Nattens konung

By Kjell Fridh

Det är en rad omständigheter som fört honom dit han är idag. Nattens konung, den levande legenden. Slagskämpen, som nu står inför ett avgörande ögonblick. Han måste korsa Lyckans Aveny. Det är ett uppdrag som tycks honom nästan omöjligt. Men ingenting är ju omöjligt. Det har råttlivets hårda skola lärt honom. En gång i tiden var det hans släkt som styrde över gården han nu har bakom sig. Sedan kom inbördeskriget som förändrade allt. Som lade grunden för den han så småningom skulle komma att bli. Nattens konung är stor, stark och fruktad – ändå måste han fly över Lyckans Aveny. Hur hamnade han här?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726941388

Book preview

Del ett

1

Jag kallas Nattens konung och jag är en av de verkligt stora råttorna. Just nu befinner jag mig i mitt livs mest kritiska situation. Det vill inte säga litet, för mitt liv har varit ett otroligt äventyr, fyllt av kritiska situationer. Senast om ett dygn, ja kanske redan om några minuter måste jag korsa Lyckans Aveny…

Från det här hålet har jag fin utsikt över avenyn. Bilarna jagar fram och tillbaka i en strid ström. Solen blixtrar nyckfullt i lackglänset och i de parkerade bilarnas karosser speglar sig fotgängarnas ben. Oljudet är helvetiskt. Motorerna ryter. Däcken skrubbar sig klagande mot asfalten och med jämna mellanrum tjuter ett bromsband. I höjd med min nos ligger avgasångorna som moln av drivande rök. Man blir alldeles yr. På andra sidan gatan glimmar solen i fönsterrutorna. Återskenet bländar som strålkastare. Ovanför taknocken sträcker himlen ut sig likt en klarblå flagga. Det är vackert. Jag känner mig oroad av det. Inte av att det är vackert utan av att jag noterar att det är vackert. Det skulle jag aldrig ha gjort i min krafts dagar. Skönhetslängtan måste vara en följd av svagheten.

Den här känslan skrämmer mig mycket, för jag behöver min styrka mer än någonsin. Visserligen har jag alltid litat mer till listen än till styrkan, men just nu är styrkan så förtvivlat nödvändig, nu när jag måste springa över Lyckans Aveny.

Så kallt som möjligt har jag försökt bedöma mina chanser. Ändå vet jag inte ens vilken tid på dygnet som är bäst lämpad för ett försök. Hela dygnet forsar bilarna fram. Gatan är aldrig tom. På natten är trafiken onekligen något lugnare, men då är det å andra sidan skumt och gatubelysningen bländar. På dagen ser man bättre men då tjocknar trafiken till en ogenomtränglig mur av bilar. Det värsta är att bilarna aldrig stannar, eftersom Lyckans Aveny har tunnelövergångar med svängdörrar. Jag har försökt slinka igenom där men jag blev bortmotad. Nu återstår bara att ta risken att springa över gatan. Allt måste klaffa exakt. Räknar jag fel på en tiondels sekund blir jag krossad av ett bildäck. Det är ett bittert slut för en råtta med mitt förflutna.

Jag förstår inte hur det har kunnat bli så här. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på mitt liv och på det som hänt oss råttor. Egendomligt nog var det just här bakom min rygg, inne på den där dunkla gården som alltihop började. Med alltihop menar jag förstås mitt liv. Det är det som är det viktiga för mig, och dessutom är nog berättelsen om mitt liv en förutsättning för eller åtminstone ett sätt att förstå den stora katastrofen, den som nu till slut tvingar mig att försöka springa över Lyckans Aveny. För övrigt skäms jag inte för att låta minnena komma. Allt här omkring mig är så fyllt av minnen. Varje gatsten, varje tumsbredd av muren är förknippad med något tillfälle i mitt liv, någon fas i min enastående karriär.

Bara ett par steg härifrån blev jag till exempel av med mitt vänstra öra. Vilken strid! Aldrig ska jag glömma den… De var fyra mot en. Kunde jag överleva en sådan kamp kan jag kanske ta mig över Lyckans Aveny också… Jag har alltid satt min lit till hjälp ovanifrån. Ja, jag tror på Gud, på en Skapare som har format allt det oförklarliga och vackra omkring oss. Speciellt stark har den tron blivit sedan svagheten fått mig att upptäcka skönheten. Skönhetens verkan är märklig. Som ett gift man blir slav under…

Om ni tycker att jag är lite osammanhängande eller brister i språklig elegans får ni verkligen ursäkta. Dels gör mig tröttheten något förvirrad, dels är jag inte så van vid orden, även om jag alltid ansetts som en god berättare. Min livsluft har varit handlingen, inte orden. Fast det är klart, när det har varit nödvändigt har jag förstått att listigt bruka orden.

Mitt liv började som jag redan påpekat här inne på gården. För hur länge sedan vet jag inte. Nej, det är sant. Jag vet faktiskt inte när jag är född. Och ingen annan vet det heller för den delen. Mer än andra berömda råttor har jag fått uppleva hur jag redan i livstiden blivit en legend, och legender har sällan ett bestämt födelseår. De har många födelseår. Det går till så att det uppstår en träta mellan skvallerråttor om vilket som verkligen är mitt rätta födelseår. Man grälar och käbblar och till slut är förvirringen total. Jag har alltid njutit av att vara så omskvallrad. Berömmelse är ett livselixir för mig. Kanske är det bara en annan form av svaghet. Jag är medveten om den möjligheten.

Frågan om min ålder är ju inte heller särskilt intressant. Själv tror jag att jag inte är så förfärligt gammal. Litet drygt medelålders ungefär. Innan den stora katastrofen bröt ut var jag fortfarande den ståtligaste och starkaste av alla råttor. Min kropp bulnade av styrka, fullmatad med spelande muskler. Pälsen lyste brunsvartblank, som vattnet i en pöl eň regnkväll. Och ingen råtta hade sådana morrhår som jag. De sköt ut långt, långt åt sidorna och slokade värdigt längst ut. Öronen var verkliga prydnader, långa och tofsförsedda. Tills jag blev av med det vänstra. Det var onekligen en förlust. Samma sak med svansen. I min ungdom motsvarade svansens längd nästan längden på min kropp. En orangefärgad vildkatt bet av min svans på mitten. Än i dag förvånar det mig att jag kom undan.

Fast vi råttor är ju segare än de där ynkliga katterna. Vi har inte nio liv. Vi har nittio.

För att återgå till mitt utseende kan det vara på sin plats att säga något om mina ögon. Likt gnistrande ädelstenar skimrar de i blått utom i vissa ljusdagrar då de glider över till en svagt grön ton. Tyvärr är inte synen längre vad den varit. Det är råttgiftets fel. Människokräken dräller det omkring sig överallt och flera gånger har jag fått det i ögonen. Smärtorna går inte att beskriva och jag får vara glad att jag ser så pass som jag gör. Min dåliga syn är givetvis en stor nackdel för mig nu och en av anledningarna till att jag tvekar att springa över Lyckans Aveny.

Det märkligaste med mitt utseende, och det som kanske mer än allt annat bidragit till att alla råtthonor i hela stan ansett mig som den vackraste hannen, är min fantastiska hållning. Jag går inte som vanliga råttor. Inte heller smyger jag eller springer ryckigt och hysteriskt som en del stackare. Jag förflyttar mig på ett sätt som är ett mellanting mellan gång, smygande och glidande, tungt men ändå vigt, som ett löfte om en musklernas explosion, en plötslig krevad av livskraft. Och hela tiden håller jag nosen högt, går inte och bökar på marken eller gnider morrhåren mot allt löst och fast utan blickar hela tiden uppåt, stolt, medvetet… Det är som ville jag snudda vid stjärnorna med mina morrhår eller fukta månskäran med min långa tunga. Det här har jag lärt av min pappa.

Sträck på dig, pojk, brukade han säga. Gå inte och stirra i marken! Kom ihåg att en råtta med dina egenskaper inte är en vanlig hösäck. Du är en del av universum, en del av Skaparens ofattbart rika verk, en del av det på samma vis som jordklotet vars kyliga hårdhet du känner under dina trampdynor eller stjärnorna som blickar ned från pällen. Min hållning kom ju också väl till pass när jag till slut nådde min upphöjda ställning…

Min barndom, som alltså tilldrog sig på gården här bakom, var lycklig. På den tiden styrdes gården av min släkt. En kusin till pappa satt som hövding. Min morfar kontrollerade flera viktiga platser på gården och för en av dem, matförrådet i gårdshusets källare, gjorde han pappa till uppsyningsråtta. Mamma och pappa och jag bodde i närheten av mina morföräldrar. Det gick ingen nöd på oss.

Det var en fin gård… Man kan inte säga annat. Den utgjorde en del av ett större öppet område som innehöll tre andra gårdar och som begränsades av höga husfasader. Mellan vår gård och den som låg öster om oss löpte ett högt järnstaket. Alldeles vid staketet växte ett jättelikt äppelträd. Det verkade uråldrigt och dess förvridna stam steg upp mot himlen som om det krängt och kråmat för att nå upp till molnen. På vår gård fanns prydligt inhägnade små gräsplättar. Mittområdet utgjordes av en grusrektangel och på den tronade en piskställning, en klumpig, mörkbrun anordning på vilken människorna brukade piska sängkläder och mattor. På en av fasaderna, vid sydsidan, stack en vattenledningspip fram ur väggen som en ständigt droppande näsa. På så vis hade vi rinnande kallt vatten under sommarhalvåret.

Just på det ställe där de fyra gårdarna möttes, fast beläget helt på vår gård, låg ett prydligt tvåvåningshus i sten. Det vilade som ett drömslott i hägnet av gatuhusens skyddande fasader. En stentrappa ledde upp till husets andra våning och i muren under trappavsatsen markerade en rostig dörrektangel nedgången till källaren. Den bildade centrum i hela kvarteret och det var i första hand innehavet av den som förvandlat min pappas kusin till den mäktigaste råtthövdingen i den delen av staden.

Huvudingången löpte via ett hål i muren intill dörrkarmen. En sten hade fallit bort där och lämnat gott om rum även för en storvuxen råtta att ta sig in. Väl inne fick man följa en vindlande stentrappa rätt ned tills man kom till en lång gång med skorviga murar.

Till höger i den gången öppnade sig ett dörrhål och eftersom dörren alltid stod på glänt såg man det som fanns där innanför, flera rum och gångar, alla nästan tomma. Litet längre fram stötte man på ytterligare en dörr, hopspikad av ohyvlade plankor. Alla de här utrymmena lydde under pappas kusin, men eftersom förhållandet mellan honom och oss var ganska spänt besökte jag aldrig de källarkontoren under min barndom.

Vid slutet av den långa gången väntade en annan plankdörr, ständigt låst för övrigt. Ovanför den öppnade sig en stor glipa på grund av att den rektangulära dörren inte slöt tätt i dörrhålet, som hade valvform. På utskjutande stenar i muren kunde man bekvämt promenera upp till en list som löpte i höjd med glipan och därmed var man automatiskt inne i källarens största rum. Det hade ansenliga proportioner, men var trots det lågt i taket beroende på att avloppsrör av alla storlekar och sträckningar korsade taket likt väldiga, nedfrusna ormar. På rören och i hörn och på murutsprång växte spindelväven som frodiga blomställningar. Källaren hade fyllts till bristningsgränsen med saker som människor är förtjusta i, men som inte spelar någon roll för en råtta.

Ett kolossalt ekskåp tittade myndigt ned på ett uppvaktande hov av sprött ciselerade stolar vilkas dynor täcktes av papper. Högar av böcker lutade sina ryggar mot en kullvält ottoman, genom vars rutiga resårmönster en halmbock kikade rakt på en kaninpäls i en genomskinlig plastpåse. En hop tomma damejeanner putade med väldiga glasmagar och på hyllor vid ena kortväggen blänkte rader av syltburkar med prydligt textade etiketter. I små berg som steg mot takrören kunde man urskilja hundratals bortglömda saker, skidor, simdynor, brödskrin, en gulsvart gunghäst, kängor, en pälsmössa som luktade peppar, tomma blomkrukor, brädlappar, en rostig såg, klädhängare, en utfällbar stol, resväskor, en kratta, trädgårdssax, tidningar, böcker och en randig kudde. Jag höll på att glömma tre råttfällor som vi alltid hade mycket roligt åt…

Vid den kortvägg som låg mitt emot den med syltburkarna stod två trälårar. Den undre var tom, men i den övre förvarade människorna potatis, massor med potatis. Det uppskattade vi mycket. I brist på läckrare föda är rå potatis inte att förakta…

Bredvid lårarna hade människorna som bodde i huset små lådor. De var till brädden fyllda med dahlialökar. Ibland kom en man från huset ned och vattnade dem och tittade till dem. Lökarna gick inte att äta.

I muren ovanför hyllan med syltburkar öppnade sig en fönsterglugg. Eftersom muren kunde uppvisa en tjocklek av imponerande mått, bildades en nisch där gluggen sköt in. Glasrutan i gluggen hade gått sönder och genom den kunde man komma rätt upp på gården. Det var bara vi i familjen som kände till den vägen. I tider av fara skulle den tjäna som vår nödutgång. Och tider av fara var det nästan alltid.

Jag hade fem syskon, men de miste alla livet innan de fyllt tre månader. En dog av köld en kall natt, en drunknade i en hög plåtburk full med vatten, en fastnade i en råttfälla, en blev dödad av råttor som inte gillade att vår släkt styrde gården och den femte tog råttgiftet.

Själv klarade jag mig som genom ett under. Det faktum att jag överlevde gjorde mig inte särskilt modig. Tvärtom blev jag rädd och försiktig. Det har jag fortsatt att vara. Kanske låter det konstigt när det gäller en råtta med mitt rykte, men jag skäms inte ett dugg för att erkänna sanningen. I stället vill jag påstå att just min försiktighet varit en mycket viktig faktor i min sagolika karriär. En råtta bör inte vara högmodig. Det straffar sig. Mod är bara en synonym för dumhet. Det har jag lärt av ett långt och farligt liv.

Min barndom blev på många sätt lycklig, men ändå på något vis hela tiden hotad, ständigt framlevd i rädsla, i ett slags vettlös skräck för att en stor olycka skulle drabba oss. Förmodligen berodde den här känslan på att jag förlorat mina syskon och att jag blev lämnad ensam när mina föräldrar måste ge sig ut på jakt efter föda.

Ofta kände jag mig övergiven och jag blev tidigt misstänksam mot alla som inte hörde till familjen eller den allra närmaste släkten. Främmande råttor, även de som företedde tydliga tecken på vänskapliga avsikter, betraktade jag som potentiella fiender. Min rädsla gjorde också att jag tidigt lärde mig förställningens konst. Redan som barn kunde jag spela upp ett helt register av olika roller allt efter som det gynnade mina syften. Denna tidigt framtränade förmåga har senare i livet varit mig till ovärderlig nytta.

Mina jämnåriga hade jag liten glädje av. Visserligen lekte jag med dem och var för det mesta synnerligen omtyckt, men ändå föredrog jag äldre råttors sällskap. Möjligen var den här läggningen ingenting annat än en följd av den mycket starka ansvarskänsla som tidigt fick ett grepp om mitt inre. Mina syskons död gjorde mig ensam i min kull och därmed belastades jag tidigt med en känsla att jag ensam bar ansvaret att bli en heder för mina föräldrar genom att utvecklas till en framstående råtta. Man skulle kunna tro att den känslan borde vara en sporre och en ovärderlig inspiration, men jag kan försäkra att den varit en tung börda att bära. Den har aldrig lämnat mig någon ro. Ständigt har den styrt mitt handlande, i medgång och under långa perioder av motgång. Till slut har den blivit en fix idé, en obarmhärtig demon som drivit mig framåt, en piskande furie av tvång. Jag skulle till och med våga anta att den här känslan i allra högsta grad varit en bidragande orsak till min exempellösa framgång.

Under min tidigaste barndom höll jag till i fönsternischen på kortväggen i källaren. På dagarna var jag mestadels ensam. Inte förrän på kvällen kom pappa hem. Mamma däremot var ofta borta på natten, eftersom hennes arbete krävde det. Hennes uppgift var just vid den här tiden att ta sig upp till skafferiet hos människorna som bodde i huset. Hon återvände med läckerbitar som blev en väsentlig del i vår försörjning, men jag hatade hennes nattarbete. Jag ville ha henne hemma och hennes nattliga bortovaro gjorde mig ännu mer otrygg och misstänksam.

Bäst trivdes jag om mamma, pappa och jag fick vara i fred en hel kväll i nischen. Då låg vi där i dunklet och kikade. Olika ljud nådde våra öron. Än knastrade det i gruset på gården när portvakten gick för att låsa porten. Än dundrade locket i soptunnan. Om hösten rasslade de dansande löven precis utanför den spräckta rutan. Om somrarna hördes röster från öppna fönster. Om våren spelade koltrasten från taknockarna eller den översta grenen i äppelträdet. Om vintern ven snögloppet i hålrummen och snölyktorna blinkade sorgmodigt därute.

Under de här kvällarna berättade mamma och pappa om gångna tider. Oftast var det mamma som berättade, för pappa var så sömnig efter dagens slit att han somnade. Berättelserna jagade runt i huvudet på mig och satte liv i mitt redan upphettade sinne. Mamma berättade om våra släktingar långt tillbaka i tiden. Jag fick