig.

I sin ungdom och iklädd den uniform som han i all sin iver burit för att försvara sin kung och sitt fosterland hade han sett mycket bra ut, och han hade mött och gjort bekantskap med otaliga flickor. Men så i och med det andra världskriget hade han mött henne, hon som också skulle bli hans hustru. Och i glädje över att ha klarat sig undan allt elände som pågått runt omkring dem, hade de kastat sig i armarna på varandra.

Det hade dock tidigare funnits en annan och mycket speciell flicka, som tilldragit sig hans intresse. Han förnekade inte för sig själv, att han emellanåt haft också den flickan i tankarna. Det hade på något sätt varit oundvikligt under de år som gått, då saker inträffat som gång på gång påmint honom om henne.

Och han var väl medveten om, att han med säkerhet hade gjort henne mycket besviken med sitt snabba uppbrott den där gången, när nya uppgifter legat framför honom. Han hade inte ens kunnat säga henne farväl. Men å andra sidan hade han ju senare gjort sig stort besvär med att försöka nå henne. Och då hade det redan visat sig vara för sent.

Hur hade egentligen det hela börjat?

Så gick han i tankarna igenom hur händelserna, mot förmodan, hade utvecklat sig en gång för många år sedan.

Att ett statsöverhuvud i det tredje riket hade gripits av storhetsvansinne, det ryktet hade nog nått de flesta människor som bodde i Europa.

Även att landet Polen i september 1939 hade angripits och därmed förorsakat att mitt land, Storbritannien, och Frankrike förklarade upprorsmakaren krig gick väl heller knappast någon förbi. Och att vi anade oråd när det ryktades att Danmark och Norge skulle invaderas, fick åtminstone en del av befolkningen här i landet klart för sig.

Men för mig som ung skotsk kadett på nitton år, kom det som en stor överraskning att jag på grund av det skärpta läget skulle ingå i den trupp, som var avsedd att sändas till Island.

Vad berodde det på?

Jo, den brittiska regeringen hade fått klart för sig, att man måste göra allt för att stärka bevakningen på de nordliga vattnen och därmed förhindra, att tyskarna kunde ge sig ut på angreppsfärder. Man ville helt enkelt stänga in den fientliga flottan i Nordsjön och Östersjön. Och för detta önskade man upprätta flottoch flygbaser och samtidigt försvara det land, som i och med sitt geografiska läge kunde vara av avgörande betydelse i det andra världskriget.

Islands regering var ju inte alls med på noterna utan avvisade vårt förslag, trots att vi tidigare också hade ockuperat Färöarna.

Dock kunde ingenting stoppa vår regerings krav i synnerhet som meddelandet i april 1940 kom, att tyska trupper hade tågat in i Danmark och Norge. Och i maj avseglade därför en del av den brittiska marinkåren från vår skotska flottbas Greenock med destination Island.

Jag var med där.

Två dygn senare steg marininfanteriets drygt 800 man iland i Reykjavik, och fler skulle så småningom anlända. Vi satte skyndsamt igång med att uppföra oljedepåer, manskapsbaracker och flygfält.

Från första stund när jag fått meddelandet om vad som skulle ske, medgav jag för mig själv att jag var besviken. Jag var ung och ivrig att på alla sätt göra min plikt för mitt land. Och att detta bestod i att likt Lord Nelson på ett övertygande sätt besegra fienden på ett stort hav, gick stick i stäv med att i ett krigstillstånd hamna på en ö uppe i Atlantens nordligaste del.

Underligt nog var det en kvinna som på ett tidigt stadium påverkade mitt yrkesval. Hon skapade mina ideal och fick mig att känna stolthet över att tillhöra den del av världen, som var Skottland. Med en mor född i Nordirland och en skotsk far vilka båda två endast hade fått fattigdomen till arvedel i flera led tillbaka, var det kanske inte så konstigt att jag inte var särskilt patriotisk. Men detta ändrades alltså.

Nu skulle den tiden i mitt liv komma, när jag ansåg att det var den del av världen där man hade fötts som var mest betydelsefull.

Arthur Mc Connelly, äldre halvbror till min far, hade gift sig med en änka efter en skotsk adelsman. Det har berättats mig att min ingifta faster Dorothy inte alltid hade haft det bra, och att hon förmodligen hade gift sig med sin förste man enbart för pengarna. Vad som hade gjort att hon sedan fastnat för min farbror som var betydligt äldre än hon, har jag aldrig fått klarhet i. Kanske saknade hon en fadersgestalt, vad vet jag.

Både farbror Arthur och min far hade haft en svår barndom. De hade vuxit upp i trånga, dragiga, råkalla arbetarbaracker där kosten varit knapphändig. Detta hade inverkat menligt på deras hälsa i många år. När så en hjärtattack hade ändat min farbroders liv och min far, icke oväntat, hade drabbats av tuberkulos tog min ingifta faster Dorothy hand om mig under en sommarferie. Det var välkommet av min familj. I och med min fars sjukdom hade mor tillräckligt många munnar att mätta ändå.

Varför blev det just jag? Vid den tiden var vi ju fyra barn i familjen. Ja, förmodligen därför att jag var den enda, som befann mig i hemmet vid hennes besök.

Vilken kontrast det var!

I misärens Glasgow, i vår bostad på ett rum och kök, fanns inte plats för varken materiella ting eller för glädje. Där fanns bara lukten från vedspisens kopparkastrull med kål, maskäten potatis eller på sin höjd någon illaluktande soppa.

Och här! Det här var högviktoriansk storslagenhet i vacker skotsk inramning.

Jag var en blyg trettonåring som plötsligt hade hamnat i en ny och främmande miljö. Här fanns stora salar med jakttroféer i mängder på väggarna, vackra gemak med foton i ovala mörka träramar, sammetsdraperier med guldfransar, hästar i stallet, ett flertal hundar, dyrbara konstverk och ett möblemang som jag aldrig hade trott mig om att få skåda.

Jag vill dock påstå att jag, trots detta överdåd och trots släktskapet låt vara med den redan avlidne värden och inte med värdinnan, ändå inte drogs med in i rikedomens värld även om jag var mycket imponerad över allt jag såg. Nej, som den son till min mor vilken hade hållit mig i herrans tukt och förmaning, betraktade jag mig själv som en åskådare i ett stort skådespel.

Trots den sorg hon borde känna efter sin man, var faster Dorothy hela tiden på alerten.

Hon visade mig den andra delen av Skottland. Inte de fattiga gruvdistriktens Skottland, inte det armod som fanns i de många byarna utan det Skottland där man kunde se militärparaderna och lyssna till säckpiporna, vårt nationalinstrument. Hon tog mig med till Edinburgh, till högländerna där vi red omkring på de stora ljungbevuxna hedarna och till områden där knappast några människor fanns utan endast fritt strövande hjortdjur. Hon lät mig njuta av anblicken av kusterna, öarna och de många sjöarna. Och med hänförelse studerade jag hamnarna med alla slagskeppen och kryssarna.

Med henne vid min sida botaniserade jag och lärde mig vilken miljö som fingerborgsblomman fordrade, samt de olika arterna av ormbunkar och orkidéer. För min skull ordnade hon en tillställning här framför slottet där säckpipeblåsarna, klädda i rutiga kiltar och med den traditionella dolken i strumpskaftet, spelade vackra vemodiga melodier. När som helst kan jag inom mig höra melodin Amazing grace som de med bravur framförde.

Detta var Skottland i dess rätta bemärkelse och en sak är säker - sedan dess håller jag min hembygd mycket högt.

Men att det här vackra slottet en dag skulle bli mitt, det hade jag inte räknat med.

Nästa sommar måste jag arbeta för att hjälpa till med försörjningen och sommaren därpå, hade jag under våren redan börjat att förbereda mig för mitt framtida yrke. Att segla ut på de sju haven, få se all världens länder och att få bära en prydlig uniform - i detta låg nu mitt stora intresse.

Det är så många saker, som jag även när jag befann mig i händelsernas centrum aldrig riktigt förstod mig på. Vad hände egentligen med faster Dorothy? Sörjde hon sin make så till den grad, att hon inte ville leva längre. Var den aktivitet som hon visade vid mitt första besök på slottet egentligen ett nervöst rastlöst tillstånd? Låg kanske skräcken att bli lämnad ensam, sjuk och gammal, som ett stort svart moln över henne? Eller var det någonting annat, som jag kanske aldrig får klarhet i. Det meddelande som lämnades mig ett flertal år efter mitt första besök på slottet, gjorde mig i alla fall rent av bestört.

Innan detta hände skulle jag emellertid tillbringa en tid på öriket Island.

Vad visste jag då om det land som jag mot min vilja skickades till?

Jo, det var en ö lydande under en dansk konung och ett hörn av Europa som sent hade befolkats. Och eftersom det språk man talade där närmast liknade de dialekter som tidigare använts i Norges västliga delar, hade man dragit den slutsatsen att folk från dessa trakter en gång i tiden gett sig iväg västerut. Det isländska språket sades även innehålla vissa ord som man härledde till keltiskan, där ju den skotska dialekten har sitt ursprung. Alltså borde islänningarna med sina sagor och sitt inslag från olika nationer vara ett synnerligen ovanligt folk.

Visst hade jag genom släktskapet med min mor en del gemensamt med Island. Man påstod nämligen att de kelter som en gång i tiden invaderat ön, hade haft med sig irländska slavar. Därigenom kunde man spåra den en aning rödlätta färgen i islänningarnas hår och skägg.

Men även om jag hade detta i tankarna före avresan, ville jag ändå inte dit.

Vidare visste jag om, att man talade om käringar som for till Blåkulla, troll och egendomligheter som var osynliga för en del människor men dock synliga för vissa.

Och innan vi fördes över dit fick vi veta, att man bara kunde odla potatis och hö på grund av det nordliga läget, att landet hade drabbats av svåra smittkoppsepidemier och att fattigdomen bland befolkningen var starkt utbredd.

Beträffande naturen så hade jag hört talas om, att det inte var så kallt där som man skulle kunna befara, eftersom den välsignade Golfströmmen strök förbi och förde med sig varmt vatten söderifrån. Och så fanns där inga riktiga skogar men däremot varma källor och mossbelupna lavafält, och vulkanutbrott och jordskalv kunde vara vanligen förekommande.

Landet Island låg mellan två kontinenter, och tog vid precis där den stora bergsryggen behagade att stiga upp ur Atlantens djup.

Det var som om jag kom till detta nordligt belägna land med förbundna ögon. Jag visste inte att det finns ögonblick, som man bara upplever en enda gång i sitt liv.

När jag första gången mötte hennes ögon…

Avsnitt II island

Den isländska familjen år 1940

Ragna, född år 1908, är hushållerska hos Sveinn.

1.

Sveinns hus i Midsandur vid Valfjorden maj 1940

STEINUNN

Äntligen!

Äntligen hade Steinunn, femton år fyllda, fått möjlighet att läsa de där breven som hon en liten tid hade haft i sin ägo. När mormor Helka avlidit, hade Steinunn lyckats finna breven på en undanskymd plats i den del av bondgården, där mormodern tillbringat sina sista dagar. Sedan hade hon gett sig av hem till morbror Sveinns hus och först nu, flera dagar efter att hon hittat dem, var hon ensam i huset och färdig att ta itu med läsandet.

Hon ansåg sig inte handla felaktigt när hon, genast som hon förstått vilka brev det var fråga om och vem som var avsändaren, hade bestämt sig för att ta del av dess innehåll. Skokartongen, med det för henne så viktiga innehållet, hade stått i ett skrymsle och under en hel mängd bråte.

Hon visste inte hur morbror Sveinn, Ragna eller hennes ingifta moster Bryndis skulle ha reagerat om det hade varit någon av dem, som hittat kartongen. Men att döma av de många uttalanden de hade gjort under de år som Steinunn bott i trakten, så var det troligt att de skulle ha tagit hand om breven och efter att ha läst dem skulle de ha bränt upp alltsammans. Och då skulle mormors hemlighet ha gått Steinunn förbi.

När Elinbjörg, Sveinns hustru, väntade sitt andra barn, var situationen mycket allvarlig. Stor fattigdom rådde över hela Island, deras bostad var en före detta ladugård och det fanns inte tillräckligt med mat. Barnet hon tidigare fött hade tagit på hennes krafter och när Vigdís skulle födas, stod moderns liv inte att rädda.

Det var i detta skede som Ragna, endast arton år gammal, hade kommit in i bilden. Hon var bosatt i den nordvästliga delen av landet, men då hon av en tillfällighet fick höra talas om tragedin, tog hon sig till Midsandur. Där flyttade hon utan vidare in i huset som hushållerska och blev på så sätt en ställföreträdande mor för Sveinns båda barn.

Ragna var en personlighet. Även om hon inte var direkt kortvuxen, såg hon ut att vara skör och bräcklig med sin tunna kropp, där inte ett enda uns fett tycktes fastna. Men om man av den anledningen trodde att hon var svag och inte orkade särskilt mycket, bedrog man sig. Ragna var i själva verket oerhört stark. Också inom sig ägde hon stor styrka. Hennes ganska långa näsa dominerade ansiktet, och hon såg ut som om hon saknade haka. Detta gjorde att hon för det mesta såg en aning snopen ut. Det ljusbruna litet stripiga håret var kortklippt, läpparna tunna och trots att hon ofta vistades ute i det fria var hyn blek och glåmig.

Trots att Ragna