Östersjöns pärla

By Kjell Fridh

Östersjöns pärla. Det är vad de kallar Gotska Sandön, platsen som ska bli paret Söderlunds nya hem. När vinden vänder ger de sig ut på den långa seglingen från Fårö. En segling som visar sig bli betydligt farligare än väntat. Är stormen ett omen för vad som komma skall? Madame Söderlund blev alldeles till sig när det stod klart att hennes make fått arbete som rättare hos patron Paterson. Äntligen skulle de slippa statarlivet. Men redan några dagar efter ankomsten börjar tvivel och en gnagande oro att ge sig till känna. De andra kvinnorna på ön håller henne på replängds avstånd och hon känner sig alltmer isolerad och utanför. Så plötsligt, en ödesdiger natt, händer något som hotar att ta allt hon håller kärt ifrån henne. Var det ett misstag att lämna det gamla livet bakom sig? Finns det egentligen någon framtid på denna ensliga ö? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726941364

Book preview

1

Vilken olidlig väntan! Den hade varat i nio dagar nu och kunde mycket väl komma att vara i nio dagar till. Madame Söderlund stirrade ut över havet. Vitskummiga sjöar jagade varandra mot stranden där de exploderade i kaskader. Himlen över havet skymdes av molnformationer vilka föstes från horisont till horisont av den hårda vinden. Kölden var påtaglig, minde om oktober, fast man befann sig i mitten av juni.

Blåsten stack som nålar i kinderna, smetade kjolarna runt benen och letade sig genom den lappade koftans glesa maskor. Hon frös. Då och då skvallrade en dämpad ljusfläck på himlen om att solen gjorde fruktlösa försök att tränga sig fram ur molnvadden. En grupp sjöfåglar singlade i vindkasten, bollade sina klagande torrskratt mot kalkstenskusten som om de med sina hesa röster ville locka solen att visa sig.

Hon kastade en blick mot hamnviken som öppnade sig på hennes högra sida. Bland småbåtarna där inne skymtade Tärnan. Den linjesköna slupen låg inte helt stilla trots att hamnviken bjöd lä. Sjöhävningen var så pass kraftig att vågorna letade sig in genom gattet och nådde båten som tama dyningar, tillräckligt kraftladdade ändå för att få det smäckra skrovet att rycka otåligt i förtöjningarna och bojen att vippa komiskt som ett litet flöte. Vilken vacker båt Tärnan var! Om de kunde få gå ombord någon gång och börja resan till Gotska Sandön. Hon och Söderlund hade ju väntat så länge…

Söderlund… Hon hade ännu inte vant sig vid att säga Söderlund. För henne hade det låtit naturligast med Anders, men sådan var inte tidens sed, och hon hade gjort som alla andra. Ända sedan de gifte sig hade hon kallat sin man för Söderlund. Hon mindes första gången de träffats. Han hade verkat kuvad på något sätt, nästan viskat sitt namn, Anders Johansson Söderlund. Aldrig kunde hon glömma bilden av honom då. Hans spensliga gestalt, skägget som verkade för stort för det magra ansiktet, den veka munlinjen som skymtade under mustaschen, locken som föll ned i pannan, nästan som en lekfull vattenvirvel, den kraftiga välformade näsan och ögonen, de milda, sorgsna, skrämda ögonen.

Nå, hon hade ju fått förklaringen. Inte undra på att karln såg hunsad ut. Han var flykting, kommen från Nuckö i Estland. De hade lärt känna varandra fort nog. Han tyckte om henne, det såg hon genast, och vad henne anbelangade visste hon att det aldrig skulle bli någon annan än Söderlund.

Som gift par hade de kommit till patron Ling på Lidingö. Att vara statfolk hos patron hade varit en pina. Inte nog med att arbetet var okristligt hårt. Karln var ju en best, svår efter pigorna, en riktig horbock. Och ändå skulle han gälla för en så fin karl, brorson till den där skalden som bildat folk talade om. Söderlund och hon hade snabbt blivit överens om att de måste bort från stattillvaron. Och deras tillfälle hade kommit, fast på underliga vägar kan man tycka.

Patron hade ofta gäster från Stockholm och bland dem fanns en lärft- och sidenkramhandlare från Västerlånggatan. Det var en välkänd man, major i Borgerskapets kavalleri, frodig och välnärd, elegant klädd, gemytlig och rödbrusig och svår på flaskan.

Skvallervägen påstods det att han drack ur ett halvstop brännvin varje natt. Han tålde hur mycket som helst. Falkman var hans namn och man måste säga majorn när man tilltalade honom.

Hon visste att föra sig och hålla sig väl med folk, och hon bytte ofta ett ord med Falkman när han kom på besök hos Ling. En kväll när hon lyste den redigt berusade Falkman till hans rum, kom de att pratas vid. Hon hade velat smita iväg, för inte var det skick och fason att följa majorn till rummet på det viset, men Falkman hade varit i prattagen och inte låtit henne gå. För övrigt hade Söderlund väntat på henne, så det hade inte varit någon fara. Hon hade dristat sig att berätta för majorn hur hon och Söderlund levde, och att de gärna skulle vilja få tjänst hos något annat herrskap. Faktiskt hade hon häpnat över sin egen djärvhet, men hon hyste tillit till den godmodige Falkman. Han hade lyssnat noga och trots att han supit under kvällens lopp tycktes han fatta allt hon sa, ja mer än så, han lovade att lägga sig ut för henne och Söderlund hos sin gode vän patron Paterson!

Hon hade knappt trott sina öron. Patron Paterson! En sådan storpamp! Hon hade skyndat sig ned och berättat för Söderlund så fort hon kommit loss från Falkman.

Paterson var en mycket rik herre. Hans namn var aktat i huvudstaden. Om man fick tro ryktet, ägde han vartenda hus vid Järntorget och dessutom Ingmansons handelsaffär. Falkman hade påstått att Paterson för att skydda egna fordringar blivit tvungen att överta Gotska Sandön. Där hade han nu omfattande affärer med skog, fårskötsel och skeppsbyggeri.

Patron Paterson hade fått stort bekymmer att finna arbetsamma människor till sina företag på Sandön. Fyllehundar och latkarlar förekom i överflöd, men folk som man kunde lita på var det ont om. Där fanns en befallningsman Halling, en bra karl, hade Falkman berättat. Det som saknades var en duktig man som kunde bli rättare på ön. Till den platsen ville nu Falkman föreslå Söderlund!

Allt hade gått så raskt undan. De hade inte ens hunnit åka in till Stockholm och träffa patron Paterson, bara fått bud att de genast skulle bege sig till Sandön. Ling hade inte satt sig på tvären, så nog märktes det att Paterson var en inflytelserik herre.

Först hade allt varit ett enda lyckorus. Söderlund, hennes Söderlund skulle bli rättare! Det var annat än att slita som stathjon i skog och potatisåker. Nu skulle livet få ett helt annat värde för dem båda…

Sedan de blivit sittande på Fårön i långa dagar av påfrestande väntan hade tvivlen börjat dyka upp. Hade de handlat rätt? Vad var Gotska Sandön för en plats egentligen? En ynka liten ö mitt ute i Östersjön. Herrskapsfolk kallade den för Östersjöns pärla, men det fanns också rykten som visste berätta att det för bara några årtionden sedan funnits en sjörövare, den beryktade Gothberg, på ön. I vilket fall som helst måste det vara ett hårt och kargt liv på en så enslig plats långt ute i havet. Men var någonstans skulle hennes Söderlund kunna få en sådan möjlighet att komma sig fram i världen? Vem erbjöd en fattig sate ett bättre liv? Nej, till Sandön måste de. Det var deras tillfälle i livet. Och Söderlund kände sig nöjd. Han var ju uppvuxen på Nuckö och såg fram emot att åter få bo på en ö.

Säkert var det bäst som skedde. Att de skulle till Gotska Sandön var nog Guds mening. Bara de sluppit väntan, denna olidliga väntan på Fårön, vars karga enslighet tärde på hennes tålamod. Sysslolösheten var ovan för en människa som i hela sitt liv arbetat från soluppgång till kvällsvard. Och Söderlund satt bara inne i gården och drack kaffekask med den sävlige fåröbonden och den förfärlige kapten Collberg, som skulle segla dem till Sandön på Tärnan. Söderlund som var så försiktig med starkvaror annars… Han blev väl en riktig flaskslickare om han fick sitta där i overksamhet med sjöbjässen Collberg och bara kaska hela dagarna.

Collberg var en märklig karl, stor som en björn, med sjövilt utseende och humör som en krutdurk. Och envis därtill, envis som den pinande vinden över de vatten han seglade på. Gammal ostindienfarare tillbringade han nu sin ålderdom med att sköta frakterna till Sandön. Hans djärvhet var en legend. Så mycket var lätt att förstå. Annars var fårödialekten ett elände. Man begrep inte vad folk sa fast man var bland landsmän. Det gjorde allting än mer främmande.

Vad tiden led skulle säkert allt bli bra ändå. Söderlund rättare hos patron Paterson! Det var en lycka som överträffade alla drömmar. Nu kunde hon göra skäl för tilltalsordet madame. Under hela sitt vuxna liv hade hon kallats för madame, trots att hon aldrig varit stort mer än en fattig piga. Hon hade haft respekt med sig, hållit på värdigheten, vetat att ta folk utan att på något sätt spela högfärdig. Det hade skapat aktning. Madame Söderlund är ett jäkla fint fruntimmer, brukade Falkman säga när han hade fått ett dussin supar och blivit talför. Till slut hade hon vant sig vid att tänka på sig själv som madame Söderlund, så hade namnet gått henne i blodet. Söderlund kallade henne aldrig för annat än Hjärtat. Det var hans smeknamn på henne.

Hon vände sig om och gick bort från stranden medan pålandsvinden sköt på henne bakifrån så att hon måste skynda på stegen.

Det torftiga, trädfattiga landskapet sträckte en matta av kortbetat gräs så långt ögat kunde se. Lambgiftarnas vålmiga takperuker och några vindvridna tallar bröt de horisontella linjernas enformighet. Långt i fjärran, i öster, möttes marken och himlen i en blåtung regnbank. På avstånd gick en skock får och betade. De såg lustiga ut i sina långa pälsar.

Nedanför en tall vid sidan av stigen upptäckte hon att gräset var orört. Inga får hade betat på det stället, eftersom där också växte smörblommor. Det saftiga, klargröna gräset såg så inbjudande ut att hon trots kylan inte kunde motstå frestelsen att sjunka ned i det.

Alldeles intill hennes viloläger blänkte en vattenpuss. Om hon stödde sig på armbågen och lutade sig fram såg hon bilden av sig själv i vattenspegeln. Ansiktet som var smalt, nästan magert, omslöts av kraftigt hår som hölls samman i en knut i nacken. Den raka näsan och de stora, innerliga ögonen underströk det drag av värdighet och allvar som tecknades av läpparnas tunna men ändå mjuka linjer.

När hon sjönk tillbaka på rygg skymtade hon molnen som hastigt flyende tussar genom grenverkets ryckiga mönsterlinjer. Gräskudden pressade rogivande mot ryggen. En rå men samtidigt behagligt frisk doft av jord kittlade näsborrarna och i luften svirrade det spröda klirret från en fårskälla. Hon låg där och försökte föreställa sig Gotska Sandön, när hon blev medveten om en förändring i landskapsbilden.

Först när de knotiga tallgrenarna rakt ovanför henne plötsligt brann i en klar, orangeröd färg vaknade hon till. Solen! Den hade brutit igenom molntäcket! Hon var genast på benen. Ivrigt spanade hon upp mot himlen där molnen nu särade sig och drev likt ituslitna linnelappar. Det kunde bara betyda en sak. Vinden hade vänt! Efter nio dagar hade vinden äntligen vänt…

Ivern brände i kinderna när hon började springa över det kala slättlandet bort mot gården. Fåren blev skrämda av hennes plötsliga rörelser, och de flydde undan medan ljudet av deras bräkningar darrade fram på vindilarna. Glad som en liten flicka, andfådd av språngmarschen, störtade hon in på gården.

Det var som att komma in i en grotta. Rummet som bara lystes upp av dagsljuset från en låg fönsterruta vilade i halvdunkel. Fållbänkarnas hål öppnade sig som munnar i väggen. Vrakveden i den öppna spiseln saluterade hennes ankomst med ilskna skott. Tobaksröken svävade som dimma över rummet och hon kunde nätt och jämnt urskilja männen som satt runt ett bord med kaffekoppar och brännvinsflaskor. Det luktade unket och instängt.

– Vinden har vänt. Vinden har vänt, flämtade hon.

Männen stirrade på henne med ansiktsuttryck som avslöjade undran och misstro. Kapten Collberg tog lugnt upp ett geneverkrus och slog sin kopp full, korkade igen kruset och svepte koppen i ett drag. Bonden bligade misstroget men rörde inte ett finger.

– Vi måste väl gå och se efter, sa Söderlund och sände en frågande blick mot kapten Collberg.

– Inte begriper ett fruntimmer något om segelväder. Inte ett fruntimmer från fastlandet i alla fall, brummade skepparen och smackade belåtet efter genevern.

Söderlund stod dock på sig och till slut lyckades han dra den motvillige Collberg från stugvärmen. Väl ute på gårdsplanen måste männen konstatera faktum. Hon stod i dörröppningen och såg dem nicka bekräftande åt varandra. Vinden hade vänt! Nu skulle de segla till Sandön.

Packningen var ingen stor affär. Söderlund hade bara en väska, och hon själv hade inte heller mycket att packa. Hon lade ned några kläder på ett tygskynke som kunde användas som knyte och ovanpå dem sin stora dyrgrip, Biblia, Den heliga skrift med förklaringar av P Fjellstedt. Det var en nyutkommen bok vars pärmar visade ett snirkligt mönster och pryddes av fyra glänsande nitar. Ryggen hade guldornament och på framsidan fanns ett spänne av metall med vilket man kunde låsa pärmarna. Den tjocka volymen omfattade Gamla Testamentet och den var hennes käraste ägodel. Nästan varje dag läste hon ett Gudsord. Hon hade kunnat köpa den dyra boken tack vare att Falkman en gång i ett tillstånd av översvallande välvilja skänkt henne flera riksdaler.

Det lilla sällskapet begav sig mot stranden. Bonden de bott hos blev kvar i huset, för han var så berusad att han inte kunde gå. Först travade Söderlund med sin väska i högra handen. När vindpustarna ryckte tag i honom tog han snedsteg. Efter honom kom kapten Collberg, vaggande och väldig med det rufsiga håret som en man över huvudet och ljusbruna geneverkruset dinglande i ena näven. Han sjöng en sång på utrikiska. Sist gick hon själv med knytet tryckt i famnen.

I hamnviken väntade två fåröfiskare som skulle vara gastar ombord på Tärnan under överseglingen. De gav sig genast i dispyt med kapten Collberg och försökte få honom att skjuta upp resan, eftersom vinden, även om den nu blåste åt rätt håll, ändå hade stormstyrka. Collberg ilsknade till över inblandningen, och svärande och gormande övervakade han ilastningen av ett par postsäckar och fem burar med höns som skulle ut till Sandön.

Herrskapet Söderlund roddes ut till Tärnan i en jolle av en av gastarna. Det visade sig svårt att äntra slupen. Fribordet var avskräckande högt och madame hade bestyr med att hålla reda på kjolarna i den starka vinden. Karlarna skrattade förtjust, och Söderlund gav henne en hjälpande knuff i baken så att hon kunde kravla sig upp på däck.

Hon tyckte redan från början att gungningen var besvärande och därför vägrade hon att gå under däck, trots att Collberg med många svordomar gjorde klart för henne att han inte ville ha några fruntimmer i sittbrunnen. Utan att skiljas från sitt geneverkrus hade kaptenen tagit plats vid den långa, tjocka rorkulten som sköt in över sittbrunnen. Med en röst som skar genom vindens tjut och vantens klapprande skrek han ut sina order. Ankarkättingen slamrade i klyset. Gaffelstorens bukiga yta gled upp längs masten. Förseglen snärtade ystert i vinden. Tärnan var loss från förtöjningarna och gick ut mot gattet mellan pirerna.

En liten skara fiskare hade samlats för att beskåda avfärden. De förundrades över att någon kunde vara så djärv att han gick ut med stor och alla försegel satta i det vädret. Deras förundran blev än större, ty så fort Tärnan kom ut på öppet vatten röt kapten Collberg en order till gastarna att även sätta toppseglet. Tärnan skulle gå för fulla segel! Till och med en landkrabba kunde begripa att det var vansinne.

Vädret försämrades snabbt. Molntrasorna pressades samman till tunga bankar, som tycktes djupna i färg för var minut tills de seglade fram över himlen som blåsvarta monster. I någon rämna mellan molnen flämtade ännu solen likt en i storm fladdrande lykta och sköt vilsna strålknippen mot havsytans skummiga vågberg. Strålarna skar in i varje fräsande våg och förvandlade för en sekund det mörka vattnet till en grönskimrande vägg, som hade det varit ett av starkt ljus genomlyst buteljglas.

Tärnan arbetade sig tungt framåt. Bogsprötet doppade i sjön. Vågorna slog in över bogen och forsade fram över fördäcket, rann vidare akterut och passerade sittbrunnen som skumbubblande rännilar. Madame hade stannat i sittbrunnen. Illamåendet slet redan i inälvorna. Om hon gick under däck skulle hon kräkas. Det kände hon. Blek och tigande satt hon och stirrade på Söderlund som frös så att han hackade tänder. De båda gastarna slet hårt för att klara sitt arbete, och med jämna mellanrum besvor de kapten Collberg att minska antalet segel eller åtminstone ta in ett par rev på storen. Ramsor av de vildaste eder blev det enda svaret.

Collbergs röst ljöd som en basun. Det var en hädelse att tala så och hon bad tyst för sig själv. Hon började undra om de någonsin skulle få se land igen. Till slut tog illamåendet överhanden. Hon kravlade sig upp och kräktes över båtsidan. Så sjönk hon tillbaka ned i sittbrunnen. Vinden ökade ytterligare. De tunga bankarna pressade sig samman i sin kamp mot solen. Långsamt stängde de den lilla glugg som släppte ut de sista strålknippena. Hon fylldes av en hemsk känsla av övergivenhet, en förnimmelse av hotande fara. Det var som om en lampa släcktes över en scen. Hela färgskalan försköts. Himlen, som förut varit levande målerisk med de tunga, modellerade bankarna, hängde nu över dem som en blåsvart sänghimmel. De buteljglasgröna sjöarna förvandlades till mörka berg av vatten som med överväldigande tyngd pressade mot Tärnans fördäck.

Den blandning av skräck och fascination som hon kände inför skådespelet trängdes undan av sjösjukan. Hon måste upp och kräkas igen. Varje våg spolade nu över däcket långt fram mot sittbrunnen. Hon blev blöt in på bara kroppen. Det sjöng och dansade i huvudet. Hela världen tycktes snurra. Hon spydde på nytt. Det kändes som om tarmarna skulle komma upp. Hon hade inget begrepp om tiden längre. Det enda som trängde genom de intensiva vågorna av illamående var viljan att hålla fast i sargen. Långt borta hörde hon Collbergs röst:

– Slå en tamp runt knapen där och bind den om livet på fruntimret så att hon inte går i sjön.

Hon låg som ett redlöst kolli medan gastarna surrade fast henne. Hon visste sedan tidigare att hon inte tålde sjön. När hon och Söderlund tjänade hos patron Ling hade de ofta fått följa med på fiskeresor till ytterskärgården, och det hade inte behövts mer än lite gropig sjö på fjärdarna för att hon skulle bli sjuk. Sådant hade aldrig bekommit Söderlund. Han var van vid sjöliv sedan barnsben. När han nu såg hur illa det var med henne, kröp han fram till henne. Han lade armen om henne och försökte sig på ett uppmuntrande leende, men han hackade fortfarande tänder så kraftigt att det inte blev mycket mer än en förvriden grimas.

Skräcken blev en oväntad hjälp mot sjösjukan. Vädret försämrades ännu mer och när mörkret djupnade till natt befann de sig mitt i ett tjutande, rytande, skummande inferno. Skräcken för en till synes snar och säker död reducerade till slut sjösjukan till en intensiv värk i den tomma magen.

Med alla sinnen på helspänn följde hon det vilda skådespel som elementen spelade upp runt omkring dem. Vågorna som nu mötte Tärnan tornade upp sig framför fören i formationer som tycktes växa under en ofattbart lång tidrymd. Så fort hon trodde att en våg nått sin högsta höjd reste den sig några tum till, och så ytterligare några tills den slutligen hängde över båtskrovet likt ett rovdjur färdigt till språng med de skumfräsande käftarna lysande genom mörkret. Så störtade den sig över Tärnan som mötte upp till kamp och rände sitt bogspröt in i angriparen. När vattenmassorna träffade Tärnans däck tyngdes skrovet ned så att det sög i magen på henne. Det tog svindlande lång tid innan Tärnan åter höjde sin förpik och liksom riste på sig för att i en kaskad av skum befria sig från angriparen.

För varje våg dröjde det allt längre innan förskeppet kom upp ur vattnet. Varje överbrytande våg letade sig allt längre akterut tills vattnet likt lystna fingrar trevade mot sargen alldeles i höjd med sittbrunnen. Till och med Collberg var skakad av stormens oerhörda kraft. Storseglet hade tagits in, många rev och förseglen var för länge sedan ersatta med en stormfock.

Om synintrycken var skrämmande var kakofonin av stormljud om möjligt än mer uppjagande. Det verkade som om det försiggick en kamp mellan båten och havet också när det gällde ljud. De framvältrande, hotande, svarta vattenbergen dånade, brusade, briserade som artillerisalvor mot skrovet. Vinden tjöt och vrålade, klagade ihåligt som hade det funnits en demon där ute i mörkret.

Tärnan svarade sin motståndare med väldiga råmande knakningar. De steg ur det kämpande skrovets inre, hot om en snar undergång eller löften om fortsatt kamp och seger… Bommen knirkade ilsket och fick svar av gaffelklons retliga gnäll när den pressades runt masten i en krampaktig tryckning. Vanten klapprade nervöst, och från skrovets inre, från djupet under de noga skalkade luckorna, steg det knappt hörbara bullret från all den utrustning som kastades runt av båtens rörelser.

Vattnet i sittbrunnen hade stigit och ett par av durkbrädorna flöt omkring och slog mot sidorna. De dova dunsarna tycktes som klockslag, markeringar av den korta tid som återstod innan djupet skulle sluka dem alla.

Madame hade hela tiden ett intryck av att stormen ökade i styrka, men till slut förstod hon att hennes sinnen bedrog henne. Ovädret kunde inte bli värre. Hon kunde läsa i Söderlunds ansikte hur allvarligt läget var. Gastarna arbetade, bleka och hålögda, med att länsa brunnen. Collberg satt som en orörlig jätte och kramade den tjocka rorkulten. Han föreföll helt oberörd.

Hon låg stilla och höll sig fast i sargen så gott det gick. Skulle de komma levande ur detta? Nog hade hon varit en toka som velat ge sig av till Sandön… Alla svårigheter de mött, var de inte bara ett straff för deras högmod? Väntan på vind i Fårösund och nu den här stormen som av allt att döma skulle bli deras öde, kunde det vara näpsten för att hon velat att Söderlund skulle få komma sig upp här i världen? Var själva elementen emot en fattig sate…

Hon skulle kunna be till Gud och lova att skänka ett votivskepp till närmaste kyrka på Gotland bara de kom levande ur detta helvete. Genast viftade hon bort tanken. Vad kunde sådant hyckleri tjäna till? Han som rannsakar hjärtan och njurar skulle förstås se att det bara var stundens rädsla och ånger som fött den tanken.

Med blicken fäst på sittbrunnens sarg rörde hon sina stela läppar i innerliga böner om hjälp. Ögonen irrade över sargträets ådring som om svaret på bönerna skulle framträda där. Söderlunds arm kramade om henne så hårt att det gjorde ont. Liksom sjösjukan drivits tillbaka av skräcken fick till sist skräcken vika för tröttheten. Hon dåsade bort i en tung och barmhärtig sömn, och när hon kom till sans igen märkte hon genast skillnaden i vädret. De överbrytande sjöarna nådde inte längre ända fram till sittbrunnen, och det ettriga vindklappret i vanten hade mattats. Om hon kikade över sargkanten kunde hon se långt ut över de jagande vågbergen. Hela förskeppet var nu klart synligt. Den tunga sänghimlen långt där uppe hade förvandlats till en blygrå vaddmatta med obetydliga fläckar av vitt. I öster lurade solen på hämnd. Som en ljuslåga bakom ett rispapper ruvade den bakom molnslöjan.

Söderlund sov. Hon nändes inte väcka honom. Med en ilning av ömhet såg hon på den magra gestalten som vilade hopkrupen på durken där vattnet ännu skvalpade. Han liknade ett litet barn där han låg. Collberg satt vid rodret. Geneverkruset hade han fortfarande i handen. Hon kunde knappt tro att det var sant. En av gastarna nickade mot kaptenen och sa:

– Han har suttit till rors i tjugo timmar nu.

Som om Collberg hört att de talade om honom vaknade han upp ur sin orörlighet, lyfte geneverkruset och pekade med det mot horisonten. I samma stund gled molnen isär och en strimma av sol studsade över sargkanten, hoppade över vågkammarna som en solkatt och naglade fast ett band av Ijus på något som liknade en larv som kröp på horisonten. Gotska Sandön!

Hon ruskade Söderlund och gemensamt hängde de över sargen och såg den kullriga siluetten stiga upp ur havet och förvandlas till en ö. Collberg lät Tärnan gå så nära ön som han vågade. De kunde se hur en liten prick på stranden sköt ut i vattnet och blev till en båt som snabbt roddes ut mot dem.

Hon ville resa sig men hon kunde inte stå på benen. Två man baxade ned henne i roddbåten. Ridande på vågorna bars den in mot land ledsagad av skumfräsande gäss. Det var två öbor i båten förutom hon själv och Söderlund. När de nådde strandsjön kastade sig männen i vattnet, slet tag i kanten på bordläggningen och drog den lätta farkosten utom räckhåll för det förrädiska återsvallet.

Söderlund lyfte henne ur båten och lade henne försiktigt i sanden.

– Nu är vi framme, Hjärtat, sa han tröstande.

Hon försökte le men tröttheten blev henne övermäktig och hon förlorade medvetandet.

2

Första dagen på Sandön vaknade madame Söderlund tidigt. Hon kände sig utvilad trots gårdagens strapatser, huttrade bara en smula i morgonkölden. Söderlund sov fortfarande. Munnen stod öppen och hans dova snarkningar studsade mot den smutsiga fönsterrutan genom vilken junisolen sände dammvirvlande strålremsor. Hennes första impuls var att böja sig fram och kyssa honom på pannan, men hon avstod av rädsla att väcka honom. Han kunde behöva sova efter